Judarna i Sverige
Hidal, Sten

Hugo Valentin: Judarna i Sverige från 1774 till 1950-talet. Judiska museet/Natur och Kultur 2004. 242 s.

Den tredje utgåvan av Hugo Valentins standardverk Judarna i Sverige är ett nytryck av originalutgåvan från 1963. Det är Judiska museets förtjänst att ha gjort denna bok tillgänglig igen. Den måste snart få en uppföljning som går längre fram i tiden, men än så länge är den oumbärlig.

Hugo Valentin (1888–1963) var historiker, titulerad professor. Hans fack var 1700-talet, vilket i detta fall var mycket lämpligt eftersom den judiska närvaron i Sverige är oupplösligt förenad med Gustav III:s toleransedikt av 1782. Men redan tidigare hade det kommit judar till Sverige; dock var de i så fall tvungna att ta emot dopet om de ville stanna i landet. Flera sådana dop är kända, det äldsta 1681 då två judiska familjer kom till Stockholm. Dessförinnan hade drottning Kristina haft kontakt med flera judar, den mest kände den framstående läkaren Benedictus de Castro eller, med hans hebreiska namn, Baruk Nehemja. Han är dessutom den förste med säkerhet till namnet kände jude som beträtt svensk jord.

Detta visar enligt Valentin att den tidiga judiska invandringen inte så mycket var en följd av upplysningen och den franska revolutionens tankar som av merkantilismen. Den judiska närvaron bedömdes som nyttig för handeln och näringarna. Detta kom att besannas när Aaron Isaak den 24 juni 1774 kom till huvudstaden. Denne sigillgravör från Brandenburg hade ingen tanke på att konvertera till kristendomen, och tack vare Gustav III, ”den upplyste despoten” (Valentin) fick han möjlighet att stanna i Sverige. Han fick även överståthållarens tillstånd att inkalla minst tio män över tretton år (en minjan, miniantalet för en judisk gudstjänst) och en rabbin samt fick dessutom tillstånd att anlägga en judisk begravningsplats.

Den följande utvecklingen fram till mitten av 1800-talet eller till och med ståndsriksdagen handlar i hög grad om olika judereglementen och en emancipation som skedde gradvis under ledning av regeringen men under motstånd från borgare och präster. Borgarståndets intresse var helt merkantilt och man såg i judarna skickliga och farliga konkurrenter. Prästerna ville av naturliga skäl slå vakt om enheten i religionen. Vid riksdagen 1815 kulminerade angreppen mot judarna. Esaias Tegnérs brev ger många exempel på hur en högt bildad person med rötter i upplysningstiden kunde se en stor fara i den judiska invandringen. Valentin nämner inte dessa brev (förmodligen därför att de inte hör till den offentliga historien), men väl hur Tegnérs biskopskollega i Karlstad, C A Agardh, 1856 i en vida spridd bok i judarna såg en nationell olycka. Men utvecklingen kunde nu inte längre hejdas. 1854 fick judarna rätt att bosätta sig i rikets alla städer, och 1870 beslöt riksdagen om deras fullständiga emancipation, ”något ganska enastående i judisk historia – icke på grund av de rättigheter judarna då fick utan på grund av det sätt varpå det skedde” (Valentin). I debatten kom nämligen nästan enbart sympatier judarna till del.

I slutet av 1800-talet (den tredje generationen) inträdde något av en judisk guldålder i Sverige. Församlingen i Göteborg blev nu den dominerande och det är intressant att notera, att hela 10 procent av den första uppsättningen av Göteborgs stadsfullmäktige hörde till den judiska församlingen (en period på 1870-talet hela 20 procent). Stadens judiska patricierfamiljer åtnjöt ett stort anseende. Samtidigt höll reformjudendomen sitt intåg i den synagogala liturgin. En präst i Svenska kyrkan tillkallades för att vara behjälplig med att formulera böner och hymner på svenska och en katolsk kyrkomusiker utformade orgelmusiken och körsångerna. Assimilationen gick snabbt framåt. Känt är hur den judiska närvaron i kulturlivet stärktes (Levertin, Josephson).

Kapitel 16 har rubriken ”De svenska statsmakterna och de hotade judarna 1933–1941” och tonen blir nu mörkare. Ännu mera är detta fallet i de följande kapitlen som handlar om den allmänna opinionen och den judiska invandringen, flykten från Danmark och Norge och den svensk-judiska flyktinghjälpen. Denna historia har författaren själv upplevt på nära håll och det akademiska, lätt ålderdomliga språket vibrerar här mera än annars av patos och medkänsla.

Inom litteraturen har det naturligtvis publicerats åtskilligt sedan Valentin lade ner pennan. Här vill jag endast nämna Magnus Nymans Press mot friheten (1988) som utförligt behandlar åsikter om judar i den svenska pressen 1772–1786. Det offentliga samtalet, sådant det fördes i pressen, tar Valentin inte upp i sin framställning som har sin styrka i att den fokuserar det yttre händelseförloppet. I fråga om det är den också en säker vägvisare.


Publicerad 2006 i nummer 2