För öronbiktens skull
Lindqvist, Barbro





Landsförvisning och arvsförluster var vad som efter 1595 väntade den svensk som avföll från den rena evangeliska läran. Den som övergick till katolska kyrkan skulle drabbas ännu hårdare, ”aktas och hållas uti allt arv och annan rättighet lika vid en död och vara biltog över allt i Sverige” (Örebro stadga 1617). I missgärningsbalken i 1734 års lag bibehölls förvisningsstraffet för avfällingar och dessa fick ej njuta arv eller borgerlig rättighet inom Sveriges rike.

Första gången en svensk förvisades ur landet på grund av sina religiösa åsikter var 1734, då slutlig dom föll beträffande de teosofiska ”Erikssönerna”. Sju år senare landsförvisades en radikalpietist. I mitten av 1800-talet dömdes några katolska konvertiter att gå i landsflykt: en målaremästare Nilsson år 1845 och sex infödda svenskor år 1858.

Omsorg om fred och lugn i riket låg bakom den religiösa tvångslagstiftningen. De lutherska prästerna ville självklart slå vakt om den evangeliska lärans renhet och sanning. Under 1700-talets senare hälft hade de emellertid att kämpa mot en tilltagande religiös likgiltighet och en därmed följande mer tolerant syn på oliktänkande.

Vad hände de svenskar som under 1700-talet blev katoliker? För konversioner förekom, både utom och inom landet.

Privilegium för adelsmän

Det var främst unga adelsmän, vilka för sin utbildnings skull sändes utomlands, som hade möjlighet att komma i kontakt med katolicismen. En greve Sparre, en greve Lewenhaupt, en friherre Baner blev där katoliker.’ Men också ofrälse uppsala- och lundastudenter. Två unga män från Uppland blev katolska präster, den ene i Rom och den andre i ett kapucinkloster i Flandern. En borgareson från Malmö sökte förgäves få tillåtelse att ta arbete i sitt fädernesland sedan han konverterat. Lika negativt resultat hade andra svenska konvertiters ansökningar om inresetillstånd eller processer om arv. Den mest kände av dem, romsenatorn Nils Bielke, klagade över sin förvisning och sin ensamhet mitt i ett rikt italienskt hov. Göteborgaren Lars Tjulen var den förste utomlands konverterade som – 1792 – fick tillstånd att slå sig ner i Sverige men han begagnade sig aldrig härav.

De flesta svenskar som blev katoliker i utlandet var män. Ett undantag är Brita Sophia de la Gardie, som slutade sitt liv i ett franskt kloster.

Däremot var de konvertiter, som öppet framträdde i Sverige, så gott som alla kvinnor. De hade blivit bekanta med katolsk tro genom utlänningar som arbetade i Sverige. De katolska legationsprästerna aktade sig för att föra förteckning över dem som de upptog i kyrkan. Här och var i legationsprästernas böcker över dop, vigslar och begravningar skymtar emellertid ett svenskt namn. Några av dessa förekommer också i Stockholms stads konsistoriums (domkapitels) handlingar. Blev det bekant att någon konverterat, försökte först församlingsprästen tala den felande till rätta. Lyckades inte detta, blev konvertiten förhörd och varnad i konsistoriet. Protokoll från förhör i konsistoriet vid 1700-talets mitt lär oss känna en rad ståndaktiga svenska katolska kvinnor. De undgick – med ett undantag när – det hårda öde som missgärningsbalken stadgade för deras avfall.

Tillgiven katolsk religion

Då Stina Persdotter – född nära Uppsala och gift med en katolik – år 1746 kallades inför Stockholms kon¬sistorium var detta inte första gången. Redan på 1720-talet hade hon antagit sin makes religion. Hon hade ”något argsint” bemött de lutherska präster som sökt avråda henne och inte velat ändra sig annat än om de kunde ”överdisputera” den jesuitpater som upptagit henne i katolska kyrkan. Vid förhör i konsistoriet 1722 uppträdde hon mer fogligt och lovade att åter ansluta sig till den lutherska kyrkan. 3

Härav blev dock intet. Anklagelserna 24 år senare gällde att hon försökt förhindra att en grannflicka, vars katolska fader dött, fick en luthersk uppfostran.

Stina Persdotter var nu till åren kommen, sängliggande och svag. I hennes ställe infann sig i konsistoriet hennes son, en instrumentmakare. Han berättade att hans mor var ”mycket sjuk och så tillgiven den catholska religionen hwartill hon uti 26 år sig bekänt, at hon på intet sätt låter sig therifrån afråda, ehuru både prästerskapet och andra sådant henne flera resor förhålt”. Konsistoriet, som beklagade en sådan motvillighet, beslöt arbeta på Stina Persdotters räddande och anmodade en kyrkoherde att besöka henne för att ”förmå henne til erkäntsla af then swåra synd som hon, medelst affall ifrån wår rena Ewangeliska lära, begådt”.

Besöket hos Stina Persdotter torde inte ha haft någon framgång. Sonen, däremot, skyndade sig att i konsistoriet omtala att han, som uppfostrats till katolik, i flera år tänkt träda ifrån den katolska läran. Han begärde nu undervisning av en luthersk präst och konsistoriet önskade honom ”til et sådant thes Christeliga förehafwande Guds nåd och wälsignelse”.4

Att Stina Persdotter såsom svenskfödd katolik intog en bemärkt ställning bland Stockholms katoliker framgår av en notering i den tyske legationsprästens dopbok år 1736. Då döptes i legationskapellet en dotter till den dåvarande kejserliga ambassadören, varvid ”två inhemska fattiga katolska kvinnor” hade hedersuppdraget att lyfta opp barnet ur dopfunten. Kvinnorna är namngivna; den ena var Stina Persdotter. 8

Ensinnig i sitt beslut

Den italienske rokokomålaren Dominico Francia, som anställts för att dekorera Stockholms slott, blev på sin färd till Sverige 1736 bekant med Märta Porsström, kammarjungfru hos Carl Gustaf Tessins maka. De gifte sig i Stockholm och Märta blev katolik. 1738, döpte den franske legationsprästen deras första barn med det franska ambassadörsparet som faddrar och åren därpå blev det flera katolska barndop i familjens Märta var enligt hennes forne arbetsgivare Tessin ”fager och ond och behövde späkas”. 6

Att Märta inte var lätt att tas med fick stadskonsistoriet erfara. Dit anmäldes 1743 att hon antagit den katolska religionen. Den komminister, som fick i uppdrag att tala med henne, kunde först efter flera misslyckade försök börja samtal med henne om reli¬gion och saligheten. Han meddelade konsistoriet ef¬ter samtalet att han ”funnit henne ganska hård och fräck samt att hon ej på något sätt theraf wille bewekas”. En av konsistoriets egna ledamöter åtog sig då att ”widare arbeta på thenna hustrus upprättelse”. Konsistoriet beslöt dock tillåta att Märta Forsström – även om hon inte besinnat sig från sitt gjorda avfall – skulle få följa med sin make om han lämnade Sverige, ”hälst allmänna lagen befaller, at sådana avfälliga böra landtförwisas”.7

Påföljande år avreste Märta Forsström – kanske glad att slippa de lutherska prästernas envisa uppvaktning – tillsammans med make och barn från Stockholm till Lissabon, där Francia fått nya målaruppdrag.

Tror vad församlingen tror

Lika litet som Märta Forsström var Eleonora Sibrand – stockholmska till börden – intresserad av att ingå samtal med lutherska präster om religion. Det var en sak som hon varken förstod eller trodde sig böra förstå, förklarade hon för den lutherske kyrkoherden som besökte henne tio år efter hennes konversion.

Hon höll sig enfaldigt vid den katolska läran ”och i det hon ej förstår, tror hon hwad församlingen tror”.

Eleonora Sibrant hade kort efter vigseln med en fransk klädesvävare vid Barnängsfabriken antagit dennes katolska lära, enligt egen uppgift därför att hon ej vetat hur länge de skulle bli kvar i Sverige och då tyckt det var lika bra att hon genast blev katolik. Makarna fick många barn och prästerna vid franska legationen bistod dem vid både dop och begravningar av flera barn; barndödligheten var stor på 1700-talet.

Trots sin förmenta okunnighet i trosfrågor visste Eleonora Sibrand att ge klara besked när hon 1755 blev tvungen att inställa sig inför de nio myndiga kyrkoherdarna i Stockholms konsistorium. För henne var allt enkelt: hon hoppades bli salig och framhöll att en gång i tiden hade alla kristna varit katoliker. Hon fick de frågor som konsistoriet ställde till alla konvertiter: om sin inställning till egna gärningar och helgon. Prästerna i konsistoriet hade förutfattade me¬ningar om vilka svar hon såsom katolik borde ge:



”Frågades, om hon för ingen del litade på egen förtjänst eller wärdighet? Och swarade, att hännes förtjänst icke stort göra kunde. - Frågades, hwem hon tilbeder? Swarade: Gud den Helige Treenighet. Frågades, om hon ej tilbeder Jungfru Maria och helgonen? Swarade: Hon tilbeder först och främst Gud; men helgonen tjäna Gud och se hans ansigte. Hänne förestältes, att hon nu talar mycket olika med catholiquerne. - Men härtill swarade hustru Sibrand, att hwad de säger om Catholiquerne och deras wilfarelser, är updiktadt. Consistorium försäkrade hänne, att det icke war updiktadt, med förmaning att betänka sin sak och ... bedja Gud om nåd och upplysning att komma till ljuset och wandra därutinnan.”8



Eleonora Sibrand tog ej varning. Det var den franske legationsprästen som fick döpa – och begrava – de ytterligare barn hon fick och hon förblev katolik till sin död flera år senare.5



Två pigor

Greta Hoffbolt var bara 17 år när hon förhördes av konsistoriet. Från sin tidiga barndom hade hon arbetat i olika fabriker och hon hade aldrig lärt sig läsa. Hon blev nekad gå till nattvarden därför att hon inte kunde katekesen. I den katolska kyrkan, dit hon några gånger följt med sina utländska, katolska arbetskamrater, ställde man inte samma krav. Hon ville höra dit.



Konsistoriet förmanade henne att vakta sig och ålade henne att infinna sig till undervisning hos en av kyrkoherdarna i konsistoriet. Hos honom var hon en gång och fastän hon lovade att återkomma till Herr Doctorn för vidare undervisning, uteblev hon för alltid. Den lärde teologen hade inte fått henne att avstå från att bli katolik. Hon hade bara om och om igen upprepat att ”inga andra än allenast Catholskt folk låtet sig wårda om henne”.9

Större hopp om undervisningens verkan hade konsistoriet då det gällde Elisabeth Wessel. Också hon var fabriksarbeterska, hade vägrats undervisning av en reformert präst därför att hon var havande, och hade då följt med katoliker till deras kyrka. Därefter hade hon på eget bevåg gått till den kejserlige ministerns präst och frågat honom om man ville antaga henne. ”Jag måste något göra”, förklarade hon inför konsistoriet, ”ty jag kunde inte gå utan all religion och omtanke”.

Elisabeth Wessel sändes också till undervisning hos en konsistorieledamot men uteblev vid den andra lektionen (förebärande tandvärk) och blev då på nytt kallad till konsistoriet. Där tillfrågades hon om varpå hon byggde hoppet om sin salighet. När hon svarade ”På Gud”, tyckte konsistoriet att det väl inte räckte. Så småningom fick hon fram att hon genom gärningar blev delaktig av Guds nåd. Detta föranledde konsistoriet att påpeka att hon inte kunde göra goda gärningar utan att först ha kommit till nåden. Romarbrevet 3:23-25 förklarades för henne. Insåg hon inte därav att det är tydligt att Jesu Kristi återlösning är enda grunden till vår rättfärdighet och salighet? Elisabeth Wessel – stum inför bibelcitat och kvistiga frågor - ”swarade härpå intet”. Hon avböjde emellertid allt erbjudande om ytterligare undervisning genom att kort och bestämt förklara att hon ville förbli vid den religion som hon redan antagit. Då fick hon gå. (10)

Konsistoriet hade ingen behörighet att bestraffa dem som avfallit. Dess anmälningar om de svenska konvertiterna till Kungl Maj:t, ÖÄ, stadsfiskalen och andra myndigheter, som kunde förväntas ingripa, hade – måste konsistoriet konstatera - ”mindra lyckelig wärkan”. Ingenting hände. Konsistoriet prisades visserligen för sitt nit om den evangeliska lärans renhet men fick samtidigt tillsägelse från hattpartiets ledan¬de män att undvika allt som katolikerna kunde upp¬fatta som tvång. Annars var det fara värt att de för Sverige så värdefulla utländska arbetarna lämnade landet.

Fallet Birgitta Holm

Hovkonsistoriet, som handlade frågor rörande vid hovet anställda, iakttog inte samma försiktighet. Där fick ett förhör med en svensk konvertit en överraskande utgång.

Den tyske musikern Franz von den Enden, violonist i ett av kung Adolf Fredrik införskaffat musikkapell, gifte sig 1753 med Birgitta Holm från Nyköping. Vigseln var katolsk – brudgummen var katolik – med dennes vän bildhuggaren Jacques-Philippe Bouchardon samt Birgittas bror och syster, båda anställda hos Bouchardon, som vittnen. År 1754 döptes parets dotter Beata Elisabeth av legationsprästen paten Porsch.5



Påföljande år kom det till hovkonsistoriets kännedom att Birgitta Holm blivit katolik. Först efter tre kallelser infann hon sig i hovkonsistoriet för förhör. Hon åtföljdes av sin make, som fick vänta utanför sammanträdesrummet medan hustrun förhördes. Det blev ett långvarigt förhör. Birgitta berättade öm sin tvekan att gifta sig med en katolik, eftersom hon ”icke trodde någon enig sammanlefnad stod att förwänta utaf dem som icke wore af en tron”. Till slut hade hon – av eget beråd – gått över till den katolska kyrkan. Det hade skett, uppgav hon, i synnerhet för öronbiktens skull, ”att hon ensligt och allena kunde få tala med sådana män, som kunde gifwa henne både tröst och undervisning”.

Hovkonsistoriet godtog inte motivet för hennes konversion: Bikten var ju tillåten också i den lutherska kyrkan för envar som den åstundade. Dessutom hjälpte bikt utan hjärtats ändring och förbättring ingalunda till saligheten, framhöll konsistorieledamöterna. Birgitta vidhöll att det främst var bikten som fått henne att ändra religion och menade att man i den lutherska kyrkan ”icke hafwer tillfälle att gå till en präst och fråga honom i sina samwetsmål utan att andra fråga om orsaken därtill, hwilket stöter ett swagt sinne.”

Birgitta blev förhörd om den katolska religionen med sedvanliga antydningar. Det var inte fråga om något helgonens tillbedjande, invände hon, ”utan allenast ett medell att desto lättare erhålla tillgång till Gud, och få bönhörelse”. När hon sade att vi inte har någon förtjänst av oss själva fick hon – liksom Eleonora Sibrand – höra att hon inte var katolik, för katolska religionen lärde ju att goda gärningar var en förtjänst. Smått irriterad – kan vi gissa – framhöll då Birgitta att hon med sina böcker kunde bevisa att det verkligen förhöll sig så som hon anfört. Likaså bestred hon att det var förbjudet för katoliker att läsa i Bibeln. Hon förhördes om salighetsordningen och nödvändigheten av syndaförlåtelse, i vilken sak hon sade sig inte kunna gå djupt utan byggde på orden ”Så älskade Gud världen...” Vid hennes upptagning i katolska kyrkan hade ingen försmädat hennes förra religion och hon hade endast avsvurit sig alla kätterier och vad som strider mot Guds ära. Men inbegrep hon då inte under kätterier den lutherska läran? Nej, svarade hon: ”Det äro flera religioner än den Lutherska.”

Hovkonsistoriet betonade för Birgitta ”hwad wådeligt steg hon gjordt” och ansåg att hon inte förstod skillnaden mellan luthersk och katolsk lära. Var hon villig att återkomma till den lutherska kyrkan om hon blev övertygad om dess överensstämmelse med Guds ord? Härtill svarade Birgitta att ”det kommer an på Herrens nåd, dock i fall hon blefwe öfwertygad, wille hon intet stå sin öfwertygelse emot”.

Det blev nu – i makens närvaro – avtalat att Överhovspredikanten Lutkeman och en av de andra predikanterna i hovkonsistoriet med det snaraste skulle ha samtal med Birgitta i hennes hem. Hovmusikern von den Enden ombads att då också vara närvarande ”på det han måtte blifwa öfwertygad, det man icke annorlunda än med grundeliga skål utaf Guds ord wore sinnad att bestyrkja wår religions wisshet och sanferdighet”.

Förhöret i konsistoriet ägde rum den 2 maj 1755.11 Då hovkonsistoriet sammanträdde den 13 augusti 1755 antecknades följande:

”§ 9. Anmälde Kongl. Öfwerhåfpred Doctor Lutkeman, att så snart Hans Kongl Majt hade blifwit underrättad, ej allenast att HofMusicanten von Endens hustru hade changerat religion, och öfwergått från Wår till den Catholska Kyrkjan, utan och att hon oacktadt alla föreställningar som henne gjorde blifwit, icke mera welat ändra sin tanke, utan wore sinnad i den religion, hon nu antagit, att framhärda, hade hans Kongl. Majt. straxt afgifwit ordres, att von Enden med dess hustru skulle utur riket sig förfoga, som och wärckeligen skjedt, hwilket Hr. Öfwerhåfpred Dr Lutkeman, som hade Hans Kongl. Majts Nådigste befallning att communicera detta med dess Håfconsistorium, fant så mycket hugneligare för Consistorium att förnimma, och så mycket nödigare, att i protocollet låta inflyta, som hwar och en allenast utaf detta prof kan dömma om sin Konungs rena nit och stora ifwer för Wår Religions och Läras oförfallskade handhafwande och wårdande, och hwad säkert hägn, som Ricksens Prästerskap utaf sin Nådiga och milda Öfwerhet sig uti alla mål, som röra religion, kunna hafwa att förwiinta”.12

Vad låg bakom överhovpredikantens belåtna anmälan? Var Birgitta Holm utvisad? I så fall är det den enda landsförvisning av en svensk konvertit som är känd från 1700-talet. Fallet väcker många frågor. Hur kunde utvisningen ske så fort, knappa tre månader efter förhöret i hovkonsistoriet? Vilken rättslig instans avkunnade förvisningsdomen och vem verkställde den? Inga handlingar härom har kunnat paträffas i tillgängliga arkiv. Skulle verkligen Adolf Fredrik ha utvisat en av sina hovmusiker? Säkert är att von den Enden fortsatte att spela i hovkapellet. Han avled på Ulriksdals slott 1769 och var då gift med en annan kvinna. Varken Birgitta Holm eller dottern Beata Elisabeth nämns i boupptecknigen efter honom. 13

Vad som tyder på att Birgitta Holm tvingats gå i landsflykt är att de katolska legationsprästernas förrättningsböcker inte innehåller något om henne efter 1755. Det får antagas att hon vid giftermålet var ung och att hon födde fler barn. Både hennes och barnens namn borde därför ha förekommit i dop- och begravningsböckerna. Von den Enden hade vid sin död stora skulder till handelsmän i Hamburg, sin födelsestad.



Var det dit Birgitta Holm med sin ettåriga dotter tog sin tillflykt? Förhoppningsvis fick hon där – långt från sin make och sina syskon – den tröst och undervisning av biktfäder som föranlett henne att bli katolik.

Kunskap kontra gemenskap

Då förslag om religionsfrihet för utländska katoliker diskuterades i prästeståndet 1779 var doktor Lutkeman – nu biskop – en av de bittraste motståndarna till förslaget. Erinrade hon sig hur han 24 år tidigare hade kommit till korta vid sitt hembesök hos den framhärdande Birgitta Holm? Varför hade han och många andra präster, som sökt återföra de svenska konvertiterna, inte haft framgång? Varför böjde sig de förhörda inte för teologiska argument?

Den reflektion man gör är att konsistorierna förbisåg en viktig faktor. Stina Persdotter, Märta Forsström, Eleonora Sibrand, Birgitta Holm var innesluten i en katolsk familjegemenskap. För deras män och dessas umgängesvänner, liksom de utlänningar, var katolsk lära och sedvänja det riktiga. Livet bestod inte bara av arbete utan också av helger, glädje- och sorgestunder. I viktiga skeenden i familjelivet kom hustrurna i kontakt med katolska förrättningar och präster. Greta Hoffbolt och Elisabeth Wessel accepterades i församlingskretsen utan moraliska eller kunskapsmässiga krav sådana som de var. Även om det inte fanns någon formellt erkänd katolsk församling i Stockholm var katolikerna där på 1700-talet så många att de kunde inge varandra trygghet och visa inbördes omsorg. När de svenska konvertiterna fick kallelse att infinna sig inför de myndiga herrarna i konsistoriet, stöddes de av katolska anförvanter och vänner, av vilka flera varit i samma situation. De lutherska prästernas åsikt, att undervisning skulle ha avgörande verkan, var ett misstag. För konvertiterna var det betydelsefulla att de hörde till en mänsklig gemenskap, där de också andligen kände sig hemma.

1. Jarl Gallen redogör i Credo 1927 s. 98 ff för flera fall.

2. Kongl Majts Utslag 22 november 1745, Acta ecclesiastica, volym 139, Riksarkivet.

3. Stockholms konst. protokoll den 19 september 1722, Stockholms stadsarkiv.

4. Konst. protokoll den 21 jan och 15 april 1746, SSA.

5. Dopbok, Eugeniaförsamlingens arkiv i Stockholm. Legationsprästernas förrättningsböcker finns mikrofilmade hos SSA.

6. Stockholms Slotts historia 111, red. av Martin Olsson, s 16.

7. Kons. protkoll den 26 juli och 2 augusti 1743, SSA.

8. Kons. protokoll den 3 juni och 25 juni 1755, SSA. Förhöret är återgivet i Katolsk kyrkotidning 11/12 1986 s 14.

9. Kons. protokoll den 8 juli 1755, SSA.

10. Kons. protokoll den 29 april, 6 maj och 13 maj 1755, SSA.

11. Hovkonsistoriets protokoll den 16 april, 23 april och 2 maj 1755, SSA.

12. Hovkonsistoriets protokoll den 13 augusti 1755, SSA. Beslutet omnämnt också i prästeståndets protokoll den 29 oktober 1755, RA.

13. Förteckning över Capell Betiente, Slottsarkivet; Kejserlige legationsprästens begravningsbok 1769, Fasz 44, GA Stockholm, HHS Wien; Bouppteckning den 22 april 1769, SSA.

14. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige s 142.



Publicerad 1987 i nummer 1