Svenska Missionsförbundet 100 år
Sundström, Erland

Lektor Erland Sundström har i flera årtionden hört till den svenska kristenhetens mest aktiva debattörer och idégivare. Denna aktivitet har med åren endast blivet alltmer intensiv. Sundström har inte minst gjort stora insatser inom Religionssociologiska institutet och som kolumnist i Dagen

Svenska Missionsförbundet (SMF) bildades den 2 augusti 1878. 1 kyrkohistoriskt perspektiv är det ingen hög ålder för ett trossamfund. Inte heller präglades sommarens jubileumskonferens av den segerkänsla som gav 50-årshögtiden 1928 dess klangfärg. Då räknade SMF ca 130 000 medlemmar och ökade varje år. Nu är antalet medlemmar ca 82 000. Motsvarande krympning utmärker barn och ungdomsverksamhetens statistik. Detta betyder att en av de genom SMF-mission uppkomna dotterkyrkorna, den i republiken Kongo, med sina ca 87 000 medlemmar nu är större än modersamfundet.

Länge var SMF landets största frikyrkosamfund. Numera har Pingströrelsen övertagit den positionen, låt vara att den samtidigt avvisar bestämningen ”samfund” och vill framstå som en och samma av lokala församlingar. Det samlade medlemsantalet är ca 92 000.

SMF är uppkommet ur den ”nyevangeliska” väckelsen under 1800-talet. Som bekant var denna andliga rörelse en fortsättning och nyorientering inom den pietistiska fromheten i nordisk protestantism. Till följd av emigrationen kom också starka impulser utifrån att påverka utvecklingen vid tiden för SMF:s bildande. Baptismen hade redan 1848 haft sin första dopförrättning efter impulser från USA och Tyskland. Baptismen växte snabbt till en svensk frikyrka och förgrenades, likaledes genom påverkningar utifrån, i flera ”döparsamfund”. Metodistkyrkan kom efter en ansats på 1830talet genom George Scott på allvar under 1860-talet med från USA hemvändande förkunnare. 1856 hade C. D. Rosenius genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen sökt samla den stora skaran lågkyrkligt fromma till en sammanslutning för inre och yttre mission. Men Missionsförbundets bildande, som ledde till frikyrklig orientering, visade att den lågkyrkliga ordningen med dess kyrkolojalitet och bekännelseobservans i många trakter redan var passerad.

De 23 ombud som den 2 augusti 1878 fattade beslutet att bilda ett nytt missionssällskap hade som närmaste anledning tre omständigheter i den senaste utvecklingen inom väckelserörelsen. Först och främst gällde det förvaltningen av två ”missionsskolor”, där kolportörer och predikanter men också blivande missionärer skulle utbildas. Skolorna fanns i Vinslöv och i Kristinehamn och deras status var litet oklar. Vidare gällde det utvecklingen i nattvardsfrågan, i det att ett växande antal lokala missionsföreningar organiserat sig som ”nattvardsföreningar” för att möjliggöra sakramentsförvaltning enbart för troende. Frågan hade också aktualiserats genom den ”nattvardspetition” som begärde lagändring beträffande behörighet att förrätta nattvard.



En tredje omständighet sammanhängde med de nya tänkesätt som lektor P. P. Waldenström aktualiserat i försoningsfrågan, främst genom sin predikan i tidningen Pietistens juninummer 1872. De nya tankarna var inte förenliga med augsburgska bekännelsen och de unga missionärskandidater, som följde Waldenström, vägrades godkännande som missionärer. Det nya missionssällskap som bildades hade till främsta uppgift att utveckla och förstärka missionsinitiativen.

Likväl var de antydda omständigheterna snarast att förstå som akuta anledningar, medan orsaksbetingelserna låg djupare och blev mer avgörande för den kommande utvecklingen. Man kan uttrycka det så att väckelsen innebar en jäsning i det religiösa livet som förr eller senare skulle komma att spränga de gamla formerna. Detta kan studeras i de lokala förhållandena. De grupper av troende som i varierande former förvaltade och nydanade arvet från pietismen hade som gemensamma kännetecken fyra för väckelsekristendomen konstitutiva element: 1. Omvändelsekravet, som gjordes gällande både mot präst och menig kyrkomedlem. 2. Biblicismen som ofta naiv men ibland också mer sofistikerad princip för läroauktoriteten. Betoningen av frågan: ”Var står det skrivet?” är betecknande för densamma. 3. Sammankomsten i fria former kring det lästa, senare inför det talade ordet, som gav väckelsefolket namnet ”läsare”. 4. Lekmannaktiviteten som ursprungligen mest hade form av skriftspridning, ”kolportör” var ju beteckning på de aktiva funktionärerna, sedan blev uttrycket ”predikant” vanligt.



Tillsamman bildar dessa fyra faktorer ett orsakskomplex, som förklarar att de förut nämnda, mer tillfälliga, anledningarna kom att leda till en sprängning av den lågkyrkliga väckelserörelsen. Den snabba tillväxten av antalet församlingar i SMF och antalet medlemmar i dessa samt en hastig uppbyggnad av en organisation med distrikt, funktionärer och produktion av tidningar och böcker utmärker de första årtiondena i den nya organisationen.



Den frikyrkliga medvetenheten var dock länge synnerligen begränsad. Många medlemmar sökte sig fortfarande till Svenska kyrkan för barndop, konfirmation, vigsel och begravning. Närmast var det sammankomsterna, offergärningen, missionsinitiativen och olika former av social och kulturell verksamhet, t ex ett betydande skolsystem, som utmärkte det nya trossamfundet. Beteckningen ”trossamfund” är f ö sent upptagen. Lokalt hette gemenskapen också länge ”missionsförening”, sedan ”nattvardsförening” upphört att användas. Till form och funktion var det sammanslutning enligt det liberala associationsmönstret som kännetecknade de lokalförsamlingar som tillhörde SMF. Beteckningen ”församlig” blev dock efter sekelskiftet allt vanligare liksom de större församlingshusen började kallas ”kyrkor”. Predikanten bytte namn till ”pastor”, men först sedan lektor P. P. Waldenström avlidit 1917. Han var märkligt ovillig att se den religionsgemenskap, för vars uppkomst han mer än någon annan var ansvarig, som ett frikyrkosamfund och synes inte heller ha velat inse att pastorsrollen följde med församlingsutvecklingen.

Hur blev det då med det nya trossamfundets bekännelse? Inte utan skäl har SMF räknats till ”den bekännelselösa pietismen”. Länge saknades varje formulerat credo. Men från den lutherska moderkyrkan har sola scriptura- och sola fide-principerna, som redan antytts, övertagits. Mot formulerade bekännelser hyste man en betydande misstro, augustana var som nämnts en stötesten. Gärna hänvisade man till Skriften som trons rätta uttryck och i enlighet med arvet från pietismen sades det ofta att ”livet betyder mer än läran”. Någon konsekvens i bekännelsefrågan har dock knappast funnits. Inte ofta men vid större församlingshögtider och ibland på de stora helgdagarna har apostolicum brukat läsas.



Efterhand har dock, inte minst till följd av växande ekumeniska relationer, behovet av preciseringar gjort sig gällande. Redan 1890 formulerade Waldenström som svar på en förfrågan från Schweiz följande sats: ”Svenska missionsförbundet har gjort det till sin huvudprincip att verka för de troendens förening på grundval av livet i Guds Sons tro även under olikhet i åsikter.” Satsen är kanske mer en beskrivning än en bekännelse, men den har i två varianter spelat en viktig roll för självidentifieringen inom samfundet: ”Öppen famn för allt trons liv” och den mer slagordsmässiga satsen ”Liv och frihet”.



De något lakoniska uttrycken har dock inte visat sig tillräckliga. Som en ung pastor, Fred Nilsson, nyligen visat i en intressant analys har utvecklingen medfört en omfattande tillväxt av uttalanden, grundsatsformuleringar och lärotolkningar som utan tvekan har bekännelsekaraktär. Detta gäller om den nu utförliga konstitutionen, om pastorslöftena vid ordinationen, om medlemsupptagning m.m. Samtidigt markeras dock avstånd till de mer konfessionellt särskiljande symbola som bl a ställningstagandet till den s k leuenburgformeln om relationen mellan lutherskt och reformert visar. SMF har förklarat sig vilja samverka med den reformerta världsalliansen, men förklarar sin egenart hindra en konfessionell identifikation.



Hundraårsjubileet som firades i juni detta år hade ett profetord som lystring: En framtid och ett hopp! Detta är ett heroiskt uttryck för tillit till de profetiska ordens tillförlitlighet och tillämplighet i en tid när medlemsstatistik och inspirationskris är motstridiga tecken. Det har dock klart utsagts, främst av nuvarande missionsföreståndaren Gösta Hedberg, att hoppet inte med nödvändighet skall bindas till förväntningar om SMF:s fortlevnad som självständigt samfund. Mer än de flesta andra samfund har SMF visat sig berett att bryta upp mot en nydanad och vidgad trosgemenskap. Sedan länge pågående samtal med Svenska kyrkan och de förhoppningar som många knyter till förändrad status för kyrkan i det svenska samhället öppnar perspektiv för en funktionell ekumenik, som på längre sikt kan leda till också strukturell nydaning av en ”Kristi kyrka i Sverige”.



I nuläget är dock hos de stilla i landet frågan om det andliga livets förnyelse och därmed effektivare evangelisation en viktigare frågan än denominationell identitet och religionssociologisk position. Rektorn för SMF:s teologiska seminarium 1949-62, William Bredberg, karakteriserade en gång ”Missionsforbundets nådegåva” eller karisma med uttrycken: gudsbilden, barnaskapsförvissningen, församlingssynen och missionsivern. Med skäl har det sagts att inget av dessa signalord är specifikt som uttryck för fromhetslivet i SMF. Poängen är emellertid att det kan finnas en specifik relation mellan begrepp som de antydda, vilken kan vara av karismatisk natur.

Det är en sådan känsla som förklarar trosvissheten i signalen ”En framtid och ett hopp”. Sina nådegåvor och sina löften kan Gud ju inte ångra, det har bibelläsaren klart för sig. Den övertygelsen kan dock tillåta en alternativ tolkning som inte är så ovanlig hos medveten och reflekterande ungdom i det jubilerande trossamfundet. Det som gavs SMF som nådegåva kan ju tänkas uppgå i en större enhet, där andra gåvor ökar den karismatiska laddningen. Den hoppfulla framtiden kan rent av bli ett nytt ”apostoliskt tidevarv”.


Publicerad 1978 i nummer 6