Darwinism på svenska
Olsson, Stig



Under de senaste årtiondena har man gjort stora genombrott inom den biologiska forskningen. Entusiasmen över framstegen har gett upphov till långtgående teorier, där mänskliga och samhälleliga fenomen förklaras enbart utifrån biologiskt-genetiska mekanismer. Neodarwinism och sociobiologi utformas till en ny livsåskådning. Detta intrång från biologerna har väckt ont blod hos många humanistiskt orienterade samhällsvetare och psykologer. Den meningslösa frågan om vad som är viktigast — arv eller miljö — dyker upp igen. Och denna gången tycker sig biologerna-genetikerna ha de bästa argumenten. Men deras övertag väcker oro. Är då människan bara en genstyrd automat?

Nils Uddenbergs senaste bok Arvsdygden. Biologisk utveckling och mänsklig gemenskap (Natur och Kultur 1998), tycks ha som huvudsyfte att lugna ner den upprörda debatten, att medla mellan extrema ståndpunkter. Och att förklara för en orolig allmänhet att den nya biologin egentligen inte är så farlig.

En stor del av hans bok är en sympatisk och måttfull argumentering för den utvecklingslära han bekänner sig till. De ärftliga faktorerna är viktiga, men man måste också beakta samspelet med omgivningen. De biologiska faktorerna innebär visserligen en insnävning av vad som är möjligt, men det visste vi ju redan. Människan kan inte flyga genom att flaxa med armarna. Men generna håller oss i ett ganska löst koppel. I någon mån är det också hoppfullt att människan inte är hur formbar som helst. Även om det är till förtret för utopister. Och det är väl inte värre att vara determinerad av biologiska än av samhälleliga eller psykosociala faktorer? Dessutom är biologin objektiva fakta och dem kan man ju inte välja bort bara för att man inte tycker om dem. Några rasistiska övertramp har visserligen förekommit, men det är inte biologins fel. En sympatisk och balanserad darwinism på svenska.

Han avslutar sin bok: ”Många skräms av de nya kunskaperna och det skall inte förnekas att den tillämpade biologin ställer oss inför svåra val. Bioetik, forskningsetik och medicinsk etik är expanderande kunskapsområden. Men vetenskapen öppnar också positiva möjligheter, som det kommer an på oss att ta till vara. Varje samhällsplanering bygger på föreställningar om människans natur. Det är givetvis att föredra att dessa föreställningar är någorlunda rättvisande, tydligt formulerade och ställda under vetenskaplig debatt, än att de är grumliga, omedvetna eller otillåtna att ifrågasätta.”

”...ställer oss inför svåra val”, jovisst, men den naturvetenskapliga världsåskådning som Uddenberg företräder har en tydlig strävan att definiera bort människans möjlighet att välja. I kapitlet om ”Samvetets naturhistoria” genomför han ett märkligt resonemang. Människans handlingar är ju biologiskt och/eller socialt determinerade. Alltså är hennes frihet att välja förmodligen en illusion. Men en socialt-mentalt nyttig illusion. Därför skall man inte ta ifrån människor deras tro på det fria valet. Men det viktiga är inte om det finns verkliga alternativ. Det viktiga är upplevelsen av att själv bestämma. Även om det är en illusion.

Jag kan omöjligen förstå detta synsätt. Att å ena sida påpeka att vi är ställda inför svåra val, och å andra sidan företräda en ideologi, som gör valet till en illusion. Men jag tror inte att vi vill bli lurade på denna punkt. Att ställas inför ett val, som inte är ett val, är faktiskt en form av förnedring. Dessutom kan man undra vad/vem som ställer oss inför det svåra valet. ”Den tillämpade biologin”, ja men vad/vem är det? Styrs den vetenskapliga utvecklingen också av naturlagar? Men i så fall finns inget val.

Sedan länge lever vi i två begreppsvärldar. I den ena världen används termer som orsak-verkan, mekanik, naturlagar, beräkningsbarhet, automatik. I den andra finns ord som tecken, tolkning, förståelse, frihet och möjligheten att välja. Kanske hade det varit bekvämare om dessa två världar hade kunnat sammanfogas till en enda entydig begreppsapparat. Men ett sådant sammanfogande innebär också en svår stympning av verkligheten. De olika vetenskapliga ideologier, som kommit att dominera sent 1900-tal, är alla ense däri att det är mekaniken som härskar; man genomför sammanfogandet genom att avskaffa människans frihet att välja. Detta är en vanmaktens ideologi.

Erfarenheterna från Första världskriget tvingade fram en radikal granskning av den europeiska kulturen. Vad hade gått fel? Hur hade dessa monstruösa krafter sluppit loss? Det är idag uppskakande att läsa kulturkritik från denna tid. Det obehagliga med Bubers ”Jag och Du”, och Schweitzers ”Kultur och Etik” är att de har fått så förfärande rätt. De mekanismer som ledde till mänsklig vanmakt har blivit allt starkare sen seklets början. Deras böcker rekommenderas som motgift mot dagens naturvetenskapliga ideologi.


Publicerad 1998 i nummer 9