Benedikts regel och dess anda
Senger, Basilius



Signums red. vände sig till P. Basilius Senger OSB, munk i Abtei Gerleve/Westfalen, och bad om en artikel för att uppmärksamma 1500-årsjubileet av S:t Benedikts födelse (se även s 123). Svaret kom och utgjordes av nedanstående artikel om Benedikts regel. Författaren har själv i sin bok Sankt Benedikt Leben – Bedeutung – Sendung – Auftrag, Beuroner Kunstverlag Beuron, motiverat sitt ämnesval sålunda: ‘Enligt Gregorius den store – som skrivit en Vita över den helige Benedikt – skall den som vill lära känna Benedikt närmare studera hans regel. ‘Ty denne helige man kunde inte lära ut något annat än det han själv upplevt.’ Regeln är den spegelbild i vilken han nedskrivit vad han ville, vartill han strävade, vartåt han ledde andra. ” (s. 17)



Om denne mans liv, som hör till den tidiga kyrkohistorien, vet vi inte särskilt mycket vad det gäller exakta data och yttre händelser: han föddes i Nursia (Norcia) i Italien, studerade i Rom, lämnade världsstaden för att ”vara fri för Gud”, levde eremitliv i Subiaco och grundade en munkgemenskap i Vicovaro och kom år 529 till Montecassino och grundade där det kloster som influerat hela världen genom sin regel.



Ingen kristen skrift – bibeln undantagen – är företrädd av så många handskrifter som Benedikts regel. Den åtnjöt så stor aktning på de medeltida koncilierna att den placerades på altaret bredvid evangeliet.



Benedikt var inte ordensgrundare i egentlig mening. Han grundade visserligen ett munkkloster och han skrev en regel för munkarnas gemenskap. Det finns emellertid ingen centraliserad Benediktinorden, men runt om i hela världen finns kloster som under mycket olika former försöker leva efter Benedikts regel.



Under tidernas lopp har åtskilliga benediktinska sammanslutningar av klostergemenskaper utvecklats. I dag finns 21 sådana kongregationer med ca. 370 kloster som i allmänhet vart och ett utgör en enhet för sig med sammanlagt mer än 10.000 munkar. Cistercienserna med en något mer centraliserad uppbyggnad består av 12 kongregationer med ca. 80 kloster och 1.200 munkar. Trappisterna – de reformerade cistercienserna – har 80 kloster och 3.000 munkar. 1320 kvinnliga kloster lever 8.000 nunnor och därtill kommer 520 systragemenskaper med 11.000 systrar som antagit Benedikts regel som norm.



De första klostren i Sverige nämligen, Alvastra, Nydala, och Varnhem, anlades av cistercienser från Clairvaux under 1100-talets förra hälft, Gudvala och Julita under den senare delen av samma århundrade. Två katolska benediktinmunkar är idag verksamma här i landet. De ansatser till att återinföra ordenslivet som förekommer i Svenska kyrkan sedan några decennier tillbaka är i flera fall inspirerade av Benedikts regel. Levande ekumeniska kontakter med katolska benediktinkloster på kontinenten har under tiden skapats.



Red.



Inledning

Att beskriva den benediktinska levnadsformen som den idag gestaltas i benediktinernas klostergemenskap och som den under historiens lopp har framträtt, torde vara en svår eller hart när omöjlig uppgift. Så mångfacetterad och olikartad är och har gestaltandet av dess levnadssätt och andliga liv varit. – Dock finns den gemensamma grundlagen Benediktinregeln ”Regula” (jämför regel 58). Och den har fått en stor betydelse för benediktinordens andliga liv, även om Benedikt inte hade för avsikt att lägga fram stora teorier för det andliga livet. I denna betydelsefulla skrift som ger ledning för ett liv i Kristi efterföljd, finns såväl allmänna principer som konkreta anvisningar. Benedikts andliga lära förbinds omedelbart med praktiska regler. Han levde i samma anda som evangeliet och kyrkofäderna. Han prövade klostrens traditionella erfarenheter, men öste också ur sin egen rika andliga erfarenhet. Kärnpunkterna i regeln utarbetades inte enbart genom teoretiska studier. Han har själv genomlevt och även genomlidit alla former av klosterliv, om vi får tro andra delen av Gregorius den stores Dialoger över Gudsmannen Benedikt. Han återupprepade själv det kristna munkväsendets historiska utveckling. Med evangeliet som rättesnöre (Regeln, Prologen) utstakade han, som alla klosterfäder, sin egen väg. I sista kapitlet av reglerna hänvisar han återigen uttryckligen till Gamla och Nya Testamentets skrifter, som ”ett enkelt rättesnöre för det mänskliga livet” (Regeln 73).

Klosterlivet och dess andliga liv är inte någon exklusiv kristen speciallära. Munken är ingen särkristen. I denna syn stämmer alla klosterregler överens, i detta att de endast vill följa de heliga skrifterna, Bibeln och kyrkofäderna med målet att utveckla människor till goda kristna.



Benedikts brödraskap går öppet och medvetet tillbaka till den urkristna församlingen. I den intentionen har man sökt leva ett apostoliskt liv (vita apostolica); ett liv likt apostlarnas, som på apostolisk tid. För Benedikt och de andra munkfäderna före och efter honom, såväl som för senare ordensgrundare gällde framför allt de båda ställena ur Apostlagärningarna som vägledande: ”Och dessa” (de första kristna) ”höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna . . . Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla efter som var och en behövde” (Apg. 2:42, 44-45); ”Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt . . ., så att var och en fick efter som han behövde” (Apg. 4:32, 35). Den frivilliga ägandegemenskapen, den i bön och frid enade församlingen i Jerusalem och beviset på broderkärlek har alla tider utövat en fascinerande verkan.



Den benediktinska egenarten är förankrad i ett starkt betonande av detta urkristna levnadssätt. I förverkligandet härav går man en väg, som den monastiska traditionen har utstakat. På samma sätt kan varje kristen genom sin tro i Benedikts anda förvänta sig ledning i utformandet av sitt liv.



Hur allmängiltigt och verkligen inte begränsat av klostermurar detta levnadssätt är, visar redan formuleringen av det grundläggande munklöftet. ”Conversatio morum” (Omvändelsen) vill hos Benedikt utan tvivel beteckna livet i kloster, iakttagandet av det monastiska levnadssättet i denna speciella gemenskap. – Men till innehållet gäller det, det bibliska kravet på ett ständigt bemödande om omvändelse, med målet, att kärleken ständigt må växa.



Om vi nu frågar efter de karakteristiska kännetecknen på ett benediktinskt levnadssätt (idag men även historiskt) kan man med hjälp av några kärnord försöka sig på ett svar.

Vördnad

Vördnad för Gud och för allt som Gud har skapat är det mest iögonenfallande kännemärket. Blott den som erkänner denna grundsats kan förstå regeln och dess anda. Detta gammaltestamentliga vördnadsbegrepp har renats från falsk skräck och ängslan och övertagits av Nya testamentet i förtroendefull, kärleksfull och hängiven vördnad för Gud. I denna vördnad ser Benedikt munken genomsyrad av medvetandet, känslan och erfarenheten av den levande Gudens närvaro. Hans storhet fyller munkens tänkande och sinne. Att i allt söka Gud och se tecknen på hans makt och kärlek är munkens livsuppgift. Detta må han vara besjälad av vid gudstjänsten, arbetet, i förhållandet till sina medbröder liksom till alla människor och göromål. Skapelse- och frälsningsordningen i kristen mening omspänns av detta djupa och allomfattande begrepp.



Benediktinsk askes är att förverkliga livet i Guds närhet. Hela livet utspelar sig inför Guds ansikte; han som ”rannsakar hjärta och njurar”. Denna närvarande Gud fordrar vår omvändelse. Dock är han oss nära som god fader, som icke blott kallar oss, utan även bistår oss och visar oss vägen. Att leva inför Guds ansikte är att anförtro sig åt vår Herre och att bevara vördnaden för vår nästa; ”att omgjorda sina länder med tron och iakttagandet av goda gärningar och under evangeliets ledning vandra hans vägar, så att vi får se honom som har kallat oss till sitt rike” (Regeln, Prolog).



På grund av tron på Herrens närvaro (”Vi tror, att Gud är närvarande överallt”, Regeln 19), gör regeln ingen åtskillnad mellan sakralt och profant. Alla föremål och allt som hör till klostret skall därför betraktas som heliga altarkärl (Regeln 31). Hela klostret är ett Gudshus. Dock nöjer sig inte Benedikt med detta. De benediktinska orden ”så att Gud i allt blir ärad” (Regeln 57, jmf. 1 Petr. 4:11) nämns i Regeln inte i samband med gudstjänsten, utan bokstavligen i förbindelse med ”världsliga” angelägenheter. Överallt tjänar man samme Herre. Man möter honom icke endast i Gud, utan även i varje medbroder och medmänniska. I den som, såsom min nästa, behöver mig, möter jag Herren särskilt, så i de sjuka (Regeln 36), i gästerna som skall ”mottagas såsom Kristus” (Regeln 53). Medmänniskan blir till ett sakrament för Guds närvaro.

Lyssnandet – lydnaden

Lyssnandet och lydnaden är andra kärnord. Vördnaden för till lyssnande för att öppna sig för Herren; för att hänge sig åt honom i tro och lydnad. Regelns första ord lyder: ”Lyssna min son till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra därtill”; (Regeln, Prolog). Dessa ord träffar i hjärtat på den gudfruktige och lyssnande. Benedikt själv hör, och som hörande manar han oss att lyssna. ”När ni hör hans röst, förhärda icke edra hjärtan” (Regeln, Prolog. Jämför Psalt. 95:8). ”Den som har öron, han höre.” ”Hör mig. Jag skall lära eder Herrens fruktan.” Så talar Benedikt med profeten (ibid.), som en profet.



Munkarna må hela sitt liv vara lyssnande och hörsamma, såsom det anstår lärjungar eller ”elever”. Benedikt ser ju klostret såsom ”en skola i Herrens tjänst” (Regeln, Prolog).



Denna hållning får inte bara ses som en munkdygd; Benedikt nämner här en grundläggande förutsättning för varje tro. ”Tron kommer genom hörandet” (Rom. 10:17). Med denna utgångspunkt orienterar munken sitt öppna förhållande till Kristus, till abboten, till medbröderna, till alla och till allt. Detta hörande för också med sig ett hörande på varandra – ett lyssnande.



”Hörare” är vi även såväl vid den gemensamma bönen (opus Dei), som vid den personliga, andliga läsningen (lectio divina). Munken ser sig – i enlighet med regeln – i sonens, lärjungens roll. Han söker Gud på hörandets väg. I detta dagliga lyssnande på Guds ord och hörsammande av det, sker ett växande i tron. På denna väg finner den som söker och erfar att han själv blivit funnen. Så följer man evangeliets väg; ty hörandet och hörsammandet skall visas icke blott Herren, icke blott abboten, utan alla medbröder. ”Lydnadens dygd skall alla inte bara visa mot abboten, utan bröderna skall även lyda varandra och veta att de på denna lydnadens väg kommer till Gud” (Regeln 71). Detta för till en lyhördhet gentemot varandra och blir till hjälp mot själviskheten.



Så betecknar Benedikt lydnaden som kännetecken för den som har genomsyrats av kärleken och längtan efter Gud och för vilken kärleken till Kristus går över allt (Regeln 5) – han som var lydig intill döden på korset (Regeln 7; Fil. 2:8); ty kärleken trängtar efter att helt i lydnad följa hans ord. För den som lyssnar efter Guds ord och ofördröjligen vill hörsamma det, betyder det beredskap för tjänst för Gud såväl som för människor.



Benedikt ser i lydnaden en viktig del av askesen. Därmed förlägger han askesen till ett andligt plan, i stället för till den yttre stränghet som tidigare ofta varit praxis. Lydnaden är för munken en dygd, emedan här självuppgivandet och viljan att taga på sig Kristi kors i den fullständiga kärleksuppoffringen till Herren eftersträvas. Regeln riktar sig uttryckligen till den, ”som avsäger sig egenviljan och griper lydnadens starka och härliga vapen, för att göra krigstjänst hos Kristus den sanne konungen.” Det gäller att ”genom lydnadens möda återvända till honom, som människan genom olydnadens slapphet avlägsnat sig ifrån” (Regeln, Prolog). Med lydnaden sätter Benedikt obevekligen askesen i centrum. Här tränger dess förvandlande kraft verkligen in i hela människan. Och det gäller verkligen hela människan. Skall denna lydnad ha ett värde, får den inte vara ett självändamål. Då man underkastar sig denna lydnad av fri vilja och det sker i Kristi efterföljelse och i vördnad och kärlek, beredvilligt och med ett glatt hjärta är den Gud och människor värdig. Ty utan frihet och kärlek finns ingen religiös lydnad.

Stabilitas

I lydnaden ser Benedikt trons grundförutsättning. Den är även en grundförutsättning för klosterlivet. Lydnaden behövs för att människan ska kunna höra och lydnaden binder ihop kommuniteten till en enhet. Här kommer den så ofta nämnda ”stabilitas” (beständigheten), som Benedikt förpliktar till genom ett särskilt klosterlöfte, in i bilden. Denna beständighet får inte – som man så ofta gör eller läser – ses framför allt ur lokal synpunkt. Om ”stabilitas loci – beständighet till en viss plats”, står ingenting i regeln. Något sådant finner man först hos Paschasius Radbertus 851. För Benedikt handlar det inte om att inte växla ort, utan om att vara gemenskapen trogen. Det viktiga är bindningen till en bestämd klosterkommunitet, som munken inte får lämna. Inte ortsbeständighet utan beständighet i gemenskapen talar Benedikt om (Regeln 4, 58, 60, 61). Mot beständigheten bryter den broder, som lämnar broderskapet; ty efter sitt löfte är han bunden till broderskapet och inte tillåten att lämna och överge det (Regeln 58). Han är ju upptagen i klostergemenskapen och inlemmad i kommuniteten (Regeln 61). Regeln är tänkt för en brödragemenskap och ser sin förebild i den urkristna gemenskapen (Apg. 2:43-47; 4:32-37). Brödraskapet bygger på en ömsesidig aktning; ty ”var och en har sin särskilda gåva från Gud, den ene så, den andre så” (Regeln 40, jmf. 1 Kor. 7:7). Därför: ”överträffa varandra i inbördes hedersbevisning” (Regeln 63, Rom. 12:10). Människans kärlek till Kristus visar sig även i hennes kärlek i gemenskapen med sina medmänniskor. Som bestraffning tillämpas just uteslutning ur måltids- och bönegemenskapen (Regeln 24, 25).



Denna munkgemenskap är ingen särgrupp inom kyrkan, utan en bild av den kristna brödragemenskapen, präglad av den frid som kommer från Gud och stiftar enhet. Med psalmisten manar Benedikt: ”Sök friden och trakta därefter!” (Regeln, Prolog). Alla påbud skall vara till för att ”bevara freden och kärleken” (Regeln 65), ”så att freden må förbliva i kommuniteten” (Regeln 34).

Discretio

Ett annat kärnord som bidrar till att karakterisera den benediktinska andan är discretio. Det är måttfullhetens dygd och avvägandets gåva. Benedikt själv kallar den ”dygdernas gåva” (Regeln 64). Redan Gregorius den store nämner discretio som utmärkande och centralt för benediktinorden. Den avväger mellan fullkomlighetsidealets fordringar och dess begränsningar på grund av den mänskliga naturens svaghet, mellan mästarens stränghet och faderns godhet (Regeln 2). Discretio är att med omdöme skilja och avväga mellan väsentligt och oväsentligt. Den skyddar från ensidigheten, från frestelsen till för mycket eller för litet. Den är en hjälp för abboten att avväga allting så, ”att både de starka får utlopp för sin energi och de svaga inte frestas att fly sin väg (Regeln 64); att alltid det som under rådande omständigheter är bäst, eftersträvas; att kommuniteten och de enskilda munkarna leds efter vad som är bäst för deras psyke, styrka och kapacitet. Tack vare discretio behandlas ingen schablonartat och tanklöst. Så framstår Benedikt för oss som en man av ordning, måttfullhet och vishet. Allt sker med måttfullhet och förnuft (cum mensura et ratione) heter det helt allmänt (Regeln 70). Benedikts regel ger en bild av honom själv; opåträngande, anspråkslös och vis.

Regelns utformning gör att den kan accepteras och behålla sin aktualitet, vilken tid eller på vilken plats som helst. Ett behov av anpassning till aktuella förhållanden har man uttryckligen förutsett. Den rätta måttfullheten måste alltid eftersträvas.



Sökandet efter den rätta avvägningen är för Benedikt strävandet efter enhet för kommuniteten. Att stöpa alla i samma form skulle skada den enskildes värde och egenart. Hänsyn måste tas till allas olika förutsättningar och skiftande behov.

Denna modell av klosterregel har under tidernas lopp kunnat behålla sin attraktionskraft och är fortfarande i högsta grad levande.

Ödmjukhet

Ödmjukhet är ett annat kärnord. Idag är det så omodernt att man kan fråga sig om det inte borde rensas bort ur våra ordböcker, men skulle man förtiga ordet här, skulle man gå miste om ett väsentligt element i benediktinorden.

Är vördnaden Benedikts grundhållning och lydnaden kärnan i hans askes, så är ödmjukheten för honom likaledes ej blott en dygd bland andra, utan den skall omfatta munkens hela livshållning. Regelns längsta kapitel ägnar Benedikt åt ödmjukheten och även i övrigt kommer han på de flesta sidorna in på den. I sista hand handlar det om Kristi korsfästelse och uppståndelse, om hans förnedring och lydnad intill döden på korset och om hans upphöjelse efter segern över döden. (Jmf. Fil. 2:6 f.) Benedikt bejakar denna Kristi efterföljelse, som vägen att ”komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet” (Rom. 8:21). För att befrias från sin egenvilja och så låta Guds nåd verka i honom, söker munken ödmjukheten. Ju mer munken lyckas överlämna sig åt Gud, desto mer ökar, i stället för ängsligt självhävdelsebegär, en ödmjuk förtröstan; och kärleken till Kristus inger honom vördnad för allt vad Gud har skapat och gör honom till ett fridens verktyg.



Ödmjukhet heter munkens väg till kärlek. Han uthärdar allt, utan att låta sig nedslås eller fly undan, ty han tänker på skriftens ord: ”Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst” (Matt. 10:22, Regeln 7).

Kärlek

Därmed har vi kommit till det centrala ordet kärlek som är utgångspunkt och mål och som finns med längs hela vägen. Ty endast för kärlekens skull kan denna askes, ödmjukhet och lydnad vara möjlig och motiverad. Det gäller ”att vidga sitt hjärta” (Regeln, Prolog), så att det slutligen är genomsyrat av Kristi kärlek. Benedikt är fylld av denna mystiska kraft av Kristuskärlek. Också tjänster som man utför gäller i sista hand Kristus, vare sig de utförs åt abboten, medbrodern, sjuklingen, gästen eller någon annan. Frukten av denna kärlek är den glädje och frid, som skall besjäla den benediktinska gemenskapen. Kärleken är regelns syfte. Överallt märks den som måtto och mål. Kärleken skall vara motivet till varje handling som utförs. Det sjuttioandra kapitlet i regeln ger följande utläggning:



”Det finns också en god iver, som skiljer från synden och för till Gud och det eviga livet.

Denna iver skall munkarna således öva med brinnande kärlek:

De skall överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. De skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod.

De skall överbjuda varandra i ömsesidig lydnad.

Ingen skall söka sin egen nytta utan desto mer den andres.

De skall visa varandra ren, broderlig kärlek. De skall frukta och älska Gud.

Sin abbot skall de älska med uppriktig och ödmjuk kärlek.

De skall intet föredraga framför Kristus. Må han föra oss alla till det eviga livet.

Bön

Benediktinska kloster har alltid setts som böneställen och det med rätta. Vilken utgångspunkt vi än väljer: vördnaden, lydnaden, askesen, ödmjukheten eller kärleken manifesteras den i bönen och i gudstjänsten. Det visar de kapitel i regeln i vilka Benedikt talar om andan och hållningen vid bön och psalmsång (Regeln 19, 20), liksom även de som mer i detalj reglerar den liturgiska bönen (Regeln 8-18). Munkarnas tidebön kallar Benedikt opus Dei. Uttrycket opus Dei var redan brukligt före Benedikt, men har hos honom fått sin speciella betydelse. Enklast skulle det kunna översättas med gudstjänst (liturgi). I gudstjänsten talar Gud till oss och uppenbarar sitt frälsningsverk och samtidigt ärar vi honom där och svarar på hans rop till oss. Den ordagranna översättningen ”verk eller arbete för Gud” visar att opus Dei ses som en del av munkens dagliga arbete, som ett ”arbete för Gud”. Det bevingade uttrycket ora et labora (bed och arbeta) som riktlinje för benediktinernas åligganden, är såtillvida missvisande som opus Dei ju faktiskt också uppfattas som ett arbete. Det ingår i munkens arbetspensum (Regeln 16, 50). Opus Dei är en arbetsam plikt, men också en glädjefull tjänst; en ständig glädjefest i att sjunga och förkunna Guds lov. Bland alla munkens åligganden kommer opus Dei främst. Novisen prövas också noga efter sin iver i opus Dei (Regeln 58) och i regel 43 poängteras att ingenting får gå före gudstjänsten. Visserligen vore det en överdrift att tyda detta som att korbönen skall vara klosterlivets huvudmål och -mening. Men den ses som munkens viktigaste göromål och därför skall opus Dei firas med hängivenhet och allvar (Regeln 19, 20). Tidegärden hör verkligen intimt samman med den benediktinska livsformen och munkens hörsamhet må stämma hans själ i samklang med skriftens ord.



Enligt Benedikts lära och livsuppfattning är bönen sammansmält med hela det monastiska livet till en harmonisk enhet. Opus Dei är samtidigt en del av den monastiska askesen. Denna skall frigöra munken och ge rum för det goda, för Gud, för gudstjänsten. Där Guds ord hörs skall han också främst sökas – i tidebönen. I den kristna kulten, som börjar i dopet och som av munken ånyo bejakas och fördjupas i hans förpliktelse till ett liv i kloster, blir människan i grund förvandlad och förändrad till Guds förhärligande och sin frälsning. I och genom detta Gudsförhärligande närmar sig människan alltmera Gud. Så är hela fullkomlighetssträvandet en lovprisning av Gud.



Läsning – lectio divina

En relativt stor del av dagsprogrammet avsätter Benedikt till läsningen. Vid sidan av gudstjänsten och arbetet är den en väsentlig del av dagsprogrammet. Den andliga läsningen (Regeln 48) omfattar betraktelse och meditation, men även studier och vetenskapligt arbete ingår. Inte minst avser också Benedikt läsningen av den heliga Skrift och av psalmerna (Regeln 8). Guds ord må så taga sin boning hos dem som läser.



Läsningen kan ses som en form av bön och är sammankopplad med bönen. Läsningen tjänar också som en förberedelse för gudstjänsten. Den läsande gör sig förtrogen med och övar läsning och psalmer, som han sedan stöter på i gudstjänsten (Regeln 8). Gudstjänsten behöver förberedas och efterbearbetas med regelbunden andlig läsning, betraktelse och meditation. I den oroliga och stressiga värld vi idag lever är detta särskilt viktigt, ty endast i stillhet kommer man fram till mognad och insikt, om hur Guds ande verkar i oss.



Benedikts regel visar att han själv måste ha varit en mycket beläst man. Visserligen hade han gett upp sina studier i Rom, för att söka Gud. Men han visste väl, att ett sunt och ivrigt bildningssträvande väl går att förena med klosterlivet. I någon mån är det t.o.m. erforderligt. Redan från början av den benediktinska traditionen räknades en viss boklig bildning med bland förutsättningarna för ett liv i kloster. Vi vet, hur detta närmast religiöst motiverade värn om läsningen historiskt har betytt mycket för vår kulturs uppbyggnad. Den var roten till munkarnas värn om den antika bildningen och den lade grunden för teologins utveckling och för medeltidens andliga kultur. På detta sätt – genom att värna om det religiösa livet i bön, läsning och arbete – blev Benedikt och hans munkar närmast oavsiktligt eller en passant de som lotsade över det antika arvet till medeltiden och gav oss det andligt-kulturella arv, som hela den civiliserade världen ännu idag bygger på.



Arbete

Om ora et labora och dess rätta tolkning har vi redan talat. Uttrycket finns – trots att det så ofta citeras – inte med i regeln utan uppstod först 300 år senare. Munkens verksamhet vid sidan om bönen, kallar Benedikt läsning och arbete (lectio et labor). I den rätta avvägningen mellan bön, läsning (studier) och arbete visar sig åter Benedikts discretio. Arbetet inkräktar inte på klosterlivet, utan ses som en integrerad beståndsdel av detta. Att klara sitt uppehälle genom det egna arbetet är också i enlighet med Skriftens ord och monastisk tradition. Därför utgör arbetet en stor del av munkens dagsprogram, där bönetiderna är kortare avbrott. Benedikt utesluter inget slag av arbete, som är förenligt med klosterlivet. I den regelbundna växlingen mellan bön och arbete får munken ett engagemang men också en distans till sitt arbete. Arbetet blir för honom ett nödvändigt göromål, men också något kreativt och en källa till glädje.



Förbindelsen studier – arbete bestämmer också munkens andliga liv. Bredvid arbetet för gemenskapen och för gästerna står idag vetenskapligt och pastoralt arbete. Genom Gregorius den store vet vi att Benedikt redan under sin eremittid i Subiaco uppsöktes av herdar, för vilka han förkunnade Guds ord. Nedanför grottan i Subiaco finns en inskrift med orden: ”Här har Benedikt, då han undervisade herdarna, förenat apostoliskt arbete med ett eremitliv under from bön.” Det är de två vägar, vilka otaliga av hans söner skulle beträda. Vilken betydelse munkväsendet haft för evangelisationen kan vi här knappast gå in på. Obestridlig är den kulturella betydelsen av att arbetet genom munkarnas föredöme inte längre anses som slavgöromål, utan har uppvärderats.



Kristus i centrum

Karakteristiskt för Benedikts regel är det ständiga hänsyftandet på Kristus. Kärleken till Gud är viktigast av allt (Regeln 4) och en tanke som genomsyrar hela regeln. Det sanna sökandet efter Gud (Regeln 58) för till gemenskap med Kristus. Kristus är den sanna konungen under vilken vi skall göra krigstjänst (Regeln, Prolog).



Självförnekelse och lydnad sker i Kristi efterföljelse; ”han som förblev lydig intill döden” (Regeln 7, Fil. 2:8). Denna lydnad tillkommer dem, för vilka inget är dyrare än Kristus” (Regeln 5); han som med sitt eget föredöme har visat, hur man skall vinna det eviga livet (Mark. 8:35).



Benedikt ser det andliga livet kristocentriskt, som ett liv i gemenskap med den lidande och förhärligade Kristus. ”Att stå fast vid Kristi lära intill döden i klostret och i tålamod dela Kristi lidanden, för att en gång aktas värdiga att bli medarvingar i hans rike” (Regeln, Prolog).



Också brödraskapet som en form för kristen gemenskap har sin kristocentriska grund. Som redan nämnts ser munken Kristus i abboten (Regeln 2), gästerna, de fattiga och pilgrimerna (Regeln 53), i de sjuka eller i varje medmänniska (Regeln 36), med syfte på Matt. 25:40: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” Regeln är genomsyrad av tanken på Herrens närvaro i brödragemenskapen. Då blir det också till fullo förståeligt att bröderna söker överbjuda varandra i ömsesidig lydnad och i ren, broderlig kärlek (Regeln 72).



Även det redan citerade ”Inget får komma före gudstjänsten” (Regeln 43), är ett uttryck för att munken utan förbehåll vill ställa sig till Kristi förfogande. Så kan regelns anda lätt sammanfattas med orden: Ingenting får för munken sättas före Herren Kristus.



Benediktinorden idag – en anakronism?

Benedikts regel vittnar om en djup kunskap om Kristus och en beundransvärd livserfarenhet. Här finns en väg i evangeliets anda utstakad.



Driven av kärlek och vördnad för den allestädes närvarande Guden, i ödmjukhet och med måttfullhetens och avvägandets gåva, framlever munken sitt liv i brödragemenskapen under bön och arbete. – Likväl kan man inte bortse ifrån att klosteraskesen idag, t.o.m. i kyrkliga kretsar, avvisas. Klosteriden har beskyllts för att kyrkohistoriskt sett ha fått bli alltför dominerande, även över sekulärprästerna och de bredare folklagren. Under medeltiden skulle man ha velat göra hela världen till ett kloster. Bakgrunden till sådana anklagelser måste analyseras, för att man ska kunna avgöra det berättigade i dem. Att det råder en spänning mellan kristen mystik och vår tids dominerande tankeriktningar är dock obestridligt. Ingendera av dem bör väl få monopol. – Men man kan fråga sig, om vi inte just idag, för att kunna finna Kristus i en till synes meningslös värld, behöver det som Benedikt verkade för: stillhet, bön och en positiv inställning till arbete som något meningsfullt.



Många är de som fortfarande lever efter Benedikts regel. Benedikt ville inte åstadkomma en stel lagbok med allenarådande normer, som inte tog individuella hänsyn – utan en handledning för likasinnade. Det är därför hans regel än idag efterlevs av så många – både i och utanför kloster.



Övers. James Blom





1 vår Herres Jesu Kristi namn.

Här börjar prologen till regeln.



Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra därtill; upptag villigt en god faders förmaning och fullfölj den i handling.



Så skall du genom lydnadens möda återvända till honom, som du genom olydnadens slapphet avlägsnat dig från. Till dig riktar sig alltså nu mitt ord: vem du än är, som avsäger dig egenviljan för att göra krigstjänst under Herren Kristus, den sanne konungen, och griper lydnadens starka och glänsande vapen.- – -



När du börjar ett gott verk, begär då allra först under mycket enträgen bön att han skall fullborda det. Då skall han, som redan nu nådigt räknar oss bland sina söner, aldrig behöva bli bedrövad över våra onda gärningar.

Därför måste vi alltid tjäna honom med de goda gåvor han har givit oss. – - -



Låt oss alltså äntligen stå upp, ty Skriften väcker oss med orden: ”Stunden är nu inne för oss att vakna upp ur sömnen. ” Och låt oss öppna våra ögon för det gudomliga ljuset och med uppmärksamma öron lyssna till vad Guds röst manar oss, då den dagligen ropar och säger. ”Idag om I fån höra hans röst, må I icke förhärda edra hjärtan ”. – - -



Låt oss alltså omgjorda våra länder med tron och iakttagandet av goda gärningar och under Evangeliets ledning vandra hans vägar, så att vi får se honom som har kallat oss till sitt rike. Om vi vill ha en boning i hans rike, måste vi skynda dit med goda gärningar, annars kommer vi aldrig fram.



Början av Benedikts regel


Publicerad 1980 i nummer 4