Hur var det med häxorna?
Ejerfeldt, Lennart



Kvinnorörelsen har medfört ett välkommet uppsving för forskning om kvinnornas historia. Den internationella nivån på denna är också genomgående hög. Bäst kan den studeras i den amerikanska specialtidskriften Signs. Det skulle heller inte vara svårt att här räkna upp ett betydande antal namn.



Men dessvärre har samtidigt en rad charlataner och pseudovetenskapare utnyttjat den rådande konjunkturen. Besvärlig är själva den inställning till den historiska sanningsfrågan, som ofta kommer i dagen. Den historiska frågan om det har funnits ett matriarkat, t ex på det gamla Kreta, behandlas övervägande som en ideologisk lämplighetsfråga. Blir kvinnorna mer styrkta i kampen mot bestående orättvisor om de kan peka på en stor forntid, eller är det för kampandan lämpligare att alltid ha varit förtryckta?



Ett centralt kvinnoskeende i den västerländska historien är otvivelaktigt häxförföljelserna från slutet av 1500-talet och hundra år framåt. Den äldsta teorin om häxförföljelserna, som såg dem som ett uttryck för kyrklig ignorans och grymhet mot oskyldiga människor fick i början av 1920-talet konkurrens av en ny teori. Den engelska egyptologen Margaret Murray lanserade förklaringen att häxorna var anhängare av en överlevande, underjordisk, förkristen fruktbarhetskult. Bakom berättelserna om sammankomster med djävulen skulle legat reella kultbruk. Teorin kom att i Sverige anammas av Emilia Fogelklou, som väl gjorde häxorna något mindre orgiastiska, men gärna såg en de kloka gummornas underground, förföljd och småningom helt utplånad av ett brutalt manssamhälle.



Margaret Murrays idéer fick till en början ett visst stöd, och upplevde en särskild popularitet under 30-talet, då det gällde att bevisa hur ursprungliga germanska (eller keltiska) seder och institutioner motstått den artfrämmande kristendomen. Germanska mannaförbund och kultlekar skulle på enahanda sätt ha överlevt.

Så länge Murray påstod att förklaringen till tron på häxor berodde på att det fanns häxor, vann hon en viss anklang. Senare böcker, som ville förklara tron på tomtar och troll med kvarlevande, småväxta människoraser levande under skogens stubbar och rötter, togs inte längre på allvar.



Häxforskarna i Bremen

Men nya charlataner framträder. I tidningen Vi 1980:10 har Marianne Lindström, Sveriges Riksradio, en lång artikel om epokgörande häxforskning i Bremen. När jag tidigare hörde det i radio, trodde jag att mina öron svikit på något sätt, men nu stod det där svart på vitt.



De nydanande forskarna är givetvis inte historiker eller antropologer, utan en nationalekonom, en sociolog och en jurist, alla dessbättre män. Talesmannen är Otto Steiger, svensktalande sedan en tid vid Lunds universitet.



I ingressen meddelas bl a: ”Till långt in på 1700-talet brändes sex, kanske nio miljoner kvinnor på bål i Europa – ett faktum som forskningen tidigare ägnat ett rätt förstrött intresse. ”Båda påståendena är lika orimliga. Sanningen om forskningen är tvärtom att häxförföljelserna sedan slutet av 60-talet varit ett av historiker särskilt prioriterat område. Den moderna högkonjunkturen inom forskningen kanske kan sägas börja med den kände historikern Hugh Trevor-Ropers The European Witch-Craze of the Sixteenth and Seventeenth Century, 1967.



Dessvärre är de sex eller nio miljonerna rena fantasier. Till skillnad från farsoter och spontana våldsutbrott, gick häxprocesserna mycket noga till. Just denna överhetens noggrannhet med anklagelser, processordning, vittnen och domar ger i ett visst hänseende ett särskilt kusligt drag åt häxförföljelserna, men den gör också att vi är jämförelsevis mycket väl informerade om data. En av de ledande franska historikerna av den nu så omskrivna Annales-skolan, Jean Delumeau, gör i sin senaste bok La peur en Occident, XIV-XVIII siecles, 1978, ett försök till sammanställning av antalet offer. Under inga omständigheter kan antalet avrättade ha överstigit 20 000. Det är onekligen illa nog, men endast några promille av de hopfantiserade miljonerna. Dessutom kan man tillfoga ett förhållande som tycks vara nästan okänt; det var inte endast kvinnor som avrättades, ca 20% var män.



Lika häpnadsväckande är uppgiften: ”Det började i inkvisitionens hemländer Spanien och Portugal.” Alldeles frånsett att inkvisitionen inte alls uppstod i Spanien, utan i Frankrike och Norditalien på 1100-talet, är det ett välkänt faktum att just den iberiska halvön var förskonad från häxförföljelser, alldeles som förhållandet var med mellersta och södra Italien.



Häxforskarna i Bremen har emellertid upptäckt själva drivkraften bakom häxförföljelserna. När digerdöden och andra farsoter hotade med folkminskning, inleddes en kampanj mot de kvinnor som dittills i relativ ro sysslat med barnamord, abort och preventivteknik. Vidare meddelas visdomen: ”Det var nu kyrkan uppfann dogmen om livets helgd . . . Nu inplantas synsättet att fostret redan i befruktningsögonblicket är en levande varelse som det är syndigt att utplåna. En av metoderna för barnbegränsning hade alltid varit barnadråp. Och kyrkan hade blundat för barnadråpen . . .”



Detta är rent nonsens. Kyrkans uppfattning om livets helgd har förvisso tillämpats olika i skilda epoker, men att den skulle ”uppfunnits” på 1400-talet är gripet ur luften. Det är förvisso sant att barnadråp i antiken sannolikt var det allra viktigaste medlet till födelsekontroll. Forskarna är numera eniga om att utsättande av barn, särskilt flickor, var mer praktiserat är prevention. I skilda populationer har man påvisat ett stort överskott av pojkar, endast möjligt att förklara genom massutsättning av främst nyfödda flickor.



Men lika ense är forskarna att just denna praxis särskilt starkt påverkades av kristendomens seger. Om kvinnans sociala ställning inte förbättrades på annat sätt, skedde med kristendomen en radikal förbättring av hennes möjligheter att överleva spädbarnsstadiet, resp. behålla sina barn. Från tidig medeltid känner vi också institutionen hittebarnhus, som kunde vara enorma anläggningar, och som var något helt okänt under antiken. Lagstiftning mot barndråp återkommer under hela medeltiden. Den grundläggande svit undersökningar om skamstraff och äktenskapsmoral som universitetskansler emeritus Arthur Thomson publicerade mellan 1960 och 1972, inleddes med en studie om barnkvävningen i medeltidsrätten.



Det finns heller ingen som helst korrelation i rum och tid mellan befolkningsutveckling och häxförföljelse. Nog vore det besynnerligt om den befolkningskris, som sannolikt präglade senare delen av 1300-talet och början på 1400-talet, skulle vara upphov till häxförföljelser, som ju tog fart först ca 1580.

Samhällsförändring och häxjakt

Det är nog alldeles riktigt att häxförföljelserna sammanhänger med djupgående förändringar i familjebildning och sexualmoral. I slutet av 1500-talet börjar verkligen en ny epok i Europa. De centraliserade kungarikena söker påtvinga skilda landsändar sin auktoritet, en ny kultur med centra i de snabbt uppväxande städerna riktar sig mot den gamla bykulturen med dess informella maktstrukturer, dess åldersgrupper, dess speciella festkalender. Samtidigt gör de reformerade kyrkorna och minst lika mycket den katolska, reformerad på Trientkonciliet, ett oerhört försök att kateketisera, indoktrinera och disciplinera massorna. Det främsta vapnet i denna de nya eliternas kamp mot den gamla vidskepelsen var spridningen av läskunnigheten, som skapade helt nya kommunikationsförhållanden.



Familjen omformades grundligt under det närmaste århundradet. Från att ha varit en mera öppen struktur, där barnets socialisation skedde lika mycket i grannskapet och släkten som i kärnfamiljen, skapades nu den patriarkala familjen, med husfadern som den ansvarige för fostran och disciplin.



Ett fruktbart sätt att få ett perspektiv på häxförföljelserna är att se dem som ett led i denna kamp för att utrota den gamla folkliga kulturen. Denna hade förvisso till stor del traderats av kvinnor, som i det nya samhället tillmättes en blygsammare roll.



Bland det märkligaste som åstadkoms under perioden från slutet av 1500-talet till slutet av 1600-talet är den framgångsrika sexuella repressionen. Äktenskapsåldern förefaller ha höjts med flera år under detta århundrade, samtidigt som av allt att döma utomäktenskapliga barn blev sällsyntare. Men därvid skapades den mänskliga intimsfären. En sådan hade medeltiden möjligen sett inom adeln, men nu sprider sig hygien, anständighet och känsla för personlig integritet också till folk i allmänhet. Och för första gången i historien blir de kristna trossanningarna innötta hos allmogen, samtidigt som den folkliga vidskepelsen skarpt bekämpas.



Detta perspektiv på häxförföljelserna har senast tillämpats av Robert Muchembled i Culture populaire et cultures des elites, 1978.



Det kvarstår meningsskiljaktigheter på viktiga punkter beträffande häxjakten. Dels gäller det i vilken utsträckning som de bruk som häxorna anklagades för, verkligen förekom. Ingen delar längre Margaret Murrays amatörfantasier om kvarlevande fruktbarhetsreligioner, men fanns några reella folkseder, som kunde tolkas som häxsabbater, eller fanns det endast tro på att sådana bruk existerade? Att innehållet i anklagelserna skulle vara uppfunna av förföljarna finns heller ingen som längre tror. Det är ju uppenbart att många föreställningar griper tillbaka på förkristna idéer, t ex de nordiskgermanska om ritten på gärdsgården genom luften (kvastskaftet), omvittnad i den norröna litteraturens tunridor och i bestämmelser i fornsvenska lagar. Själva ordet ”häxa” till hag, ”gärdsgård”, synes höra hemma i samma föreställningskrets.



Häxförföljelsernas geografi och kronologi

När det gäller häxjaktens geografi har många försök till generaliseringar gjorts. De förefaller vanligare i periferiområden, som är i begrepp att läggas under den centrala statsmakten. De kulturella centra är i allmänhet oberörda av förföljelserna, som t ex Rom. Teorin om att det genomgående skulle vara bergstrakter och andra områden, där äldre föreställningar kunnat dröja kvar, stämmer i många fall, men inte alla. Ett märkligt förhållande är att förföljelserna i stort sett var av samma omfattning på protestantiskt som katolskt område, trots att den teologiska demonologin slutgiltigt utbildats före reformationen, på 1480-talet, alltså hundra år innan det blev någon fart på förföljelserna.



Områden som berörts av konfrontationen mellan katolskt och protestantiskt förefaller vara mer utsatta än andra, men de värsta förföljelserna äger inte rum i direkt anslutning till konfessions-krigen. Särskilt utsatta områden i Europa var Baden Wurttemberg, Trierland, Lorraine och inte minst Skottland. Irland och Bretagne var förskonade liksom hela det ortodoxa Östeuropa. En av de sista stora epidemierna var som bekant i Salem i New England på 1690-talet.



Det förefaller som om ensamstående eller på annat sätt socialt avvikande kvinnor drabbades i något större utsträckning, men offren hörde inte till de sämst ställda, vagabonder ochtiggare. Det förefaller uppenbart att lokala ekonomiska kriser med hungersnöd och andra katastrofer ökade benägenheten till häxjakt.

Häxtro och kvinnosyn

Eftersom de mest uppseendeväckande inslagen i processerna var anklagelserna och bekännelserna om Blåkullafärder och sexuella orgier vid de s k häxsabbaterna, har man i allmänhet ett överdrivet intryck av den roll olika sexuella anklagelser spelade. De var inte alls dominerande, och gällde oftast att någon förhäxats till äktenskapsbrott, till impotens eller ofruktsamhet.

En av de främsta forskarna på området, Keith Thomas har i ett gigantiskt arbete satt in häxtron i ett större sammanhang, Religion and the Decline of Magic, 1971. Där finns, s 568-69, följande utmärkta summering av häxförföljelserna som kvinnoförtryck:

”Inte heller förefaller det vara nödvändigt att leta efter en psykologisk eller psykoanalytisk förklaring av förhållandet att flertalet av de anklagade var kvinnor. Denna aspekt av rättegångarna förklaras mer övertygande av ekonomiska och sociala överväganden, ty kvinnor var samhällets mest beroende medlemmar och de för anklagelser mest sårbara. Det är sant att denna aspekt av ämnet fascinerade samtida demonologer, som gärna utbredde sig över det svagare könets tillkortakommanden och deras större mottaglighet för Satan . . . Men i England är de mer iögonenfallade sexuella aspekterna av häxtron ett mycket ovanligt inslag i rättegångarna. Iden att häxförföljelserna avspeglade ett krig mellan könen måste avvisas inte minst därför att offer och vittnen var kvinnor och män i samma proportioner.

Det mesta som kan sägas för närvarande om den sexuella aspekten av rättegångarna är att häxmytologin stod på sin höjdpunkt vid en tid, då kvinnan allmänt troddes vara sexuellt mer glupsk än mannen. Ungkarlen Robert Burton skrev 1621: ‘vilket land, vilken by klagar inte över kvinnors onaturliga, omättliga lusta’. Under 1700-talet övergavs denna syn småningom bland de högre klasserna till förmån för föreställningen att kvinnor var sexuellt passiva och ytterligt oliderliga. Förändringen sammanfaller med försvinnandet av föreställningen att det fanns häxor som tillfredställer sin sexuella lust tillsammans med djävulen.” Någon som helst motsvarighet i dokumenten och i den seriösa moderna forskningen till Bremenforskarnas av Sveriges Riksradio kolporterade fantasier om miljontals dåtida RFSU-ombud brända till folkökningens fromma, finns alltså inte.



Det är väl rimligt att tänka sig som Thomas, att försvinnandet hänger samman med en av vår historias största tankerevolutioner: kvinnans förvandling från ett värnlöst offer för sina lustar till den viktorianska erans könlösa ”angel in the house”.


Publicerad 1980 i nummer 3