Påvens tal i Auschwitz
Benedictus XVI

Påven Benedictus XVI besökte Polen i slutet av maj. I Auschwitz höll han ett tal på italienska som Signum här återger i svensk översättning.

Att ta till orda på denna fasornas plats, denna plats där exempellösa brott har begåtts mot Gud och människor, är något nästan omöjligt – och särskilt svårt och plågsamt är det för en kristen, för en påve från Tyskland. På en plats som denna sviker orden; till slut kan det bara finnas en förfärande tystnad – en tystnad som i sig själv är ett rop från vårt innersta till Gud: Varför, Herre, förblev du tyst? Hur kunde du låta allt detta ske?

I tystnad böjer vi därför våra huvuden inför den ändlösa raden av dem som här fick lida och bragtes om livet; men vår tystnad blir också till en bön om förlåtelse och försoning, en bön till den levande Guden att han aldrig mer skall låta detta hända.

För tjugosju år sedan, den 7 juni 1979, stod påven Johannes Paulus II på denna plats. Han sade: ”Jag kommer här i dag som en pilgrim. Som ni vet har jag varit här många gånger. Så många gånger! Och många gånger har jag gått ner till Maximilian Kolbes dödscell, stannat inför exekutionsmuren och gått bland ruinerna av ugnarna i Birkenau. Jag kunde inte underlåta att komma hit som påve.”

Påven Johannes Paulus kom hit som son av det folk som tillsammans med det judiska folket var det som mest fick lida på denna plats och i stort sett under hela kriget. ”Sex miljoner polacker förlorade livet under andra världskriget, en femtedel av folket”, påminde han oss om. Här uppmanade han också högtidligt att respektera människans och nationernas rättigheter, på samma sätt som hans företrädare Johannes XXIII och Paulus VI hade gjort, och tillade: ”Den som uttalar dessa ord är … son av en nation som i sin historia har fått lida mycket från andra. Han säger detta, inte för att anklaga utan för att minnas. Han talar i alla de nationers namn vars rättigheter har blivit kränkta och svikna …”

Påven Johannes Paulus II kom hit som son av det polska folket. Jag kommer hit i dag som son av det tyska folket. Just därför kan och måste jag upprepa hans ord: Jag kunde inte underlåta att komma hit. Jag måste komma. Det är en plikt inför sanningen och en skyldighet inför alla som led här, en plikt inför Gud, att jag skulle komma hit som påven Johannes Paulus II:s efterträdare och som son av det tyska folket … son av det folk, över vilket en hop förbrytare tog makten genom falska löften om kommande storhet och återupprättande av nationens heder, anseende och välgång, men också genom terror och hotelser, så att vårt folk brukades och missbrukades som redskap för deras lust efter förstörelse och herravälde.



Ja, jag kunde inte underlåta att komma hit. Den 7 juni 1979 kom jag som ärkebiskop av München-Freising tillsammans med många andra biskopar som var i påvens sällskap, jag lyssnade till hans ord och före-nade mig med honom i hans bön. År 1980 kom jag tillbaka till denna fasornas plats med en delegation av tyska biskopar. Jag förskräcktes över platsens ondska men var tacksam att försoningens stjärna hade gått upp över dess mörker.

Det är av samma skäl som jag har kommit hit i dag, för att be om försoningens nåd – först och främst från Gud som ensam kan öppna och rena våra hjärtan, från de män och kvinnor som led här, och slutligen om försoning för alla dem som i denna stund i vår historia lider på nya sätt av hatets makt och av det våld som hatet alstrar.

Hur många frågor uppstår inte på denna plats! Ständigt kommer frågan upp: Var fanns Gud på den tiden? Varför var han tyst? Hur kunde han tillåta denna ändlösa slakt, denna ondskans triumf? Jag kom att tänka på Psalm 44, Israels klagan över sina olyckor: ”Du har krossat oss

på en schakalernas plats och höljt oss i djupaste mörker … Det är din skuld att vi ständigt dödas, att vi räknas som slaktfår. Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga? Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken. Grip in, kom till vår hjälp, befria oss, du som är god!” (Ps 44:20–27)

Detta ångestrop som Israel höjde mot Gud i sitt lidande, i stunder av djupt betryck, är också detta ett rop om hjälp som höjs av alla dem som i varje tid – i går, i dag, och i morgon – lider för sin kärlek till Gud, för sin kärlek till sanning och godhet. Hur många är de inte, också i våra dagar!

Vi kan inte blicka in i Guds hemlighetsfulla plan – vi ser bara endels, och det skulle vara fel av oss att sätta oss till doms över Gud och historien. Då skulle vi inte försvara människan utan enbart bidra till hennes nedgång. Nej – när allt har sagts och gjorts måste vi fortsätta med att ödmjukt men träget ropa till Gud: ”Res dig! Överge inte människosläktet, din skapelse!”

Vårt rop till Gud måste också vara ett rop som genomborrar vårt eget hjärta, ett rop som väcker Guds dolda närvaro inom oss – så att hans kraft, den kraft som han har inympat i våra hjärtan, inte blir begravd eller kvävd inom oss under en sörja av själviskhet, småaktighet, likgiltighet eller opportunism.

Låt oss ropa till Gud av hela vårt hjärta, i denna stund, när vi drabbas av nya olyckor, när alla mörkrets makter tycks strömma ut på nytt ur människornas hjärtan: vare sig det är missbruket av Guds namn för att rättfärdiga det blinda våldet mot oskyldiga eller den cynism som vägrar erkänna Gud och förlöjligar tron på honom.

Låt oss ropa till Gud att han leder män och kvinnor till omvändelse och hjälper dem att förstå att våldet inte bringar fred utan bara föder nytt våld … en förödelsens spiral där var och en till slut är förlorare.

Den Gud vi tror på är en förnuftets Gud – ett förnuft som förvisso inte är någon neutral universums matematik utan hör samman med kärlek och med godhet. Vi ber till Gud och vädjar till mänskligheten att detta förnuft, kärlekens logik och erkännandet av försoningens och fredens makt skall övervinna de hot som kommer ur oförnuft eller från ett falskt och gudlöst förnuft.

Den plats där vi står är en minnets plats. Det förgångna är aldrig helt och hållet förgånget. Det har alltid något att säga oss; det säger oss vilka vägar vi inte skall ta och vilka vi skall ta. Liksom Johannes Paulus II har jag gått utmed inskrifterna på olika språk som har satts upp till minne av dem som dog här: inskrifter på vitryska, tjeckiska, tyska, franska, grekiska, hebreiska, kroatiska, italienska, jiddisch, ungerska, holländska, norska, polska, ryska, romani, rumänska, slovakiska, serbiska, ukrainska, ladino och engelska.

Alla dessa inskrifter talar om mänsklig sorg, de ger oss en inblick i cynismen hos den regim som behandlade män och kvinnor enbart som materiella ting och inte kunde se dem som personer som förkroppsligar Guds avbild.

Några av inskrifterna inbjuder oss till särskild reflektion. Det finns en på hebreiska. Tredje rikets styresmän ville krossa hela det judiska folket, stryka det från listan över jordens folk. Psalmens ord: ”Vi dödas, vi räknas som slaktfår” gick här i uppfyllelse på ett fasansfullt sätt.

Genom att utplåna hans folk ville dessa våldsverkare i grund och botten döda den Gud som kallade Abraham, som talade på Sinai och fastställde principer som skulle tjäna som en vägledning för människorna och som är evigt giltiga. Om detta folk genom själva sin existens var ett vittne om den Gud som talade till mänskligheten och tog oss till sig, då måste denne Gud slutligen dö, och makten måste tillhöra människan ensam – tillhöra dessa män som trodde att de genom våld hade gjort sig själva till världens herrar. Genom att förgöra Israel ville de i sista hand rycka upp roten till den kristna tron och ersätta den med en tro som de själva hade hittat på, tron på människans välde, de mäktigas välde.

Så finns det en inskrift på polska. Först och främst ville de utplåna den kulturella eliten och på så vis göra slut på det polska folket som ett autonomt historiskt subjekt och – i den mån det fortfor att existera – låta det sjunka ned i slaveri.

En annan inskrift som särskilt inbjuder till reflektion är den som är skriven på sinternas och romernas språk. Också här planerade man att utplåna ett helt folk som lever genom att resa omkring bland andra folk. Man såg dem som en del av världshistoriens avskum i en ideologi som endast värderade det praktiskt brukbara; allting annat skulle enligt denna syn avfärdas som ”lebensunwertes Leben” – ett liv som inte är värt att leva.

Det finns också en inskrift på ryska, som minner om den förfärliga förlusten av ryska soldaters liv, de som stupade när de bekämpade nazisternas terrorvälde. Men denna inskrift påminner oss också om att deras uppdrag hade ett tragiskt dubbelt syfte: genom att befria människor från en diktatur ställde de dem under en annan, Stalins och kommunisternas system.

De övriga inskrifterna, som är skrivna på Europas många språk, talar också till oss om hur män och kvinnor från hela kontinenten fick lida. De skulle röra våra hjärtan djupt om vi mindes offren inte bara i allmänhet utan såg deras ansikten som enskilda personer som slutade sina liv här i denna fasans avgrund.

Jag kände ett starkt behov att särskilt stanna inför inskriften på tyska. Den minner om Edith Steins ansikte, Teresa Benedicta av Korset: en judisk och tysk kvinna som försvann här tillsammans med sin syster i det nazityska koncentrationslägrets fasansfulla natt. Som kristen och judinna accepterade hon att dö tillsammans med sitt folk och för sitt folk.

Tyskarna som hade förts till Auschwitz-Birkenau och mötte döden här betraktades som ”Abschaum der Nation”, nationens avskum. I dag hyllar vi dem med tacksamhet som vittnen för en sanning och godhet som inte heller blev utsläckt hos vårt folk. Vi är tacksamma för dem för att de inte underkastade sig det ondas makt, och de står nu inför oss likt ljus som lyser i en mörk natt. Låt oss alltså böja våra huvuden i djup respekt och tacksamhet inför alla dem som kunde svara med samma ord som de tre unga männen i Babylon, när man hotade dem med den brinnande ugnen: ”Endast vår Gud kan rädda oss. Om inte, skall du veta, konung, att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.” (Jfr Daniel 3:17 ff.)

Bakom dessa inskrifter döljer sig oräkneliga människors öden. De griper tag i vårt minne, de griper tag i våra hjärtan. De har ingen önskan att väcka hat inom oss; i stället visar de oss på hatets förskräckande effekt. Deras önskan är att hjälpa vårt förnuft att se det onda som något ont och förkasta det, deras önskan är att i oss tända modet att göra det goda och stå emot det onda. De vill få oss att uppleva de känslor som Sofokles lade på Antigones läppar, när hon begrundade all den fasa som omgav henne: Jag är inte för något inbördes hat utan för en inbördes kärlek.

Genom Guds nåd, tillsammans med den rening av minnet som denna fasornas plats kräver, har ett antal initiativ kommit till i syfte att begränsa det onda och bekräfta det goda.

Jag har just haft tillfälle att välsigna Centret för dialog och bön. I vårt närmaste grannskap fullföljer karmelitnunnorna sitt liv i det fördolda, i vetskapen om att de på ett särskilt sätt är förenade med det mysterium som är Kristi kors. De påminner oss om de kristnas tro, som förklarar att Gud själv steg ned i lidandets helvete och lider med oss. I Osviecim finns S:t Maximilian Kolbes centrum och det internationella centret för undervisning om Auschwitz och Förintelsen. Där finns också det internationella huset för unga. Nära ett av de gamla bönehusen ligger det judiska centret. Slutligen har Akademin för mänskliga rättigheter nyligen blivit inrättad. Det finns alltså hopp för att denna fasornas plats efter hand skall bli en plats för konstruktivt tänkande, och att minnet skall vara en hjälp för att motstå det onda och för att låta kärleken triumfera.

I Auschwitz-Birkenau vandrade mänskligheten genom en ”mörkrets dal”. Och nu skulle jag här, på denna plats, vilja avsluta med en bön i förtröstan – med en av Israels psalmer, som är också en av de kristnas böner: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg … Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever” (Psalm 23:1–4, 6).

Översättning: Per Beskow



Publicerad 2006 i nummer 5