Elisabeth Hesselblad och hennes Birgittinsystrar
Nyberg, Tore S.

Tore Nyberg, fil. dr på avhandlingen Birgittinische Klostergrundungen des Mittelalters, 1965. Han är specialist på birgittinsk kyrkohistoria och verksam vid Odense universitet.

De här presenterade tankarna, ett resultat bl a av studier i birgittinordens medeltida historia, blev framlagda på engelska för syster Hilaria Laubenberger i början av hennes tid som birgittinsystrarnas generalpriorinna vid Piazza Farnese i Rom. Den engelska version, som föreliggande svenska text är en översättning av, blev språkligtförbättrad av M. Hilaria i samband med att den blev utskriven på nytt och spridd bland systrarna. Jag är M. Hilaria av hjärtat tacksam för det samförstånd, som lett till att dessa tankar kunde formuleras och bli fruktbara för hennes uppgift.


Sedan detta skrevs, har Marguerite Tjäder publicerat sin bok Mother Elisabeth. The Resurgence of the Order of Saint Birgitta, New York 1972 (översatt till svenska av Monica Rennerfeldt och Karin Stolpe under titeln: Moder Elisabeth, Verbum-Håkan Olssons 1977, 195 s.) Boken bygger på bevarade brev och dagböcker.

Elisabeth Hesselblad, grundaren av Birgittinsystrarna vid början av detta sekel hade mycket klara åsikter om den hl. Birgitta, denna framstående kvinna och Sveriges skyddshelgon, om hennes personlighet och fullföljandet av hennes verk i dagens värld. Jag är glad över att ha haft tillfälle att träffa henne och tala med henne personligen angående detta. Det var i november under det heliga året 1950, då jag var i Rom och vistades i den hl. Birgittas hus vid Piazza Farnese. M. Elisabeth kände till mig och mina studier och bad mig om ett personligt sammanträffande. Jag träffade henne tre gånger samma dag i slutet av november. Vi talade om systraskapets tillkomst och om fader Benedict Williamsons ansträngningar att grunda en kommunitet av birgittinpräster i en av Londons södra förorter det sista året före första världskriget. Det hela avbröts genom att fader Benedict mönstrade som armekaplan. Projektet återupptogs inte efter kriget.



Jag vill försöka granska de skäl som ledde till M. Elisabeths nya stiftelse. Det finns yttre och inre sådana, och för att känna till dem alla, särskilt de senare, bör man ha tillgång till hennes brev, vilket jag inte hade vid den tiden. Det oaktat skall jag försöka sammanställa vad jag har erfarit från olika personer som kände M. Elisabeth eller som själva är medlemmar av hennes stiftelse, och naturligtvis vad jag fick fram vid de samtal jag själv hade med M. Elisabeth i Rom i november 1950.

Först av allt tar M. Elisabeths stiftelse hänsyn till den hl. Birgittas aktiva uppgift och arbete som grund för ordensliv. Av många skäl hade detta inte gjorts tidigare. Den hl. Birgittas ideer och budskap hade antagits av män och kvinnor med olika temperament och karaktär, men de sociala omständigheterna hade aldrig tillåtit ett överförande av dessa idéer till en annan form av ordensliv än den monastiska och kontemplativa. Visserligen var det monastiska, kontemplativa ordenslivet säkert en förutsättning för att förstå och vidarebefordra hennes budskap. Ett budskap kan emellertid även spridas på andra sätt: nämligen genom verksamheten själv, om det som sker uttryckligen görs till minne av och i en persons namn, som vördas som stiftare. På detta sätt uppfattade M. Elisabeth det. Hon nöjde sig med ett minimum av teoretisk kunskap om den hl. Birgittas uppenbarelser. För hennes stiftelse räckte det med några grundläggande fakta om den hl. Birgitta, och utifrån denna punkt utvecklades ordenslivet enligt dess egna lagar till ett liv i tjänst åt medmänniskorna, särskilt präster, i deras behov av andlig reträtt och vila.

Elisabeth Hesselblad valde att införa denna aktiva verksamhet som grund för ordenslivet även med tanke på utvecklingen av det andliga livet i Sverige efter reformationen. Den lutherska läran om heligheten i varje mänsklig verksamhet och ställning i samhället var ett starkt inslag i den traditionella svenska livsåskådningen, särskilt före första världskriget. M. Elisabeth insåg, att införandet av ett ordensliv, som endast grundas på liturgi, bön, meditation och kyrkligt arbete av liten betydelse för den svenska omvärlden, skulle innebära att svenskarna

konfronterades med ytterligare en oförståelig aspekt av en medeltida kristendomstolkning. Ett kristet liv var inte möjligt i Sverige, ansåg M. Elisabeth, utom genom kristen kärlek och kristna medmänniskors aktiva tjänst, oavsett bekännelse och tro. Ett återinförande av ett ordensliv baserat på det svenska skyddshelgonet den hl. Birgitta skulle endast vara möjligt om man anpassade den livsstilen till vad hon benämnde ”moderna förhållanden”. Vad kan hon egentligen ha menat med detta uttryck? Så vitt jag förstår, måste hon ha tänkt på moderna sekulariserade människors liv i norra Europa och Amerika, för vilka religion är något som hör en förgången tid till, något som innebär ett hämmande av den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen – för vilka dessutom kyrkan med full rätt borde vara stängd på arbetsdagar, så att människorna gjorde något nyttigt istället för att be. M. Elisabeth ville visa dem att tro och ordensliv inte nödvändigtvis innebär detta. Bön är inte någon sedvänja skild från den egentliga tillvaron i det dagliga livet. En kyrka eller ett kapell är inte en lokal, dit man går för att lyssna på en viss förkunnelse. Religion är inte något som bromsar den kulturella eller ekonomiska utvecklingen. Hur kunde nu detta bevisas? Svaret lyder åter: genom handling, genom föredöme. Den hl. Birgittas budskap, anda och spiritualitet kunde säkert återvända till Sverige, men endast i den mån de bevisade vad religion och tro verkligen är. Med andra ord: den hl. Birgittas orden skulle vara tvungen att komma tillbaka till Sverige i nya kläder, med nya seder, med en ny ekonomisk struktur, med ett nytt sätt att tänka, med ett nytt och direkt närmande till det moderna livet, genom att möta dess behov och inte fly ifrån dem. Denna typ av modern, sekulariserad värld är i grund och botten densamma som vi idag ser i alla världsdelar. Följaktligen kan M. Elisabeths verk endast förstås i ljuset av samma omständigheter som hon själv stod inför: som ett botemedel mot en andlig sjukdom till följd av ett NEJ till Kyrkan och Tron – eftersom Tro och Kyrka och religion var missförstådda. Att åter öppna dörrarna till tron genom att övertygande visa att tron inte är vad den sekulariserade människan menar att den är – utan det djupaste förverkligandet av människans yttersta möjligheter och natur i Guds värld. Detta bevis kan endast levereras, om någon som lever i trons verklighet själv bevisar att dessa oförvägna övertygelser är sanna.

På den hl. Birgittas tid var det inte nödvändigt att dokumentera tron på detta sätt. Aktivitet av olika slag var inte något bevis för eller emot kristen tro. Det medeltida livet var fullt av kristen verksamhet likaväl som av brott och grymheter. Det ansågs som normalt att flertalet människor syndade svårt och gjorde bot med samma tapperhet. Vad den hl. Birgitta kunde göra var att berätta för män och kvinnor, riddare och präster om denna inställning: vad ni än gör, så glöm inte att Gud är alltings Herre, och Han vill ha ert hjärta, inte era många handlingar! Tron var tvungen att dokumenteras med hjälp av predikan och betraktelser, genom att sprida en ny syn, en ny attityd jämfört med den gamla. För vår tid måste tron bevisas inte endast genom en attitydförändring på grund av nya insikter och ideer, utan även genom ett nytt handlingsmönster, så att detta står i samklang med de nya ideerna. För den hl. Birgitta var inte någon förändring av påbjudna goda verk aktuell, då var och en redan visste vad man som kristen skulle göra. Vad man måste lära var en ny attityd. Vi moderna människor måstet o m åter lära oss vad vi bör göra. En ny attityd är i sig själv inte längre tillräcklig, eftersom vi för längesedan glömt vad goda gärningar är, vad som krävs av en kristen för att dokumentera sin tro genom handlingar.



Låt oss återuppliva några av de intryck Elisabeth Hesselblad fick medan hon reste runt till olika birgittinkloster för att studera deras ordensliv!

M. Elisabeth har personligen berättat för mig att hon kände sig starkt dragen till de spanska birgittinerna. Hon tyckte att deras anda var i allmän och inre mening birgittinsk, medan andan i några av mellaneuropas gamla konvent syntes henne vara uppblandad med andra inflytande och intryck. I själva verket vore det orättvist att negligera de spanska birgittinerna när man spårar den birgittinska spiritualitetens historia genom århundradena. Elisabeth Hesselblad mötte faktiskt två olika birgittinordnar, vilka båda hade mycket gemensamt med sin stiftare, men av vilka ingen motsvarade hennes egen bild av hur orden borde se ut när den återkom till Sverige.

De tre birgittinordnarna

Den första birgittinorden betraktades av dess egna medlemmar som den ursprungliga och autentiska, dvs som Birgittas ursprungliga orden. Det undgick inte M. Elisabeth att många distinkta drag och detaljer i hl. Birgittas klosterliv måste ha gått förlorade under tidens lopp, eller åtminstone inte förstods på det sätt de enligt henne borde ha förståtts. Svenskt inflytande saknades sedan sekler, och som svensk förstod M. Elisabeth lätt, att det som var välkänt i svenskt liv och tanke ofta feltolkades av nunnorna i de gamla klostren, när de fann det nedtecknat eller hänvisat till i uppenbarelserna eller regeln. Det är endast mänskligt när ordensmedlemmar i den situationen föredrar sin egen tolkning framför en nykomlings, som söker gestalta sitt ordensliv. M. Elisabeths växande förståelse var naturligtvis riktigast vad gällde Sveriges historia, natur och kultur, mindre korrekt på det stadiet i frågor rörande ordensliv och mystisk teologi. De gamla klostren kunde endast erbjuda sin egen form av observans till en ung kvinna som ville träda in i hl. Birgittas orden. Kanske kunde de inse behovet av en annan form anpassad till svenska omständigheter, men ordenslivets struktur tillät dem knappast att öppna sina dörrar för någon som ville utföra den anpassningen innanför deras egna murar. Därför resulterade det i en blandning av stöd och brist på överensstämmelse mellan de gamla klostren och M. Elisabeth.

Historiskt sett var de spanska birgittinerna den andra birgittinorden, inte i den betydelsen att de var mindre strikta än den ”första orden”, men de hade uppkommit senare genom en ny stiftarinnas inspiration och initiativ, Marina del Escobar. Denna mystiskt begåvade 1600-talskvinna kände en andlig släktskap med den hl. Birgitta och grundade sina birgittiner ”de la Recoleccion” utan att binda sig själv vid ordalydelsen i de birgittinska ordensreglerna. Med viss frihet förkastade hon birgittinernas speciella marianska tidegärd och införde det romerska officiet. Det var inte tal om att upprätta ett liknande liv för birgittinska präster. Denna förenkling, gjord i tridentinsk anda och baserad på de stora spanska klosterreformatorerna, hl. Teresa av Avila och Johannes av Korset, underlättade studiet av Uppenbarelserna och deras mystiska tolkning. Medan en häftig strid mellan klostret i Altomunster och de nya birgittinprästerna i Nederländerna försvagade de gamla klostrens inre styrka kunde studiet av den hl. Birgitta i Spanien fortgå ostört av dylika kontroverser. Inte undra på att M. Elisabeth kände sig dragen till denna ordens anda!



M. Elisabeth tycks inte ha haft mer tillfälle att vistas hos de spanska birgittinerna än i mellaneuropas gamla kloster. Det ordensliv hon startade på Via delle Isole i Rom tillsammans med två brittiska pionjärer utvecklade snart sina egna karakteristika. M. Elisabeth brydde sig inte så mycket om den kanoniska lagens distinktioner i definition av den religiösa orden. För henne fanns det bara en birgittinsk klosterorden, eftersom en religiös orden uppenbarligen för henne huvudsakligen var en sorts andligt sällskap, ett brödraskap, en efterföljelse och vandring i den hl. Birgittas fotspår. Detta är inte den kanoniska lagens definition. Enligt denna är en religiös orden ett kollegialt institut, en juridisk person, vars medlemmar binder sig genom löften till en av Kyrkan godkänd regel. På detta sätt fanns det redan två klosterordnar av den hl. Birgitta. Så snart M. Elisabeth skrev en ny regel, fick den godkänd av Kyrkan och tilläts binda sig själv till den genom löften, skulle det institutet enligt kanonisk lag vara en ny orden. Istället för två birgittinordnar skulle det finnas tre – dvs ordnar enligt kanonisk lag; birgittinska, eftersom de alla betraktade hl. Birgitta av Sverige som sitt huvud, sin andliga grund och sin stiftare i djupare mening. Dessutom var Marina del Escobar lika mycket stiftare som Elisabeth Hesselblad. Om medlemmarna i dessa båda institut insisterade på att kalla sig själva för medlemmar av den hl. Birgittas orden, så kunde detta endast vara sant i andlig bemärkelse, inte enligt kanonisk lag. Om en andlig betydelse skulle användas, måste man antaga en beteckning som ”gren” eller dylikt för att förklara hur man kunde vara medlem av hl. Birgittas orden utan att tillhöra det institut som enligt kanonisk lag bar det namnet.

Detta gav upphov till en rad svårigheter och problem för M. Elisabeth. De spanska birgittinerna kunde naturligtvis inte ha något emot att använda beteckningen religiös orden på detta sätt. De var själva en ny orden och insåg klart att de inte var det institut, som enligt kanonisk lag kallades den hl. Birgittas orden. M. Elisabeth kände dock att en ny sorts förståelse för ordenslivet sakta växte fram och sökte sig in i Kyrkans tankevärld och spiritualitet. Denna förståelse grundas inte enbart på kanonisk lag, utan på djupare faktorer, såsom trohet mot en grundläggande andlig händelse. Alla dominikaner t ex räknar sin tillblivelse från den hl. Dominikus rörelse mot slutet av 1100-talet, liksom alla fransiskaner och alla benediktiner, oavsett senare grenar och institut som har utvecklats ur den gemensamma roten och som tiderna igenom uppnått självständighet. Denna synpunkt och denna åskådning ville hon introducera och sprida till sitt instituts medlemmar, och till alla birgittiner. Därför använde hon uttrycket ”gren” för att beteckna sitt eget instituts position i förhållande till hl. Birgittas orden. Denna benämning accepterades dock inte av de gamla klostren i mellaneuropa. Uppfostrade med den kanoniska lag, som angreps så mycket under Andra Vatikankonciliet, höll sig medlemmarna i de gamla klostren till iden att en orden är just det som kanoniska lagen menar med religiöst institut. Denna kontrovers har orsakat djupa sår i birgittinernas andliga gemenskap. Det är dock en kontrovers med rötter i det teologiska tänkandets tendenser och således inte olösligt. Men hur kan man finna lösningen?



Historiskt sett, det inser vi klart, är grundandet av de spanska birgittinerna och av M. Elisabeths systrar förståeligt utifrån den tid då det skedde. Det är inte svårt att se skillnaden mellan hl. Birgittas medeltid, den spanska reformationen på 1600-talet och Kyrkans ställning i början av vårt århundrade. Det är dock betydligt svårare för den icke historiekunnige att upptäcka att det även finns en viktig skillnad mellan å ena sidan hl. Birgitta och å andra sidan tiden och omständigheterna då hennes orden grundades. Här skulle jag vilja peka på några detaljer från mina egna studier.

Birgittas egen avsikt

Hl. Birgitta förlorade sin make år 1344 vid ungefär 40 års ålder. Hon bodde i 5 år hos cistercienserna i Alvastra och nedtecknade där sin klosterregel, assisterad av munkarna. Som bekant är cistercienserna benediktiner, som ca år 1100 antog en strikt ordensreform och mycket tidigt i sin historia fick en speciell andlig profil genom den hl. Bernhard av Clairvaux. Birgitta hade varit utomlands men hade nära kännedom endast om cistercienserna i Sverige, nunnor såväl som munkar. För henne var vid den tidpunkten den cisterciensiska synen på hennes uppenbarelser och klosterplaner lika med Kyrkans och munkarnas överhuvudtaget, eftersom hon inte kände till några andra munkar. Hennes regel, nedskriven före 1349 och under de följande åren framlagd för påvarna i Avignon, var en skapelse i cisterciensisk anda.

Birgitta levde dock ytterligare 25 år efter att ha nedtecknat regeln i Sverige. Hon bodde i Rom, lärde känna Italien och de monastiska tendenserna där. Hennes tankar kretsade kring den framtida orden, hon gjorde tillägg till den första regeln, fick uppenbarelser och ideer som uppfattades som uppenbarelser angående en del detaljer hos hennes nya orden. Alla dessa kan återfinnas under titeln Revelationes Extravagantes. De kom aldrig in i den regel hon skrivit. De förblev en sorts komplement bredvid denna, utan samma auktoritet och anseende som regeln. Slutligen framlade hon denna mognade bild av sin egen planerade orden inför påven Urban V år 1370 vid 67 års ålder, tre år före sin död. Urban gjorde en sammanfattning av hennes förslag, och denna skiljer sig mycket från den ursprungliga regeln. Sammanfattningen är kortare, klarare i sin disposition och utelämnar en rad detaljer, som uppenbarligen spelade en betydande roll för Birgitta under hennes tidiga år som änka i Alvastra i Sverige. Påven Urban bortsåg från ett antal smärre detaljer, som lika väl kunde vara annorlunda än som Birgitta föreslog. Han insåg uppenbarligen de onödiga diskussioner och komplikationer som uppstod ur detaljer varierande från land till land och vägrade följaktligen att gå med på typiskt svenska lösningar, där han visste att andra länder skulle föredra det annorlunda.



Om denna sammanfattning hade blivit grunden till hl. Birgittas orden hade mycket i ordens och kanske i Sveriges religiösa historia blivit helt annorlunda. Men strax efter Urban V:s död bröt den stora schismen ut. I praktiken innebar detta att allt inflytande från den spanska och franska katolicismen i mellan- och nordeuropa försvann. Ostörd av franska inflytanden kunde den syditalienske påven Urban VI införa en ny typ av romerskt påvedöme. Minnet av den hl. Birgitta kom som ett välkommet stöd för honom. Han behövde dock inte den mogna klosterorden Birgitta planerat under så många år och som nu preliminärt godkänts av Urban V. Vad han behövde var något annat: någon som stödde hans legitimitet som påve av Rom mot påven av Avignon. För detta syfte behövde han den tidiga Birgitta, Birgitta under hennes tidiga år som änka i Sverige. Det var denna Birgitta som predikade mot Avignon och dess påvar och uppmanade dem att flytta till Rom. Det var denna Birgitta Sverige och hennes svenska släktingar och vänner kände till. Denna uppfattning hyste även en annan betydande kvinna, som stannade fem år i Rom för att främja sin moders kanonisering; nämligen den hl. Katarina, den första superioren i den nya ordens första kloster i Vadstena. Detta var emellertid inte den mogna Birgitta från åren 1370-1373. Den bild den hl. Katarina, biktfäderna och släktingarna hade var bilden av hl. Birgitta som svensk kvinna, inte den universella kyrkans dotter. Orden som nu grundades, regeln som nu godkändes av Urban VI, det stora företaget som nu stöddes av den svenska aristokratin, var en politisk seger. Å ena sidan den svenska aristokratins seger över sin självrådige konung, Magnus Eriksson, å andra sidan den romerske påvens seger över påven i Avignon. Detta var inte längre hl. Birgittas orden. Det var hl. Katarinas orden, grundad på hl. Birgittas regel sådan den nedtecknats under cisterciensiskt inflytande i Sverige omkring 1345, utan att beakta det mesta som hände i Birgittas inre liv och begrundan av den nya orden under resten av hennes livstid, dvs de 25 pilgrimsåren i Rom, Neapel och Jerusalem.

Det finns sålunda, trots dessa korta 25 år, ett enormt gap mellan hl. Birgittas egen ordenside och den orden som sedan grundades av den hl. Katarina av Vadstena och de cisterciensiska förfäktarna i Alvastra. Om denna orden kan kallas den första, liksom jag benämnde de spanska birgittinerna den andra orden och M. Elisabeths systrar den tredje, så är ingen av dessa tre ordnar riktigt identisk med den orden hl. Birgitta planerade grunda. De är alla på samma nivå. De uppvisar tre kvinnors strävan att välja ut det väsentliga ur Birgittas ide och anda, och att leva ett religiöst liv på den grunden. Dessa tre kvinnor är den hl. Katarina av Vadstena, den saliga Marina del Escobar och Elisabeth Hesselblad. Det behöver inte sägas att beteckningen första, andra och tredje orden här innebär något helt annat än vad brukligt är i religiös terminologi. Vanligtvis är första orden prästerna, den andra systrarna eller nunnorna och den tredje lekmännen. Jag använder termerna strikt kronologiskt. Det finns ingen orden som omedelbart bygger på den hl. Birgittas anvisningar utan endast tre försök att utforma ett birgittinskt ordensliv från tre olika epoker i Kyrkans liv. Inget av dem kan emellertid anses ha primärt tagit hänsyn till vad hl. Birgitta ville. De är tre kvinnors tolkningar av Birgitta, som alla läser in något av sitt eget i henne, och önskar att Birgitta skulle dela deras syn på vad som var den viktigaste uppgiften i deras tid med hänsyn till själarnas frälsning.



Elisabeth Hesselblad: efterföljelse och förnyelse

Av dessa tre var det M. Elisabeth Hesselblad som klarast insåg relativiteten i varje försök att efterfölja en helgonlik person från gångna tider. Hon var såtillvida en modern kvinna, att hon tydligare än den hl. Katarina av Vadstena och kanske ännu tydligare än den saliga Marina del Escobar insåg, att de skrivna dokumenten om en persons andliga liv inte behöver vara den bästa vägledningen till det inre livet självt. Det finns en bättre handledning: den levande re-presentationen, aktualiseringen av ett andligt liv genom någon nu levande, vilken genom personligt engagement och kärlek försöker träda in i förebildens inre sfär. Elisabeth Hesselblads birgittinsystrar har sålunda beträtt denna väg till identifikation med den hl. Birgitta genom att göra vad hon gjorde och inte vad hon föreskrev i de första formuleringarna av klosterideen. Den är ett klart argument till M. Elisabeths fördel att Birgitta aldrig levde den sorts instängda liv hon föreskrev sina nunnor på ett tidigt stadium av sitt liv som änka, kort efter makens död. Hon levde det inte, eftersom hennes kallelse inte enbart låg i den formen av klausurbundet liv. Detta är ett klart bevis för att det cisterciensiska inflyttandet på den orden som den hl. Katarina av Vadstena grundade inte helt överensstämde med Birgittas egen spiritualitet. Det cisterciensiska inflytande, som ledde fram till den första ordens strikt kontemplativa liv, är säkert en viktig del av hl. Birgittas inre liv och det mål hon strävade mot hela livet. Det skulle dock ha varit omöjligt för henne att längta efter och omfatta detta kontemplativa mål så ivrigt, om hon inte ständigt avbrutit sin meditation för att hjälpa de fattiga och pilgrimerna, besöka kyrkor och be på särskilda platser för Kyrkans behov. Hennes intensiva längtan efter förening med Gud får näring av en ständig konfrontation med det dagliga livets elände. Om det redan för medlemmarna av den första orden gäller att endast en klar insikt i människans nöd kan utgöra grunden för längtan efter kontemplativ förening med Gud, så försökte M. Elisabeth göra denna insikt – barmhärtighetens grundval – till en verklig erfarenhet för varje medlem av hennes institut, genom daglig kontakt med omvärldens realiteter och meditation över dessa upplevelser. Den första vägen stämmer mer med den hl. Birgittas skrivna dokument, som representerar hennes egna ideal, tendensen i hennes egna ansträngningar. Den andra vägen, M. Elisabeths väg, stämmer mer med Birgittas faktiska liv, ty trots hennes ideal var det enligt alla källor på så sätt hon levde under de många åren i Rom.



Jag är övertygad om att M. Elisabeth Hesselblads systrar har en viktig historisk uppgift att fylla. Så länge endast den orden existerade som den hl. Katarina av Vadstena grundade, kunde andra tolkningar av Birgittas ide inte så lätt accepteras. På 1420-talet uppstod en rörelse bland italienska birgittinpräster mot orden, på 1600-talet en liknande rörelse kallad Novissimi Birgittini i Holland och Belgien; bägge upphörde utan resultat. De spanska birgittinerna levde för långt bort från Mellaneuropa för att kunna utöva inflytande på Birgittas klosteride. Men nu i kommunikationernas och det internationella världssamarbetets tidsålder har en grupp birgittinsystrar som bor i olika länder och sammanhålls av sin generalpriorinna säkert stora möjligheter att upprätta nära familje- och vänskapsband mellan alla den hl. Birgittas efterföljare, på ett villkor: att vandringen i den hl. Birgittas fotspår inte betraktas som en rättighet grundad på kanonisk lag eller dylikt, utan som en gåva utgående från Guds utkorelse – ett förhållande som i sig självt bildar grundvalen för en andlig gemenskap, trots att alla legala former för ordensliv som praktiseras av dessa efterföljare är ofullständiga och begränsade. Vi behöver i dag en ny övertygelse, en ny förståelse för de tre religiösa institut, som bygger på den hl. Birgittas grund. Alla tre har avlägsnat sig från den ursprungliga iden, som i grund och botten aldrig förverkligades så som Birgitta planerade det. Detta är just orsaken till att alla tre måste finna vägen till en ny enhet, legalt kanske betecknad som en union eller konfederation av religiösa institut enligt Andra Vatikankonciliets dekret om reformen av ordenslivet. Sammanslutningens anda är dock viktigare än dess legala namn. Andan innebär ett ödmjukt erkännande av ofullkomligheterna i det egna institutets instiftande. Inte en enda av de ovan nämnda religiösa ordnarna kan egentligen sägas uttrycka den hl. Birgittas avsikter fullständigt. Var och en av dem håller fast vid sin egen ”andra stiftares” ideer förutom att efterfölja den hl. Birgitta, dvs de efterföljer den hl. Birgitta så som hennes personlighet förstods av dessa tre stiftare. Historiskt sett kan man endast hävda att den ena orden grundades före den andra i tiden, men inget historiskt bevis kan anföras som stöd för att någon av dessa tre ordnar står den hl. Birgitta närmare än de andra. I det religiösa livet är det den andliga kvaliteten som betyder något, inte den historiska. Denna punkt står utom allt tvivel.

Den birgittinska ordensfamiljens återförening

Det är möjligt att M. Elisabeth överskattade sin egen stiftelses roll i det birgittinska ordenslivets sammanhang i stort. Kanske tänkte hon, likt alla som funnit något nytt, att hennes lösning för det birgittinska ordenslivet var bättre och mer högtstående än de föregående, eftersom den var modernare. Vi vet ju att den moderna människan i viss utsträckning frestas att tro att allt nytt är bättre än det som är gammalt, bara av den anledning att det är nytt. Om vi vill följa den andliga vägen och livet som Kristus visat oss, inser vi att detta inte kan vara sant. Ingenting är bättre bara för att det är modernt, precis som att något inte är sämre för att det är modernt. Ty om detta skulle vara fallet, skulle Gud erbjuda varje generation olika möjligheter till frälsning, och jag tror inte vi skulle kunna instämma i en sådan åsikt. Gud ger åt varje generation nåd och medel till frälsning. De religiösa ordnarna grundade för 600 år sedan tjänade och tjänar fortfarande som centra för hans nåd – åt de människor som har en passande personlighet. Det är klart att vi idag inte finner så många som passar för ett ordensliv grundat för 600 år sedan som när stiftelsen var ny. Därför kommer naturligtvis de gamla ordnarna kontinuerligt att ersättas av nya. Så länge ett äkta ordensliv i bön, offer och tillbedjan levs inom ramen för en religiös orden, kommer denna orden dock att vara en levande organism, som från generation till generation förmedlar nåd och pånyttfödelse. M. Elisabeths systrar är sålunda varken över- eller underlägsna de gamla typerna av birgittinnunnor. De är helt enkelt en ny form, och därför bör de inte tveka att försöka möta andra birgittiner och förmedla till dem sina nya upptäckter av den hl. Birgittas anda. De kommer oundgängligen att genom den förmedlingen lära en hel del av de systrar som lever enligt en äldre typ av birgittinskt liv. M. Elisabeth Hesselblads systrar har till uppgift att återförena den hl. Birgittas efterföljare till en familj, som inte längre är en orden i kanoniska lagens mening, utan en sorts union eller konfederation av tre oberoende ordnar. Endast på så sätt kan den hl. Birgittas fullständiga orden förebildas – ty en tid kan komma när kärleken till och meditationen över Birgittas skrifter slutligen leder till grundandet av en orden eller en familj av religiösa enheter, som är mer i samklang med hl. Birgittas ideal än vad hittills varit möjligt. Gud utväljer en tidpunkt för vart och ett av sina verk. Precis som Första Mosebok berättar för oss att Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde, så vet vi att allt inte kan skapas på en gång. Varje ny skapelse behöver den tidpunkt som är avpassad och välsignad just för den. Med det i minnet bör den hl. Birgittas efterföljare kunna gå vidare på vägen till sitt höga mål.


Publicerad 1978 i nummer 10