Varför jag blev katolik. Ett femtioårsminne
Hidal, Sten

År 1955 publicerades, med Sven Stolpe som redaktör, en skrift, där ett antal personer redogjorde för sina skäl att konvertera till den katolska kyrkan. Hur mycket av de avgörande motiven har sin giltighet även idag?

År 1955 publicerades under redaktion av Sven Stolpe en samling inlägg med titeln Varför jag blev katolik. De väckte på sin tid ganska stor uppmärksamhet och föranledde till och med en ”motbok” med titeln Varför jag inte gått till Rom (under redaktion av Gunnar Rosendal). Syftet med denna artikel är främst att jämföra de motiv som konvertiter då uppgav för sitt beslut med vad som numera förefaller motivera ett sådant steg. Går det att se några skillnader i de svenska katolikernas situation nu och för femtio år sedan? Att den yttre formen i en framställning av detta slag skulle se annorlunda ut i dag, säger sig självt. Långa, oöversatta citat på tyska och bibehållna pluralisformer på verben (men bara hos vissa medverkande) skulle vara otänkbart i dag.

Det kan ifrågasättas hur pass representativ boken var ens för sin tid. Av de tretton inläggen kommer nästan alla från akademiker eller konstnärer, flera regelbundna bidragsgivare till Signums föregångare som katolsk kulturtidskrift, Credo. Andra bidragsgivare även inom dessa grupper hade varit möjliga. I sin inledning nämner Sven Stolpe författarinnan Birgit Tengroth och ger långa citat från en av hennes artiklar med just rubriken ”Varför jag blev katolik”. Men det var första gången en sådan samlingsvolym såg dagens ljus, och i någon mån vittnar det om den tillförsikt som präglade de svenska katolikernas situation just då.

På flera sätt var de nämligen gynnade av tidsandan. Hedeniusdebatten hade kommit att rikta intresset mot problemställningen tro–förnuft, och där tycktes den katolska teologin och filosofin på många sätt vara bättre rustade än vad fallet var hos andra kristna grupperingar i Sverige. Ett antal uppmärksammade konversioner hade fäst uppmärksamheten på katolska kyrkan: ”F. n. är det högsta mode bland de unga diktarna att smycka sina dikter med citat från kyrkofäder eller att använda liturgiska termer” (Stolpe). Även där man inte gick så långt, fanns det en spirande nyfikenhet hos många, också där man minst hade anat det. En debutroman av den mycket unge Vilgot Sjöman (Lektorn, 1948) ger en viss inblick i Stockholms katolska miljöer. Ett år före Varför jag blev katolik kom fyra föreläsningar ut av trycket, under titeln Vi ser på katolicismen; också där figurerar Sven Stolpe och Gunnar Rosendal. Den senares bok från 1956, Vårt katolska arv, är för övrigt säkert inspirerad av skriften från 1955.

Också politiskt sett kunde de svenska katolikerna se ganska ljust på framtiden. Religionsfrihetslagstiftningen hade nyss genomförts, och även om klosterförbudet kvarstod hade nya möjligheter öppnats. Som det påpekas i inledningen såg många den katolska kyrkan som ett värn mot kommunismen. Detta var ett Europa där järnridån hade gått ner för endast tio år sedan och där de första stapplande stegen på den europeiska integrationens väg hade markanta katolska förtecken.

Vad uppges då för motiv för att bli katolik? Svaren är, som man kan vänta, mycket skiftande, men vissa linjer kan ändå urskiljas. Flera medverkande understryker dock att de i grunden inte själva vet svaret, endast Gud. En viktig iakttagelse är emellertid, att dogmatisk klarhet och fasthet endast eller åtminstone tydligast finns i den katolska kyrkan. Eller som regissören Olof Molander säger allra först i sitt inlägg: ”Därför att jag tror på Treenigheten, och därför att den romerska Kyrkans lära om Treenigheten är obönhörligt konsekvent och realistisk.” Något som ofta framhålls är kyrkorummets betydelse och att Kristus genom sakramentet är närvarande i det. Här skall nu lyftas fram några kanske mindre väntade omständigheter i dessa femtio år gamla bekännelser.

Den svenska medeltiden spelar inte den roll som man kanske hade väntat sig. Vår bild av den äldre svenska katolicismen präglas ibland av att den ägnade sig åt ett nostalgiskt blickande tillbaka på medeltiden. Men inte ens de båda medeltidsforskarna Erik Cinthio och Tryggve Lundén lyfter fram denna epok särskilt mycket. Romaner av Sigrid Undset och Johannes Jörgensen nämns ibland men verkar inte ha spelat någon större roll. Den inte ovanliga bilden av de svenska katolikerna som ”medeltidssvärmare” får inget stöd i dessa texter.

Den katolska socialläran spelar liten roll. Bland bidragsgivarna är det endast en som markant avviker: författarinnan Anna Lenah Elgström (1884–1968). Hennes långa, mycket personligt formade bidrag visar hur en socialt starkt engagerad människa på den tiden kunde föras till katolska kyrkan. Elgström upplevde den ryska revolutionen som en glädjefylld händelse och var som frivillig med i det spanska inbördeskriget på regeringssidan. Men detta förde inte till målet. ”Även jag hade trott på kommunismens löften en gång. Men nu sade mig allt, att den med sin amoral perverterade individerna och i det långa loppet gjorde dem likgiltiga för kravet på rättvisa och frihet.” I de påvliga socialencyk-likorna märkte hon till sin förvåning ”en mera äkta revolutionär inställning”. Anna Lenah Elgströms hela liv präglades av det sociala engagemanget; hon var också en av stiftarna av Rädda Barnen.

För det tredje har dessa konvertiter sällan någon mera tydlig bakgrund i en annan kyrka eller ett annat samfund. De kommer i allmänhet direkt från fientlighet eller likgiltighet gentemot kristendomen. Ingen har redovisat något aktivt medlemskap i Svenska kyrkan. Ingen av dem har varit präst i denna eller någon annan kyrka. Detta beror säkert till stor del på att strömmen av konvertiter från Svenska kyrkans präster kom igång på allvar först efter 1958 (även om det fanns några tidigare). Sven Stolpe är med sitt stora engagemang i Oxfordgrupprörelsen ett viktigt undantag. För honom spelade också Nathan Söderblom en stor roll.

En sak har emellertid alla dessa konvertiter gemensam: grundläggande kunskaper om kristen tro redan före konversionen. De kanske tyckte att kristendomsundervisningen i skolan och under konfirmationstiden var tråkig och snarast undertryckte en spirande tro – flera vittnar om detta – men vissa kunskaper måste ändå ha kvarstått. Detta är en viktig skillnad mot många av dagens konvertiter som inte har fått dessa kunskaper i skolan och kanske vet mera om islam och buddhism än om bibel och kristendom.

Intressant är vad Olof Molander berättar i en not. ”Före mitt beslut att begära undervisning i katolsk teologi hade jag endast läst Norbecks lärobok i teologi, Ahnfeldts och Bergqvists dogmatik, Luthers lilla katekes och Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut. Med en viss rätt anser jag därför, att jag icke är en konvertit utan en i Kyrkan upptagen hedning.” Den sista meningen måste rimligen vara ironisk. ”Norbecks lärobok i teologi” säger i dag kanske inte så mycket, men det var en under mer än ett halvsekel flitigt använd lärobok i svenska gymnasier, där Molander sannolikt haft den. Den innehåller en mycket gedigen undervisning i en grundläggande dogmatik, där treenighetsläran och kristologin står i centrum. Ur katolsk synpunkt finns det önskemål om tillägg, framför allt i fråga om sakramenten, men annars kan en katolik samtycka till nästan allt i boken. Inte bara Molander utan säkert även Strindberg har läst denna bok i skolan, och det säger sig självt att detta kan ha haft sin betydelse för Molanders uppsättningar av Strindbergs pjäser. De kanske inte omfattade kristen tro, men de visste åtminstone vad den gick ut på. En katolsk teaterregissör på 1950-talet kunde ha en mera gedigen insikt i klassisk evangelisk-luthersk dogmatik än dagens unga präster i Svenska kyrkan!

Bland dagens katoliker finns ofta föreställningen att ”före konciliet” levde alla i blind lydnad för hierarkin. Också detta dementeras effektivt i Varför jag blev katolik. Det är verkligen inga omyndigförklarade kristna som här för ordet. Givetvis präglas inläggen i stort av en grundläggande lojalitet mot kyrkan och dess ledning, men kritiska synpunkter saknas inte. Det är tydligast i Gunnel Vallquists bidrag, ”Att förbli katolik”. Det borde kanske snarast haft titeln Att trots allt förbli katolik. Genom hela inlägget går en vånda över allt mänskligt och ofullkomligt som finns i kyrkan. Varför har kyrkan så lätt att desavouera sig själv i sina mänskliga svagheter? ”Det är svårt att få en plågad och upprorisk mänsklighet att tro att kärlekens revolutionerande budskap i världen verkligen är anförtrott åt och bäres av en institution som med all makt tycks värja sig mot alla nya påfund.” När detta skrevs var det bara några år innan kallelsen till Andra Vatikankonciliet gick ut.

Det är sannolikt Gunnel Vallquists bidrag som ledde till att Varför jag blev katolik fick en så snäv recension i Credo (nr 5, 1955). Flera av de medverkande hörde hemma också i kretsen kring Credo. Men recensenten, Jarl Gallén, påpekar att det finns alltför mycket av ”omotiverade anklagelser och felaktiga generaliseringar” i boken. Man måste lära sig att skilja mellan Kristus och kyrkan och dem som representerar kyrkan.

Som sades i inledningen kom det 1956 ut en bok som hette Varför jag inte gått till Rom. Också där borde titeln ha ändras till Varför jag ännu inte gått till Rom. Nästan alla bidragsgivarna var högkyrkliga präster, av vilka flera efter några år kom att ta det av dem kritiserade steget.

Det var säkert på många sätt ett mera avgörande steg att konvertera 1955 än 2005. Ännu häftade mycket av det främmande och egendomliga vid bilden av den katolska kyrkan. De som medverkade i boken av år 1955 gav tillsammans en god bild av vad som drev dem. En motsvarande bok av i dag skulle ha sett annorlunda ut i mycket, men många av erfarenheterna och de avgörande motiven skulle säkert finnas med. Därför kan Varför jag blev katolik läsas med behållning även i dag.


Publicerad 2005 i nummer 6