Ironikern Torgny Lindgren
Ringgren, Magnus

Magnus Nilsson: Mångtydigheternas klarhet. Om ironier hos Torgny Lindgren från Skolbagateller till Hummelhonung. Växjö universitet 2004.

”Jag förstår inte ironi, jag tror på vad folk säger.” Så löd en rubrik på en intervju med regissören Maria Blom i Aftonbladet för ett tag sedan. Hon (och rubriksättaren) tycks mena att ironi innebär att någon säger en sak och menar en annan. Definitionen är besvärlig eftersom den också innefattar lögner, något som redan antikens retoriker uppmärksammade. Sedan dess har den teoretiska spekulationen kring vad ironi är förgrenats och förfinats, och en del av resultaten refereras i inledningen till Magnus Nilssons avhandling Mångtydigheternas klarhet – om ironier hos Torgny Lindgren från Skolbagateller till Hummelhonung.

Kan man spåra ironier i en text där man inte känner författarens avsikter eller de ursprungliga läsarnas förväntningar och läse-sätt? Kan vi känna igen ironier i Gilgamesh-eposet eller i Bibelns texter? Troligen är det så att ironiförståelsen kräver överväganden kring författarintentioner och läsaraktivitet. Ett nykritiskt eller annat strikt inomtextuellt synsätt har måhända svårt att göra reda för ironin och dess verkningsmedel. Ironin låter sig knappast definieras, något som modern litteraturteori väl i stort accepterar. Istället sysslar den med problemen kring hur den uppstår och förstås. Den ironiska texten har en avsikt och en kontext, flera kontexter. Och alldeles säkert är det så att ironin är något förhatligt för en bokstavstroende eftersom den förutsätter tolkning, detta fenomen som stört och stör så mången tvärsäker världsbild. Trängtan efter entydighet plattar ut både världar och texter.

Torgny Lindgrens författarskap är inget för den som förnekar mångtydighetens existens. Den som skriver så här förälskat om ironin kan sina saker, och han ger en passant en ironidefinition som är fullt användbar: ”Ironi är konsten att säga det ena och mena det andra. Och säga det därför att man insett att det verkligen förhåller sig så, både på det ena och det andra sättet, samtidigt och överallt. [...] Att ondskan inte kan finnas utan kärleken och godheten, att fulheten inte kan existera utan skönhetens sällskap, att lögnens baksida är sanningen. [...] En ironiker ser alltid dubbelt. Han rör sig på ett gungfly och ser sig ständigt och oavlåtligt om, eftersom han vet att han har sitt ljus på ryggen. Ironin är alltså inte, när allt kommer omkring, någonting som förekommer i vitsar eller revysketcher, utan ett sätt att leva, en metod att förhålla sig till livet och kanske till och med evigheten.” Yttrandet visar att ironin ligger nere i botten på Torgny Lindgrens författarskap. Han gör den till estetiskt program, till och med till ett slags världsförklaring – med de ironiska förbehåll som naturligtvis omedelbart inställer sig hos hans läsare och som självfallet också har funnits hos den som tänkt ut och yttrat dessa ord. Författarens illmariga bedräglighet motsvaras i det ironiska idealfallet av en lika stor och lustfylld misstänksamhet hos läsaren. Då kan äventyret ta vid.

Torgny Lindgren är född i Västerbottens inland 1938, en from trakt där det muntliga berättandet och det bibliska språket fick en starkt lokal prägel. Detta har satt djupa spår i svensk litteraturhistoria. Från samma trakter kommer också några av våra andra främs-ta författare – Sara Lidman och Per Olof Enquist. Torgny Lindgren utbildade sig till lärare och blev socialdemokratisk kommunalpolitiker i Astrid Lindgrens Vimmerby. Dessa båda uppdrag präglade hans första böcker som hade en stark och intrikat samhällssatirisk impuls. Genombrottet kom med den lilla romanen Ormens väg på hälleberget där han etablerar sitt norrländska landskap och sin kristet färgade men alls inte okomplicerade världssyn. Romanen Bat Seba ställer mångfaldiga gånger frågan ”Hurudan är då Herren” och ger ständigt nya och motsägelsefulla svar. Det är kung David som frågar, och svaren är både gammaltestamentligt färgade och fullt samtida. I Ljuset ställs rätten och rättvisan i ironins skiftande belysningar mot digerdödens fond.

En av de viktigaste kontexterna i Torgny Lindgrens författarskap är den religiösa, men han är mycket förtegen om sin egen katolska tro vilket innebär att författarintentionen till stor del och med full avsikt läggs i skugga. Det stör förstås en läsare som är nyfiken på sin författares biografi, men samtidigt lämnas fältet fritt för egna tankar. Det finns en stor gåta mitt i författarskapet som det är mycket fruktbart att försöka lösa. Religiösa genrer återvänder han ständigt till. Legen-dens form som i novellsamlingarna Legender och Merabs skönhet. Han arbetar där bland annat med idén att tillskriva obetydliga och föga vördnadsvärda människor helgonstatus. Berättelsen om den helige Kristoffer ligger i botten på romanen Hummelhonung där den kvinnliga huvudpersonen får spela helgonets roll på ett mycket uppseendeväckande och tvivelaktigt sätt.

Romanen Pölsan kan – till mycket annat – sägas handla om hur destruktiva anspråken på egentlighet och sanning kan bli. Jakten på ”den sanna pölsan” leder till död och elände. Skrivandet i Pölsan är tvetydigt och lögnaktigt men därför inte mindre sanningsenligt. Själva skrivandet och berättandet sätts under ett något annorlunda dubbelljus i vårens nya roman Dorés Bibel där huvudpersonen är grav dyslektiker och själva det vidunderliga romanbygget alltså är en fysisk otänkbarhet. Bilden och talet ersätter skriften utan att den skrivna fiktionen går sönder. En författare måste sätta också sitt eget skrivande i omöjlighetens skruvstäd.

Några exempel på hur Magnus Nilsson ser på ironin och dess uttrycksformer kan man se i hans behandling av Bat Seba, en av mina favoriter i Lindgrens författarskap. Den återberättar historien om David och Bat Seba från Gamla testamentet men med många ironiska avvikelser och anakronismer. På mångfaldiga sätt varieras den oundvikliga konflikten mellan frihet och determinism, överordning och underkastelse. Bat Seba manövrerar skickligt sitt underläge till en maktposition medan Davids höghet urholkas och faller sönder. David tar barnets plats vid Bat Sebas bröst, och detta är en av romanens händelseironier som Magnus Nilsson kallar det. Davids vän och förtrogne Mefiboset förgörs av den kärlek som David visar honom. Varje ambition och känsla, varje livshållning tycks innehålla sin motsats, sin existentiella ironi. Det finns hos Torgny Lindgren ett oavvisligt och dialektiskt både- och. Ett honnörsbegrepp som ”kärlek” belyses från motsatt håll via en biblisk intertext. ”Kärleken, den som består, är en tärande krankhet. Den är otålig och pockande, den är full av avund och uppblåsthet, den är ohövisk och självuppfylld och orättfärdig.”

Den största ironin i Bat Seba är den som vidlåder Herren själv. Mot Psaltarens intertext avtecknar sig Davids självsvåldiga gudsbild. Herren är både god och ond. Den som skapar förintar också. Hans oavvisliga närvaro förstummar människorna, och de kan aldrig få några svar på sina frågor. Dialogen med Herren blir tvetydig, och i den kan de grymmaste tankar finna stöd. Herren ikläs kung Davids egna föränderliga drag och skiftande tankar. I den bortvände gudens värld råder splittring och klyvnad. Det är som om själva skapelsen vore tillkommen för ironiska syften.

En del av dessa böcker – framförallt novellerna och Pölsan – hamnar tyvärr av olika skäl utanför Nilssons blickfält i avhandlingen. Men hans genomgång blir likafullt spännande och tankeväckande. Lindgrenläsaren har nytta av denna bok. Tillsammans med Ingela Perssons avhandling Livsmodet i skrönans värld och ett högintressant avsnitt i Anders Tyrbergs bok Anrop och ansvar är Magnus Nilssons undersökning en god början till den vetenskapliga bearbetningen av Torgny Lindgrens författarskap. Underligt nog har han anammats mindre av prosans teoretiker än generationskamraten Göran Tunström som han har starka beröringspunkter med.


Publicerad 2005 i nummer 5