Postmodern teologi
Svenungsson, Jayne

Vad kännetecknar en postmodern teologi? I artikeln tecknas bakgrunden och beskrivs framväxten av den postmoderna teologin och dess beröringspunkter med den postmoderna filosofin. Är det rentav så, att den postmoderna teologin närmar sig en ursprungligare syn på Gud och på uppenbarelsen och innebär det ensidigt rationella tänkandet en begränsning?

Artikelförfattaren är teol.dr och verksam vid Teologiska Högskolan i Stockholm. För närvarande arbetar hon tillsammans med Ola Sigurdson på en antologi om postmodern teologi som utkommer på Verbums förlag under 2005. Antologin innehåller dels en längre idéhistorisk beskrivning av den postmoderna teologins framväxt, dels ett urval översatta texter av centrala postmoderna teologer och filosofer. Under våren kommer Signum att publicera en artikel av Ola Sigurdson om Radical Orthodoxy.


Termen ’postmodernism’ har nu varit i svang i över fyrtio år. Först inom litteratur, arkitektur, musik och konst, sedan inom filosofi. Under 1980-talet rasade den stora postmodernismdebatten inom filosofin, där flera av tidens ledande filosofer stred om huruvida samtiden bäst borde förstås som neomodern, senmodern eller just postmodern.

Även om termen började förekomma inom teologin redan under 1980-talet, var det först under 1990-talet som diskussionen om en postmodern teologi på allvar tog fart. Precis som inom filosofin har denna diskussion stundom varit het. Riskerar inte ett alltför oreserverat välkomnande av de postmoderna tankebanorna att urholka teologin, att tvinga den att ge upp sina traditionella anspråk? Eller är det snarare så, vilket andra teologer hävdat, att det postmoderna tänkandet öppnar nya möjligheter för teologin, möjligheter som förmår ta den bortom de återvändsgränder som det moderna tänkandet ofta inneburit?

I det följande ska jag belysa några aspekter av den postmoderna teologiska diskussionen och samtidigt visa på det ömsesidiga intresse som idag finns mellan teologin och den postmoderna filosofin. Termen ’postmodern’ tjänar här främst som en arbetsterm för att beteckna de generella utvecklingar som ägt rum i synen på subjektet, språket, kunskapen och historien i det västerländska tänkandet under framför allt efterkrigstiden. Jag kommer sålunda inte att gå in på de otaliga debatterna kring huruvida postmodernism är en adekvat term för att beskriva dessa utvecklingar eller inte.

Teologi och postmodern filosofi – en familjelikhet?

När diskussionen om postmodern teologi var som mest intensiv i Nordamerika i början av 1990-talet kunde i huvudsak tre olika hållningar urskiljas i frågan om hur teologin borde relateras till den postmoderna filosofin. I ena ändan fanns de – mestadels evangelikala – teologer som i det postmoderna tänkandet såg en svuren fiende till allt vad traditionell kristen tro står för. Denna kritik var ofta av ett tämligen naivt och onyanserat slag, men fick samtidigt en mer kvalificerad representant i litteraturvetaren Brian D. Ingraffia. I den andra ändan märktes de teologer som i den postmoderna filosofin fann argument för en radikal, immanentistiskt orienterad teologi i förlängning av 1960- och 70-talens ”Gud-är-död-teologi”. Det mest centrala namnet i det sammanhanget var Mark C. Taylor, som dock skrev sina första förslag till en ”postmodern a-teologi” redan under 1980-talet.

 Mellan dessa två ytterlighetspositioner fanns ett rikt spektrum av teologer som på ett konstruktivt men samtidigt kritiskt sätt sökte relatera teologin till den postmoderna filosofin. Dit hör både mer liberalt inriktade teologer som David Tracy och mer konservativt eller ”postliberalt” orienterade teologer som Stanley Hauerwas och James William McClendon. Följer man den fortsatta utvecklingen finner man att det framför allt är denna konstruktiva kritiska linje som utvecklats vidare. Dessutom har diskussionen om en postmodern teologi kommit att inkludera ett antal tongivande europeiska teologiska röster. Dit hör inte minst de tre engelska teologerna John Milbank, Catherine Pickstock och Graham Ward, som med slagordet Radical Orthodoxy gått i bräschen för en revitalisering av teologin med postmoderna förtecken.

 Vari består då de gemensamma drag som gör att många teologer at¬traheras av den postmoderna filosofin och ser denna som en betydligt intressantare konversationspartner än den moderna filosofin? Låt mig i all korthet lyfta fram två aspekter, dels förståelsen av det mänskliga subjektet, dels synen på kunskap eller vetande, där den postmoderna filosofin i flera avseenden kan sägas ligga närmare teologin än vad den moderna gjort.

 Den postmoderna förståelsen av subjektet – såsom den kommit till uttryck hos filosofer som Jacques Derrida eller Michel Foucault – har ofta karakteriserats som en upplösning eller decentrering av subjektet. Den insikt som dessa filosofer har sökt förmedla har dock inte handlat om att förneka existensen av det mänskliga jaget och än mindre betydelsen av filosofisk reflektion kring detta jag. I kontrast till den moderna filosofins självtillräckliga subjekt har de emellertid framhållit att subjektet alltid är indraget i och begränsat av sin historiska och kulturella kontext. Kontentan blir en mer ödmjuk syn på subjektet, där subjektet förstås som situerat i och format av en större verklighet, snarare än som den agent som situerar och formar all verklighet.

 Sett ur ett sådant perspektiv står det klart att det finns vissa berörningspunkter mellan den postmoderna förståelsen av subjektet och en äldre teologisk syn, där människan ses som indragen i den större verklighet som är Guds. Den amerikanske religionsfilosofen Merold Westphal har exempelvis påpekat den strukturlikhet som föreligger mellan den teologiska föreställningen om människan som en skapad eller ändlig varelse och vad som inom postmodernt tänkande benämns ändlighetens hermeneutik. I båda fallen rör vi oss med en skepsis mot det moderna (cartesianska) subjektets anspråk på att besitta objektiv eller säker kunskap om verkligheten. Även om det inte går att likställa den generella postmoderna insikten om människans ändlighet med den partikulära teologiska idén att människan är ändlig i förhållande till en oändlig Gud, finns där inte desto mindre en viktig gemensam övertygelse om att människan inte är tänkandets självklara utgångspunkt och mål.

 Också vad gäller synen på kunskap eller vetande finns det många teologer som upplevt ett slags igenkännande i den postmoderna filosofin. John Milbank, bland flera andra, har argumenterat för att teologin precis som den postmoderna filosofin har anledning att ta avstånd från föreställningen om ett absolut, objektivt eller tidlöst vetande till förmån för en mer narrativ eller hermeneutisk syn på kunskap. Därmed inte sagt att teologin behöver ge upp sina universella anspråk. Dock måste man skilja mellan apologetiska anspråk på att kunna bevisa den kristna teologins universalitet och själva anspråket på universalitet, vilket enbart kan göras utifrån vår ändliga eller partikulära horisont.

 Man kan naturligtvis fråga om det senare synsättet inte innebär ett fjärmande från teologins traditionella uppfattning i kunskapsfrågan. Tar vi åter Milbank som exempel ser han tvärtom en familjelikhet mellan den postmoderna filosofin och teologin även i detta avseende. I ett flertal texter har han sökt visa hur den urkristna teologin i själva verket låg närmare retoriken och narrativa kunskapsformer än någon filosofisk universalism. Istället för att utgå från förment allmänrationella argument i tron på att dialektiskt kunna överbevisa meningsmotståndaren, handlade tidig kristen teologi framför allt om att förkunna budskapet – medelst vittnesbörd, predikningar och inte minst genom det konkreta gestaltandet av de egna övertygelserna.

 Vad Milbank och många andra postmoderna teologer eftersträvar är sålunda en återerövring av en mer autentisk teologisk förståelse av såväl det mänskliga subjektet som av de anspråk detta subjekt kan göra. I denna återerövringsprocess har den postmoderna betoningen av subjektet som decentrerat samt av kunskap som beroende av bestämda traditioner och förkroppsliganden spelat en betydelsefull roll. Sammanfattar vi resonemanget har de förskjutningar som ägt rum inom senare decenniers filosofi sålunda inneburit ett närmande mellan teologi och filosofi, vilket bland annat givit upphov till den livaktiga diskussionen om postmodern teologi.

Filosofins återupptäckt av teologin

Det är emellertid inte bara så teologer känt sig befryndade med den postmoderna filosofiska teoribildningen. Under årens lopp har alltfler filosofer förknippade med denna teoribildning också upptäckt att deras eget tänkande i betydande grad har paralleller eller till och med rötter i den judisk-kristna teologin. För en rad filosofer har detta medfört ett intensifierat intresse för teologiska frågeställningar, vilket föranlett talet om en ”teologisk vändning” eller om ”Guds återkomst” inom filosofin.

 Det är i synnerhet ett antal tänkare inom den franska fenomenologis¬ka traditionen som associerats med denna vändning, såsom Emmanuel Lévinas, Michel Henry och Jean-Luc Marion. Ett viktigt namn i sammanhanget är också den nyligen bortgångne Jacques Derrida, som i sin filosofi alltid rört sig i fenomenologins gränsland. Under det sista dryga decenniet av sin filosofiska karriär ägnade Derrida ett stort intresse åt teologiska teman i allmänhet och åt likheterna mellan hans egen filosofi och den negativa teologin i synnerhet.

 Vad handlar då denna återupptäckt om, och varför äger den rum just inom ramen för den postmoderna filosofin? Ett svar – om än förenklande – är att det handlar om den mer generella postmoderna insikten om att det inte existerar något rakt igenom rationellt eller värderingsfritt tänkande. I kontrast till den inom moderniteten utbredda uppfattningen att tillvaron kan delas upp i rationellt och irrationellt, vetande och tro, offentligt och privat – där teologin snarast förlagts till den senare sfären – har många postmoderna tänkare understrukit att det inte existerar någon sådan tydlig gränsdragning. Därmed hamnar också förhållandet mellan teologi och filosofi i ett nytt ljus.

 Denna förskjutning i synsätt har för många filosofer inneburit en ny sensitivitet för de strukturlikheter som föreligger mellan den västerländska filosofin och den judisk-kristna teologin. Ett belysande exempel – om vi går bortom den franska fenomenologiska tradition som nämnts ovan – är den italienske filosofen Gianni Vattimo, som under senare år ägnat en rad verk åt att visa att den radikala hermeneutiska filosofi han själv företräder i själva verket har sin förutsättning i den kristna teologin.

 Redan tidigt i sin karriär gjorde Vattimo sig till talesman för vad han själv benämnde ”ett svagt tänkande” (un pensiero debole). I kölvattnet av filosofer som Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger pläderade han för att allt tänkande ytterst måste förstås som tolkningar, varför ingen enskild tradition eller tänkare kan göra anspråk på att representera sanningen på ett objektivt eller uttömmande sätt. I konsekvens med detta pläderande har Vattimo till och med medgivit att även själva uppfattningen att tänkandet ytterst består av tolkningar inte kan hävdas annat än som en tolkning, vilken enbart kan försvaras med narrativa medel. Kontentan av detta synsätt, vilket Vattimo delar med många andra postmoderna tänkare, är just ett svagare eller mer ödmjukt tänkande med tydligare insikt om sina egna gränser.

 Under sin filosofiska karriärs gång har Vattimo blivit alltmer övertygad om att dessa tankebanor har sin grund och förutsättning i den kristna teologiska traditionen, och att det därför inte är någon tillfällighet att den moderna hermeneutiska filosofin växer fram just i Europa. Nu kan man tänka sig att Vattimo här syftar på det faktum att den västerländska traditionen – präglad av Bokens religioner – alltsedan begynnelsen äger en sensitivitet för texters metaforiska karaktär och för tolkningsfenomenet som sådant. Hans tes är emellertid djärvare än så.

 Det är i själva kärnan av den kristna teologin, det inkarnatoriska gudsbegreppet, som Vattimo finner grunden till det svaga tänkandet. Inkarnationen, så som Vattimo förstår den, innebär att den transcendente Guden underkastar sig immanensens villkor och ”försvagar” sig själv. Samma interna motstånd mot varje statisk eller absolut förståelse av Gud finner Vattimo även i treenighetsläran. Föreställningen om Gud som treenig innebär att man tänker in skillnad och relation i själva kärnan av det gudomliga väsendet, vilket också innebär att förståelsen av Gud som enkel substans eller identitet undermineras.

 Vattimo finner sålunda en strukturlikhet mellan den kristna teologins dynamiska och differentierade förståelse av tillvarons yttersta grund – Gud – och den hermeneutiska filosofins skepsis mot tvingande metafysiska principer. I båda fallen finner vi en tydning av verkligheten som medger en viss portion av outgrundlighet, en insikt om att verkligheten alltid undflyr tankens totala makt. Det är i denna insikt som många filosofer och teologer idag finner att deras vägar korsas.

Mot ett svagare tänkande?

För några år sedan samspråkade jag med en irländsk präst som beskrev samtiden med följande ord: ”Det har idag blivit mycket svårare att förklara Gud död, vilket kanske kan uppfattas som en triumf för teologin. Men det har också blivit mycket svårare att säga något som helst om den levande Guden.” Orden är tänkvärda och sammanfattar på sätt och vis det intellektuella klimat jag redogjort för ovan.

 Kanske är den avgörande frågan dock hur man som teolog förhåller sig till denna svårighet att säga något om Gud. Finns det inte en viss sundhet i att teologin emellanåt påminns om att dess tal om Gud aldrig kan bli mer än fragment och knappast några uttömmande väsensbeskrivningar av det gudomliga varat? Hur man ställer sig till denna fråga är förmodligen avgörande för hur man förhåller sig till den utmaning som den postmoderna filosofin utgör för teologin.

 Inte sällan har den postmoderna filosofins betoning av kunskapens hermeneutiska natur framställts som ett ensidigt hot mot teologins traditionella anspråk. Om all förståelse av verkligheten inrymmer ett tolkningsmoment, hur är det då längre möjligt att tro på gudomlig uppenbarelse, på dogmer med normerande innehåll – kort sagt på någon form av teologiska konstanter?

 Frågan är emellertid vilken förståelse av dogmer och uppenbarelse som döljs bakom detta slags farhågor. Inte sällan rör det sig om en påfallande statisk och a-historisk syn på gudomlig uppenbarelse, en syn som man egentligen möter inom teologin först i modern tid. Detta har sin tydliga idéhistoriska förklaring. I en epok då kravet på vetenskaplig exakthet och objektivt bevisbar kunskap kom att utgöra normen för samtliga discipliner blev det viktigt även för teologin att etablera orubbliga principer och fundament. Därav biblicismens och fundamentalismens framväxt från 1600-talet och framåt.

 Det postmoderna tänkandet, tolkat i mycket generella termer, innebär ett brott med modernitetens stundom alltför optimistiska syn på den mänskliga tankens förmågor. Denna utveckling har föga med cynism och uppgivenhet att göra. Snarare handlar det, med Vattimos ord, om att vi erhållit ett svagare eller mer ödmjukt tänkande. Vad som under det senaste dryga decenniet vuxit fram under beteckningen postmodern teologi kan ses som ett försök att överföra dessa insikter till teologin. Postmodern teologi är, som David Tracy formulerat det, ”i bästa fall ett ödmjukt om än i vissa fall desperat försök att åter låta Gud bli hörd som Gud”.

Litteratur

Dominique Janicaud, Le tournant théologique de la phénoménologie française, Paris: Éclat, 1991.

Jean-Luc Marion et al. (red.), Phénoménologie et théologie, Paris: Criterion, 1992.

John Milbank, Theology and Social Theory: Beyond Secular Reason, Oxford: Basil Blackwell, 1990.

John Milbank, Catherine Pickstock och Graham Ward (red.), Radical Orthodoxy: A New Theology, London och New York: Routledge, 1999.

Nancey Murphy, Beyond Liberalism and Fundamentalism: How Modern and Postmodern Philosophy Set the Theological Agenda, Valley Forge: Trinity Press International, 1996.

David Tracy, On Naming the Present: Reflections on God, Hermeneutics, and Church, London: SCM Press, 1994.

Jayne Svenungsson, Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi, Logos/Pathos nr 3, Göteborg: Glänta, 2004.

Gianni Vattimo, Credere di credere, Milano: Garzanti, 1996.

Merold Westphal (red.), Postmodern Philosophy and Christian Thought, Bloomington och Indianapolis: Indiana University Press, 1999.

Artikelförfattaren är teol. dr och verksam vid Teologiska Högskolan i Stockholm.

För närvarande arbetar hon tillsammans med Ola Sigurdson på en antologi om postmodern teologi som utkommer på Verbums förlag under 2005. Antologin innehåller dels en längre idéhistorisk beskrivning av den postmoderna teologins framväxt, dels ett urval översatta texter av centrala postmoderna teologer och filosofer.

Under våren kommer Signum att publicera en artikel av Ola Sigurdson om Radical Orthodoxy.


Publicerad 2004 i nummer 9