Lutheraner och katoliker om ofelbarheten
Rausch, Thomas P.

Thomas P. Rausch, S.J., är biträdande professor vid Loyola Marymount University samt ledamot av den luthersk-katolska kommitten inom Los Angeles ärkestift.

Ekumeniska uttalanden är sällan spännande läsning. De brukar bestå av omsorgsfullt formulerade dokument som utmejslats av teologer i bilaterala kommissioner. De utsäger vad som är de båda traditionernas gemensamma tro och ringar in det som förblir åsiktsbrytningar. Ibland förekommer ljusa ögonblick: man hittar ett nytt och samlande grepp på någon gammal och skiljande fråga. Men i allmänhet är det fråga om dokument skrivna för teologer. Det nyligen offentliggjorda luthersk-katolska uttalandet Teaching Authority and Infallibility utgör emellertid ett undantag som förtjänar att uppmärksammas.

Frågan om ofelbarheten är inte den som är skarpast kyrkoskiljande idag men den är ändå mycket invecklad och känsloladdad. För många 1900-talskatoliker är påvens ofelbarhet nära förknippad med deras katolska identitet. Ändå skulle många av dessa katoliker bli svaret skyldiga om man frågade vad deras kyrka menar med ofelbarhet.



För lutheranerna tycktes 1870 års proklamation av påvens ofelbarhet vid första Vatikankonciliet innebära att klyftan mellan samfunden slutgiltigt befästes. I slutet av det nya uttalandet erkänner de lutherska deltagarna att de ”varit beredda på besvikelser inför denna samtalsomgång”. De upptäckte emellertid att ofelbarheten inte är något internt katolskt problem, utan en fråga som innefattar ”evangeliets väsen och sanning, förkunnelsens och uttolkningens auktoritet och bestyrkande, och trovärdigheten hos kyrkans prediko- och läroämbete”.



Teaching Authority and Infallibility (Läroauktoritet och ofelbarhet) består av 53 tättryckta sidor. Egentligen är det tre dokument: ”Gemensamt uttalande”, ”Romersk katolska reflexioner” och ”Lutherska reflexioner”. Men uttalandet är betydligt mer innehållsrikt än vad dessa överskrifter anger. Det ger en snabbkurs i Nya testamentets utveckling, Roms primat och ofelbarhetsbegreppet – dess innebörd idag, i ljuset av andra Vatikankonciliet, senare romerska uttalanden och nutida akademisk teologi. Ändå är detta dokument fullt begripligt för en läsare utan särskilda förkunskaper. Denna artikel är ett försök att kortfattat framställa uttalandets uppläggning och dess slutföljder. Förhoppningsvis kommer uttalandet i sin helhet att utges som småskrift, så att det kan nå en vidare allmänhet. I skolor och församlingar skulle man då kunna tillvarata dokumentets avsevärda pedagogiska förtjänster.



Det gemensamma uttalandet

Inledningen till det gemensamma uttalandet börjar med ett påpekande av skälet till att den luthersk-katolska dialogen behandlat påvens primat och påvens ofelbarhet som två skilda ämnen. Begreppsmässigt skiljer sig de båda sinsemellan. Metodmässigt sätter dokumentet in påvens ofelbarhet i ett vidare sammanhang tillsammans med frågor som hör samman med ofelbarheten: evangeliets auktoritet, kyrkans osviklighet (indefectibility), ofelbarheten i dess tro och lära och den säkerhet eller visshet som kristna troende alltid har förknippat med sin tro.



Uttalandet erkänner att även om första Vatikankonciliet höll sina definitioner av påvens ofelbarhet inom omsorgsfullt fastlagda gränser, så har både teologiska handböcker och folkliga föreställningar tillskrivit påvliga uttalanden en betydligt mindre avgränsad ofelbarhet.

Denna har sträckt sig långt utöver de nödvändiga förutsättningarna för ett uttalande ex cathedra. I en fotnot tillfogas att de flesta allmänt spridda katekeserna med vilka merparten av 1900-talskatoliker uppfostrats i allmänhet inte skilde mellan påvens allmänna och särskilda läroämbete. Allt de lärde var att påven är ofelbar när han inför alla proklamerar en lära om tron eller moralen. Det är intressant att notera, att bildade katoliker av idag som har svårt att godta lärorna i Humanae vitae om barnbegränsning är offer för vanföreställningen att Paulus VI:s encyklika officiellt framställts som ofelbar, trots att Vatikanens Msgr Vincenzo Lambruschini vid den presskonferens där Humanae vitae gavs offentlighet, uttryckligen sade att encyklikan inte innehöll ett uttalande ex cathedra.

Inledningen till det gemensamma uttalandet skisserar de lutherska deltagarnas attityder till påvens primat och ofelbarhet. Lutheranerna kunde erkänna vissa aspekter av påvens primat som en legitim, historisk utveckling, men icke som en Skriftens lära. Denna andra punkt, uttryckt som en fråga, är nyckeln till förståelsen av den lutherska inställning till påvens ofelbarhet som dokumentet uttrycker. I ljuset av nutida katolsk omvärdering av ofelbarheten föreslår de lutherska deltagarna ”att lutheranerna gärna kan fråga sig, om den romersk-katolska läran om påvens ofelbarhet – även om den inte är något de själva är beredda att tro på – i fortsättningen verkligen måste betraktas som något antikristet och därför ett hinder på vägen mot kyrkornas enhet”.



Kapitel 1 i det gemensamma uttalandet undersöker frågan om ofelbarhet i ett vidare sammanhang, tillsammans med hela frågan om läroauktoriteten. Med hjälp av modern historisk forskning om Skriften och kyrkofäderna upptäckte deltagarna i dialogen att de ”kunde tänka i nya banor, som skiljer sig från tidigare överläggningar”. Det mest avgörande inför framtiden är att man funnit en ny gemensam utgångspunkt för meningsutbytet om ofelbarheten. Katolikerna har traditionellt närmat sig frågan om läroauktoriteten med utgångspunkt i kyrkan, varvid kyrkan alltför ofta definierats som kyrkoledningen (the hierarchy). Samtidigt har lutheranerna betonat reformationens princip om ”Skriften allena”. Uttalandet kringgår denna traditionella återvändsgränd genom att börja med evangeliet. Gud, som har gjort sig känd genom sitt frälsningsverk i Jesus Kristus, är källan till all kyrklig auktoritet. Evangeliet är ett uttryck för Guds auktoritet. Men evangeliet är här någonting dynamiskt: det är inte fråga om en bok, utan om ”förkunnelsen av denna Guds frälsningsgärning i Jesu person, i hans liv, död och uppståndelse... som görs närvarande av den Helige Ande”.



Följande stycken redogör för hur evangeliet som uttryck för den uppståndne Herrens auktoritet och makt, på olika sätt bevaras och hålls levande i kyrkan. Från allra första början förkunnas evangeliet av vittnen – ofta utan namn – som har del i Kristi egen auktoritet. Det evangelium de förkunnade, kom till uttryck på flera olika sätt: först genom formler i bekännelse och liturgi, hymner, berättelser och kateketisk undervisning, och senare i form av skrivna evangelier, brev och andra böcker, som med tiden förts ihop i den skriftsamling vi kallar Nya testamentet. Detta skriftliga uttryck för kyrkans tro utgör tillsammans med Gamla testamentet en ny källa till läroauktoritet som ”är normerande och auktoritativ för kyrkans samtliga uttalanden om tron och läran”.



Uttalandet framhäver att ”Guds Ande varit verksam vid varje led i evangeliets förmedling” särskilt inom gemenskapen, vilken ”skänker autenticitet åt mottagandet av Skriften och evangeliet”. ”Skriftinspirationen” skall förstås utifrån sammanhanget med gemenskapen (within this community context).



På samma sätt som evangeliet kom_ till uttryck genom Nya testamentets framväxt och i olika trosbekännelser – särskilt konciliebekännelserna från Nicea och Konstantinopel (år 325 och 381) – på samma sätt tillgodosågs evangeliet genom utövandet av det kyrkliga ledarämbetet. Uttalandet tar här för första gången upp ”Petrusfunktionen”, ett ämbete som leder och tillgodoser den universella kyrkans enhet, och som i Nya testamentet får sin symbol i Petrus-gestalten. Uttalandet erkänner att Nya testamentet förbinder Petrus’ roll med Jesu löfte att han skall vara med dem ”intill tidens ände” (Matt. 28:20). Men samtidigt framhålles att skriften inte ger klart belägg för att detta löfte innebär någon garanti för kristen förkunnelse och undervisning: ”Ofelbarhet är inte någon nytestamentlig term. Ordet används inte ens om evangeliet eller om dess förkunnelse – ännu mindre om böcker, lärosatser eller personer. Ändå sysslar Nya testamentet med många av de ämnen som uppkommer i senare teologiska meningsutbyten om auktoriteten och ofelbarheten hos Skriften, koncilierna och påvarna.”



Uttalandet sammanfattar i korthet den allt viktigare rollen för biskopen i Rom när det gäller att bevara och värna om den gamla tidens tro. Med tiden blev det allt vanligare att man hänsköt frågor till Rom, dvs. man bad biskopen i Rom att säga sista ordet i omstridda trosfrågor. I takt med att detta bruk blev alltmer utbrett, tilltog också auktoriteten hos biskopen i Rom. Redan påven Siricius (år 384-399) hänvisade till Jesu bön om styrka åt Petrus i hans tro, så att han sedan skulle kunna styrka sina bröder (Luk. 22:23) som stöd för sin egen auktoritet. Inte förrän vid 1200-talets slut började man använda ordet ”ofelbar” (”infallibilis”) om påven i läroämbetet. Somliga fortsatte dock att ifrågasätta tanken på påvens ofelbarhet ända fram till första Vatikankonciliets definition år 1870.



Både lutheraner och katoliker tror att kyrkan genom den Helige Anden äger förmåga att troget förkunna och uttolka evangeliet för kommande släkten. Båda traditionerna tror på kyrkans osviklighet (eng. indefectibility). Men osviklighet och ofelbarhet är två skilda begrepp. Osviklighet ”syftar på kyrkans fortsatta existens i alla väsentliga avseenden, inberäknat dess tro”. Det är inte någon kvalitet som ingår i allt som läres av kyrkans ledare. Ofelbarhet syftar ”på en frihet (eng. immunity) från misstag i enskilda trossatser och läropunkter”. Detta utesluter inte möjligheten att dessa trossatser och läropunkter skulle kunna uttryckas bättre.



Katolska och lutherska accenter

Efter genomgången av de gemensamma utgångspunkterna för värderingen av läroauktoritetens utveckling med början i evangeliet, klargör kapitel 2 av det gemensamma uttalandet betydelsefulla skillnader i luthersk resp. katolsk syn på evangeliets förmedling och bevarande.



Katolicismen av idag framhäver att ansvaret för evangeliets förmedling åvilar hela Guds folk. Inom detta folk har biskopskollegiet en särskild uppgift, nämligen att slå vakt om evangeliets sanning. Biskopskollegiets auktoritet utövas på ett högtidligt sätt vid ett ekumeniskt koncilium, då biskopar från hela världen samlas med påven som ledare. För katolikerna utövas kyrkans högsta auktoritet i evangeliets förmedling när en påve eller ett koncilium uttalar sig ex cathedra. Då kommer den ofelbarhet till uttryck som tillhör kyrkan i dess helhet. Det är viktigt att tillägga att ofelbarheten i första hand tillkommer kyrkan. Uttalandet framhåller att det inte finns någon officiell lista över uttalanden ex cathedra och att vissa läropunkter som förmodas ha förkunnats som ofelbara kanske i själva verket inte har blivit det.



Lutheranernas syn på läroauktoriteten har formats av att de under 1500-talet blev varse behovet av en reformation av kyrkan. Därför har de traditionellt betonat Guds Ords auktoritet framför kyrkostrukturernas. ”Guds Ord har företräde: Gud har initiativet.” Katolikerna brukar börja med att tala om kyrkan. Lutheranerna däremot börjar med Guds Ord och går därifrån vidare till att tala om kyrkan. Kyrkan är i sanning kyrka, där Guds Ord rätt förkunnas. Guds Ord, Skriften förblir sålunda för lutheranerna ”den slutliga domaren över kyrkans hela lära”. Beträffande frågan om Skriftens uttolkning hänvisar lutheranerna i andra hand till traditionen i form av trosartiklar (de tidiga allmänna kyrkomötena) och bekännelseskrifter (Lutherska kyrkans bekännelseskrifter) som vägledning eller hermeneutisk princip.

Samstämmighet

Kapitel 2 börjar med att fastställa att ”förståelseramen för den katolska läran om påvens ofelbarhet har förändrats.” Deltagarna i dialogen erkänner, att lutheraner och katoliker ”nu talar mer och mer på samma sätt” om evangeliet, om den kristna sanningens auktoritet och lösningen på meningsskiljaktigheter om dess uttolkning. Som ett tecken på samstämmigheten mellan de två traditionerna bifogas en lista över frågor där de två kyrkorna är överens.



Lutheraner och katoliker är ense om att Jesus Kristus är kyrkans Herre, som uppenbarar sin överhöghet genom förkunnelsen av evangeliet och förvaltandet av sakramenten; att Guds Ord i Skriften är normerande för all förkunnelse och lära; att Guds Ord förmedlas i apostolisk tradition som i sin tur uttolkas ”med hjälp av traditioner i form av trosbekännelser, liturgier, dogmer, traktater, lärouttalanden, kyrkliga styrelseskick och ordningar, samt former för tillbedjan och gudstjänst”. De är ense om att det finns strukturer och ämbeten vilkas uppgift är undervisning, ledning och samordning och med ansvaret ”att döma i lärofrågor och fördöma den lära som strider mot evangeliet”. De är också ense om att ”det skulle kunna finnas ett särskilt ämbete i den universella kyrkan med det högsta ansvaret för Guds folks enhet i dess sändning i världen”; att detta ”även innefattar ett ansvar att övervaka både kyrkans förkunnelse och, där så är nödvändigt, omformuleringen av lärosatser – så att dessa förblir trogna mot Skriften”. De är också överens om att ”samstämmighet mellan prästernas predikan och de troendes mottagande av deras budskap utgör ett tecken på att denna predikan varit trogen mot evangeliet”. Slutligen är lutheraner och katoliker överens om att inget mänskligt språk, och inte heller några dogmatiska definitioner, uttömmande kan återge evangeliets rikedom eller fullt träffande inrikta sig efter varje historisk situation.



Den omnämnda samstämmigheten räcker ännu inte för full enighet i frågan om läroauktoriteten. Uttalandet framhåller att lutherska kyrkor är ofullkomliga såtillvida att de saknar strukturer som kan utöva ett universellt läroämbete: ”Lutheraner, liksom andra kristna i vårt nuvarande tillstånd av splittring, saknar institutioner som kan medverka då andra kristna traditioner fattar beslut i lärofrågor.” Å andra sidan anser lutheranerna att katolikerna alltför tvärsäkert identifierar den Helige Andes närvaro i kyrkan med en enskild person eller ett enskilt ämbete. De tror liksom många katoliker ”att läran om och utövandet av den påvliga läroauktoriteten ännu inte är tillräckligt skyddad mot missbruk”.



Ett mycket betydelsefullt inslag i detta avsnitt är den tilltagande enigheten om läroauktoritetens utövande. Båda traditionerna betonar evangeliet som högsta auktoritet, och ingendera sidan kan fortsätta att ensidigt hävda kyrkostrukturer, tradition eller ”Skriften allena” respektive som enda tillräckliga källa för evangeliets uttolkning och förmedling. Stegvis börjar man erkänna behovet av att omstrukturera läroauktoriteten. Den lutherska traditionen behöver bilda strukturer för att ta del i ett universellt läroämbete; katolikerna behöver rusta sig för ett fullständigare deltagande på alla nivåer i kyrkan – så att lekfolk såväl som teologer och biskopar kan delta i fastställandet av lärosatser.

Slutsatser

Sammanfattningen av det gemensamma uttalandet framhåller att de kristnas djupaste tillit (ultimate trust) riktar sig till Kristus och evangeliet, ”inte till en lära om ofelbarhet vare sig hos Skriften, kyrkan eller påven”. För katolikerna är läran om påvens ofelbarhet i själva verket ett påstående om kyrkan. De katolska deltagarna anmärker i sina reflexioner att det bara är vid tre tillfällen som påvens ofelbarhet uttryckligen åberopats. Vid första Vatikankonciliet (1870) då påvens ofelbarhet proklamerades, samt i samband med de två påvliga dogmerna om Marie obefläckade avlelse (1854) och Marie upptagning (1950). Även om de är viktiga så står dessa dogmer utanför ”själva kärnan i kristen tro och lära”. Inte heller återfinns de överst i vad andra Vatikankonciliet kallat ”en ordning eller hierarki av sanningar”. Katolikerna ”borde därför inte betrakta ett lutherskt avståndstagande från påvens ofelbarhet som ett förnekande av det mest centrala kristna budskapet”. Lutheranerna kan komma att inse att utvecklingen under de senaste tjugu åren har lett till en ny förståelse av, och ett nytt sätt att utöva, det påvliga ledarskapet i kyrkan. Läran om påvens ofelbarhet uttrycker som katolikerna ser det en tillförsikt om Andens bestående närvaro i kyrkan. Båda traditionerna måste allvarligt överväga en ”ömsesidighet i läroämbetet” (magistersal mutuality) – en ansträngning för att utveckla en alltmer enad stämma för att förkunna evangeliet i dagens värld.



I slutet av det gemensamma uttalandet ställer både katolska och lutherska deltagare tre särskilda frågor till sina egna kyrkor. Katolikerna efterlyser, till att börja med, en revision av innebörden i de fördömanden som i tidigare skeden uttalats över Luther och de lutherska lärorna, samt en undersökning av möjligheterna att återkalla dessa fördömanden. För det andra föreslår de en omgranskning av de lutherska bekännelseskrifterna, särskilt Augsburgska bekännelsen, med sikte på att erkänna dem som fullgiltiga uttryck för kyrkans lära. För det tredje efterlyser de kraftansträngningar för att finna en form för institutionell samverkan mellan de katolska och lutherska kyrkorna, som kunde uttrycka ömsesidighet i läroämbetet och kanske leda till någon sorts sakramentsgemenskap mellan de båda kyrkorna.

Lutheranerna frågar sina kyrkor om de ”är beredda att erkänna att det polemiska språkbruk som traditionellt använts för att beskriva påveämbetet är olämpligt och anstötligt i samband med de katolsk-lutherska relationerna idag”. I sina reflexioner rekommenderar de lutherska deltagarna att lutheranerna officiellt förklarar, att deras anslutning till de lutherska bekännelseskrifterna ”inte innefattar hävdandet att påven eller påvedömet i våra dagar är Antikrist”. För det andra frågar de om lutheranerna är beredda att formulera uttalanden i lärofrågor och socialetik i samråd med katoliker. För det tredje tar de upp frågan om att utveckla en närmare institutionell samverkan med den katolska kyrkan beträffande läroauktoriteten.

Katolska reflexioner

De katolska deltagarnas reflexioner kretsar kring några särskilda teman i det gemensamma uttalandet och kring vissa frågor som de lutherska deltagarna väckt. De framhåller att den samstämmighet som kan märkas i slutet av det gemensamma uttalandet, tillsammans med de gemensamma åsikterna i det tidigare uttalandet Papal Primacy and the Universal Church (Påvens primat och den universella kyrkan) är särskilt anmärkningsvärda. Dessa överensstämmelser ”kan anses jämförbara med ett erkännande av påvarnas och konciliernas universella läroämbete”. De stycken som sedan följer är väl värda att läsas i sin helhet. De ger en mycket kortfattad och samtidigt noggrann och ingående reflexion över ofelbarheten och de frågor som hänger samman därmed. En bättre sammanfattning av ämnet står knappast att finna. Här hinner vi bara i korthet återge innehållet.



De katolska deltagarna framhäver återigen att läran om ofelbarheten i grund och botten är ett påstående om den levande kyrkans tro. De går noggrant igenom hur ofelbarheten på olika sätt är begränsad: dels i ofelbarhetens utövande, dels i själva det ofelbara uttalandet som varje gång bestäms av sin tids kunskap, grundfrågor, tankekategorier och språk. Härav följer att även om ett ofelbart uttalande är omöjligt att ändra (irreformable) – vilket innebär att dess sanning inte kan förnekas – så är det ändå präglat av sin tid och därför föremål för fortsatt omformulering och nytolkning.



I en återblick på den bibliska och historiska bakgrunden anser de katolska deltagarna att det gemensamma uttalandet ger en ”fullt tillräcklig helhetsframställning” av Nya testamentets vittnesbörd om den auktoritativa läran. Samtidigt medger de att vissa texter – exempelvis Matt. 28:19-20 som antyder ett särskilt ämbete med läroauktoritet inom den kristna gemenskapen – med all rätt har givits större utrymme i den romersk-katolska traditionen. Beträffande ofelbarheten påpekar de att första Vatikankonciliet aldrig definierade innebörden av Petrus-texter som Matt. 16:18 och Luk. 22:32.



Vad beträffar begreppsskillnaden mellan ofelbara och icke-ofelbara påvliga uttalanden, så diskuterar de katolska deltagarna svårigheterna att avgöra om ett enskilt uttalande verkligen har förkunnats som ofelbart. De framhåller också ”den mycket viktiga skillnaden mellan trons samtycke (the assent of faith) som ofelbara uttalanden kräver, och den religiösa tro och lydnad eller underkastelse som självfallet förväntas när en påve gör ett vanligt, icke-ofelbart uttalande”. En omfattande litteratur behandlar det senare fallet ”samt de omständigheter under vilka den ena eller andra sortens tigande eller uttalad opposition kan vara tillåtet eller önskvärt”.



Man väcker frågan om det är möjligt att upphäva de fördömanden som är förbundna med de tre avgjorda fallen då ofelbarheten har åberopats. Men efter att ha övervägt saken, tvekar de katolska deltagarna att besvara frågan jakande för att inte vålla att trossatsernas sanning misskrediteras. Vidare, om fördömandena upphäves, skulle det kunna ”bidra till att underblåsa den attityd å la ”välj och vraka” som redan frodas bland somliga katoliker”. Här märks återigen de katolska deltagarnas finkänsliga trohet mot sin egen tradition.

Avslutningsvis ges många särskilda rekommendationer: att katolikerna skall praktisera ”evangelisk grannlagenhet” när de talar om påvedömet, att de skall undvika tillspetsade och vilseledande titulaturer; att man kunde bjuda in lutherska kyrkoledare att medverka som rådgivare då den katolska läran formuleras; att katolska biskopar och deras lutherska motsvarigheter söker uttala sig gemensamt när det gäller de kristnas enhet; och att, som en hjälp till detta, katolska teologer och religionslärare oftare använder sig av lutherska uttalanden.



Lutherska reflexioner

De lutherska deltagarna börjar med en återblick på lutherska invändningar mot traditionella ofelbarhetsanspråk och dess språkliga uttryck. De redovisar ”sin grundsyn att alla kyrkliga institutioner och all kyrklig ordning är felbar”, den chock de fick av första Vatikankonciliet, och hur attityderna skärptes under de årtionden som sedan följde. De anmärker att man inom den lutherska traditionen har haft motsvarande svårigheter då ”den andra generationen av lutherska fäder” utarbetade en lära om Skriftens ofelbarhet. Somliga lutheraner skulle betrakta läran om ”Skriftens ofelbarhet” som ortodoxins hörnsten. Men samtidigt hotar detta evangeliets transcendens och budskapet att Gud rättfärdiggör syndare. Endast detta evangelium är grunden för en kristens tillförsikt. Således tror lutheranerna att ”auktoriteten hos kyrkans läror och läroämbete är beroende av i hur hög grad dessa främjar evangeliets förkunnelse i enlighet med Skriften”.



Även om de lutherska deltagarna fortsätter att ifrågasätta lämpligheten av att tala om kyrkans läroämbete eller om läror såsom ”ofelbara”, så erkänner de ändå att den katolska kyrkans uppfattning om påvens ofelbarhet är underordnad evangeliet och att dess utövare är på väg att bli mer och mer kollektiv och kollegial. De framhåller att lutheranerna måste utveckla ”ett verksamt läroämbete”. I sin sammanfattning ger de följande rekommendationer: att lutheranerna skall ersätta svunna tiders stridbara språk med en inställning präglad av aktning och kärlek gentemot påvedömet; att de skall gå igenom sina katekeser och andra läromedel för att ta bort förvanskade bilder av romersk-katolsk kristendom; att lutheranerna oftare skall använda romersk-katolskt material när de presenterar den gemensamma kristna tron; att ”de underlättar för katoliker att medverka då lutherska åsikter om trosläran och moralen formuleras”; att de bildar organ för

regelbundet samråd med katolska biskopar i frågor av ömsesidigt intresse; och slutligen att de säger sig vara villiga att delta i ett världsomfattande och ekumeniskt grundat läroämbete.



Uttalandet Teaching Authority and Infallibility (Läroauktoritet och ofelbarhet) når inte längre än till en ”ofullständig enighet”. Men genom att det återinsätter ofelbarheten i ett större sammanhang, inom ramen för läroauktoriteten i allmänhet, har dokumentet klarlagt ämnet för båda traditionerna och lett till en överraskande samstämmighet (consensus) om läroämbetet i kyrkan – dess väsen och funktion. Dialogen har lett till medvetenhet om hur komplicerad uppgiften är att uttolka och bevara evangeliet – den uppgift som tillkommer varje uttryck för läroauktoriteten. ”Varken sola scripturaprincipen ensam eller formliga åberopanden av läroämbetet är tillräckligt.” Även om de lutherska deltagarna ännu inte förmår sätta samma tilltro till ofelbara uttalanden från läroämbetet som katolikerna, så erkänner de ändå i princip påvarnas och konciliernas läroauktoritet som ett ämbete för den universella kyrkan och efterlyser en auktoritet som förmår fatta beslut i lärofrågor för lutherska kyrkor. De katolska deltagarna erkänner Skriften som normerande för alla kyrkliga uttalanden om tro och lära. Genom att de visar hur ofelbarhetsbegreppet har nytolkats, med början vid andra Vatikankonciliet, så bidrar de till att undanröja många allmänt utbredda missuppfattningar om ofelbarheten. De noterar att det gemensamma uttalandet ”söker uttrycka läran om ofelbarheten i de teologiska kategorierna löfte, förtröstan och hopp snarare än i de juridiska kategorierna lag, tvång och lydnad”. Samtidigt understryker de den verkliga innebörden i ofelbarheten: kyrkans förmåga att med myndighet försvara och uttrycka sin tro.



Nyligen tog Karl Rahner upp frågan ”om vi möjligen, inom överskådlig framtid alls kan vänta oss påvliga uttalanden ex cathedra eller om dessa av en rad olika skäl är osannolika”. Hur man än besvarar denna fråga, så står det klart att alla yttringar av den ofelbara läroauktoriteten mer och mer är på väg att bli ett både kollegialt och kollektivt företag.

Med så stor principiell enighet hoppas man att både den lutherska och den katolska traditionen börjar vidta de konkreta åtgärder som vill till för ett slutligen gemensamt utövande av kyrkans läroämbete.



Översättning: Hardy Marcks


Publicerad 1980 i nummer 2