Här är ditt liv
Hidal, Sten







Att komministern i Kalmar, ledamoten av kyrkomötet och Svenska kyrkans centralstyrelse, dekanen, m m, Dag Sandahl är en debattglad person med profilerade åsikter och en journalistiskt uppövad penna är bekant för de flesta. En rad av böcker dokumenterar hans ingående kritik av den inom Svenska kyrkan nu förhärskande folkkyrkoideologin. Men att han även har vetenskapliga ambitioner är kanske inte bekant för alla. Nu är i all fall dessa dokumenterade i en över 300 sidor tjock doktorsavhandling, vars grå och något dystra omslag pryds av en karikatyr från DN 1963. Goda doktorsavhandlingar är läsvärda men inte alltid lättlästa, denna är både läsvärd och lättläst. Dag Sandahl: Folk & kyrka. Debatten i Svenska kyrkan kring socialetiska delegationen och dess evangelisationsmodell 1952-1972.



Undertiteln ger vid handen att det skulle röra sig om ett stycke svensk kyrkohistoria som ligger nära i tiden. Så är också fallet, men det bör märkas att avhandlingen är framlagd i ämnet missionsvetenskap och ekumenik vid Lunds universitet. Också ur den synpunkten finns det alltså anledning att observera boken i en tidskrift som denna.



Redan före sin ventilering tilldrog sig Dag Sandahls opus uppmärksamhet, väl inte minst beroende på att ett stort antal av de där beskrivna aktörerna alltjämt är i livet. Intresset manifesterades vid disputationen i den omständigheten, att Carolinasalen i det s.k. Kungshuset var fylld till bristningsgränsen. Trots detta förekom ingen opposition ex auditorio; akten som helhet tog de åtminstone i Lund numera kanoniska två timmarna i anspråk. Man kan beklaga att disputationer inte tycks få ta längre tid - att avhandlingarna i flera år har diskuterats i seminarieform är en klen tröst för dem som inte kunnat vara med där.



Det rör sig alltså om den socialetiska delegationen inom dåvarande Diakonistyrelsen. För många av dem som upplevat Svenska kyrkan på mer eller mindre nära håll under femtio- och sextiotalen fungerar avhandlingen som ett slags kyrkligt Här är ditt liv-program: personer som på olika sätt gestaltat dessa decennier passerar alla revy. En viktig plats intas naturligtvis av Karl-Manfred Olsson, som är den ende aktör vars teologiska helhetssyn analyseras, men även Gunnar Hultgren, Bo Giertz, Kjell Barnekow, Ingmar Ström m.fl. ägnas ingående uppmärksamhet. Framställningar av denna typ löper lätt risken att urarta i ett slags kyrklig skandalkrönika, men det måste sägas till Sandahls heder att han entydigt har motstått den risken. Detta har underlättats av den noga preciserade uppgiften: det har gällt att undersöka hur problemet folk och kyrka löstes i det socialetiska programmet och hur den därpå grundade evangelisationsmo¬dellen fungerat och utvecklats.



Funnet och försvunnet källmaterial



Materialet har bestått i utgivna böcker och artiklar, protokoll, brev och intervjuer (Gunnar Hultgren har ej velat bli intervjuad). Författaren förtjänar en stor eloge för sitt energiska inventerande av källmaterialet i en period som redan blivit brevfattig. Trots detta har han fått tag i en del synnerligen anmärkningsvärda brev. Beklagligt är att en inte obetydlig del av Sveriges Kyrkliga Studieförbunds protokoll under den aktuella tiden skall ha \"försvunnit\" (enligt uppgift i samband med flyttningar). SKS tycks ha spelat en viss roll för att förse socialetikerna med en tidig plattform, vilket nu är svårt att belägga. Likaså har en årgång protokoll från socialetiska delegationen \"försvunnit\".



Materialet är likväl tillräckligt omfattande för att kunna medge en detaljerad skildring av händelseförloppet. Men författarens intresse är inte så mycket att skildra den socialetiska delegationens arbetssätt (om vilket f ö inte så mycket tycks vara att säga) utan i stället att skildra \"en kraft¬mätning mellan olika folkkyrkosyner i Svenska kyrkan och en uppgörelse dem emellan\" (s 19). Inte minst häri, menar jag, ligger avhandlingens värde. Hädanefter bör det vara omöjligt att tala om en folkkyrkotanke i Sverige. Sandahl uppvisar hur det tidigt uppstod en motsats mellan Billings folkkyrkoide, enligt vilken folket är objekt för den kyrkliga aktiviteten (och där säkert mycket av äldre lundensisk högkyrklighet med tanken på kyrkan som en nådesanstalt är verksamt), och J A Eklunds folkkyrkotanke, där folket på ett helt annat sätt är subjekt i kyrkan. Andra varianter finns givetvis. Så analyseras Arndt Johanssons (redaktör för Dalademokraten) motion till kyrkomötet 1958 om Svenska kyrkans bättre anpassning till en folkkyrka som exponent för en sekulariserad och demokratiskt motiverad folkkyrkotanke. Men huvudkampen står mellan Billings och Eklunds utformningar, och en av Sandahls teser är att den eklundska folkkyrkoideologin rätt mycket genom den socialetiska delegationen avgår med segern i Svenska kyrkans nuvarande maktstruktur, där ju folket som handlande subjekt starkt betonas.







Socialetiskt studiearbete



Men vägen dit var lång och inte sällan krokig. Den som har fallenhet för kyrkohistoria med pikanta inslag kan finna ett och annat av intresse i denna bok. Ett kapitel bär rubriken \"Karl-Manfred Olsson anställs. Preceptorsaffären\" och skildrar hur den socialetiska delegationen bildades eller i varje fall fick Karl-Manfred Olsson knuten till sig. Sandahl framhåller med rätta att Olsson ingalunda anställdes på några lösa boliner; två tungt vägande intyg kunde företes. Det ena var utfärdat av Olssons akademiske lärare professor Herbert Olsson, vars roll i hela denna historia (alltså inte endast tillsättningen) nog är större än materialet låter ana. Herbert Olssons teologi förtjänar en egen skildring, som ännu väntar på sitt förverkligande. Herbert Olsson uppger att Karl-Manfred Olsson \"håller på med att avsluta\" en doktorsavhandling och att det är \"höjt över alla tvivel\\\" att han blir docent på den. I en skrivelse från Gunnar Hultgren (då biskop i Härnösand) av den 1 oktober 1955 heter det, att Karl-Manfred Olsson \"innevarande höst\" kommer att disputera. (Efter 32 år har det ännu inte blivit någon disputation.) På grundval av detta anställdes Kall- anfred Olsson som socialetisk, expert.



Det är tydligt att Gunnar Hultgren var primus motor. I ett PM till biskopsmötet i januari 1955 tecknar han en mycket mörk bild av hur statens grepp om kyrkan hårdnat. Men det gäller inte endast kyrka-stat, även kyrka-folk håller på att glida isär och här måste alla krafter sättas in. Sandahl uppvisar hur Hultgren var förtrogen med internationell, särskilt fransk, debatt på denna punkt och hans (och sedan även den socialetiska delegationens) lösningsförslag är väl förankrat i tiden. Det var till kollektiven, främst den fackliga rörelsen, man trodde sig böra gå för att få - som Olssons bok programmatiskt heter - kontakt med kyrkan. I Karl-Manfred Olsson (som i många år varit fackligt aktiv) trodde man sig ha funnit en idealisk man.



Delegationen igångsatte ett brett och ambitiöst upplagt studiearbete, som emellertid inte fick någon fortsättning. Över huvud frapperas man av den nära nog totala bristen på ledning i dåtidens Svenska kyrka. Här igångsattes ett viktigt arbete, sotis sedan fick utveckla sig bäst det ville och kunde. Flera biskopar blev tidigt skeptiska (däribland Brilioth), men så länge delegationen stöddes ibland Hultgren (och sedan av Ruben Josefson) kunde inget uträttas. Bo Giertz var till en början positivt inställd, men blev snart kritisk.



Ett problem var också att den socialetiska delegationen snabbt kom att identifieras med en person (Karl-Manfred Olsson), vilken av många upplevdes som svår att samarbeta med. Kanske man kan säga att den socialetiska evangelisationsmodellen aldrig fick någon riktig chans att bli prövad i praktiken. Mycket snart utvecklades ett ställningskrig mellan sådana som var för och sådana som var mot socialetiken. Socialetikerna hade sitt främsta stöd i vissa tidningar (Stockholmstidningen, Dalademokraten och Vår kyrka), medan kritikerna var mera uppdelade. Att högkyrkligheten skulle vända sig mot socialetikerna var inte utan vidare givet (t.ex. Bo Giertz), men inte minst genom att socialetikerna ansågs ta en alltför ensidig ställning i ämbetsfrågan kom de att bli föremål för högkyrklig kritik. Vad som kanske inte är allmänt bekant är, att socialetikerna utsattes för väl så mycket kritik från \"vänster\". Det var under Berndt Gustafssons tid som direktor i Svenska kyrkans centralråd som den socialetiska delegationen i praktiken kom att upphöra (samtidigt hade Ruben Josefson efterträtts som ärkebiskop av Olof Sundby). Även från Broderskapsrörelsen hade socialetikerna kritiserats. Olov Hartmans skarpa kritik är svårare att teologiskt klassificera, medan Gustaf Wingrens uppgörelse med socialetikerna (främst i boken Socialetik i Stockholm, 1970) är mera välkänd. Hela tiden försvarade socialetikerna sig själva. Att de fått Kjell Barnekow till ledamot i delegationen kan vara ägnat att förvåna för dem som känner Barnekows högkyrkliga bakgrund, men det ledde alltså inte till någon förståelse för socialetikerna i den svenska högkyrkligheten. Karl-Manfred Olssons teologiska tänkande analyseras, som ovan sagts, och Sandahl menar sig finna ett visst inflytande från Reinhold Niebuhr, vilket förefaller sannolikt. Det förtjänar framhållas att författarens skildring av Karl-Manfred Olsson är i allo aktningsvärd, enligt opponenten (docent Lars-Olle Armgard) t.o.m. \"ömsint\". Att se några andra influenser är nog svårt, så länge som Herbert Olssons inflytande inte kan klarläggas till fullo. Den sociologiska orienteringen stod, som ovan framhållits, snarast Gunnar Hultgren för.



Det ligger en viss tragik i att just som socialetikerna lanserar kontakten med de fackliga kollektiven som det främsta remediet mot Svenska kyrkans isolering, så framkommer de första teck¬nen på en intern kritik av just dessa kollektiv. Socialetikerna var för sent ute och hann aldrig i fatt. Frånvaron av en socialetisk tradition av katolskt snitt har säkert även varit ödesdiger, ty visserligen kunde Herbert Olsson uppvisa socialetikens betydelse i Luthers tänkande, men en levande tradition på denna punkt fanns aldrig och finns knappast fortfarande i Svenska kyrkan.



Dag Sandahls avhandling kan tyckas syssla med en närmast kuriosabetonad parentes i Svenska kyrkans interna historia. Så är dock inte fallet. Förutom att bidra till utforskningen av de svenska folkkyrkoideologiernas ursprung och komplexitet - vilket ingalunda är utan betydelse för andra kyrkor och samfund - visar den övertygande hur svårt detta med socialetik är. Läsare av Signum kan på annan plats i detta nummer finna en artikel av Thomas Gannon, som visar hur en medveten och utvecklad kyrklig sociallära kan få betydelse för ett lands beslutsfattare. Men det är inte minst av misstagen vi lär oss och därför är det viktigt att få dem utredda. På så sätt får denna avhandling ett betydande ekume¬niskt intresse.







Publicerad 1987 i nummer 2