Biskop Brynolf Algotsson och törntaggen
Fogelqvist, Ingvar

Biskopen och törntaggen. Red. Johnny Hagberg, Skara stifthistoriska sällskap 2004.

Artikelförfattaren är teol. dr, katolsk präst och rektor för S:t Sigfrids prästseminarium i Järfälla.


Den 2 september var under senare medeltid en stor festdag i Skara stift. Det var det datum då den norske kungen Håkon Magnussons sändebud år 1304 överlämnade en tagg från Kristi törnekrona till Skarastiftets biskop, Brynolf Algotsson. För att aktualisera 700-årsminnet av denna händelse, publicerades boken Biskopen och törntaggen förra året. Skara stiftshistoriska sällskap har utgivit den under redaktion av Johnny Hagberg. Det är alltså personer i Svenska kyrkan som tagit initiativ till denna bok där en saligförklarad kyrkofurste och en relik behandlas seriöst och respektfullt. Fjärran är den tid då sådana ämnen kunde uppfattas som problematiska i ett lutherskt sammanhang. Tidens förändring accentueras än mer, när man konstaterar att det är den katolske biskopen Anders Arborelius som inleder boken med en särskild ”Hälsning”. Skarastiftets egen biskop (numera emeritus), förekommer visserligen i boken, men då endast som en av många artikelförfattare. Biskop Lars-Göran Lönnermarks bidrag är för övrigt en personlig och inlevelsefull exposé över Brynolfs liv och betydelse för stiftet.

Bokens tyngdpunkt ligger på biskop Brynolf Algotssons liv och efterföljande kult, även om törnekronan och dess kult också får specifik behandling i några artiklar. Flera av bidragen har endast indirekt samband med Brynolf. Till exempel, får vi veta en hel del om Brynolfs anfäder och släkt (Bo J. Theutenberg), hans tjänstebostäder och borgar (Ragnar Stigsjö), hans skrivare (Per-Axel Wiktorsson), studentmiljön i Paris (Bengt Wahlström) samt den långa kristna traditionen att fokusera Kristi lidande, inte minst Heliga Birgittas uppfattning av den (Tore Nyberg). Alla dessa bidrag ger värdefulla inblickar i den miljö som biskop Brynolf levde i.

Får vi då veta något nytt om biskop Brynolf själv? Till problemen hör det bristfälliga källunderlaget, som gör det svårt att få en fullständig bild av mannen. Det är till och med omstritt om han skrivit de fyra officier som traditionellt brukar tillskrivas honom och som gjort honom känd. Några nya uppgifter kommer väl inte fram, men Karl-Erik Tysk gör en sammanställning av forskningsläget i sitt bidrag. Något som tidigare saknats är däremot en utförlig presentation av Brynolfskulten, vilket Sven-Erik Pernler gör i sitt bidrag. Även Ragnar Stigsjö behandlar detta ämne i sin analys av de bevarade träskulpturer, målade bilder och pilgrimsmärken av Brynolf som vi har. Nämnas bör även Fredrik Öbergs analys av hur minnesbilden av biskop Brynolf framträder i hans tidegärd jämfört med hans vita. Allmänt kan sägas att den växande kulten av Brynolf, som kulminerade i skrinläggningen år 1492, hör samman med tidens nationella strävanden; det var angeläget för kyrkan i Sverige att framhäva de svenska helgonens betydelse, när unionstanken försvagades.

Sannolikt har det funnits många fler Brynolfsbilder i det gamla Skarastiftet, som även omfattade Värmland, än dem vi nu har kvar. Reformationen som sådan ledde dock inte till någon bildstorm mot helgonbilderna i våra kyrkor. Det var först under intryck av vissa av 1800-talets väckelserörelser med anknytning till reformert tradition som en negativ inställning till ”träbelätena” uppstod. Men redan reformationstiden medförde naturligtvis ett avbräck i vördnaden för helgonen. De numera återigen så populära pilgrimsfärderna förbjöds i Sverige 1544. För Brynolfskultens del kom dödsstöten då ärkebiskop Abraham Angermannus gjorde sin hårdhänta visitation i stiftet år 1596: han lät slå sönder biskops Brynolfs gravhäll i Skara domkyrka och avlägsna hans reliker. Den åtgärden, anmärker Sven-Erik Pernler, tyder på att kulten ännu vid den tiden var levande i folks medvetande. Vart relikerna tog vägen är inte känt.

Bokens andra huvudtema är den törntagg, som biskop Brynolf fick som gåva. De historiska omständigheterna kring mottagandet av gåvan i Lödöse och färden till Skara skildras av Rune Ekre, medan tidegärdsliturgin för törnekronefesten i Skara behandlas av Alf Härdelin och Ingmar Milveden. Den senare har redan tidigare ifrågasatt Brynolfs författarskap till törnekroneofficiet och går i föreliggande volym närmare in på frågor om kompilatorskap och litterära lån från redan existerande material. Milveden bidrar också med förarbeten till vad som förhoppningsvis kan bli en kritisk vetenskaplig edition av törnekroneofficiet, något som ännu saknas. Alf Härdelin gör i sitt bidrag en innehållslig analys av officiet i syfte att utröna vad törnekroneliturgin – för den som firade den – säger om den kristna tron och dess praktiska förverkligande. Det sker genom en närmare analys av nyckelbegrepp som memoria, compunctio, compassio och dignatio; minnesövningen av Kristi lidande och förpliktelsen till efterföljelse har som yttersta mål den himmelska kronan. Även här visar alltså Alf Härdelin prov på sin i andra sammanhang dokumenterade förmåga att lyfta fram det andliga grundbudskapet i texter som annars ter sig svårgenomträngliga.

Som framgår, finns det mycket att hämta i denna rikt illustrerade volym. För den som fått mersmak finns dessutom en utförlig bibliografi om litteratur med anknytning till Brynolf (sammanställd av Arne Sträng). Vi lever i en tid då det historiska minnet blir allt kortare och förståelsen för det västerländska kulturarvet minskar. Denna bok går emot sådana trender genom att fokusera en person som har något väsentligt att komma med. Det är verkligen inte bara Heliga Birgitta som är värd att uppmärksammas och studeras i den svenska medeltiden.


Publicerad 2005 i nummer 2