Anne-Marie Thunberg – socialetiker och kulturarbetare
Weman, Gunnar



För inte så många år sedan hade Signum genom den ekumeniska kulturtidskriften Vår Lösen en kollega i den del av tidskriftsvärlden som bland annat diskuterar kyrkornas förhållande till den omgivande världen och dess värderingar. När Vår Lösen av i första hand ekonomiska skäl tystnade vid halvårsskiftet 2000 hade Anne-Marie och Lars Thunberg redan dokumenterat ett antal debattlinjer i boken Tradition i rörelse – ett sekels kultursamtal i Vår Lösen (2000). Den boken var något av en upptäcktsfärd i 1900-talets teologiska och kulturella samtal i relation till vår ständigt föränderliga omvärld. En fortsättning på detta arbete blev läseboken Tankens rörelse från tid till tid – texter ur ett sekels kultursamtal i Vår Lösen (2005) som makarna Thunberg därefter publicerade. När allt redaktionellt arbete för denna senare bok var klart, så när som på förordet, drabbades Anne-Marie Thunberg av en stroke, som förde henne in i ett språkligt fängelse från vilket hon aldrig riktigt kom ut igen. Under våren 2005, när hon hade börjat återvända till livet, kunde Sigtunastiftelsen förära henne Manfred Björkquistmedaljen för hennes sätt att värna om ”människans frihet och värdighet”. Vid jultiden samma år var hennes jordiska tid ute. Hon bearbetade, som synes, in i det sista de frågor, vilka starkt hade engagerat henne som redaktör för Vår Lösen 1961–1998.

Hennes redaktörskap kännetecknades av oavlåtlig tolkning, spaning och fördjupning. I botten av hennes intensiva engagemang låg en insikt om att människan i eftertanke och omsorg är kallad att tjäna tillvaron som Guds medarbetare. Hon arbetade upp ett nätverk, som kännetecknades av förtroende mellan författare, bildkonstnärer, teologer och naturvetare. Som redaktör för Vår Lösen var det en självklarhet för henne att knyta an till den konferensverksamhet som bedrevs på Sigtunastiftelsen, inte minst under Olov Hartmans tid som direktor. I mötet med både gamla vänner och nya medarbetare hade hon som riktmärke ”det mänskliga samlivets ömsesidighet”.

Denna hållning till människan hade också präglat hennes tid som Svenska ekumeniska nämndens socialsekreterare och som redaktör för tidskriften Social Debatt. Hon bars av övertygelsen att livet uttrycks i relationer – till både människor, omvärld och Guds skapelse i dess helhet. Utifrån detta socialt grundade perspektiv kunde den kristna tron aldrig begränsas till att bli en privatsak mellan Gud och människa; den var alltid i sin sociala konsekvens en kraft som ledde till ett ifrågasättande av maktutövningen och en vilja till förändring när den svaga eller utsatta människan kom i kläm i exempelvis vårdapparatens regelverk. Därför återkom hon både i remissarbete, debattartiklar och böcker till den kris i synen på männi-skan som kännetecknade samhällets behandling av abortfrågan. Med formuleringen ”välfärd för ofödda” ville hon problematisera och utmana välfärdssamhällets gränsdragningar. Humanitet var för henne ett honnörsord. Hon menade att den fungerade som ”själva blodomloppet i en fungerande samhällsgemenskap”.

Detta frågekomplex låg nära det stora problemområde som handlar om hur modern teknik påverkar synen på människan. Anne-Marie Thunberg sökte i boken Teknik och människovärde (1958) tydliggöra vad teknikutveckling och tveksamt utformad kultursyn kunde tänkas betyda för människan själv i hennes fortsatta liv i den av Gud skapade världen. Om det skulle vara möjligt att hävda människovärdet som något som gäller allt mänskligt liv utan undantag, måste det till alla delar göras oberoende av prestation.

När 1960-talet var ungt och ännu inte hade internationaliserats på det sätt som senare skedde, sammanfattade hon hur vår del av Västerlandet på ett alldeles annat och mer medvetet sätt måste lära sig leva i förhållande till folken och länderna söder om ekvatorn. Hon talade inte om utvecklingsländer eller fattiga, nödställda människor såsom mottagare av vårt materiella överflöd utan om ett slags gemensamt paradigmskifte. Med den socialetiska slagruta, som genom åren blev hennes särskilda kännetecken, pub-licerade hon boken Kontinenter i uppbrott (1960). Det samtals- och studieutbyte som hade etablerats inom den ekumeniska rörelsen gjorde hon där oss andra delaktiga av. Alla kontinenter befann sig i förhållande till varandra i ett uppbrott. Utifrån ett mänsklighetens gemensamma ”vi” diskuterade hon frågor om ömsesidighet – en problematik som ju knappast är mindre aktuell idag.

Några år senare – alltjämt före revolutions-året 1968 – översatte och redigerade makarna Thunberg boken Kyrka, revolution och struktur (1966) med material från en världsomspännande konferens som Kyrkornas Världsråd samma år hade genomfört i Genève som ett slags preludium inför sin fjärde generalförsamling i Uppsala 1968.

I en minnesteckning över Anne-Marie Thunberg har det varit naturligt att utgå från nuet och samtidigt angeläget att gå tillbaka femtio år i tiden – inte minst för att dessa frågor på nytt har aktualiserats i vår tid. Under hela sin livsgärning sökte hon sig mot de gränslinjer där hon tillsammans med reflekterande samhällsvetare, konstnärer och teologer kunde spåra nya frågeställningar och göra dem tydliga. Där – i framkanten – lät hon sig utmanas som internationellt engagerad teolog. Hon tänkte, prövade, skrev, talade och utmanade oss andra att inte ta det alltför enkelt med ett skenbart tydligt ”antingen – eller”. Verkligheten var och är mer komplicerad än så.

Inte för inte kom hon därför också under 1980-talets senare del att ingå som teolog och socialetiker i KASAM, Statens råd för kärnavfallsfrågor. Där diskuterade hon problematiken om kärnavfallets slutförvar på ett sätt, som är relevant också för stora delar av vår nuvarande miljödebatt. I en teknikdominerad värld gick hon in i de existentiella frågorna om ”nuets ansvar och kommande generationers frihet” – precis så som vi idag i fråga efter fråga behöver bearbeta vår egen personliga och vårt samhälles gemensamma resursförbrukning och framtida inriktning bortom konsumtion och fortsatt energiuttag. Hennes sätt att diskutera beslut ”under osäkerhet” kännetecknade inte bara hennes egen teologiskt prövande slagruta. Hon skapade på detta sätt också en tankemodell, som visade sig vara användbar i många andra, liknande frågor bortom den stundtals påtagligt populistiska allfarvägen. När åren blev många och hon själv tvingades till begränsningar i sitt arbete kunde hon med sin kämpande livshållning tala om att ”söka överlista begränsningarna, lura dem och hitta utvägar”.

Dessförinnan hade hon under 1990-talet tagit emot flera bevis på erkänsla för den teologiska arbetsprocess hon stod mitt uppe i. Festskriften till hennes ära bär en rubrik som kongenialt tolkade hennes gärning: Att mänskliggöra tillvaron (1993). Vid en stor kyrkohögtid i Uppsala tog hon samma år tillsammans med sin make Lars och professor Per Erik Persson emot Svenska kyrkans Stefansmedalj för sin engagerade och uthålliga insats på det ekumeniska området.

Genom att använda det som var hennes särskilda utrustning i fråga om teologisk närhet och prövande reflektion arbetade hon för att gestalta det livsmönster hon trodde på och som hon hade mött i Jesus Kristus. I hans utgivna kärlek bildade allt en helhet, som hon bejakade i en förpliktande efterföljd. R I P

gunnar weman


Publicerad 2006 i nummer 3