Vatikanen och inkvisitionen
Brandt, Olle



Det var som ombytta roller på historiens scen när Vatikanen bjöd in vetenskapen att fälla en dom över inkvisitionen. Det hände på ett symposium 29–31 oktober som var en del av Vatikanens förberedelse inför det tredje kristna årtusendet i linje med Johannes Paulus II:s uppmaning från 1994 att rannsaka mörka perioder i kyrkans historia för att ”rena kyrkans minne”. Symposiet var arrangerat av jubelårsorganisationens historisk-teologiska kommission som utför största delen av arbetet i denna den katolska kyrkans epokgörande samvetsrannsakan. Det var samma kommission som för ett år sedan bjöd in till ett symposium om judefientlighetens kristna rötter. Det symposiet ledde till ett kraftfullt uttalande från påvens sida om de kristnas alltför svaga motstånd mot 1900-talets antisemitism som i sin tur utgjorde stommen för Vatikandokumentet ”Vi minns” om de kristnas ansvar för judeförintelsen.

Få företeelser i den kristna historien är väl så omdiskuterade som inkvisitionen, den kyrkliga domstol som från 1200-talet till 1800-talet hade till uppgift att försvara trons renhet och bekämpa kätteriet. Ett av inkvisitionens bäst kända offer var astronomen Galileo Galilei, och ett av den nuvarande påvens mest karaktäristiska drag var att se till att Vatikanen upprättade Galileo 1992.

Inkvisitionen nådde sin höjdpunkt på 1500-talet i kampen mot reformationen. Sedan omvandlades den till vad som kallades det heliga kontoret, Sant’Uffizio, och dess direkta arvtagare idag är troskongregationen, som övervakar renlärigheten i den katolska kyrkan.

Vatikanen vill veta

Till skillnad från symposiet om judefientligheten kom denna gång inga särskilt markerade uttalanden från påvens eller Vatikanens sida. Det berodde på att det inte var ett teologiskt symposium. Vatikanen hade bjudit in historiker och ville nu lyssna till just deras forskningsresultat. Deltagarna kom från Vatikanen, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Storbritannien, USA, Danmark, Schweiz, Malta, Tjeckien, Chile och Sverige. Norden företräddes av Gösta Hallonsten från Lund, som ingår i den inbjudande historisk-teologiska kommissionen, och den danske folklivsforskaren Gustav Henningsen från Köpenhamn bland de inbjudna historikerna. Under symposiet sammanfattades redan känd forskning men där redovisades också helt nya resultat, bland annat tack vare att Vatikanens arkiv öppnades för forskarsamhället i januari i år. I sitt tal till deltagarna betonade påven att en bön om förlåtelse från kyrkans sida måste bygga på seriös historisk forskning. Vad inkvisitionssymposiet leder till för aktioner från påvens eller Vatikanens sida får alltså framtiden utvisa. Föredragen skall så snart som möjligt göras tillgängliga för allmänheten i en publikation.

Inga bortförklaringar

Syftet med symposiet var kyrkans önskan att lyssna till vetenskapen. Men det inleddes med att kyrkan klart markerade att man inte ville skylla på världsliga myndigheter eller söka andra bortförklaringar när det gäller ansvaret för inkvisitionens handlingar.

Det var den baskiske kardinalen Rogert Etchegaray, som samordnar den katolska kyrkans förberedelse inför 2000-årsfirandet av Jesu födelse, som öppnade symposiet med ett anförande där han betonade att inkvisitionen var en och densamma överallt, och att den var en kyrklig institution. En del forskare hävdar nämligen att det fanns flera inkvisitioner: en i Rom, som arbetade direkt under den Heliga Stolens kontroll, och andra till exempel i Spanien och Portugal som ofta fick hjälp av lokala civila domstolar. Etchegaray menade att man inte kan skilja på olika inkvisitioner: ”Alla domstolarna hade åtminstone i huvuddrag samma regler och procedurer […] Vi kan inte bortse från att detta [försök att skilja på olika inkvisitioner] ibland har gett plats för apologetiska argument och försök att lägga ansvaret för vad som hände på de civila domstolarna i Spanien”, sade Etchegaray. Kardinalen ville just undvika att skylla ifrån sig på den världsliga makten. ”Det är sant att den spanska och den portugisiska kronan hade makt att ingripa mot inkvisitionsdomstolarna, men det ändrar inte det faktum att inkvisitionen var en kyrklig institution,” sade han. Det är inte korrekt att ”ge den världsliga makten hela ansvaret för vad domstolarna i Spanien gjorde”. Om det är sant att dåtidens stater hade makt över domstolarna, förklarade Etchegaray, så beror det på att denna makt ”gavs åt staterna, med uttryckligt eller underförstått medgivande, av påvedömet självt”. Kardinal Etchegaray är en kyrkans man och ingen historiker, så hans uttalande får ses framför allt som en programförklaring från Vatikanen som vill markera att man inte är ute efter någon förskönad eller apologetisk bild av inkvisitionen. Det hindrade inte att en del av de församlade historikerna hävdade just att varje lokal inkvisition måste bedömas för sig.

Under symposiet lades en rad historiska forskningsresultat fram som det är bäst att återkomma till när de, förhoppningsvis snart, kommer i tryck. Men kring symposiet svävade en del övergripande frågeställningar som är minst lika viktiga som den detaljerade historiska forskningen om skeenden i det förflutna. Nyckelbegreppet är sanningen och kyrkans förhållande till den.

Det var kanske ingen slump att symposiet hölls bara några veckor efter att påven publicerat sin rundskrivelse om tro och förnuft (Fides et ratio), där han försvarar ”förnuftets inneboende värdighet och dess förmåga att nå fram till sanningen”. Påvens försvar för förnuftet fick positiva recensioner till exempel i New York Times, som betonade att medan den katolska kyrkan i början av seklet framstod som förnuftets fiende, är påven idag den ende som är beredd att försvara människans förnuft och dess möjligheter. I sitt tal till symposiedeltagarna återknöt Johannes Paulus II till sitt nya rundbrev och betonade att kyrkan vill lyssna till historikerna för att försöka lära känna den historiska sanningen innan den tar ställning till de kristnas ansvar för vad som hänt. ”Kyrkans läroämbete”, sade påven, ”kan inte göra ett etiskt ställningstagande som en bön om förlåtelse utan att först ta reda på allt som går att få reda på om situationen på den tiden.” Det är en viktigt markering från den katolska kyrkans högsta auktoritet att man inte automatiskt blir allvetande på alla områden genom att ingå i kyrkans hierarki.

Massmedias populära bild av inkvisitionen

Kyrkan är alltså beredd att ta hänsyn till den historiska sanningen. Däremot varnade påven för att alltför mycket låta sig influeras av populära föreställningar om inkvisitionen som lätt sprids i massmedia. ”De är ofta laddade med känslor och passioner och gör det svårt att fälla ett sansat omdöme”, påpekade Johannes Paulus II. ”Därför måste det första steget vara att fråga historikerna. Det är inte deras uppgift att fälla ett etiskt omdöme. [...] Kyrkans ledning skall alltså enligt Johannes Paulus II respektera den historiska sanningen men inte låta sig betingas av medial opportunism. ”Det är först när den historiska vetenskapen har kunnat rekonstruera den historiska sanningen som teologerna och kyrkans läroämbete kan fälla ett välgrundat omdöme.”

Men kyrkan kännetecknas av att den historiska sanningen inte är den enda sanning den har att göra med. Framför allt är nämligen kristenheten övertygad om att Gud har anförtrott kyrkan sanningen om sig själv och om människans väg till gemenskap med Gud. Det är en sanning som kyrkan inte uppfunnit utan som den förvaltar. I detta sammanhang blir det klart att Vatikanen och den katolska kyrkan inte ifrågasätter inkvisitionens syfte, att värna om den kristna trons renhet, utan dess tidsbundna metoder.

”Inkvisitionen skapades för att försvara sanningen. Vad vi diskuterar är de medel som användes, men målet är och förblir riktigt,” sade Rino Fisichella, vice ordförande i den historisk-teologiska kommissionen och en av Roms hjälpbiskopar. ”Kyrkan har alltid till uppgift att värna om den sanning som Jesus Kristus har anförtrott henne. Det är klart att det är en sanning som är ’på väg’, som skall uppenbaras helt och fullt först i den yttersta tiden. Men det handlar inte om en sanning som vi själva skrivit ihop utan om en sanning som har anförtrotts oss. Därför måste kyrkan ingripa. Om den inte gjorde det skulle det vara mot hennes natur. Det är i detta sammanhang som man kan förstå varför troskongregationen också nuförtiden gör en utredning när troslärans renhet förnekas.”

Sanningen kan aldrig försvaras med tvång

Däremot är det för ett modernt samvete helt otänkbart att använda tvång eller våld för att försvara sanningen. ”Man använde de medel som var vanliga på den tiden”, medger Fisichella. ”Kyrkan består av en andlig verklighet som är Kristi kropp, men den lever i historien och utgörs av sin tids människor. Vi kan inte förvänta oss att de tänkte med vår tids samvete. [...] Idag skulle ingen kunna tänka sig att försvara sanningen med tvång. Men det kan vi säga idag, därför att samvetet har förändrats med tiden. Samvetet är ett dynamiskt fenomen.”


Publicerad 1998 i nummer 8