Johannes Paulus II:s ”politiska teologi”
Böckenförde, Ernst-Wolfgang

Kyrkans nya politiska engagemang

Böckenförde är prof. i statsrätt i Freiburg i Br. och blev mera allmänt uppmärksammad med en artikel 1961, som inledde en kritisk historik och teologisk diskussion om den tyska katolska kyrkans, särskilt biskoparnas, hållning till nazismen.


Johannes Paulus II:s pontifikat har mötts av stora förväntningar. Under snart ett och ett halvt år på Petri stol har påven i en rad tal under sina tre resor och i sin första rundskrivelse ”Redemptor hominis” (sv. övers.: Människans återlösare, Uppsala 1979) dragit upp riktlinjerna för kyrkans uppdrag i världen. Hans målsättning utgår från en vittfamnande, teologiskt underbyggd syn på förhållandet kyrka-politik. Även om den nye påven ofta griper tillbaka på sina föregångares framställningar, avtecknar han sig skarpt i sammanhang med dem.

Vilken är då kontentan av målsättningen och den underliggande helhetssynen? Meningen med denna artikel är att framhäva huvuddragen i det synsätt, som påven nu har utvecklat offentligt. Sådana huvuddrag är 1) härledandet av kyrkans uppdrag i världen från en kristologiskt avgränsad underbyggnad; till följd därav 2) kyrkans opolitiska-politiska sätt att verka i världen; 3) uppdragets egenart av profetiskt ämbete; 4) rågången mellan prästernas och lekmännens uppgifter när uppdraget omsättes i handling; 5) sammansmältningen av sinnets omvändelse (metanoia) och strukturförändring; samt slutligen 6) frågan om den kristna sanningens anspråk på allmängiltighet i en värld som är pluralistisk.

Frälsningsuppdraget

Det är enligt Johannes Paulus II uteslutande kyrkans frälsningsuppdrag som bestämmer dess uppgift. Kyrkans egentliga kallelse är att förkunna evangeliet. Kyrkan skall meddela Kristus, hans frälsningsgärning och uppenbarelse, till människorna och leda dessa till Kristus. Men uppgiften gäller inte bara att förkunna trosinnehållet, förvalta sakramenten och fira liturgin – uppgiften består också i att ta sig an människorna. Ty återlösningens mysterium – till detta kommer påven ständigt tillbaka – berör i väsentlig mån det mänskliga.



Att förkunna den kristna sanningen innebär därför icke minst att förkunna den från Kristus utgående sanningen om människan: hennes värdighet, hennes upphöjda bestämmelse, hennes rättigheter och hennes frihet. Detta är frälsningsmysteriets ”mänskliga dimension”. Kyrkan, som genom Kristi instiftelse satts till väktarinna av denna sanning, ”kan icke annat än gripa sig an kampen för denna värdighet, som människan har uppnått i Kristus och ständigt kan uppnå”.

Viktigt är vidare att kyrkans uppdrag härvid inte gäller någon begreppslig människa, utan de förefintliga människorna med alla sina sidor. Det gäller den enskilda människan, ty Kristus har genom sitt människoblivande liksom förenat sig med varje människa, gått in i hennes varelse och skänkt henne sin värdighet. Påven tröttnar aldrig på att betona den därigenom uppkommande giltigheten för den verkliga och enskilda människan – till skillnad från politiska system o.dyl. – och alla hennes sidor: sådant som nöd, förtryck, rätt och värdighet.



Denna centralt kristologiska, på Kristus-skeendet (ty. Christus-Ereignis) lagda grund för kyrkans uppdrag i världen skiljer sig tvärt från den hittills vanligen åberopade naturrättsliga motiveringen. Här skall i korthet framhållas de konsekvenser som dragits för detta uppdrags art och räckvidd:

1. Inriktningen på Jesus Kristus som historisk person ger kyrkans åtagande för människans rättigheter ett riktmärke präglat av fullhet och konkretion. En sådan halt kan rättighetsförklaringen aldrig få genom en naturrättslig argumentation, som ju bara fäster avseende vid människans allmänna natur. Därmed är kyrkan inte heller hänvisad till att spela rollen som väktarinna av naturrättens s.a.s. tidlösa begrepp om människans ”väsen” eller dess ”etiska minimum” som ledande synpunkt för det mänskliga samlivet. I stället kan kyrkan nu träda upp som lärarinna och något av stöttrupp för de mänskliga rättigheterna. Uppenbarelsens kristologiska lärosatser kan i hela sin vidd tillgodoräknas de mänskliga rättigheterna. Mot det praktiska förverkligandet av rättigheterna kan kyrkan uppställa Kristi person som det ouppnåeliga föredömet, något som f.ö. förskonar från ett fåfängt famlande efter det frälsta tillståndets fullständiga förverkligande redan här på jorden.

2. Å andra sidan förskonar den omedelbara återföringen på det egna särgodset – Jesu Kristi person och hemlighet – också kyrkan från att uppslukas av världen. Förankring inåt bevarar kyrkan dels för att nödtvunget sätta sig i skuld till andra världsåskådningar eller filosofiska system med ofta åtföljande absolutifiering av tidsbundna kvaliteter, dels för att överskrida det egna behörighetsområdet genom att utnyttja sin sändning och auktoritet för frågor som inte längre har att göra med kyrkans egentliga uppdrag: förkunnandet av Kristi frälsningsbudskap. Genom att kyrkan bara ställer upp på det egna frälsningsbudskapet skyddas den dessutom på enklaste sätt från ideologiska jämkningar och inmatningar som förrycker den egna positionen liksom från att den kyrkliga verksamheten klyvs itu i en andlig-religiös och en social dimension.



3. Mänskligheten är ständigt på vandring, ställd inför den ouppnåeliga verklighet som är Jesus Kristus. Det är där kyrkan har att möta människorna, alltså att ägna sig åt människorna i deras förhandenvarande tillstånd. I stället för att genomtrumfa abstrakta modeller skall kyrkan vara vaksam på det som i levande livet hotar människornas värdighet och se till att ”det överskuggande problemet med människans värde mera motsvaras” av en riktig gestaltning av livet i världen. Här gäller det att tänka konkret. Måttstocken för kyrkans världsliga åtaganden blir vad påven kallar återlösningens ”mänskliga dimension” i dess påtagliga tillämplighet på varje enskild människa.

4. Måttstocken uttrycker det kyrkliga åtagandets – det världsliga och politiska engagemangets – renodlat kristocentriska förankring och begränsning. Åtagandet gäller å ena sidan människan – just till följd av uppenbarelsens ”mänskliga dimension” – men å andra sidan är människan inte dess mått.



Opolitiskt-politiskt sätt att verka

Kyrkans uppdrag i världen är religiöst, och bara religiöst. Såtillvida är det opolitiskt. Uppdraget gör inte politiska mål till sin sak, alltså inte heller stödjandet av politiska system. Kyrkan tar inte parti i politiska stridigheter, utan den ägnar sig odelat åt att förkunna evangeliet, det kristna budskapet om frälsning och glädje. Men genom att kyrkan nu förkunnar detta budskap och engagerar sig för det, så inverkar den med nödvändighet på människornas sociala liv, eftersom budskapet i själva sin kärna – Kristus – är ett budskap om människan, hennes värdighet, hennes frihet och hennes yttersta bestämmelse. Såtillvida verkar kyrkan oundvikligt politiskt, redan genom att den tillvaratar sitt uppdrag. Motsatsspelet framträder desto tydligare, ju mera deciderat den religiösa ansatspunkten betonas – såsom hos Johannes Paulus.

Den fullständiga förklaringen till detta motsatsspel ligger i insikten – och det är en insikt som ständigt vållar svårigheter – att ”det politiska” inte är något område som kan avgränsas och insättas vid sidan av eller under ”det religiösa”, utan att det bildar ett fält av aspekter som utmärkes av en bestämd intensitetsgrad av association eller dissociation, och som kan hämta sitt gods från alla upptänkliga sak- och livsområden, varvid det religiösa inte är något undantag. Förkunnelsen av det kristna budskapet kan därför, allt efter den uppkomna situationen, dras in i det politiska fältet av aspekter. Då kan kyrkan inte undgå – kan inte vilja undgå – att råka in i politiken, låt oss säga genom att hålla sig till en ”ren” förkunnelse, alltså en opolitisk. I så fall skulle engagemanget för budskapet bli lidande, förkunnelsen skulle i själva verket bli politiskt anpassad. Omvänt gäller att just det oavkortade, från partipolitiska sidohänsyn fria engagemanget för det kristna budskapet utgör en förutsättning för att kyrkan skall ge upphov till politiska verkningar och för att kyrkan skall låta sin normbildande kraft komma till sin rätt inom och gentemot det politiska fältet av aspekter.



Kyrkans frihet från politiska bindningar är inte något självändamål. Men den är förutsättningen för det oavkortade tillvaratagandet av det uppdrag som givits kyrkan. Uppdragets räckvidd är densamma som den kristna sanningens räckvidd. Det innefattar engagemanget för den ”sanning om människan” som det kristna budskapet förmedlar. Uppdraget skall fullgöras importune opportune, i med- och motgång lika. Särskilt har påven framhävt tre viktiga punkter i detta uppdrag.

1) Främst kommer engagemanget för de mänskliga rättigheterna och människans värdighet, i vilken människan fått del genom Kristus. Kyrkan ”måste nämna orättfärdigheten vid dess namn – människans utsugning genom människan eller människans utsugning genom staten, institutionerna, de ekonomiska systemens kuggverk . . . Hon måste utan att skräda orden nämna varje form av social orättfärdighet, diskriminering, våldförande på människan, hennes kropp, hennes ande, hennes samvete eller hennes övertygelse.”



2) Därnäst kommer partitagandet för de fattiga och nödlidande. Detta partitagande sker i Kristi efterföljelse. Det är den form av kategoriskt partitagande som både tillåter och påbjuder den kärlek som inte lämnar någon enda utanför.



3) Slutligen: avvisandet av våldet. Kristi budskap är ett fredsbudskap. Kristus själv är fredsfursten. Att kyrkan utpekar orättvisan och kämpar för ökad rättfärdighet i människornas levnadsförhållanden, betyder inte att kyrkan främjar våldets väg – det är inte Herrens väg.



Vad ska man nu säga om detta nya engagemang från kyrkans sida för ”den mänskliga dimensionen” i den kristna uppenbarelsen? Utgår engagemanget ur kyrkans traditionella läroämbete, hör det in under herdeämbetet eller förebådas härmed ett nytt eller skall vi säga nymodigt ämbete i kyrkan? Påven betecknar uppdraget till engagemang såsom kyrkans ”profetiska uppdrag”, och han talar om ett ”profetiskt ämbete” såsom en delaktighet i Kristi profetämbete. Med profetämbete menar Johannes Paulus 11 inte något nyinfört mellanstadium i fråga om autenticitet och bindande kraft – alltså av ringare betydelse än läroämbetets satser, men av större betydelse än en vanlig meningsyttring – inte heller någon särskild framsynthet (ty. Vorauswissen) på grund av enastående kunskapsprocesser eller ingivelser. Om man väger samman de olika stöd som anförs för satserna, finner man en samlande grundmening som hämtar sitt innehåll ur de gammaltestamentliga profeterna.



Profeternas förhållningssätt till sin tids konungadöme och till sitt folk utmärkes av att de 1) oåtsporda ingrep i folkgemenskapen liv, att de 2) oberoende av den rådande maktkonstellationen och 3) med häpnadsväckande frimodighet och med profetisk saklighet förkunnade Jahves vilja inför konungen och folket. Man ser tydligt att Johannes Paulus II söker orientera kyrkan mot ett profetiskt ämbete av detta slag och själv motsvara det. Kyrkan måste förkunna hela sanningen om människan – hennes befrielse från varje form av träldom och hennes upphöjelse genom Kristus – gentemot varje makt, utan hänsyn till några som helst andra intressen eller hänsynstaganden och oavsett ekonomiska, politiska och kulturella gränser.



Trots den obundenhet som Johannes Paulus II tillordnar kyrkans profetiska ämbete, är detta givetvis ingen ersättning för självständigt handlande från de i samhället ansvarsägande och de enskilda människorna. Inte ens när kyrkan talar i klara ord, kan den själv förespråka bestämda åtgärder och naturligtvis inte sätta sådana i verket, utan att därmed gripa över sitt eget uppdrag och själv bedriva politik – något som enligt Johannes Paulus II inte alls ankommer på kyrkan. Man kan då fråga om inte kyrkan, när den på sådant sätt sitter fast i rollen att avge enbart omdömen och någon allmänt moralisk vädjan, med sitt profetiska ämbete bara utdelar slag i luften? Kunde så tyckas, men det vore ett misstag. Genom att kyrkan träder upp offentligt och vältaligt utpekar förtrycksmekanismer och kränkningar av människans värdighet, genom att kyrkan framhåller de hot som olika system vållar människan, så undandrar kyrkan dessa makter en del av deras legitimitet, uppmuntrar kyrkan till förändringar i samhället och i förekommande fall politiska alternativ.



Präster och lekmän

Därmed är vi inne på nästa del i Johannes Paulus 11:s lära: de olika uppgifterna för präster och lekmän. När påven uppmanar prästerna att inte vara politiska ledare, utan präster, så rör det sig inte om kyrkans sändning, utan om den särskilda uppgift som utgörs av kyrkans prästämbete. Visserligen tar hela kyrkan – präster liksom lekmän – del i Kristi profetiska ämbete, men prästerna och lekmännen gör det på olika sätt som tillkommer dem var för sig. – Prästämbetet innebär att vara befullmäktigat ombud och förvaltare av Guds mysterier. Det betyder nu inte att prästämbetet begränsas till sakramentsförvaltningen. Påven framhäver att prästerna – såsom själasörjare – skall stå nära människorna och deras svårigheter i det enskilda livet, i familjen och i samhället. Prästernas insatser på vissa brännande områden är inget förräderi mot deras sändning. Men det är avgörande att de möter alla dessa problem ”såsom präster”. ”Det är vår uppgift att tjäna sanningen och rättfärdigheten inom människornas timliga existens, men alltid med tanke på den eviga saligheten.”



Däremot ankommer det enligt Johannes Paulus II på lekmännen – som deras andel i Kristi profetiska ämbete – att verka på de världsliga områdena för förverkligandet av Kristi budskap. Andra Vatikankonciliets uttalanden om lekmännens självständiga verksamhetsområde inom ramen för kyrkans sändning fördjupas av påven. Det är lekmännens sak att omsätta evangeliets sanning på den plats där de står, inte minst i politiken. Med uppbådande av sin sakkännedom skall lekmännen göra upp planer och vidta åtgärder. De uppmanas att vara ”rättfärdighetens byggmästare”.



Man skulle av det sagda kunna få uppfattningen att kyrkans engagemang framför allt handlade om de sociala strukturerna. Men lika tydligt som påven brännmärker ”strukturella synder” såsom inflation och arbetslöshet, lika tydligt är också hans tvivel på möjligheterna att lösa problemen genom en strukturomvandling, som inte åtföljes av en sinnenas omvandling. All sådan förändring måste börja med människornas omvändelse i Kristus. Bara om de får den drivande kraften därifrån kan människorna befria sig från förtrycksstrukturerna och nå sin egentliga bestämmelse.



Från denna utgångspunkt får också Johannes Paulus II:s ställningstagande till ”befrielseteologin” sin förklaring. Tvärtemot vad många förhastat kanske hoppats på, har befrielseteologin inte alls förkastats av påven. Men han vidhåller att den befrielse som utgår från Kristus inte stannar vid en ekonomisk, social och politisk, s.a.s. strukturell befrielse. Befrielse sker från allt slags träldom i kunskap om den i Kristus uppenbarade sanningen. Från den befrielsen kommer sedan varje annan befrielse.



Den kristna sanningens anspråk på allmängiltighet

Den nya, kristologiska motiveringen till kyrkans värdsliga engagemang ger detta en obundenhet, som är utmärkande för satser grundade omedelbart i tron. Samtidigt uppvisar engagemanget – just genom sin kristologiska motivering – en fullhet och konkretion, som inte ryms i den naturrättsliga argumentationen med dess inskränkningar till minimalkonsensus. Det nya engagemanget framträder med anspråket att förkunna den objektiva, i Kristus grundade sanningen, som alla människor är bestämda för. – Men finns det då inte ett hot om en ny integrism, en inmutning av objektiv sanning och giltighet för satser som är bundna vid tron, men som därmed också påtvingas icke-troende?



Påven förbiser inte detta problem. När han representerar den kristna sanningen i dess fullhet och konkretion, vänder han sig till de troende.

Men det ställs inga krav på icke-kristna eller världsliga ledare att foga sig i denna sanning som sådan eller som grundval för freden i världen. För kyrkans del fordrar påven endast att de skall erkänna religionsfriheten, främst därför att den är en mänsklig rättighet. Han stöder denna fordran med den naturrättsliga motivering som konciliets deklaration om religionsfriheten lämnar. Men han talar inte om något anspråk på allmängiltighet, utan uppfattar den som ”ett ideellt bidrag till respekterandet av människans andliga dimension”.



Religionsfrihetens principer visar, uttalade påven inför FN, ”hur ett modus vivendi mellan den religiösa och den agnostiska eller ateistiska världsåskådningen, som är ett kännemärke för vår tidsålder, kan tillvaratas under korrekta och respektfulla mänskliga former utan att kränka den väsentliga samvetsfriheten för någon enda man eller kvinna på denna jord”. Det är ett svalg befäst mellan detta fastslående och den förkonciliära läran att villfarelsen inte hade någon rätt till existens, propaganda och aktion och att bara särskilda skäl – graves causae – med hänsyn till det allmänna bästa kunde rättfärdiga att också den beviljades lagliga existensvillkor (Pius XII i sitt toleransuttalande 1953).



Påven har genom att förlika den kristna sanningen med den mänskliga friheten intagit en märklig ståndpunkt, som egentligen griper tillbaka på en vändning inåt. Den betydelse det kristna budskapet får på andra sidan kyrkans gränser bottnar inte i det uppställda sanningsanspråket utan på den verkan, den trovärdighet och iver med vilken budskapet omsättes i förespråkarnas liv. På den grunden kommer riktigheten i budskapet att bevisa sig för de utomstående, för världen. ”Av deras frukt skolen I känna dem.” Att helhjärtat inta denna ståndpunkt förutsätter den oryggliga beredvillighet till en förutsättningslös Kristi efterföljelse, med vilken Johannes Paulus II leder kyrkan. Ex integro nascitur ordo. (Ur helheten föds ordningen.)

”Ett skepp på havet rör sig alltid lite åt höger och lite åt vänster, man måste alltså se kursen i stort. Den nuvarande påven står i mitten. Som jag ser det stämmer det som en gång skrevs om kardinal Mercier helt in på honom: ‘Denne man tänker åt höger, känner åt vänster, och uppträder i mitten’. De första talen som påven höll under sin Mexicoresa var influerade av ‘klassiska’ rådgivare, allt eftersom dagarna gick ändrade han kurs p g a erfarenheter som han gjort på ort och ställe och uppträdde personligare. Denne påve håller inte långa inledningar och förberedande resonemang. Han går omedelbart rakt på sak, vilket inte alls betyder att han gör sig skyldig tillförenklingar. Han inriktar sig utan omskrivningar på den väsentligaste punkten. Men Johannes Paulus II:s grundläggande uttalanden är kyrkans egna. ”

Kardinal Suenens


Publicerad 1980 i nummer 4