När jesuiterna ville ta över
Lindqvist, Barbro

Hur skulle den lilla katolska minoriteten i Sverige under 1600-talet och början av 1700-talet kunna få tillgång till en katolsk präst?

Det har alltid varit svårt att övertala katolska präster i utlandet att verka i Sverige. Med ett undantag – jesuiter har sällan tvekat att bege sig hit. En jesuit som var legationspräst i Stockholm på 1690--talet satte ihop ett förslag om vad man skulle göra för att den katolska tron inte skulle dö ut i Sverige. När han bad Frankrikes ambassadör vid svenska hovet att stödja hans handlingsplan blev han snävt bemött. Ett helt omöjligt förslag, menade ambassadören.

Helst hade ambassadören – Jean Antoine de Mesmes, greve d’Avaux – genast velat avvisa det tre sidor långa, på latin avfattade förslaget. Han sände det dock pliktskyldigt vidare till den franske kungen och bifogade egna, kritiska kommentarer.

Ogenomförbart och kränkande

Författare till förslaget var den 50-årige jesuitpatern Martin Gottseer, anställd hos den kejserlige (österrikiske) envoyén i Sverige. Han var ständigt orsak till klagomål över omvändelseiver och olaglig religiös verksamhet, till irritation för den lutherske kungen Karl XI. Efter åtta års vistelse i Stockholm var han väl bekant med den svåra situationen för de 300 katoliker som var bosatta där (hälften tysktalande och hälften fransktalande) och planerade för framtiden.

Gottseer föreslog, bland annat, att det alltid skulle finnas två katolska präster i Stockholm. De skulle liksom hittills bo hos – och alltså beskyddas av – katolska länders sändebud, men de skulle avlönas av påven. Om endast ett katolskt sändebud var stationerat i Stockholm skulle båda prästerna bo hos denne. Jesuiter i Hamburg och Lübeck skulle utvälja prästerna och efter hand som det behövdes sända nya lämpliga och språkkunniga präster till Sverige. Det skulle hemlighållas att prästerna hade anknytning till jesuitorden.

”Det här är ogenomförbart”, konstaterade d’Avaux i sin bifogade skrivelse i januari 1698 till den franske kungen, Ludvig XIV. Han förklarade: ”Enligt gamla stadgar skall jesuiter som uppehåller sig i Sverige dömas till döden och svenska regeringen har flera gånger anmodat utländska sändebud att inte ta med sig någon jesuit hit ... Svenskarna kommer aldrig att tillåta att missionärer verkar i landet och särskilt inte om de är två jesuiter.”

Han fortsatte: ”Dessutom innebär förslaget en kränkning av den franske kungens och hans ambassadörs makt och intresse eftersom prästen skall avlönas av en främmande furste. Bland ambassadörens tjänare kommer det att finnas en spion som håller den tyske jesuitprovinsialen underrättad om allt som försiggår i ambassadörens hus.” Tyskar är hätskt inställda mot Frankrike, visste d’Avaux och berättade att Gottseer, då han vikarierade i det franska kapellet, vägrade att be för Frankrikes konung.

Gottseer ville att d’Avaux skulle skriva brev till en kardinal och en ledande jesuit i Rom för att visa att han stödde förslaget. ”Det har jag inte gjort”, slutade d’Avaux sin skrivelse, ”jag har sagt att jag måste få order om det.”

Omgående (nåja, postgången tog en månad) kom svar från franska hovet: Jesuitens förslag skall förkastas.

Det behövs två präster

I ett avseende höll dock d’Avaux med Gottseer. Det var inte bra att varje katolsk präst i Sverige var knuten till en ambassadör, avlönad och därigenom helt beroende av denne. Prästen anlände och avreste samtidigt med ambassadören som vanligen stannade bara några år i Stockholm. Ibland lämnade prästen sin anställning ännu tidigare. Denna täta växling av präster var till nackdel för själavården.

”Det finns många fransmän i Stockholm men frånsett de arbetare som räknar med att en dag återvända till Frankrike, byter de andra eller i vart fall deras barn dagligen religion”, upplyste d’Avaux den franske kungens utrikesminister och fastslog: ”Om en katolsk präst hade varit bekant med dessa katoliker sedan lång tid tillbaka, skulle han ha kunnat få dem att hålla fast vid sin katolska tro.”

”En mer vidsträckt plikt än så åligger inte prästen”, påpekade d’Avaux. ”En ambassadörs tjänare har nämligen alls inte till uppgift att försöka omvända svenskar, det skulle leda till att han genast blev utvisad eller i vart fall djupt avskydd.”

I sin avstyrkande skrivelse till kungen föreslog d’Avaux, möjligen inspirerad av Gottseer, att det utöver ambassadörens präst skulle finnas en katolsk präst som under en längre tid kunde tjänstgöra i Stockholm. Denne borde avlönas, inte av påven, utan av den franske kungen. ”Hans Majestät kan i utlandet knappast utföra ett för Gud mer angenämt verk och mer värdigt Hans Majestäts egen fromhet än att här ha en ständigt bosatt präst”, framhöll d’Avaux.

För övrigt kunde en enda präst inte betjäna alla katoliker i Stockholm. De hade ökat i antal genom att franska konstnärer 1693 börjat anställas av Karl XI för att utsmycka den nya längan på Stockholms slott. Efter kungens död 1697 och slottsbranden samma år beslutade Karl XII att ännu fler konstnärer från Frankrike skulle införskaffas. Ett helt nytt slott skulle byggas. Konstnärernas hustrur och barn flyttade med till Stockholm. Fanns det endast en präst kunde kanske så många som hälften av katolikerna inte delta i mässan på söndagarna om den lästes på en för dem olämplig tid, menade d’Avaux. Och den ende prästen kunde ju bli sjuk, ja till och med avlida, något som nyligen inträffat.

Det var inte lätt att hitta en katolsk präst med de egenskaper som fordrades i Sverige. d’Avaux preciserade: Prästen borde uppföra sig väl men inte ålägga sig sträng askes, tycka om att umgås med folk men inte inlåta sig i religionsdispyter, kunna predika bra och framför allt ge kloka råd. Hade han sångröst så att han kunde sjunga högmässan vore det inte dåligt.

Ludvig XIV, som insåg att ambassadörens förslag skulle främja den katolska tron, förklarade sig villig att avlöna en präst i Sverige och lovade att så snart som möjligt sända dit en sekularpräst med nödvändiga kvalifikationer.

Kungens löfte gjorde d’Avaux lycklig. ”Man kan ej göra något bättre för Religionen”, skrev han i sitt tackbrev.

Kommer inte prästen snart?

Egentligen hade d’Avaux haft orsak att med glädje acceptera Gottseers förslag att jesuitorden skulle förse Sverige med präster. Hans stora bekymmer sedan flera månader tillbaka var nämligen att han, efter det att hans ambassadpräst avlidit, inte lyckats anställa en ersättare. Mot sin vilja (Frankrike och Österrike var bittra fiender) hade han måst be Gottseer komma och läsa mässan i hans kapell om söndagarna. Gottseer skulle dock snart lämna Sverige. Då skulle han själv, hans tjänstefolk och de övriga franska katolikerna i Stockholm bli utan mässa och utan möjlighet att ta emot sakramenten under den annalkande fastetiden.

”Jag fruktar att jag blir tvungen att låta en jesuitpater från Tyskland komma hit. Det skulle utan tvivel vara mycket obehagligt och kunna medföra svårigheter som det skulle varit bra att inte behöva utsätta sig för”, klagade han i ett brev till franske kungen. Kanske skulle kungen kunna befalla någon ordensgeneral eller en superior för sekularpräster i Frankrike att genast sända en präst till Sverige? d’Avaux lovade att stå för kostnaderna. Han tillade: ”Karmelitpräster skulle jag kunna få hur många som helst, men de är så oerhört okunniga.”

Från Frankrike meddelades att ingen präst kunde komma före påsk och d’Avaux tillråddes att en kortare tid anställa en karmelit. Så skedde dock inte. Gottseer avreste först hösten 1698. Efter hans avfärd fanns det inte någon katolsk präst i Sverige.

”Hustrun till en hitkallad fransk guldsmed avled i förrgår utan att ha mottagit sakramenten och utan bikt och två andra fransyskor är svårt sjuka”, meddelade d’Avaux i november och anhöll att den präst som skulle avlönas av franske kungen omedelbart skulle påbörja sin resa till Sverige. Var ännu inte någon präst utsedd, kunde kungen kanske sända en franciskan – eller en karmelit. Själv hade han bett både släktingar och kolleger i utlandet om hjälp, men ingen präst hade anmält sig.

Kort därefter kom besked att ärkebiskopen av Paris valt ut en präst för Sverige. Det lät bra. Men prästen måste komma snart, sjuka katoliker i Stockholm är ängsliga för att de inte får hjälp av en präst på sin dödsbädd, och skall vi alla komma att vara utan präst hela nästa fastetid och påskhögtid, jämrade sig d’Avaux.

Utan ambassadör ingen präst

Nya omständigheter gjorde det ännu mer angeläget att prästfrågan löstes. d’Avaux som 1692 sänts till Sverige med uppdrag att försöka skapa ett bättre förhållande mellan Frankrike och Sverige sedan svenskarna på 1680-talet lösgjort sig från alliansen med Frankrike, lyckades i juli 1698 få till stånd ett vänskaps- och handelsavtal mellan de båda länderna. Omedelbart därefter anhöll han att få återvända till Frankrike, vilket beviljades. Hans efterträdare ville ha god tid på sig att ordna med flyttningen och kunde tillträda sin post tidigast våren 1699.

Skulle en katolsk präst få vistas i Stockholm under den tid då det inte bodde någon ambassadör där?

Den franske kungen hade redan då han meddelade sitt beslut att avlöna en präst i Sverige framsynt ålagt d’Avaux att söka utverka att denne präst – eftersom prästen skulle lyda under franske kungen och inte under ambassadörerna – skulle få förbli i Stockholm och utöva sin tjänst även om ingen ambassadör befann sig där.

En sådan tillåtelse hade inte ens en gentemot svenske kungen och svenska lagar så lydig och klanderfri diplomat som d’Avaux lätt att skaffa. ”Det finns inget kristet land i världen som är så strängt när det gäller religionen som Sverige”, framhöll han för den franske utrikesministern och påminde om att Karl XI fjorton år tidigare velat låta halshugga en ambassadpräst som kvarstannat i Stockholm i avvaktan på att en ny ambassadör skulle anlända.

d’Avaux uppsköt sin avresa från Sverige. Han poängterade gång på gång att det var nödvändigt att den utlovade prästen kom till Stockholm medan han själv var kvar där så att han kunde insätta prästen som vårdare av det franska kapellet. I annat fall skulle svenskarna nog inte tillåta prästen att utföra någon kyrklig förrättning eller ens att uppehålla sig i landet innan den nye ambassadören anlände.

Äntligen bikt

Ärkebiskopens präst hördes inte av och inte någon annan präst heller. d’Avaux åberopade ideligen nya skäl för att senarelägga sin avresa. Än måste han först ta avsked av några riksråd, än hade regn gjort vägarna ofarbara, än var isarna på sjöar och floder så svaga att det var livsfarligt att färdas på dem, än hade Östersjön frusit till så att han inte kunde resa sjövägen vilket han helst ville.

l mars 1699 fanns det egentligen inte längre något hinder för honom att ge sig i väg. Men då var det bara fjorton dagar till påsk och det skulle betyda att han skulle komma att vara på resande fot under Stilla veckan – och det ville han inte. I nio månader hade han inte kunnat gå till bikt och delta i en mässa. Därför tyckte han att det skulle vara fel av honom att resa utan att ha avlagt sin påskbikt och ha mottagit kommunionen. Särskilt som det inom kort skulle bli möjligt att göra det i Stockholm!

Äntligen var nämligen en präst på väg till Sverige, det hade biskopen i Münster ordnat. ”Han reste från Hamburg för fjorton dagar sedan, så jag väntar honom när som helst”, meddelade d’Avaux hoppfullt den 21 mars 1699.

Prästen infann sig i Stockholm visade sig vara från Luxemburg men hade blivit fransk medborgare, betryggande nog. Efter att ha gett prästen noggranna instruktioner gick d’Avaux en månad senare ombord på ett skepp till Frankrike med gott samvete.

Det dröjde inte mer än några få veckor så skrev hans kvarlämnade sekreterare till franske kungen och beklagade sig över den nykomne prästen: Han uppträder mycket olämpligt. Konsistoriet i Stockholm har satt upp en klagoskrift över hans beteende. Den skulle säkert ha lett till att prästen blivit utvisad om inte en vän till ambassaden hade lyckats förhindra denna olycka, rapporterade sekreteraren. Det värsta var emellertid att sekreteraren upptäckt att prästen brevväxlade med Gottseer!

Sekreteraren slutade sin skrivelse med en försynt undran om det inte var nödvändigt att kungen hade endast franska präster i Sverige.

”Visst skall jag avskeda prästen”, meddelade till Frankrike den nye franske ambassadören när han väl var på plats i Stockholm, ”men här finns över 150 tyska katoliker som inte kan bikta för mina två präster eftersom dessa inte förstår tyska.” Ambassadören sade sig därför böra behålla prästen till dess han skaffat en annan som kunde betjäna de stackars människorna. ”Men naturligtvis skall han inte bo hos mig utan bara få komma dit för att läsa sin mässa.”

Den ene av de två präster som ambassadören hade med sig till Sverige fick papper på att han skulle avlönas av den franske kungen och ha i uppdrag att betjäna den nytillträdde ambassadören och också dennes kommande efterträdare. Detta hindrade emellertid inte att prästen redan efter två år övergav det franska kapellet i Stockholm.

Viktigast av allt

Det förslag som Gottseer lämnat till d’Avaux innehöll nio punkter. d’Avaux hade inte kommenterat den första punkten men denna var säkert anledningen till hela förslaget. Gottseer föreslog i den punkten att man skulle ansöka att det i Rom upprättades ett svenskt kollegium dit man kunde sända svenska ungdomar för att få katolsk utbildning.

Barn till katoliker i Sverige löpte stor risk att tvingas bli lutheraner. Svensk lag förbjöd dem att i Sverige få undervisning om katolsk tro och den som utbildats vid en katolsk undervisningsanstalt i utlandet fick inte återvända till Sverige. Gottseer hade likväl – oberörd av lutherska prästers protester – under sina första år i Sverige ombesörjt att enstaka katolska pojkar i Stockholm skickats till olika hem på kontinenten för att där få katolsk uppfostran. En mer samlad insats behövdes emellertid.

Därför hade Gottseer och den kejserlige envoyén, Franz Ottokar von Starhemberg, i februari 1697 tillskrivit den dåvarande påven och vunnit dennes intresse för prästutbildning i Rom av svenska ungdomar. De utlovades husrum och studiebidrag ur det där befintliga Birgittahospitalets kassa. Tanken var att dessa unga män, som från barnsben var förtrogna med svenska förhållanden, skulle återkomma till Sverige som katolska präster och bli ett välbehövligt stöd för vacklande katoliker och sökande kättare. Detta är avgörande för att den katolska tron skall kunna leva vidare i landet, ansåg Gottseer.

Det var för att prästutbildning av svenskar skulle kunna genomföras som Gottseer i sitt förslag skisserade att det i Stockholm alltid skulle finnas två präster, vilka han uppenbarligen förutsatte skulle uppmuntra pojkar att bli präster och framhålla möjligheten för dem att utbilda sig i Rom.

Den ivrige och energiske jesuiten lät sig inte nedslås av det franska nejet till medverkan i hans projekt. Han fortsatte hålla kontakt med Rom och fick i uppdrag att för prästutbildningen utvälja begåvade svenska pojkar, födda av katolska föräldrar och av god börd. Villkoren gick inte helt att uppfylla. Av de fem pojkar som Gottseer utsåg var fyra söner till invandrade hantverkare, några hade lutherska mödrar och alla var döpta av lutherska präster.

I september 1698 lämnade envoyé Starhemberg Stockholm och i hans följe befann sig Gottseer och två av de utvalda pojkarna, den yngste var 9 år. De övriga tre, 11–15 år gamla, hade rest i förväg. Efter några månaders vistelse i Österrike kom de fem pojkarna våren 1699 till Rom. I deras pass stod skrivet att de där skulle uppfostras till katolska missionärer i Sverige.

När d’Avaux fick reda på att Gottseer var i färd med att utvälja pojkar för utbildning till katolska präster, förklarade han: ”Österrikarna skulle aldrig kunna hitta på ett bättre sätt att göra Frankrike hatat i Sverige än att engagera Frankrike i en sådan sak.” Han rapporterade till Ludvig XIV att Gottseer vid sin avresa från Sverige fört med sig minderåriga pojkar och att detta förorsakat stor upprördhet samt tillade: ”Jag tror inte att det skulle vara Ers Majestäts vilja att jag skulle göra detsamma.”

Varandras motsatser

Diplomaten d’Avaux och jesuiten Gottseer var varandras motsatser, båda präglade av sin yrkesroll. Då d’Avaux sändes till Sverige inskärptes för honom att han skulle vara förbindlig och artig mot alla som han kom i kontakt med och göra allt för att Sverige skulle bli villigt att åter knyta förbund med Frankrike. Detta tolkade d’Avaux så att ingenting, allra minst religionstvister eller katolska prästers övertramp, fick störa de goda relationer som skulle byggas upp. Därför sade han ett bestämt nej när en av de inkallade franska konstnärerna anhöll att han skulle tillåta sin katolske präst att döpa konstnärens nyfödda barn.

”Det är förbjudet i det här landet”, förklarade d’Avaux för barnafadern, ”låt en luthersk präst döpa barnet, vi anser ju att ett lutherskt dop är giltigt. Jag vill inte utsätta mig för svenske kungens vägran, för en sådan skulle det bli, om jag bad honom att bevilja ett undantag.”

Och när han fick höra att Karl XI till sina rådsherrar yttrat att det inte gick en månad utan att han fick ta emot klagomål över Starhemberg och hans präst men att ingen någonsin klandrat den franske ambassadören, ja då kände sig d’Avaux väl till freds.

Men när den franske konstnären på egen hand lyckats få Karl XI:s tillstånd till att hans barn döptes katolskt, ställde d’Avaux genast upp som fadder till barnet och bjöd hela franska kolonin på en överdådig festmåltid.

Den kejserlige envoyén och hans präst var däremot okänsliga för kritik. Alltifrån sin ankomst till Sverige figurerade Gottseer ofta i Stockholms konsistoriums protokoll: han vigde och gav nattvarden till katoliker som inte tillhörde sändebudets husfolk, undervisade barn i katolsk katekes och upptog konvertiter i katolska kyrkan. Varken konsistoriet eller domstolar kunde bestraffa honom – som anställd hos envoyén åtnjöt han immunitet – och Karl XI och hans råd påminde förgäves Starhemberg om att han inte fick ha en jesuit hos sig.

Ceremonimästaren vid hovet uppvaktade Starhemberg två gånger i februari 1697 och framförde kungens missnöje med hans präst. Ena gången gällde det olovlig sakramentsutdelning, andra gången påståenden att Gottseer förförde pojkar, besökte deras hem och gav dem pengar för att de skulle byta religion.

Den kejserlige envoyén var inte det minsta medgörlig. Han svarade att konsistoriet borde syssla med viktigare saker än sådana här bagateller och att det inte fanns annat att anmärka på hans präst än att denne inte, som kyrkoherden i Storkyrkan, var berusad varje dag.

Gotseer var besjälad av sin ordens målsättning att Sverige åter skulle bli ett katolskt land. I denna strävan tycks han inte ha brytt sig om att han bröt mot svensk lag. Han höll fast vid sin framtidsplan trots att han var medveten om att den skulle medföra att ännu fler katolska präster, därtill svenskfödda, skulle komma att skapa oro i landet. ”Det finns skäl att hoppas på god frukt”, framhöll han, ”eftersom katoliker i Sverige nu medges större frihet än tidigare att utöva sin religion.” Kände han det som sin plikt att inte ge upp?

Återkommen till Österrike ägnade Gottseer de närmaste tio åren till att i Linz få till stånd ett särskilt Collegium Nordicum där både präster och skandinaviska lekmän skulle utbildas till trosvissa hjälpare åt katoliker i Sverige.

Under tiden studerade de fem pojkarna i Rom. Den äldste av dem hoppade tidigt av och blev i stället militär. De övriga prästvigdes och den mest begåvade av dem, den snabbtänkte, lärde och debattglade Johan Nicolaus Pouget, blev både teologie och filosofie doktor. Han fick tjänst som ambassadpräst först i Utrecht, sedan i Hamburg. Skulle nästa stationeringsort bli Stockholm?

Pouget återvände verkligen till Sverige, men då var han lutheran. Han prästvigdes på nytt i Lund och slutade sina dagar som kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm. Detta var säkert en stor besvikelse för Gottseer. Extra bitter därför att Pouget uppgav att blott och bart teologiska skäl var orsak till hans omvändelse: han hade funnit att Luthers tolkning av rättfärdiggörelsen var den rätta.

För de franska sändebuden i Stockholm fortsatte svårigheterna att få en katolsk präst att resa dit. Under nödåren till följd av Karl XII:s misslyckade krigande var de främmande trosbekännarna i Sverige inte längre så strängt övervakade, men under långa perioder hade varken franska eller tyska katoliker någon mässa att gå till eller präst att bikta för.

En av efterträdarna till d’Avaux, mer än 30 yngre än denne, hyste emellertid inte betänkligheter mot att ta en tysk präst, ja till och med en jesuit, i sin tjänst. Från år 1704 och nio år framåt var två jesuiter efter varandra präster hos den franske residenten. Han var nöjd med dem och kallade lovordande den ene ”en helig man”.



Källor

Artikeln bygger huvudsakligen på franska diplomaters depescher från Stockholm och franske kungens brev 1692–1714 i ”Correspondence Politique, Suède, Archives des affaires étrangères, Paris.” (Brevväxlingen 1694, 1697 och januari–augusti 1698 är utgiven i tryck av J.A. Wijnne i Negociations de Monsieur le Comte d’Avaux, Utrecht 1882 och 1883.)
De svenska citaten i artikeln är översättningar från de på franska nedtecknade depescher-na.
Martin Gottseer och hans verksamhet behandlas av bl.a. Joseph Stöcklein, Neuer Weltbott, tredje delen 1732 s. 166; Carl Bildt i Historisk tidskrift 1895, s. 410–413; Herman Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige, Stockholm 1896, s. 31–33; Johannes Metzler i Theologisch-praktische Quartalschrift, Linz 1911, s. 260–265; T.J. Arne i Social-Demokraten 30 augusti 1922, s. 410–413; Lennart Wiberg i Credo 1927, s. 145; Richard Wehner i Jesuitorden i Norden, Zürich 1983. s. 140–144 och Bo Runmark, Det okända palatset på Blasieholmen, Stockholm 1989, s. 78.
Den katolske och senare lutherske prästen Johan Nicolaus Pougets livsöde skildras av Wehner a.a. s. 176; Märta Edquist i Stockholms stifts julbok 1951, s. 41–50; Herman Schlyter i Malmö fornminnesförenings tidskrift Elbogen nr 2 1983, s. 69–70 och Carl Henrik Martling i Biskopens änglalika döttrar och andra märkligheter i Stockholms stift, 1998, s. 56–59.


Publicerad 2006 i nummer 1