Latinamerikas katolska kyrka pressad av pingströrelser
Huhn, Michael

Drygt en halv miljard människor i Latinamerika tillhör den katolska kyrkan. Men antalet katoliker minskar ständigt i proportion till antalet födslar. En del nyare religiösa rörelser har tvärtom ökat starkt. Framför allt befinner sig de så kallade pingstkyrkorna på frammarsch, vilket är särskilt tydligt i Brasilien.

Under Johannes Paulus II:s sista dagar var de katolska kyrkorna i Latinamerika fyllda till bristningsgränsen. Framför allt i Mexiko och i Brasilien firades enorma gudstjänster för påven. Bara i och runt omkring basilikan i Aparecida i den brasilianska förbundsstaten Sâo Paolo samlades omkring 50 000 troende. I den vallfartsort i Mexico City som är tillägnad jungfrun av Guadalupe samlades tiotusentals människor framför den staty av Johannes Paulus II som uppfördes där medan han ännu levde. Latinamerika, som den nu avlidne påven en gång kallade ”hoppets kontinent”, verkade under dessa aprildagar vara mer katolskt än någonsin.

Men skenet kan bedra. Visserligen bor nästan hälften av alla katoliker i Latinamerika, som koloniserades och kristnades av de två katolska stormakterna Spanien och Portugal. Drygt en halv miljard människor i Latinamerika tillhör katolska kyrkan. Bara i Brasilien finns omkring 138 miljoner katoliker. Men deras antal minskar ständigt i proportion till födelsetalen, medan nya religiösa rörelser, framför allt de så kallade pingstkyrkorna, upplever en avsevärd tillströmning. Vare sig man nu talar om Mellan- eller Sydamerika måste man konstatera, att den katols-ka kyrkan under de senaste tjugo åren har förlorat sin monopolställning i nästan varje land på kontinenten.

Brasilien tillhör de länder i Latinamerika där katolikernas antal minskar allra mest. För hundra år sedan karakteriserade 99 procent av Brasiliens invånare sig som katoliker, 1980 var antalet 88 procent och efter den senaste folkräkningen år 2000 endast 73,9 procent. Däremot har nyare religiösa rörelser ökat kraftigt, framför allt de så kallade evangelikala. Om det för tio år sedan fanns 13,5 miljoner evangelikala (9,1 procent), så har antalet idag stigit till mer än 26 miljoner anhängare (över 15 procent), nästan dubbelt så många.

Särskilt anmärkningsvärd är deras kyrkogångsfrekvens, som vida överträffar katolikernas. År 2002 genomfördes enkäten Estudo Eleitoral Brasileiro i hela landet. Enligt den går ungefär 36 procent av de brasilianska katolikerna i kyrkan åtminstone en gång i vec-kan. Av medlemmarna i protestantiska kyrkor är 83 procent regelbundna kyrkobesökare. Den högsta siffran hade några pingstkyrkor med över 90 procent aktiva kyrkobesökare.

I stort kan protestanterna indelas i två block. Ungefär 8,5 miljoner människor tillhör de traditionella protestantiska kyrkorna, såväl de som företräder den ”klassiska” traditionen (lutheraner, reformerta och anglikaner) som de som står för den ”frikyrkliga” traditionen (baptister och metodister). De första protestantiska invandrarna var lutheraner och kom till Brasilien i slutet av 1800-talet, och de drabbades hårt av religiös intolerans också sedan republiken grundats 1890 och kyrka och stat skilts åt. De var länge en liten minoritet utan något inflytande. 1940 omfattade medlemmarna i de protestantiska kyrkorna bara 2,6 procent av den brasilianska befolkningen. Först i mitten av förra århundradet ökade de kraftigt. Idag är baptisterna med 3,1 miljoner den största traditionella protestantiska kyrkan, följd av adventister, lutheraner, presbyterianer och metodister. Sammanlagt utgör de omkring 80 procent av de traditionella protestanterna.

Främst de nyare pingstkyrkorna lockar till sig katolikerna

Till de icke-traditionella evangelikala räknas anhängarna av pingstkyrkorna, de så kallade evangélicos pentecostais och neo-pentecostais. Liksom andra evangelikala kyrkor är de fundamentalistiska, de tolkar alltså bibeln ordagrant. Den som ansluter sig till dem blir döpt på nytt och räknas därefter som pånyttfödd. Kyrkodisciplinen är sträng. Inte bara för- och utomäktenskapligt könsumgänge är förbjudet utan också konsumtion av droger, alkohol och tobak.

Pingstvännerna skiljer sig från andra evangelikala kyrkor genom den särskilda betydelse som de tillmäter den helige Andes gåvor: tungomålstalet och helandets gåva. I de församlingar som hör till de neo-pentekostala rörelserna (nya pingströrelserna) spelar kampen mot demonerna en stor roll. Här förekommer ofta rituella djävulsutdrivningar. Men framför allt vänder sig dessa ”nya pingstvänner” från de gamla pingströrelsernas ”världsförsakande”, kvasipietistiska grundinställning. De ser konsumtion som något positivt och anser att rikedom är en helt och hållet jordisk, inomvärldslig belöning för stark tro och ett moraliskt högtstående liv.

De första pingströrelserna kom till Brasilien år 1910. Men det dröjde tills industrialiseringen på 1950-talet innan de hade någon riktig framgång. Då var radion det viktigaste mediet och pingstkyrkorna lyckades skaffa sig många sändningslicenser. Fortfarande satsar de protestantiska samfunden, framför allt de neo-pentekostala, i särskilt hög grad på ”direct-marketing/direkt marknadsföring” och alltså på moderna medier. Sedan några årtionden handlar det huvudsakligen om TV (”den elektroniska kyrkan”). ”Särskilt pingstkyrkorna har lämnat de tåligt uthärdande utbrytargruppernas ghetto, där de åtminstone i sina egna ögon länge befann sig och under de senaste tre årtiondena har de istället bedrivit en aktiv evangeliseringspolitik”, skriver Bruno Wilhelm Speck vid universitetet UNICAMP i Campinas.

Brasiliens största pingstkyrka är Assembléia de Deus (Guds församling). Den har lika många anhängare som alla de traditionella protestantiska kyrkorna tillsammans. Congregação Cristã do Brasil (Brasiliens kristna kongregation) är med sina omkring två och en halv miljon anhängare den näst största pingstkyrkan. Men den största tillströmningen upplever just nu Igreja Universal do Reino de Deus (Guds rikes universella kyrka) som 1977 grundades av Edir Macedo i Rio de Janeiro. Under de senaste tio åren har den lyckats öka sitt medlemsantal med ungefär 27 procent årligen.

Sammanfattningsvis är det alltså framför allt de nyare pingstkyrkorna som lyckas dra till sig otillfredsställda eller osäkra katoliker förutom många medlemmar i de traditionella protestantiska kyrkorna och anhängare till Brasiliens andra religioner (spiritismen i sin brasilianska utformning genom Allen Kardec, och de afro-amerikanska religionerna candomblé och macumba).

De största framgångarna har pingströrelserna i storstädernas periferi och i de lantliga ytterområden där många bor som har flyttat in från landsbygden, alltså människor som förlorat både hembygd och kultur. ”Miljoner arbetslösa lantarbetare lämnar sin hembygd som katoliker, men i sin nya miljö förlorar de inte bara familjen och sin egen identitet utan också religionen”, säger Cesar Romero Jacob, sociolog vid universitetet i Rio de Janeiro. Den katolska kyrkan har sina rötter på landsbygden och har därför svårt att hänga med i den snabba urbaniseringen, säger teologen Fernando Altmeyer vid São Paolos katolska universitet. ”Den katolska kyrkan sköljdes helt enkelt över av urbaniseringen.” Bilden av vågen motsvarar också den katolska kyrkans syn på sig själv. Men fenomen som urbanisering och de nya pingströrelsernas frammarsch är inte några naturfenomen som man är passivt utlämnad åt. Dessa utmaningar hade krävt aktiva motåtgärder.

I städernas utkanter växer församlingarna ständigt, vilket gör att de katolska prästerna helt enkelt blir överansträngda. Pingstkyrkorna är däremot mycket närvarande just i förorterna. ”De hälsar på de nyanlända, kallar dem systrar och bröder, talar med dem”, så beskrivs pingstvännernas taktik av Luiz Alberto Gómez de Souza, sociolog och direktor vid forskningsinstitutet CERIS i Rio de Janeiro. ”Det får de nyinflyttade att känna sig välkomna. De evangelikala ger dem en ny identitet, nya referensramar.”

Majoriteten av de brasilianska pingstkyrkornas medlemmar har låg medelinkomst och kortvarig skolutbildning. ”Konvertiter förväntar sig materiellt ett nytt socialt nät och en i symbolisk mening ny mening med livet”, skriver Regina Novaes vid det religionsvetenskapliga institutet vid universitetet i Rio de Janeiro. Men det händer naturligtvis också att människor från medelklassen går med i pingstkyrkorna. ”Men de flesta evangelikala i Brasilien tillhör underklassen eller övre delen av underklassen”, säger Luiz Alberto Gómez de Souza. ”Men det är just de fattiga som skänker större delen av sina inkomster till pingstkyrkorna och därför är dessa så välbärgade.”

Men vad är det då som gör att just pingstkyrkorna, som står för fundamentalistisk tro och därför gärna kallas ”sekter” av kritikerna, är så attraktiva för människorna i Brasilien, liksom i andra länder i Latin-amerika och i Karibien? De kristna i Tyskland var och är konfessionellt präglade. Konfessionellt också i den betydelsen att man håller fast vid en konfession, en bekännelse, även om man inte tycker om allt som barndomens kyrka står för. I Latinamerika är det helt annorlunda. Dogmer spelar ingen stor roll. Tillspetsat kan man uttrycka det så här: Man går inte till gudstjänsten i den församling ”där man hör hemma”. Där församlingen sjunger och ber på ett vackrare sätt, dit går man och där känner man sig hemma.

Men det finns många fler förklaringar till de evangelikala rörelsernas framgång i Latinamerika. Ett allmänt erkänt faktum är att många människor attraheras av en reducerad världsbild, där tillvaron förklaras som en kamp mellan de ”goda” (vi) mot de ”onda” (de andra). Komplicerade förhållanden framställs på ett enkelt sätt.

Ofta hänvisar man också till att evangelikala grupper kräver mer av sina trogna än de traditionella kyrkorna, mer disciplin, en strängare livsföring, aktivare insatser i församlingen och större ekonomiska bidrag. Ju större krav, desto mer verkar de motsvara de troendes förväntningar.

Dessutom finns det inget prästerskap. Varje enskild troende kan genom nit och fallenhet avancera till att bli församlingsledare. Alltså lider pingstförsamlingarna inte av prästbrist. Deras predikanter och föreståndare finns på många orter, som bara ytterst sällan nås av den katols-ka ämbetskyrkan.

Kvinnor attraheras särskilt mycket av pingstkyrkorna. De kan visserligen inte leda några församlingar men har stor medbestämmanderätt inom församlingsverksamheten. Men framför allt upplever många kvinnor att den evangelikala livsföringen erkänner deras roll och stärker deras äktenskap.

Rikedomens teologi kontra de fattigas företrädesrätt

De evangelikala kyrkorna är välmående. De flesta kräver att deras anhängare ska ge dem finansiellt understöd, några begär till och med tionde i ordets egentliga betydelse. Visst är det sant att de i början understöddes ekonomiskt av kyrkor i USA, och att den hjälpen fortsätter. Men den katolska kyrkan gör det enkelt för sig, när den förklarar pingstkyrkornas växande framgångar med de stora pengarna från utlandet. Det är ett avslutat kapitel – bortsett från några små rester. Idag är de protestantiska kyrkorna i Latinamerika självfinansierande och gör dessutom stora vinster. När man ska byta predikant överlåts lönsamma församlingar till efterträdaren mot ansenliga transfereringssummor. Summorna motsvarar den vinst som respektive församling gör. Att tillhöra en församling som inte skriver några tiggarbrev till olika hjälporganisationer utan som Gud tydligt utvalt till att vara framgångsrik gör de troende stolta.

Apropå framgång: Vem skulle inte vilja förknippas med framgång istället för med nederlag? Fundamentalistiska grupper talar inte om ”de fattigas företräde”, eftersom de fattiga inte vill bli påminda om sin fattigdom. Snarare förkunnar de här grupperna en ”rikedomens teologi” och ”de prisar outtröttligt vår tid, som om de fick sina vinster från den” (Erich Kästner). Den brasilianska biskopskonferensen gör tvärtom. Trots stora framsteg och livsvillkor som majoriteten brasilianare knappast vågade drömma om för 30 år sedan, nämner den knappast detta utan tar mest upp allt som man kan klaga på. I teologiska termer handlar det om den goda gamla katolska lidelsen för synden istället för frälsningen. Men många vill inte lyssna till detta längre.

De nya pingstvännerna erbjuder sådant som ingen annan kyrka gör, inte ens de andra evangelikala. De ger inga vaga löften om frälsning och en bättre tillvaro i livet efter detta utan utlovar framgång, hälsa, lycka och inte minst rikedom i det här livet – bara man har en stark tro och offervilja. Detta marknadsorienterade erbjudande motsvarar tydligen efterfrågan. Löftena och den förenklade världsbilden är för övrigt gynnsam också för de nya pingstkyrkornas politiska ambitioner.

Pingstkyrkornas framgångar hänger otvivelaktigt ihop med deras speciella marknadsföringsstrategier. Detta kan man framför allt se i Brasilien. Protestanterna – med såväl traditionell som pingstkyrklig inriktning – förfogar i jämförelse med katolikerna över synnerligen många självständiga kommunikationskanaler. ”Också utan att samtala med varandra profiterar de på varandra genom att de är närvarande i medierna i så oerhört stor utsträckning” (Regina Novaes). Den främsta orsaken till detta är att de har mycket likartade budskap.

En del kyrkor prenumererar på särskilda sändningstider och andra har egna kanaler. Så äger till exempel Assembléia de Deus mer än 110 radiokanaler. ”Guds rikes universalkyrka” köpte redan 1989 den populära TV-kanalen Rede Record. Företrädesvis under kvällstimmarna, när de flesta brasilianare sitter framför sina TV-apparater, sänder Rede Record religiösa program, korta reklaminslag och personliga samtal.

”I de här programmen dominerar det talade ordet”, säger sociologen Brenda Maribel Carranza. ”Här lämnas personliga vittnesbörd under tårar och suckar, i närbilder och melodramatiska videofilmer. Formen är alltid densamma: den troende berättar sitt livs historia och betonar att han eller hon efter att ha vandrat sin lidandesväg har funnit en mening med livet och sedan gått med i kyrkan och rett ut sina existentiella och ekonomiska kriser, de senare är mycket vanliga i Brasilien. Eftersom man bara får se personen i själva berättelsesituationen, får man aldrig reda på om historien har några som helst motsvarigheter i den socia-la verkligheten.”

En ”mottagandets pastoral” som kyrklig motstrategi

På senare år har Brasiliens katolska kyrka insett att hon måste satsa mycket mer än tidigare på moderna medier, om hon vill behålla sina medlemmar. Det är skälet till att hon startat en nationell TV-kanal, Rede Vida (Livsnätet), O canal da família (familjens kanal). I den berättas om kyrkliga aktiviteter, sänds mässor och andakter och sprids katolska nyheter. Dessutom försöker den katolska kyrkan utveckla nya marknadsföringskoncept speciellt för medierna. I det ”brasilianska institutet för katolsk marknadsföring” erbjuder man till exempel katolska präster kurser och seminarier i hur man på ett framgångsrikt sätt umgås med medierna.

Inom Brasiliens katolska kyrka har den katolska karismatiska rörelsen en alldeles speciell roll, när det handlar om hur man handskas med medierna. Under sin karismatiske och inte alldeles oomstridde ledare Marcelo Rossi har den blivit den katolska kyrkans mest framgångsrika rörelse med omkring åtta miljoner sympatisörer. Dess ”show- och musikmässor” fyller hela idrottsplatser. Vid den här typen av mässor satsar man liksom i pingstkyrkorna på religionens mystiska sida, på känslor och på en kvasipersonlig relation mellan den troende och Gud. De tolereras av det brasilianska episkopatet, eftersom de drar tusentals människor – framför allt unga troende – in i sin trollkrets. Men många katolska präster kritiserar de innehållsfattiga showerna. I dem satsar man framför allt på individens frälsning istället för att betona hur viktigt det är att vi lever med och för varandra.

Men nyorienteringen i PR-arbetet är inte den katolska kyrkans enda sätt att försöka motverka de talrika utträdena. Bland annat genom en starkare närvaro i storstädernas utkanter och i avlägsna landsbygdsområden förbättras utbudet för de troende. Det är kyrkans sätt att intensifiera arbetet med ”mottagandets pastoral” och framför allt erbjuda de nyinflyttade fler möjligheter att komma in i församlingarna.

Den katolska kyrkan är dock fortfarande osäker om vilka strategier som kan användas eller vad man ska lägga tonvikten på för att få katolikerna att stanna kvar i kyrkan. Detta är något som är lätt att se i de flesta av Latinamerikas länder och utmärker också hur man förhåller sig till konkurrensen. Medan en del biskopar och präster fördömer sekter-na, håller sig andra avvaktande och försöker så sakteliga ta reda på vad de kan ha gemensamt – åtminstone med de mer seriösa protestantiska kyrkorna. Men på många ställen kolliderar den fäderneärvda katolicismen med den protestantiska ”missionen” istället för att samarbeta. Protestantiska fundamentalistiska predikanter brukar komma dragande med en hel katalog av förmenta motsägelser i bibeln och den katolska trosläran eller ge verkliga exempel på en äkta spänning dem emellan. Ofta lyckas de göra katolska troende osäkra på sin tro och ”omvända” dem. Många katoliker har liten kunskap om bibeln och de flesta låter sig luras av de missförstånd som en ordagrann tolkning ger upphov till. De har ju aldrig stött på något annat eller hört någon tala om bibelns egenart.

Den katolska kyrkan ser sig vara tvungen att avge räkenskap i en utsträckning som man i Europa inte kan föreställa sig efter kontroversteologins glansperiod. Några i detta hänseende hårt prövade biskopar anser att kyrkan måste rusta sig för ett ”andligt nödvärn”. Vad fundamentalisterna beträffar så ska man inte alls vända andra kinden till.

Det ekumeniska medvetandet har utvecklats på olika sätt i Latinamerika. I många länder är det dåligt ställt med det. Det försvåras dels genom illvilliga och kränkande angrepp på den katolska kyrkan från en del protestantiska fundamentalistiska sekter, dels genom de förhållningssätt som olika biskopar och präster har mot protestantismen. Svårigheterna finns på intet sätt bara på den protestantiska sidan.

Där kyrkan än så länge får vara i fred och alltså har fortsatt stort inflytande i samhället, anser man det inte vara nödvändigt att ta ett enda steg för att bemöta den tröttsamma konkurrensen, eller också tycker man att det är under ens värdighet. Några biskopskonferenser betraktar ekumeniska initiativ med misstro och är i bästa fall halvhjärtade åskådare till den ekumeniska rörelsen. Ekumenik betyder i Latinamerika fortfarande att ”bulta ner gatstenar”. Men ändå vill det latinamerikanska bis-kopsrådet (CELAM) återuppta dialogen med det latinamerikanska Kyrkliga rådet (CLAI). Dialogen avbröts, som CELAM med bitterhet noterar, när Troskongregationen publicerade deklarationen Dominus Iesus.



Att ekumenik ändå kan fungera på ett bra sätt syns i Karibien. I motsats till vad som hände i Latinamerika slogs två katolska stormakter (Spanien och Frankrike) och två protestantiska (Holland och England) om makten här. Kolonisationen medförde som historien visar, en konfes-sionell delning. På de flesta av Antillernas öar är katolikerna i minoritet. Deras relationer till de protestantiska ”ledande kyrkorna” (main-line churches) är mycket goda, de kan till och med använda samma kyrkor och kapell. I det karibiska kyrkliga rådet (CCC) samarbetar de ”historiska” evangeliska konfessionerna och katolikerna i de flesta frågor, allt från att utfärda gemensamma deklarationer till att arbeta med samhällsfrågorna utifrån kyrkliga riktlinjer för det sociala arbetet och ända in i teologisk forskning och när det handlar om lärofrågor. Helt unika är de goda ekumeniska relationerna i Surinam. I inget annat land i Sydamerika samarbetar katoliker och de ”historiska” reformationskyrkorna lika förtroendefullt och framgångsrikt som här. Detta är inte minst redemptoristen Aloysius Zichems förtjänst. Han var biskop i Paramaribo från 1971 till 2004.

”Jesu Kristi lärjungar i den katolska kyrkan – för Latinamerikas och Karibiens evangelisering i det tredje årtusendets begynnelse” lyder mottot för CELAM:s femte generalförsamling, som ska äga rum i februari 2007. Det har valts med tanke på de protestantiska kyrkorna. Dessa använder nämligen begreppet ”lärjungaskap” oftare och mer självklart än katolikerna. CELAM vill påminna katolikerna om att också de är lärjungar, Jesu Kristi lärjungar, som alldeles självklart kan stå på sin kyrkas sida. ”För den katolska kyrkan blir det allt tydligare att hon inte får reagera räddhågat och defensivt på pingströrelserna utan inrikta sitt pastorala arbete på människornas behov och stärka basförsamlingarna”, säger Luiz Alberto Gómez de Souza. Sociologen är optimistisk: ”Jag har det intrycket att pingstkyrkorna – åtminstone i Brasilien – har passerat zenit. I varje fall kan man se en minskning av tillströmningen.”

Men det finns en ny grupp som blir allt större, och den kommer att ställa till med bekymmer inte bara för den katolska kyrkan. Redan känner omkring sju procent av den brasilianska befolkningen att de inte hör hemma i någon kyrka alls.

översättning: birgitta carlquist

Artikelförfattarna är verksamma inom den tyska katolska hjälporganisationen Adveniat, som särskilt inriktar sig på Latinamerika (www.adveniat.de).



Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 6/2005.


Publicerad 2005 i nummer 7