Ofelbar vad menas med det?
Seiler, Herman



För medelsvensson hör påvens ofelbarhet kanske till ett av de mest avskräckande eller löjliga inslagen iden katolska begreppsapparaten. För en vanlig lutheran tycks denna utsaga överhuvudtaget inte vara värd att diskutera. Men också genomsnittskatoliken har inte sällan ganska diffusa om inte rent av felaktiga begrepp beträffande denna utsaga.

Just på grund av att den på ett oväntat sätt har blivit mer aktuell i den internationella luthersk-katolska diskussionen (jfr Signum 1980:2 Lutheraner och katoliker om ofelbarheten) finns skäl till en närmare begreppbestämning. En artikel i senaste numret av Stimmen der Zeit (marshäftet) av Albert Keller förmedlar några ledtrådar.

Ett missförstått uttryckssätt

Vi kan lugnt påstå att själva uttrycket ofelbar inte är särskilt lyckat i svenskt idiomatiskt språkbruk. Som adjektiv eller adverb används ordet sällan. T o m när vi syftar på människans kunskapsförmåga använder vi snarare ordet osviklig (”En osviklig känsla för motståndarens svagheter”). Med syfte på en person används ordet möjligen i förnekande bemärkelse: ”Ingen människa är ofelbar.” Däremot spjärnar hela vår språkkänsla emot att tala om en ”ofelbar människa”. En sådan formulering tycks i själva verket insinuera inte bara att en människa är felfri utan t o m att hon är oförmögen att göra fel. Inför en sådan ”hypermänniska” grips vi kanske snarast av en viss fasa.

Utsagan att påven är ofelbar stöter på så vis redan a priori och bortsett från alla sakliga överväganden på oförståelse eller ett emotionellt motstånd. Våra språkvanor väger tyngre än alla förklaringar hur man skall eller inte skall förstå en sådan utsaga.

Inte ens teologerna synes alltid vara på det klara med vad denna utsaga betyder. Prof. Hans Kung exempelvis (jfr Signum 1980:1) talar om ”principiellt ofelbara satser”. Andra som motsäger honom använder liknande formuleringar, exempelvis att ”en kyrklig lära är ofelbar”, eller att ”en sats är utan villfarelse”. Ett sådant talesätt är minst sagt slarvigt och borde inte finnas i ett vetenskapligt språkbruk. En sats – om den är meningsfull och innehåller ett påstående – är antingen sann eller falsk. En villfarelse föreligger, när någon anser en falsk sats vara sann eller en sann vara falsk. Människan inte ett påstående misstar sig. Emellertid kan även ett sant påstående vara vilseledande, missförståeligt, oprecist eller oändamålsenligt.

Dogmens riktiga förståelse

Första Vatikankonciliet (1870-1871) fastslog påvens ofelbarhet med följande formulering: ”När den romerske biskopen talar ex cathedna, dvs när han utövar sitt ämbete som herde och lärare över alla kristna och i sin högsta apostoliska auktoritet bestämmer att en lära beträffande tron och sederna skall fasthållas av hela kyrkan, då äger han i kraft av det gudom

liga bistånd som i den helige Petrus har utlovats honom den ofelbarhet som den gudomlige frälsaren har velat utrusta sin kyrka med när hon träffar ett slutgiltigt avgörande över en tros- eller sedelära. Dessa den romerske biskopens avgöranden är därför oåterkalleliga i kraft av sig själva (ex sese) inte genom kyrkans samtycke.”

Observera: I själva formuleringen sägs här inte direkt vad som egentligen menas med ofelbarhet. Först den kyrkliga tolkningen upplyser oss om innebörden, nämligen att påven i sådana ”definitioner” bevaras från villfarelse.

Observera vidare, att inte påvens åsikt eller syfte därvid bevaras från villfarelse utan hans utsaga (som å sin sida alltid står i en tidsbetingad historisk kontext). Följande exempel visar att det här inte rör sig om hårklyverier utan om en väsentlig tolkningsnyckel för en riktig förståelse av kyrkans och påvens ofelbarhet. Påven Bonifatius VIII fastslog 1302 i bullan Unam sanctam: ”Att underkasta sig den romerske påven är för alla människor nödvändigt för frälsning.” Denna utsaga är en konkretisering av trosläran att kyrkan är ett nödvändigt frälsningsmedel för alla – en troslära som enligt katolsk trossyn fortfarande har sin giltighet. Men sannolikt förstod påven denna lära inte i inskränkt mening utan som en sammanfattning av påvedömets medeltida maktanspråk på världsherravälde – en åsikt som inte ens under dåtida förhållanden var allmänt accepterad. Dessutom kunde man under medeltiden inte föreställa sig att någon utan egen skuld vägrade att inträda i kyrkan. Konsekvent ansåg man att han var utestängd från den eviga saligheten. Först andra Vatikankonciliet (1962-1965) insåg sedan och fastslog: ”De som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst – de kan uppnå den eviga saligheten.”



Redan detta exempel visar hur invecklad frågan om ofelbarheten vid närmare påseende ter sig. Men inte nog med detta. Alltid ställer sig även i ofelbart garanterade satser frågan i vilket sammanhang de står, vilken innebörd och vilken ”Sinnspitze” de har. Så kommer vi till den kanske överraskande insikten: Först genom en fördjupad förståelse av tron i sitt större sammanhang öppnar sig också en riktig förståelse för definierade trossatser. Samtidigt gäller givetvis att sådana trossatser å sin sida kastar nytt ljus över trons inre sammanhang och förståelighet.



Ofelbarhetens roll och funktion i kyrkan

Om en icke-katolik av lätt förståeliga skäl kan missuppfatta ofelbarheten så kan en katolik å sin sida inte sällan överskatta ofelbarhetens roll och funktion i kyrkan.



Ofelbarheten kan inte motivera tron. Ofelbart garanterade satser är inte trons utgångspunkt, s a s axiom från vilka allt annat i tron kan härledas eller åtminstone kan stödjas med bevis. Såsom vi påpekat öppnar sig en riktig förståelse för sådana trossatser först genom en insikt i trons inre sammanhang.



Inte heller kan ofelbarheten trygga tron på så sätt att den enskilde troende fritas från sitt eget ansvar att söka sin kristna väg om han bara antar kyrkans eller påvens trosavgöranden. Ofelbarhetens funktion består inte däri att s a s vid varje frukostbord betjänas med sådana uttalanden. I de flesta frågor som den vanlige katoliken i praktiken brottas med i sitt dagliga liv måste han själv arbeta sig fram till en kristen övertygelse utan att kunna åberopa ett ofelbart kyrkligt eller påvligt avgörande.

Positivt kan man peka på en tvåfaldig hjälp som kyrkans (och påvens) ofelbara läroämbete förmedlar.



För det första är detta läroämbete understundom en oundgänglig orienteringshjälp. Enligt katolsk syn orienterar sig kyrkans trosmedvetande främst efter den heliga Skrift tolkad av det kyrkliga läroämbetet. Detta trosmedvetande får sitt uttryck i de troendes enhälliga trosuppfattning. Här ligger den avgörande yttre instansen för vår kristna tro. Läroämbetet kan dessutom fastslå denna kyrkas tro i bindande utsagor. Detta innebär, att jag inte kan försvara motsatta uppfattningar utan att svika min tro på Kristus.



Här blir också det ofelbara läroämbetets andra funktion synlig: Detta läroämbete kan fastslå bindande språkregleringar exempelvis för att skydda kyrkans enhet och de troendes oförfalskade tro, och denna språkreglering formuleras av läroämbetet i trossatser eller s k dogmer. Deras funktion är främst en angelägenhet för gränsfall och nödsituationer.



Den vanlige troende kommer i praktiken sällan att känna till den latinska eller grekiska originaltexten för sådana trossatser. Han behöver det inte heller. Hans riktiga trosförståelse och sanna trosmedvetande är mycket viktigare och en förutsättning för att riktigt kunna förstå även ofelbart garanterade läroutsagor som orienteringspunkter som man förbehållslöst kan lita på.

Visst kommer tron från ett hörande, men inte bara från ett hörande på ämbetskyrkan utan från ett hörande på och en förståelse för hela kyrkans trosmedvetande som enligt aposteln 1 Kor 2:11-16 är en gåva av Guds helige Ande: ”Vem kan någonsin veta vad som finns i människan utom människoanden i henne? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan den Ande som kommer från Gud, för att vi skall veta vad Gud i sin nåd har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig visdom har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss, och vi förklarar det andliga med Andens hjälp. Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den andliga människan däremot kan bedöma allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar och vem kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar.”


Publicerad 1980 i nummer 3