Bekännelsen, lärofriheten och den botfärdige rövaren
Bensow, Oscar



Vi har inte i debatten om stat och kyrka sett omnämnd en prästmötesavhandling som redan 1915 klart och vasst argumenterade för en åtskillnad. Det var kyrkoherden i Österåker Oscar Bensow som detta år framlade sitt opus för Ärkestiftets prästerskap. Bensow, främst känd för sin Biblisk Ordbok, var strikt ortodox och lågkyrklig. Han hade ett för en präst något anmärkningsvärt förflutet: under några månader 1894 hade han varit redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse. Han var gift med en dotter till tidningens mångårige redaktör och ägare Frans Hodell, som avlidit några år tidigare.

Bland de drag i sin samtids svenska kyrka som Bensow i avhandlingen gisslar, och återför på statskyrkosystemet, är bristen på lärotukt. Eller kanske rättare att kraven på renlärighet endast ställs åt ett håll. Efter ett kyrkomöte, där en stor minoritet ifrågasatt om personer med avvikande uppfattning i ämbetsfrågan har hemortsrätt i Svenska kyrkan samtidigt som krav på dop för medlemskap i kyrkan avvisades, kan Bensows betraktelser om lärofriheten också ha ett visst aktuellt intresse. Huvudsakligen har vi dock sökt en anledning att publicera ett bevis för att teologisk polemik kan vara nog så kvick och dräpande.

Lennart Ejerfeldt



Det uttalades därvid, att det vore ett brott emot läronormen, omen luthersk präst i sin förkunnelse och undervisning skulle drifva den romerska mässofferteorien, och det tillades lugnande, att en dylik fara vore imaginär, ty »en prästman med sådana åsikter hade naturligtvis, i fall han hade något förstånd och samvete kvar, själfmant öfvergått till den romerska kyrkan» ...



Resonemanget är emellertid typiskt för en mycket stor del af »moderna» teologer och öfriga »moderna» människor. Detta hindrar dock icke, att det i själfva verket är fullständigt obegripligt. Hvarför i all världen skall just förkunnelsen af en romersk-katolsk lära vara förbjuden? Hvarför får här icke »lärofriheten» tillämpas? Är icke ett dylikt resonemang ett om oerhörd intolerans vittnande angrepp på denna »allmänmänskliga rättighet»? Om en luthersk präst eller teologie professor ansåge den romerska mässofferteorien vara riktigare än den lutherska bekännelsens uppfattning, hvarför skulle han icke hafva lårofrihet i just denna punkt, men däremot full och obegränsad lärofrihet att i den andra trosartikeln stryka allting utom möjligen »pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begrafven»? Vanligt, normalt människoförstånd torde här stå stilla.

Eller är det månne större åtskillnad mellan evangeliskluthersk kristendom och romersk-katolsk kristendom än mellan evangelisk-luthersk kristendom och hedendom? Menar man detta, så må man öppet och ärligt säga det. Det finns onekligen tecken, som tyda på, att en del nyprotestanten anse detta i viss mån vara fallet. Intet skulle väl dock vara mer kärkommet för den romersk-katolska propagandan än att kunna få såsom erkänd nyprotestantisk åsikt proklamera, att man kan få förneka Jesu Kristi gudom, hans obefläckade aflelse och hans lekamliga uppståndelse, ja kanske äfven hans historiska existens och en personlig Guds tillvaro, men ändå betraktas såsom bekännande den rena evangeliska läran, medan man däremot saknar förstånd och samvete, ifall man icke tager afsked frän lärareämbetet och utträder ur svenska kyrkan, om man har en afvikande uppfattning med alseende på den heliga nattvardens betydelse.



Jag vill visst icke uppdraga några snäfva lärogränser för den verkliga kristendomen. Af Jesu egna ord vet jag, att den botfärdige röfvaren, som genom sin på korset uttalade bön bekände Jesus såsom sin Frälsare och Herre, var bättre kristen än kanske mången renlärig teolog, och detta ehuru kristendomens alla lärosatser voro honom obekanta. Men jag kan det oaktadt icke mena honom vara kompetent till lärare i en kristen församling eller vid en fakultet, som har till uppgift att utbilda sådana lärare.



Oscar Bensow, Kyrka och stat i deras förhållande till hvarandra, Stockholm 1915, sid. 31 f.


Publicerad 1979 i nummer 3