Catarina de San Juáns andliga flygfärder
Lundberg, Magnus

Kontemplativa kvinnors roll i den tidigmoderna missionen är ett eftersatt forskningsområde. I artikeln porträtteras en av dessa kvinnor, Catarina de San Juán, av indiskt ursprung men boende i Mexiko, sedan hon som barn rövats bort av portugisiska sjörövare.

”Under en av sina många flygfärder i anden kom hon till kejsaren av Kina och hos henne växte en önskan om att smörja honom med Kristi blod, så att denne monarks förstockade hjärta skulle mjukas upp. När hon förstod att kejsaren inte ville ta emot denna högsta av drycker, bad hon den heliga jungfrun att göra korstecknet på kejsarens panna. Himlens drottning svarade henne då med stor kärleksfullhet att hon själv skulle göra det och stärkt av den heliga jungfruns röst fann hon sig plötsligt så nära kejsaren att hon kunde göra korstecknet på hans panna.”

Den som gjorde anspråk på att ha gjort denna andliga resa var Cata-rina de San Juán, en kvinna av indiskt ursprung som levde större delen av sitt liv i Mexiko. Född omkring år 1605 rövades hon i tioårsåldern bort av portugisiska sjörövare, som förde henne till Filippinerna. Där såldes hon som slav och sändes till Puebla i centrala Mexiko, som kom att bli hennes hem fram till dess att hon avled år 1688. Catarina de San Juán blev med tiden känd för sina frekventa visioner och för att leva ett heligt liv i strikt asketism. Utan att fysiskt förflytta sig från staden menade hon sig spela en aktiv roll i missionen i Asien och norra Mexiko, såväl genom böner och visioner som genom vad som beskrevs som hennes bevingade andes flygfärder.

Kvinnor, kontemplation och mission

Kontemplativa kvinnors roll i den tidigmoderna missionen är ett eftersatt forskningsområde. De potentiella källorna är dock många. Framför allt rör det sig om biografiska texter som nunnor skrev på uppdrag av sina biktfäder eller som biktfäderna skrev om dem. En del av dessa texter publicerades efter kvinnornas död, men de flesta har endast bevarats i manuskriptform. Några har publicerats i modern tid. En annan viktig källa är inkvisitionsprotokoll, eftersom dessa kvinnor inte sällan rörde sig på gränsen till vad kyrkan förbjöd.

Historikern Stephen Haliczer, som studerat kvinnliga spanska 1600-talsmystiker, påvisar att många av dessa gav uttryck för en missionskallelse. Vid denna tid fanns det emellertid få möjligheter för kvinnor att spela en aktiv roll i missionen bland icke-kristna. Att finna vägar som kunde tolereras av den kyrkliga överheten blev därför av största betydelse. För kontemplativa nunnor, som levde sitt liv i klausur, blev bönen den viktigaste formen av missionsarbete. I den tidigmoderna eran betraktades missionsuppdraget som något som ytterst getts till påven och som han i sin tur delegerade till biskopar, präster och ordensbröder. Missionen var alltså en uppgift för manliga specialister. Bönen för missionsarbetet har dock länge ansetts vara en viktig uppgift för såväl katolska kvinnor som män, och framförallt för kontemplativa nunnor. För att betona såväl de kontemplativa som de apostoliska dimensionerna av missionsarbetet är det därför signifikativt att karmelitnunnan Thérèse av Lisieux, tillsammans med jesuiten Francisco Xavier, i vår tid blivit den katolska missionens skyddshelgon.

Ett annat återkommande tema i skrifterna om och av tidigmoderna kvinnliga mystiker är resor i anden till fjärran platser. På dessa platser menade sig mystikerna kunna iaktta eller aktivt delta i missionsarbetet. En av de mest kända spanska 1600-talsmystikerna, conceptionistnunnan María de Jesús de Agreda, hävdade till exempel att hon under första halvan av 1600-talet gjort hundratals missionsresor i Texas, New Mexico och Arizona utan att någonsin ha lämnat sin klostercell i Spanien. Det fanns också många andra nunnor som gjorde liknande anspråk.

Tankar på en aktiv – om än mystik – medverkan i missionsarbetet var dock inte begränsad till nunnor; de fanns även bland andra kontemplativa kvinnor. En av de bäst dokumenterade kvinnliga mystikerna i kolonialtidens Mexiko är just Catarina de San Juán, tjänstekvinna och mystiker i Puebla. De huvudsakliga källorna till hennes liv är de biografier som hennes biktfäder lät publicera kort efter hennes död. Mest omfångsrik av dessa är Los prodigios de la omnipotencia y milagros de la gracia en la vida de la venerable sierva de Dios Catarina de San Joan, som sammanställdes av jesuiten Alonso Ramos. Biografin omfattar tre tjocka volymer i folioformat, publicerade mellan 1689 och 1692, och är, såvitt vi vet, det största bokverk som publicerades i det spanska Amerika under kolonialtiden. Ramos biografi var en viktig del i de mexikanska jesuiternas försök att inleda en lokal process som de hoppades skulle leda fram till en formell kanonisering av Catarina de San Juán.

Los prodigios är alltså en utpräglat hagiografisk text. Den innehåller framför allt en beskrivning av de dygder som Catarina gett uttryck för under sitt liv, de visioner som hon sägs ha haft och slutligen hennes död ”i en doft av helighet”. Ramos text representerar den mexikanska barocken i dess mest blomstrande form. Skildringen är mångordig och omständlig, fylld av allegorier och paralleller till helgonberättelser, kyrkofäder, bibliska texter och skolastisk teologi. Ingen detalj tycks vara för liten för att ge upphov till en allegorisk tolkning. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att det rör sig om en välutbildad teologs skildring av en illitterat tjänstekvinnas upplevelser och att även de textpartier som anges vara direkta citat ovillkorligen passerat genom Ramos teologiska och litterära filter.

Kroppsliga resor: Från Indien till Mexiko

När Alonso Ramos behandlar Catarina de San Juáns ursprung medger han att han svävar i stor okunnighet. Catarina hade sällan talat om sitt ursprung, men hon hade åtminstone gjort klart att hon var född i det område spanjorerna kallade Mogor – Mogulriket i Indien – och att hon var av kunglig släkt. Hennes mor hette Borta; faderns namn mindes hon inte längre, men själv hade hon ursprungligen getts namnet Mirrah. Hon berättade att hennes morfar varit ”kejsare av Arabien” och att fadern varit ”mogulprins”. Med hjälp av dessa uppgifter drog Ramos, som läst sin ordensbroder Athanasius Kirchers orientalistiska skrifter, slutsatsen att stormogulen Akbar den Store († 1605) troligen varit hennes farfar eller farbror.

Föräldrarna var muslimer, även om Ramos aldrig nämner det explicit. Han skriver att de trodde på Abrahams Gud, att de inte tillbad några avgudabilder och att de hade vissa, i och för sig dunkla kunskaper om den kristna tron, som en gång förmedlats till Indien av aposteln Tomas och som långt senare hade förkunnats av Ramos ordensbröder under deras vistelse vid Mogulhovet. Föräldrarna var med andra ord ”goda hedningar” eller som Ramos betydligt mer drastiskt uttryckte det: ”trots att avgudadyrkans helvetiska fladdermöss framträdde som varbölder överallt omkring dem, lyste inte så få himmelska tecken på tron och den sanne Guden i Catarinas föräldrar.”

I Ramos skildring var Mirrahs födelse omgärdad av under och visioner. Hennes föräldrar hade varit gifta i tjugo år utan att ha fått något barn. En dag hade dock jungfru Maria uppenbarat sig för Borta och kungjort att hon skulle föda en dotter, som också skulle vara den heliga jungfruns dotter. Efter födelsen hälsades Mirrah av tre änglar som framträdde i form av tre heliga konungar. Detta såg Ramos, inte förvånande, som tydliga tecken på att Mirrah alltsedan konceptionsögonblicket varit utvald av Gud.

Vid mycket tidig ålder tvingades Mirrah fly från sitt hem på grund av en invasion. Tillsammans med sin yngre bror hade hon då begett sig ”närmare portugiserna”, de portugisiska delarna av Indien, där hon sedan blev bortrövad av pirater. Att hon fördes bort under så stora lidanden, förklarar Ramos med att Gud ”ville rycka upp henne ur den tistelrika hednajorden för att plantera henne i kyrkans trädgård”. Piraterna förde henne till Cochin i nuvarande staten Kerala, där hon undervisades i trosläran, döptes och gavs namnet Catarina de San Juán. Från Cochin fördes hon vidare till Filippinerna, som vid tiden var en del av det spanska imperiet, och därifrån kom hon i början av 1620-talet som slav till Puebla i Mexiko.

När hon anlände till Puebla var Catarina först husslav hos en officer. När denne dog 1624 blev hon frigiven och arbetade sedan som tjänsteflicka hos en präst i staden. Hos prästen bodde också en ”kinesisk” – troligen filippinsk – man, Domingo Suárez, och på prästens uppmaning gifte Catarina sig med honom. Enligt Ramos hade de dock aldrig någon sexuell relation. När mannen dog 1644 flyttade Catarina till ett litet rum hos en förmögen familj, där hon sedan bodde fram till sin död 44 år senare. Med tiden kom hon att betraktas som en helig kvinna, som ständigt var sysselsatt med bön och hårda botgöringar och som fick frekventa visioner av Kristus, jungfrun och helgonen.

Lidandet som missionsmetod

Enligt Alonso Ramos plågade det Catarina att de flesta av hennes släktingar dött utan att ha varit döpta. Inte minst därför bad hon dagligen för Asiens omvändelse. Hon betraktade sig själv, med biktfädernas stöd, som ett av Gud utvalt instrument och som kallad för att be och lida för världens omvändelse. Ramos citerar henne: ”Jag ber och lider för den katolska trons utbredande, och genom att lita på vår återlösnings dyra blods förtjänster tror jag också att jag ska lyckas.”

Samtidigt som Catarina presenteras och presenterar sig som speciellt utvald och som mänsklighetens försvarare, jämför hon sig ofta med ett obetydligt djur. Hon talar om sig själv som en myra eller en mask, som förtjänar att lida. Hon menade att hon i Kristi efterföljelse tog på sig de otrognas synder och överträdelser, vilket orsakade henne stort kroppsligt och själsligt lidande. Som led i botgöringen för världens överträdelser sov hon på golvet, späkte sig flera gånger om dagen och fastade ständigt. Genom lidandet blev hennes kropp, med Ramos ord, ett ”ångestens och smärtans altare”. Vid flera tillfällen sade hon till sin biktfader: ”Min kropp är slagen i bitar, mina ben är malda till mjöl och damm och hjärtat är intryckt av kedjor av järn och brons.” Genom sina talrika visioner och förtroliga samtal med Kristus och den heliga jungfrun fick hon styrka att fortsätta sin bön och sitt lidande för de icke-kristna. Ramos skriver: ”Genom det människoblivna Ordets röst fick hon nya krafter för att kunna fortsätta sitt lidande för själarnas frälsning och trons utbredande bland hedningar och heretiker.”

Parallellerna mellan Catarina de San Juán och Rosa av Lima († 1617), Latinamerikas första officiellt kanoniserade helgon, blir i detta avseende tydliga. Rosas självspäkning, som ledde till en förtidig död, betraktades av samtiden som den högsta formen av andlighet. I de hagiografiska texter som hennes biktfäder och andra kyrkomän skrev efter hennes död, framträder Rosa av Lima som Amerikas försonare, som en kvinna som i sin kropp tog på sig kontinentens synder och otro. Annorlunda uttryckt använde hon sig, liksom Catarina de San Juán, av lidandet som missionsmetod.

Resor i anden: Från limbo till Japan

En betydande del av Ramos skildring av Catarinas liv består av beskrivningar av hennes dygder, böneliv och hennes kroppsliga och själsliga lidanden. En annan betydande plats intas av skildringar av de visioner hon sade sig få, och som ofta tog sig uttryck i andliga resor. Ibland beskrev Catarina sina erfarenheter som att hon i anden varit på en främmande plats och sedan kommit tillbaka till sig själv; andra gånger talar hon om sina upplevelser som sin bevingade andes flygfärder. Catarina de San Juán färdades i den andliga geografin – till himlen, skärselden, limbo och helvetet – men hon var också med om långväga andliga färder i den jordiska geografin – till Asien eller till missionsfälten i norra Mexiko – utan att kroppsligen lämna Puebla.

Ramos skriver att Catarina de San Juán hade gjort sådana resor åtminstone från 1670 fram till några år före sin död. Han poängterar samtidigt att resorna under denna tid varit så frekventa ”att de inte skulle räcka med en tjock volym för att nedteckna dem”. Eftersom Catarina träffade sina biktfäder åtskilliga gånger per dag dokumenterades upplevelserna i detalj. De andliga resorna hade olika funktioner. Ibland fick Catarina visioner av kyrkans framtid i Asien och Amerika och fick möjlighet att förutsäga enskilda missionärers martyrdöd eller om ett visst folk skulle omvända sig. Vid andra tillfällen tog hon under sina andliga resor aktiv del i evangelisationen på fjärran platser, där hon assisterade missionärerna vid dop, hjälpte till att bygga kyrkor eller predikade. När hon predikade för grupper av människor hävdade hon att hon ordagrant återgav det som Kristus och den heliga jungfrun sade till henne under visionen.

I en storslagen vision år 1670 såg Catarina den korsfäste Kristus. Korsets fyra sidor var fyllda av oräkneliga människor i olika dräkter och hudfärger, som representerade alla de folk som ännu inte accepterat Kristus som sin frälsare. I en annan vision, år 1674, kunde Catarina se två ljus, som två solar som kom från östern, vilket hon tolkade som symboler för Jesus och Maria och för att ”hela jorden skulle befrias från sin andliga blindhet”. Vid andra tillfällen berättade hon att hon i sina andliga resor passerat förbi Filippinerna, Indien, Japan och Kina, och att Gud visat henne att många av de människor som bodde där redan hade omvänt sig och att andra skulle komma att omvända sig inom en snar framtid.

Blodsmystiken är mycket framträdande i Catarinas visioner. En gång visade sig Kristus för henne med såret efter lansen i sidan. I såret krälade en mängd maskar. Kristus sade till henne att hon skulle äta dem; hon följde hans befallning och blev så mätt att hon sedan inte kunde äta på hela dagen. Enligt Catarina representerade maskarna de hedningar som kommit till kyrkan och som nu närdes av det heliga blodet i form av predikan och sakramenten. En annan gång visade sig Kristus för henne i form av en pelikan – en vanlig medeltida Kristussymbol. I visionen bet pelikanen sig själv i bröstet, så att blodet rann, och sade till Catarina: ”Samla detta värdefulla blod och sprid ut det bland de barbariska folken, eftersom denna dryck ger stöd, ljus och liv till alla varelser.” Hon kunde också berätta om andra tillfällen då hon assisterad av Kristus, den heliga jungfrun och ärkeängeln Mikael spred ut droppar av Herrens blod över ”städer, provinser, riken och oräkneliga folk”.

Enligt Ramos befann sig Catarina under år 1680 ständigt i Japan. Hon såg där att landet slets sönder i inbördes strider, men kunde samtidigt meddela att hon sett ett hoppfullt tecken: en sol som färdades från Spanien till Japan, vilket hon tolkade som att evangeliet snart skulle få insteg i landet. I samma vision talade Kristus emellertid om för henne att japanerna inte skulle låta omvända sig förrän efter hennes död, vilket fyllde henne med stor smärta. Hon svarade därför Kristus: ”Det skulle kanske ha varit bättre om du inte hade utsett mig till människornas försvarare, eftersom mitt lidande inte ger någon frukt eller något resultat.”

Efter sin konversion betraktade Catarina sina släktingar som ”avgudadyrkare och som fiender till Gud” och sig själv som ”ett huggormsyngel som fötts i Mogulriket som en del i ett ont, barbariskt och hedniskt släkte”. Hon plågades ständigt av att hennes familj kanske inte skulle nå frälsningen. Ramos påstår dock att Catarina hade fått veta att hennes mor hade låtit döpa sig innan hon dog, och att fadern, trots att han aldrig blivit döpt, hade närt en önskan att låta döpa sig. I några av sina många visioner såg Catarina sina föräldrar i skärselden och bad då till Gud för deras själar. I en av visionerna försvann plötsligt hennes föräldrar. Catarina kunde inte säga om de nu befann sig i himlen eller tagits tillbaka till skärselden, varför hon fortfarande svävade i okunnighet om deras eviga bestämmelse.

I andra visioner visade sig Catarinas yngre bror för henne. Han var ”mycket ful och ledsen” och eftersom han hade dött utan att ha blivit döpt förstod Catarina att han nu befann sig i limbo. Detta gjorde henne mycket sorgsen. När Kristus frågade henne varför hon var så ledsen svarade hon att hon inte kunde be för sin brors frälsning, eftersom prästerna sagt till henne att man inte skulle be för odöpta människor som dött. Kristus svarade då henne: ”Är jag inte mäktig nog att föra honom till mitt Rike?” I detta sammanhang lägger Ramos ut texten och frågar vem som vågar bestrida att Kristus har denna absoluta makt, och skriver att det visst är möjligt att Gud skulle kunna ha återuppväckt Catarinas bror och räddat honom genom dopet. ”Jag säger möjligt”, skriver Ramos, ”eftersom Herren i visionen aldrig sade det klart ut att han skulle rädda hennes bror, men det är troligt att så skedde”.

Catarina de San Juáns visioner och andliga resor rörde alltså det stora perspektivet – hela världens, eller en hel kontinents framtid – men också ett mindre perspektiv, till exempel hennes föräldrars och hennes brors eviga bestämmelse. Under sina visioner hade hon ofta förtroliga samtal med Kristus och bad förböner för enskilda individer och folk. Hon betraktades därför som en förebedjare för världen, eller en universell missionär.

En boks och en mystikers öde

Catarina de San Juáns biktfäder betraktade genomgående hennes upplevelser som sanna, och i synnerhet Alonso Ramos, den mest entusiastiske av hennes biografer, menade att hon hade levt ett liv värdigt ett helgon. Jesuiterna hade efter Catarinas död gjort om hennes rum till ett kapell. De tryckte bilder av henne, som blev mycket populära, och människor bevarade delar av hennes kläder och ting som hon tagit i som heliga reliker. Los prodigios var en del i detta försök att bidra till en framtida helgonförklaring av Catarina de San Juán. Under den tidigmoderna katolska eran kanoniserades dock endast ett mycket litet antal personer, och misstron mot att formellt erkänna enskilda personers helighet var mycket stor.

De påståenden som Ramos gjorde i sin bok om den nyligen avlidna Catarina de San Juán väckte stor uppmärksamhet i samtiden. Bland annat på grund av parallellerna mellan Catarinas och Kristi födelsehistorier, mängden visioner och andliga resor och uppgifterna om hennes ställning som speciell försvarare för mänskligheten, blev boken kort efter utgivningen föremål för granskning av såväl den spanska som den mexikanska inkvisitionen. Slutligen, år 1696, förbjöd inkvisitionen Ramos böcker i dess helhet. Enligt inkvisitorerna innehöll de ”mängder av onödiga och osannolika uppenbarelser och visioner” samt ”trossatser som stod i motsättning till kyrkans lära och som inte hade något annat stöd än författarens egen troskyldighet”. Samtidigt förbjöds bilderna på Catarina och det kapell som jesuiterna byggt i hennes hem stängdes. Trots detta fortsatte den folkliga vördnaden av Catarina de San Juán. Än i dag är hon känd i Puebla, men nu under namnet la China Poblana – kinesiskan från Puebla – en beteckning som också används för en mycket färgrik mexikansk folkdräkt.

Artikelförfattaren är teologie doktor i missionsvetenskap och verksam vid Uppsala universitet.

Referenser
Alonso Ramos SJ, Primera [Segunda, Tercera] Parte de los prodigios de la omnipotencia y milagros de la gracia en la vida de la venerable sierva de Dios Catarina de San Joan. 3 band, Puebla och Mexico City 1689–1692.
Allan Greer och Jodi Bilinkoff (eds.), Colonial Saints: Discovering the Holy in the Americas, 1500–1800. London 2003.
Stephen Haliczer, Between Exaltation and Infamy: Female Mystics in the Golden Age of Spain. Oxford 2002.
Francisco de la Maza, Catarina de San Juan. Princesa de la Indias y Visionaria de Puebla. Mexico City 1990.
Kathleen Ann Myers, Neither Saints nor Sinners: Writing the Lives of Women in Spanish America. New York 2003.
Isabelle Poutrin, Le voile et la plume: Autobiographie et sainteté féminine dans l’Espagne moderne Madrid 1995.
Antonio Rubial García, La santidad controvertida. Mexico City 1999.



Publicerad 2005 i nummer 9