I fönstret mot världen med kardinal König
Vallquist, Gunnel

I år är det 100 år sedan Franz König föddes. Vem var han och vilken betydelse har han fått för den katolska kyrkan?

”Århundradets kardinal” har han kallats, Franz König, ärkebiskop av Wien. ”Österrikes samvete”, ”Försoningens man”, ”Själasörjare och brobyggare”, så karakteriserades han i minnesteckningarna efter sin död i mars 2004, vid nittionio års ålder, den siste av de store från Andra Vatikankonciliet. Nu, ett år efter hans död, har han efterlämnat ett testamente, denna gång på engelska: Open to God, open to the World.

Mot slutet av sitt liv ville kardinal König på detta sätt både berätta om sin livsväg och framhålla vad han ansåg som det viktigaste för kyrkans och de kristnas liv och framtid. Det skedde i samarbete med The Tablets korrespondent i Wien, Christa Pongratz-Lippit, som i ett intressant förord berättar hur arbetet gick till, samtalsvis, ofta per telefon. Kardinalen hade ett mycket personligt förhållande till The Tablet, denna tidskrift som hjälpt så många katoliker att stanna kvar i och växa sig in i kyrkan. König hade veterligen aldrig några problem med den saken, men han fann i denna tidskrift ett andligt och intellektuellt klimat som passade honom precis. Han var en trogen läsare redan som ung präst; sedan skrev han också artiklar och inlägg som gav eko i många länder där tidskriften är läst. På försättsbladet dedicerar han den här boken: ”Till The Tablet, som berett mig så mycken glädje i mer än sjuttio år.”

Barndom och studieår

I likhet med påfallande många andra ”stora män” föddes Franz König år 1905. Han var äldst av tio barn, fadern var lantbrukare i en trakt djupt präglad av nedärvd katolicism. I denna homogena miljö ställde sig Franz redan som litet barn frågor om det annorlunda. Han började undra över att det fanns människor som talade ett annat språk och hade en annan tro. Hur tänkte de? Hur levde de? Dessa frågor sysselsatte honom under skoltiden och kom att bestämma hans studieinriktning: döda och levande språk och religionshistoria. Att han blev en kyrkans man var mera en naturlig följd av studiegången än av en dragning till prästkallet; den växte fram så småningom, from hade han alltid varit. Han blev församlingspräst och seminarielärare, sysslade intensivt med sin forskning och fick professur. Men när han fyrtio år gammal kallades till ärkebiskop av Wien, bad han att få slippa. Pius XII insisterade dock, König böjde sig, och så började den ”König-era” som betydde en helt ny öppenhet för Wiens traditionellt katolska stift, det största i Europa.

Vattendelaren

Men kardinal Königs inflytande skulle komma att sträcka sig betydligt längre. Han berättar hur han var nära att omkomma i en bilolycka i Jugoslavien 1960 och hur han då blev liggande orörlig i ett trångt sjukhusrum där ingenting annat fanns att se än ett jättestort porträtt av Tito. Där slogs han av tanken att hans stift både historiskt och geografiskt var det som låg närmast länderna bakom järnridån och därför borde kunna vara till större hjälp för de förföljda kyrkorna under kommunistisk regim. Denna tanke fortfor att sysselsätta honom sedan han kommit hem; ”det visade sig vara en avgörande vattendelare i mitt liv”.

Så följde en hel serie resor till land efter land. König reste ensam, alltid med påvens välsignelse men inte som påvligt sändebud; han ingick aldrig i vad som skulle bli Vatikanens östpolitik. Förvånande nog blev det inga större visumproblem; kommunistländer-na började få nog av sin isolering, men ingendera sidan önskade någon offentlighet i saken. Genom att ständigt ändra sin resroute lyckades König skaka av sig pressen. Hans resor, skarpt kritiserade av konservativa katolska krafter, öppnade de första dörrarna mellan kyrkan i öst och kyrkan i väst. Snart kom kontakten att gälla inte bara de katolska lokalkyrkorna utan också de ortodoxa systerkyrkorna. 1964, mitt under Andra Vatikankonciliet, grundade han Pro Oriente, en institution i Wien med syfte att främja kontakterna mellan romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa och österländska kyrkorna och återuppta en dialog som varit bruten i århundraden. Analysen av likheter och skiljaktigheter, strävan att finna öppningar i murar och bygga broar över klyftor – den inställningen präglade kardinal Königs verksamhet inom och bortom den egna kyrkans gränser.

I nio kapitel redogör König för sina viktigaste ärenden, och det handlar alltid om dialog: inomkyrklig dialog och ekumenisk med andra kristna, dialog med judar, muslimer och andra religioner, dialog med icke troende och slutligen ”den viktigaste av alla, dialogen med Gud”. På vägen berättar han om händelser i sitt liv och om samtal med många namngivna kyrkomän, påvar och andra. Bland dem den som han säkert aldrig trott skulle bli påve, kardinal Ratzinger, som han åtskilliga gånger varit i debatt med, offentligt eller i vänskaplig brevväxling. Nittonhundratalets historia bildar bakgrund och därmed kan Franz König inte undgå att beteckna sig som pacifist. Politiskt har han av motståndare beskyllts för att vara ”röd”; för detta behövdes det bara att han avlade visit hos den socialdemokratiske presidenten – men han avsäger sig varje partipolitisk tillhörighet och garderar sin frihet att ta ställning till varje problem så som det framstår i sin kontext.

Bokens första kapitel har den talande titeln ”Vaticanum II, mitt livs höjdpunkt”. ”Det var påven Johannes som satte i gång den metamorfos som förvandlade en statisk, auktoritär kyrka som talade i monologer till en dynamisk, systerlig kyrka som främjade dialog.” Själv minns jag König som en av de tre kardinaler som redan från första dagen beslutsamt lyckades lägga om rodret så att kyrkomötet blev sin egen herre i stället för att, som den romerska kurian beräknat, följa dess riktlinjer och godkänna de dokument den förberett.

Från konklaven efter Johannes XXIII:s död berättar König att han bodde i rummet intill Montini, den blivande Paulus VI. Han såg hur nedslagen Montini var när allt pekade på att han skulle bli vald och gick in till honom för att ge honom sitt stöd. När de sade god natt sade Montini: ”Jag är i ett totalt mörker och kan bara hoppas att min käre Herre skall hjälpa mig ut.” Paulus ledde konciliet tvärs igenom kriser och intriger, ständigt bearbetad av stridiga krafter. ”Jag ser honom som Andra Vatikankonciliets martyr.”

Kyrkans ledarskapsproblem

Kapitlet om inomkyrklig dialog har naturligtvis sitt särskilda intresse. König går rakt på sak: kyrkans största problem är den rådande ledarstilen. Biskopskollegiets uppgifter har övertagits av Vatikanens ständigt svällande byråkrati. ”Ledarskapsproblemen kan lösas endast om påven delar omsorgen om och ansvaret för hela kyrkan med biskoparna.” Det förutsätter att systemet för biskopsutnämningarna ändras tillbaka till vad som förr gällde. ”Det lokala stiftet hade alltid del i biskopsvalet även i vår latinska kyrka, men så blev Rom nervöst för att oro skulle uppstå, och så bestämdes att Rom skulle agera ensamt.”

Att systemet inte är ägnat att bringa lugn i kyrkan visade sig med all tydlighet just när det gällde Königs efterträdare som kardinalärkebiskop av Wien. Det visade sig att den abbot som påven utnämnt hade gjort sig skyldig till övergrepp på noviser. Det blev en ”ändlös långfredag för kyrkan i Österrike”.

”Kyrkan vill vara ett glashus där allt som sker skall vara synligt”, förklarade Johannes Paulus II, men ”tyvärr är hon alltjämt långt ifrån att vara något glashus utan kritiseras med rätta för sin brist på öppenhet och insyn. Kyrkan tycks ännu inte ha lärt sig hantera det faktum att vi lever i en mediavärld.”

Kyrkans lära och människornas liv

Det finns, särskilt i västvärlden, en klyfta mellan kyrkans lära och människornas liv. ”De officiella dokumentens teologiska språk gör ett kyligt och opersonligt, ibland rentav arrogant intryck. Där finns inte ett spår av personlig kontakt; en mänsklig dialogpartner saknas och är utesluten. Jag förstår väl att Vatikanen fruktar att den kyrkliga enheten skall hotas, men man behöver fördenskull inte vara ohövlig. Ingen förlorar sin auktoritet bara genom att vara hövlig.”

Det obligatoriska prästcelibatet måste man fortsätta att diskutera. König var övertygad om att nästa påve kommer att tillåta prästvigning av gifta män. Vi får väl se.

Det mest tragiska exemplet på klyftan mellan kyrkans officiella lära och den stora majoriteten katoliker är Paulus VI:s beryktade encyklika Humanae vitae, som fördömde ”artificiell födelsekontroll” men tillät en som kallas ”naturlig”. König hade på förhand varnat påven för detta resonemang, ”som gav intrycket att naturen moraliskt kunde överlistas genom ett trick”. ”Jag fick intrycket att han inte riktigt förstod att encyklikan skulle förorsaka outsägliga, ibland hjärtslitande problem särskilt för katolska kvinnor.” König ser en av näste påves ”första och mest angelägna uppgifter att åter öppna diskussionen om födelsekontroll”.

Skulle man ta fram en egenskap som central och avgörande för Franz Königs personlighet, så skulle jag välja hans ständiga och in i döden oförminskade villighet att lära. Han var i högsta grad en vis man med unik professionell erfarenhet och kompetens, men han blev aldrig en som tyckte sig veta bättre eller bäst. Att ta emot nya signaler och lyssna till dem var en självklar sak för kardinal König, öppen för världen liksom för Gud.

Franz König: Open to God, open to the World: The Last Testament. Red. Christa Pongratz-Lippit. Burns & Oates 2005


Publicerad 2005 i nummer 9