Rättfärdiggörelse
Piltz, Anders



Tiden går. Vi förstår inte längre det som var så viktigt för våra föräldrar och deras föräldrar.

Det är en av många paradoxer att frågan om friden och försoningen i Kristus har utlöst hat och krig och lett till ofattbar blodsutgjutelse mellan de kristna.

Under de senaste åren har diskussionerna mellan lutheraner och katoliker om rättfärdiggörelsen väckt en våldsam debatt och utlöst oenighet inom världslutherdomen. Trots en fundamental konsensus mellan lutheraner och katoliker har man ännu inte blivit helt ense i detaljerna. Frågan är alltså sprängstoff – nota bene bland teologer. Bland vanligt folk är det knappast troligt att den ens är begriplig. Vad skulle hända om man gjorde en enkät bland vanliga kyrkbesökare om vilken syn de hade på rättfärdiggörelseläran? De flesta skulle inte förstå frågan. Och om man förklarade den skulle de flesta avslöja sig som pelagianer.1 Den är onekligen snårig.

En historisk tillbakablick kan därför vara på sin plats.

Den sköra lyckan och skuldens realitet

Också de lyckligaste människor slås av att deras lycka är så skör. Många skulle säkert vilja erfara att de lever i gemenskap med Gud, i förtroende till och frid med honom. Troligtvis upplever de denna förbindelse om inte obefintlig så i varje fall blockerad. Där vi som mest skulle behöva denna kontakt, där upplever vi vanmakt: vi skulle vilja ha säker kunskap, moralisk visshet och slippa göra ödesdigra misstag. Alltför ofta visar sig våra val och oöverlagda handlingar efteråt ha varit allvarliga missgrepp. Då kan det vara för sent att reparera skadan.

Över människan svävar dessutom en vag känsla av skuld, skuld efter brustna relationer, skuld genom misslyckanden och otillräcklighet. Skulden leder till en konstant känsla av ofrid. Inför denna konstitutionella ofrid lyckas människan finna alla möjliga botemedel och distraktioner för att glömma alltsammans. Kanske hänvisar man de stora frågorna till avdelningen för pompöst men meningslöst grubbel. Man kan också dämpa sin ångest med olika ritualer och neurotiska beteenden. En stor del av människans ritualfixering är just ett ångestdämpande medel.

Paulus och observansens omvärdering

Den kristna idéhistorien bär djupa spår av tre biografier, tre konkreta människoöden, på just detta område. Saul, fanatisk farisé, mer känd som aposteln Paulus († ca 65), upplevde hur Gud slog honom med blindhet när han var på väg till Damaskus för att arrestera anhängarna av den nya kristna livsvägen. Allt det som varit så viktigt för honom dittills, den exakta observansen av den mosaiska lagen inklusive de 613 tillämpningsföreskrifterna, blev för honom inte bara värdelösa ting utan farliga hinder. Omskärelsen och allt det andra var bara en förberedelse på vad som skulle komma och nu hade kommit: Kristus, den korsfäste och uppståndne, var Guds eget ingripande i människans brustenhet. Kristus hade dött för honom, och detta var det enda viktiga. Allt var nåd, oförtjänt, allt var gåva. Han blev förtvivlad på galaterna, som inte tycktes ha förstått att något nytt hade kommit.

Augustinus insikt om människans tillstånd

Augustinus (†430) hade med all sin genialitet kämpat för klarhet i de stora existentiella frågorna. Efter en stormig ungdom, där han haft sin livsåskådningsmässiga hemvist bland manikéer och akademiska skeptiker, erfor han sitt livs avgörande ögonblick i trädgården i Cassiciacum, där han hörde barnet som ropade ”Tag och läs”. Han slog upp boken med Pauli brev som råkade ligga i närheten och läste orden: ”Inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er Herren Jesus Kristus och ha inte så mycket omsorg om köttet att begären väcks” (Rom 13:13 f.). Augustinus brast i häftig gråt och från den dagen var han övertygad om att inga som helst mänskliga ansträngningar betyder något i jämförelse med Guds nåd, som föregår, ledsagar och följer människans strävan. Guds ljus lyser i människans kompakta mörker. Inte ens med det mest intensiva intellektuella sökande når man tillräcklig visshet ens i de mest elementära frågorna – eller rättare sagt, just inte där. Inför detta ogenomträngliga mysterium blev han övertygad om att vissa människor är predestinerade till salighet, andra till förtappelse, alldeles som några lerkärl hos keramikern blir lyckade medan andra måste kasseras.

Luther – Gud ensam handlar

Luther (†1546), den plågade augustinmunken, hade växt upp i senmedeltidens djävulstro och var utbildad i nominalismens lära om den nyckfulle Guden, av vars oförutsebara vilja allt beror. Luthers botövningar för att dämpa ångesten vid tanken att han troligen var förtappad (i värsta augustinska mening) ökade bara hans anfäktelser. Det var först ”tornupplevelsen” som ändrade hans liv, när han läste orden ”Den rättfärdige skall leva av tro ” (Rom 1:17). Människans ansträngningar betyder inget. Det enda avgörande är att man tror på Guds barmhärtighet i Kristus, och med tro menade Luther förtröstan, förlitan, överlåtelse. Kyrkans sakrament, hela apparaten av goda gärningar, fromma böner, vallfärder och andakter, framstod för Luther ungefär som de fariseiska matreglerna hade gjort för Paulus: som hinder, som illusionsnummer i syfte att dämpa sitt dåliga samvete och köpa Guds välvilja. Allt är nåd. Människans strävan är futil, den fria viljan är till stor del en illusion, de egna gärningarna värdelösa. Allt beror på tron. Tron gör människan rättfärdig i Guds ögon, men det är en rättfärdiggörelse som tillräknas henne utan att det sker något i henne själv. Det är som en nådesakt av en domstol gentemot en förbrytare. Domstolen beviljar amnesti av nåd, även om förbrytaren inte genomgår någon inre förvandling. Han är en brottsling, men en benådad brottsling: simul iustus et peccator.

Luther tycktes ha gjort människan och hennes görande och låtande till något ointressant. Han jämförde rättfärdiggörelsen med de blomsterkransar man i hans katolska barndom hängde om korna på Kristi lekamens dag. Korna brydde sig föga om sin utmärkelse; när processionen med det allraheligaste Sakramentet gick förbi kunde de mycket väl vända sig om och göra som kossor brukar göra, utan hänsyn till det passande. Så var det med människans rättfärdiggörelse, enligt Luthers talande bildspråk, eller som när en far byter blöjor på sitt barn. Att barnet har gjort på sig och luktar illa betyder inget för pappans kärlek. Barnet begriper ingenting, men fadern älskar det lika mycket ändå.

Luthers existentiella upptäckt av Guds nåd skedde i ett läge där många faktorer samverkade. Resultatet blev, till allas häpnad, att Västeuropas kyrkliga enhet sprängdes. Det började som en akademisk fråga om läran om avlaten, det vill säga om kyrkans befogenheter inte att förlåta synder (som många tror) utan att efterskänka kyrkliga straff och syndens konsekvenser efter döden (i skärselden). Kyrkoledningen uppfattade inte hur allvarlig den frågan var. Striden om avlaten 1517–18 blev plattform för all den latenta otillfredsställelse med påvligt maktmissbruk och fromhetens kvantifiering som hade ackumulerats sedan flera sekel. Striden delade kristenheten i inte bara två utan otaliga gruppbildningar, en rörelse som ännu inte har avstannat.

Luthers upplevelse av Guds omedelbara nåd tillät inte några andra medlare än Kristus. Sakramenten, helgonkulten och hela det kyrkliga livet framstod alltså för honom som filter mellan Gud och den enskilde, som mänskliga påfund för tillverkning av sin egen frälsning. För Luther måste allt annat reduceras till detta enda: evangeliet om syndernas förlåtelse. Där evangeliets ord om syndernas förlåtelse ljöd, där fanns den verkliga kyrkan. Sakramenten var blott synliggörandet av detta ord om syndernas förlåtelse. Den synliga institutionella kyrkan blev för honom ett djävulens påfund, påven var antikrist i egen person. För människor som inte delade Luthers mentala universum var hans hätskhet obehaglig och obegriplig. Han bröt sönder den kyrkliga enheten i Kristi kropp.

Den fria viljan

Det gick decennier innan det katolska svaret på Luthers läror om rättfärdiggörelsen kom, genom det tridentinska konciliets dekret om rättfärdiggörelsen år 1547, året efter Luthers död. Kyrkomötet slog fast de gamla augustinska insikterna att människan inte kan frälsa sig själv. Men hennes fria vilja är inte försvunnen, bara försvagad. Skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära består framför allt i att konciliet lär att människan genom tron och sakramenten faktiskt förnyas och blir rättfärdig, inte bara anses och kallas rättfärdig. Sakramenten är förlängningen av Kristi jordiska verksamhet. Någonting händer faktiskt i människan. Det är inte ointressant hur hon tar emot sin rättfärdiggörelse. Konciliet talar om samverkan, cooperatio. Man vänder sig mot tanken att människan skulle vara ett rent passivt verktyg i Guds hand (DS 1554). Men observera: de goda gärningarna är alltid en frukt av Guds nåd, utan vilka de vore otänkbara. På det sättet kan man säga att det eviga livet samtidigt är ren nåd och en lön för goda gärningar. Gud kröner sina egna gåvor, för att tala med Augustinus.

Två sätt att se på Guds handlande

Här är en underbar, paradoxal och svåråtkomlig matematik i verksamhet. För Luther var människan ett intet inför Guds förkrossande majestät. Om man tillerkände människan en roll i sammanhanget, då drog man samtidigt något från Gud och förminskade hans majestät. För Luther lyder formeln 1 + 1 = 2. För Tridentinum skall det i stället skrivas 1 x 1 = 1. Det är Gud som verkar i människan i både vilja och gärning, men aldrig utan människans samtycke och medverkan. Denna samverkan med Gud (jfr 1 Kor 3:9) är människans mest omvälvande möjlighet.

Det är här diskussionen fortfarande står, efter fyra hundra år. Den lutherska linjen slår vakt om Guds majestät och initiativ, även om man på det praktiska planet förmodligen inte skiljer sig nämnvärt från katolikerna. Jämför den augsburgska bekännelsens apologi och försvarsskrift, kapitel tre, som avslutas med orden: ”Visserligen omfattas [försoningen eller rättfärdiggörelsen] med tron allena, trots att vi, så snart vi undfått den Helige Ande, genast börjar leva efter lagen.” Knappast någon lutheran skulle motsäga detta.

Gud har blivit människa

Den katolska tanken håller fast vid den mänskliga medverkan. Människans gudomliggörande drar inget från Guds storhet utan framhäver den ytterligare.

Är detta bara en strid om ord? Kanske kommer de teologiska samtalsgrupperna så småningom fram till lösningar på dessa problem, som ytterst går tillbaka till olika medeltida metafysiska och antropologiska grundmodeller (för Luther den nominalistiska-ockhamistiska filosofin, för Tridentinum den realistiska-thomistiska modellen). Det råder nu, trots alla detaljdiskussioner, en fundamental enhet mellan lutheraner och katoliker om att allt är nåd. Utan att ha läst en rad teologi i formell mening förstod Teresa av Lisieux, detta vid slutet av 1800-talet och före all ekumenik: ”Vid livets afton skall jag stå inför dig med tomma händer. Jag ber dig inte att räkna mina gärningar, Herre. All min rättfärdighet är fläckar i dina ögon. Jag ber dig bara att klä mig i din egen rättfärdighet och att av din kärlek få ta emot dig själv som evig egendom.”

Det gemensamma ansvaret för alla kristna idag är att klargöra vad själva det väsentligaste kristna abstrakta begreppet är: nåd.

Allt är nåd, det vill säga: allt är gåva. Världen, jag själv, andra människors kärlek är ingenting jag konstruerat själv. Jag är mottagare. Bara Gud är yttersta grundval för mina förhoppningar. Bara Gud är den klippa jag kan bygga på i varje situation. Gud är trogen också om jag är trolös. Denna trohet är inget jag kan göra anspråk på, den kommer mig till del trots min ovärdighet. Den frid jag söker kan jag inte bygga själv. Det jag inte kan skaffa mig, det kan jag få: försoning med Gud, med de andra, med mig själv. Evangeliet handlar om detta.

Gud har gått människans väg ända in i dödens mörker för att där öppna vägen till evigt liv. I tron, i det villkorslösa förtroendet mot Gud på grund av hans trohet i Jesus Kristus, vågar människan ta sin livsuppgift på sig, därför att Gud har tagit som sin uppgift att vara vårt liv. Vi kan inte med all teknologi i världen, inte ens med konst och kultur, psykologi och pedagogik eller de största etiska ansträngningar, skaffa vårt liv dess yttersta mening. Men om Gud är grunden, då får dessa ting sin rätta mening.

Luthers kamp på sin tid innebar en fördjupning av människans förståelse av sin egen gåta, precis som Paulus och Augustinus också inneburit drastiska fördjupningar. Just det faktum att fullkomlig konsensus om dessa ting är så svår att uppnå vittnar om människans ofattbara djup, det som en katolsk Augustinusanhängare, Pascal, kallar människans elände och storhet: genom att inse sitt elände bekräftar hon sin storhet. Här finns en paradox som aldrig kommer att till fullo klaras ut med aldrig så geniala teologiska formler.

Själva diskussionen om det som för tidigare generationer har varit frågor om liv och död måste fortgå. Den som avvisar dessa teologiska debatter i det förflutna som ordstrider visar bara att han inte tar människan på samma allvar som hans förfäder gjorde.



Fotnot

1 Pelagian, anhängare av munken Pelagius som menade att människan av egen kraft kan förtjäna himlen. Nåden är ett uppmuntrande exempel som hjälper människan att göra sitt bästa och inte, som Augustinus hävdade, en nödvändig inre kraft, skänkt av Gud och utan vilken människan är hopplöst förlorad.


Publicerad 1998 i nummer 7