Svenskfödda jesuiter under 1800-talet
Hallberg, Lars

Tio unga män från Sverige inträdde som noviser i Jesu sällskap under ett par korta tidsperioder i slutet av 1800-talet. Vilka var de, vilken bakgrund hade de och hur tedde sig deras liv?

Läsåret 1872/73 gick knappt trettio unga pojkar i den lilla katolska gosskolan vid Götgatan i Stockholm. Av dem tillhörde sexton internatet, där de flesta fick både kost och logi. Ingen kunde väl då ana att fem av dessa sexton skolkamrater i tioårsåldern skulle ha inträtt i jesuitorden inom ett decennium.

Under en 25-årsperiod från slutet av 1870-talet inträdde åtminstone tio svenska unga män i Jesu sällskap. Historien om de unga jesuiterna kan delvis sammanfattas som en historia om lidande och tidig död; den katolska historien i Sverige hade säkert sett annorlunda ut om inte lungsjukdomar skördat så många offer bland svenska prästkandidater under 1800-talets senare årtionden. Många av de svenskfödda jesuiterna har varit bortglömda, men deras bakgrund och livsöden speglar en stor del av den katolska kyrkans 1800-talshistoria här i landet.

Inhemsk prästrekrytering var redan under 1800-talet en viktig fråga. Den romerska Propagandakongregationen, som hade det högsta ansvaret för den katolska kyrkans verksamhet i missionsländerna, hade inte lätt att förse Sverige med präster. Huvudsakligen var det utlandsfödda män som arbetade i det svenska apostoliska vikariatet. Under 1800-talet fanns det för längre eller kortare tid endast fem svenskfödda präster här.

Även om slutresultatet av ansträngningarna att få till stånd ett inhemskt prästerskap blev magert, så var det åtskilliga fromma pojkar som under årens lopp skickades utomlands för teologiska studier. Fram till 1850-talets slut fungerade skolan vid benediktinklostret i österrikiska Kremsmünster, genom stipendier från Linz, som den viktigaste hög-re utbildningsanstalten för katolska pojkar från Sverige. I 10–12-årsåldern skickades de ner till Österrike och kunde förväntas återse hemlandet och familjen först efter kanske tio år. Det är knappast förvånande att ingen av dessa pojkar återvände hem som katolsk präst.

Detta utbildningssystem övergavs i slutet av 1850-talet när den apostoliske vikarien Studach fick förfoga över Linzstipendierna för utbildning av pojkar i Sverige eller utomlands. Ett litet förberedande prästseminarium inrättades i Stockholm, det inrymdes 1861 i den några år tidigare köpta fastigheten vid Götgatan på Södermalm, och skolan vid benediktinklostret i Metten i Bayern tog emot de svenska eleverna för vidare studier innan de skulle fortsätta vid ett prästseminarium. Endast en svensk, Josef Popp, senare mångårig kyrkoherde i Malmö, fullbordade prästutbildningen.

Efterträdare till det lilla seminariet i Stockholm blev jesuiternas nygrundade kollegium i Ordrupshøj utanför Köpenhamn. Dit och till jesuiternas apostoliska skola i Amiens i Frankrike sändes åtskilliga studiebegåvade svenska pojkar och några av dem blev senare katolska präster, dock inte i Sverige. Därtill fanns naturligtvis möjligheten att skicka svenska pojkar till andra prästseminarier i utlandet, främst Propagandans kollegium i Rom och, kring sekelskiftet 1900, universitetet i Innsbruck.

Tio unga män från Sverige inträdde som noviser i Jesu sällskap under två korta tidsperioder, 1878–1882 och 1894–1904. Nio av dem skulle studera till präst – två nådde dit men kom att verka i Danmark respektive USA. Av de övriga sju avled tre, medan fyra utträdde. Även den tionde, jesuitbrodern, lämnade så småningom orden.

Vilka var dessa ynglingar och vilken bakgrund hade de? Hur blev livet för dem, även för dem som lämnat orden? Det är svårt att klarlägga de innersta skälen för deras och ordensföreträdarnas ställningstaganden vid in- och utträden. Arkiven ger ett fåtal yttre data. I denna artikel ryms också bara korta skildringar av de svenskfödda jesuiternas livsöden.

Jesuitorden i Sverige

Det av Ignatius av Loyola grundade Jesu sällskap tillväxte genast mycket hastigt. Vid dennes död 1556 hade orden över tusen medlemmar. Redan 1574 kom den förste jesuiten, förklädd till adelsman, till Sverige som själasörjare för Johan III:s katolska hustru Katarina Jagellonica. Jesuiter var sedan av och till verksamma i Sverige fram till 1760-talet. Från 1600-talets mitt var deras uppdrag här i första hand som kaplaner vid de katolska ländernas legationer i Stockholm. År 1773 upphävdes jesuitorden. Visserligen återupprättades den 1814, men det dröjde sextiofem år innan man på nytt upptog det svenska arbetet. Det är den manliga orden som har längst kontinuitet i dagens katolska kyrka i Sverige.

Återkomsten till Sverige var en följd av Kulturkampen i Tyskland, varigenom jesuiterna tvingades överge det mesta av verksamheten där och se sig om efter nya arbetsfält. Redan 1872, samma år som jesuitorden förbjöds i Tyskland, påbörjade de tyska jesuiterna arbetet i Danmark. Verksamheten i Sverige dröjde ytterligare några år, bland annat på grund av änkedrottning Josefinas och hennes mångårige förtrogne vän, biskop Studachs motvilja. De båda befarade att jesuitnärvaro skulle leda till onödiga motsättningar och svårigheter för kyrkan till följd av svenskarnas starka fördomar mot jesuiter.

Efter det att Studach och drottning Josefina avlidit tog den nye apostoliske vikarien Georg Huber initiativet att rekrytera jesuiter till Sverige. Han hade sett deras framgångsrika arbete med kollegiet i Ordrup. År 1879 inleddes därför jesuiternas verksamhet så smått. Två präster (den ene var Erik Benelius) kom för att till en början verka vid pojkskolan på Söder i Stockholm, den som Huber tidigare hade lett. 1882 övertog jesuiterna ansvaret för Eugeniakyrkan och norra Stockholm. Till området hörde norra och västra Svealand. Tre år senare utökades ansvaret med församlingen i Göteborg.

Verksamheten i Danmark var dock vida större än i Sverige och fick genast stor omfattning. Sankt Andreaskollegiet i Ordrupshøj strax utanför Köpenhamn öppnades höstterminen 1873. Där skulle som mest ett 40-tal jesuiter (präster, skolastiker och lekbröder) samtidigt vara verksamma, vid den av jesuiterna senare övertagna Sankt Knuds skola inne i Köpenhamn ytterligare ett 20-tal. Dessutom hade jesuiterna ansvar för församlingen i Århus. I Sverige däremot var deras antal begränsat till fem, sex präster och några bröder.

Redan från början startade rekryteringen av jesuitnoviser bland nordiska ynglingar. Jesuiternas skolor i Ordrup och Köpenhamn samt deras apostoliska skola i Amiens i norra Frankrike var de utbildningsanstalter som främst tjänade till att sålla fram unga män med ordens- och prästkallelser.

Jesuitkallelser från Sverige

Under 1870-talet fick jesuiterna kallelser från Sverige även innan de påbörjade sin verksamhet här. Den förste var redan katolsk präst – den österrikiske greven Bernhard zu Stolberg-Stolberg.

Bernhard Stolberg (1838–1926) hade gått i skola hos jesuiter, blivit officer och besökt Sverige första gången 1863. Det var då han bestämde sig för att bli präst här. Efter prästvigningen 1869 kom han åter hit och blev 1870 den förste katolske kyrkoherden i Malmö. Stolbergs kontakter med jesuiterna i Köpenhamn medverkade till att han 1875 lämnade Sverige för att inträda i jesuitorden. Han återvände som jesuit 1881 och var därefter verksam i Stockholm, Gävle och Norrköping innan han till följd av ålder och sjukdom 1925 for tillbaka till jesuiternas hus i Holland. På flera områden fick Stolberg en stor betydelse för det katolska livet i Sverige.

De andra svenskar som inträdde i jesuitorden under 1800-talets senare del var unga pojkar eller yngre män. Alla utom en avsåg att bli präst, den ende som blev jesuitbroder var född i utlandet men uppväxt i Sverige. Deras bakgrunder speglar den katolska historien i Sverige, från 1700-talets invandrade textilarbetare, över landsförvisade kvinnliga konvertiter till senare invandrare och ’lagliga’ konvertiter.

Ordensinträdena skedde alltså under två tidsperioder, 1878–1882 och 1894–1904, jämnt fördelade med fem i varje. Samtliga i den första gruppen var i Sverige ”födda” katoliker, som gått i katolska skolor, medan åtminstone fyra av de fem i den andra gruppen var konvertiter. Det de första fem hade gemensamt var skolgången i den katolska internatskolan i Stockholm före jesuiternas ankomst hit. Kontakterna med orden fick de därför under fortsatt utbildning vid jesuiternas skolor utomlands, i Amiens och Ordrup. De fem senare jesuitnoviserna hade där-emot haft nära relationer till jesuiterna i Stockholm och Göteborg.

Av de sexton gossar som 1872 fanns i internatet vid Götgatan på Södermalm inträdde fem så småningom i jesuitorden. Det var bröderna Martin och Robert Meyer från Gyllenfors i Småland samt Carl Brandt, Carl Zanichelli och Otto Funk, från Stockholm. De fyra första fortsatte studierna i Amiens, den femte i Ordrup. Även andra pojkar gjorde likadant, men blev inte jesuiter.

Glasblåsarsöner från Småland

De två bröder, som blev jesuitnoviser, var födda i Småland. Fadern som invandrat från Tyskland arbetade vid Gyllenfors glasbruk i Anderstorps socken (numera Gislaved) i Jönköpings län. Det 1850 nyanlagda glasbruket anskaffade redan från början skickliga tyska arbetare, varav flertalet var katoliker.

En av dem som då inflyttade var glasblåsaren Anton Meyer, född nära Paderborn. Han gifte sig snart i Gyllenfors, där de sju barnen föddes. Där fanns det då en liten katolsk koloni, som mest ett 25-tal personer, som regelbundet någon gång om året fick besök av katolska präster från Stockholm, Göteborg och Malmö.

Glasblåsaren Meyer avancerade och blev hyttmästare vid glasbruket. Han synes ha haft stora ekonomiska tillgångar, som användes för olika katolska ändamål. Vid 1860-talets mitt lånade han ut 6 000 riksdaler till katolska byggen i Stockholm, 1870 på nytt 5 000 riksdaler till Stockholmsförsamlingen. Han stödde även bygget av kyrkan i Malmö ge-nom ett lån på 20 000 kr. Familjen kände väl de båda kyrkoherdarna i Stockholm och Malmö.

Sonen Martin Meyer föddes i Gyllenfors 1861 som familjens tredje barn och förste son och döptes där av kyrkoherde Anton Bernhard från Stockholm. Martins yngre bror Robert föddes 1863 och döptes även han av Bernhard.

För att säkra en katolsk uppfostran för barnen i den småländska dia-sporan placerades de ofta i de katolska internatskolorna i Stockholm. Martin och hans yngre bror sändes till pojkskolan på Söder, där Martin började 1869 och Robert 1871. Men 1873 lämnade de skolan, sannolikt för att fortsätta studierna utomlands.

Den katolska gruppen i Gyllenfors existerade i 25 år, men 1875 hade alla katoliker lämnat orten. Familjen Meyer flyttade då till Tyskland efter en tids vistelse i Malmö. Samma år avreste även pastor Bernhard Stolberg från Malmö för att inträda i jesuitorden.

Pojkskolan i Stockholm hade länge föreståtts av Georg Huber, efter biskop Studachs död 1873 ny apostolisk vikarie, med goda relationer till jesuiterna. Martin och Robert, liksom även yngste brodern Johan (född 1867), fortsatte studierna vid den jesuitledda apostoliska skolan i Amiens i norra Frankrike. Denna var en stor och framgångsrik skolinrättning med hundratals elever. I staden fanns också en svenskfödd ordenssyster från Stockholm som kanske kunde hålla en skyddande hand över de svenska pojkarna, däribland hennes egen systerson.

Kollegiet och den dit knutna skolan i Amiens hade genom åren flera svenska elever. Där växte det under 1870-talet fram ett mycket stort antal kallelser till jesuitorden och till sekularprästutbildningen, bland dem också svenskar och andra nordbor.

Efter sin lägre examen inträdde 17-årige Martin Meyer i september 1878 i novisiatet i Saint-Acheul i Amiens. Han tillhörde därmed den nordfranska jesuitprovinsen.

1880 infördes nya stränga lagar mot religiösa ordnar i Frankrike och mot slutet av juni detta år blev de franska jesuiterna utkastade från sina hus. Den apostoliska skolan i Amiens flyttade då till England (den återflyttades 1894). Noviserna i Saint-Acheul överfördes till novisiatet i Tronchiennes, tillhörande den belgiska jesuitprovinsen.

I Tronchiennes inträdde även Martins yngre bror Robert i novisiatet i september 1880, 17 år gammal. Brödernas skolkamrat från Stockholm och Amiens, Carl Brandt, hade inträtt en dryg månad tidigare, alla tre tillhörde den nordfranska provinsen.

Men Martin Meyer drabbades snart av lungsot och blev mycket sjuk. Med nedsatta krafter begav han sig på pilgrimsfärd till Lourdes med ett litet hopp om tillfrisknande. Men Gud ville annorlunda, inte lång tid efter återkomsten till Tronchiennes avled Meyer i november 1881, endast 20 år gammal.

Hans yngre bror Robert kom till Gemert i södra Holland, dit novisiatet överfördes hösten 1881. Men vid 24 års ålder avled han 1887 i holländska Exaten. Vad det blev av yngste brodern Johan är obekant. Men brödernas död måste ha drabbat familjen hårt.

Tre Stockholmspojkar

Förutom de småländska bröderna blev ytterligare tre jämnåriga kamrater (födda 1862) från den katolska skolan i Stockholm jesuitnoviser i början av 1880-talet. Carl Brandt var född i Stockholm av katolska föräldrar. Fadern var guldsmed och född i Middelfart i Danmark, konvertit, medan modern kom från Rone på Gotland och hade konverterat i Stockholm 1853, där paret gifte sig 1860. Familjen flyttade senare till Kristiania i Norge, men på 1870-talet återkom modern med de tre barnen till Stockholm.

Sommaren 1875 sändes Carl tillsammans med kamraten Carl Zanichelli till skolan i Amiens. Efter dess stängning sommaren 1880 inträdde han 18 år gammal i augusti i jesuiternas nordfranska provins, i belgiska Tronchiennes. Liksom Robert Meyer flyttade han senare till novisiatet i Gemert, men för att kunna verka i Norden överfördes han efter avslutat novisiat till den tyska provinsen.

Efter teologistudier i Exaten sändes Carl Brandt till Danmark, där han i fyra år var lärare vid S:t Knuds skola i Köpenhamn. På grund av faderns danska börd var även sonen, om än född i Stockholm, dansk medborgare. Han studerade därefter teologi i England, innan han prästvigdes 1895. Sedan var han i två omgångar lärare vid kollegiet i Ordrup. Däremellan var han kyrkoherde och superior i Århus. Brandt kom aldrig att verka i Sverige. 1906 avled han hastigt i Ordrup.

Två år efter Brandt, 1882, inträdde de två andra Stockholmspojkarna i tyska provinsens novisiat i Holland.

Carl Zanichelli var född i Stockholm och som Brandt döpt i Eugeniakyrkan. I hans familj blev det flera religiösa kallelser. Den äldre kusinen Anton Svensson (1851–1896) hade också gått i skolan i Stockholm och via prästseminarium i Monza i Norditalien med ett par Stockholmskamrater kommit till USA, där han prästvigdes 1874. Han verkade som präst i Detroit. Kusinernas moster Elisabeth Laurentia Åderman, syster Antoinette (1833–1906), var den ovan nämnda S:t Vincentsystern i Amiens. Zanichellis farfar hade som italiensk soldat i Napoleons armé tagits som krigsfånge av svenskarna i Pommern 1807. Som flera av de italienska invandrarna var både han och hans son kirurgiska instrumentmakare i Stockholm.

Efter Carl Zanichellis första heliga kommunion 1875 skickades han med Brandt till Amiens och 20 år gammal inträdde han 1882 i tyska provinsens novisiat i holländska Exaten, där han studerade. Hösten 1887 var han lärare i jesuiternas S:t Knuds skola i Köpenhamn, men i december flyttades han till Ordrup, där han efter några dagar begärde sitt utträde ur orden. Hans överordnade ansåg att han borde leva som lekman i Sverige.

Zanichelli återvände till Stockholm, gifte sig fem år senare i Eugeniakyrkan med en icke-katolsk kvinna, som avled på deras sons ettårsdag. Som änkling flyttade han 1898 till Sundsvall, och senare till Östersund, där han drev en liten karamellfabrik.

Den tredje jesuitnovisen Otto Funk har också en intressant bakgrund. Modern var en av de sex svenska kvinnor som 1858 dömdes till landsförvisning på grund av sin konversion. Hon hade konverterat i Stockholm 1844 och fem år senare gift sig med en katolsk vävare, Funk, som hade rötter ner i 1700-talets invandring av katolska textilarbetare. Vid landsförvisningen tog familjen sin tillflykt till Lyon i Frankrike. Tack vare dissenterlagen 1860 kunde familjen återvända till Stockholm, där Otto föddes 1862. Han och brodern Victor (född i Lyon) gick i pojkskolan i Stockholm, och med Linzstipendiernas hjälp sändes de 1875 till kollegiet i Ordrup, där de tog studenten.

Den äldre brodern Victor återvände till Stockholm där han blev bokhållare och senare verkställande direktör. Otto skulle läsa teologi i Innsbruck, men efter några månader inträdde han i stället 1882 i jesuitnovisiatet i Exaten. Som flera andra svenska noviser drabbades han snart av en svår lungsjukdom och avled tjugotre år gammal.

1890-talets tre jesuitnoviser

Efter inträdena 1882 dröjde det drygt tio år innan fler svenskar följde efter. Nu var det huvudsakligen konvertiter som avsåg att bli jesuiter. Vid 1890-talets mitt inträdde tre yngre män.

Lennart Wiberg var född 1874 i Stockholm i en akademiskt präglad familj. Hans tjugo år äldre bror Alexis konverterade drygt 30 år gammal i Stockholm och var sedan pater Benelius behjälplig vid sammanställningen av bönboken Skyddsengeln (1887) och med översättning av böcker. Som 19-åring konverterade också den yngre brodern Lennart i Eugenia för pater Benelius. Snart måste han emellertid flytta till brodern, som då bodde i Göteborg, eftersom familjen på grund av konversionen tagit avstånd från honom.

Men jesuitfäderna i Göteborg tog sig an ynglingen, och efter konfirmation och studentexamen inträdde den 20-årige Wiberg hösten 1894 i novisiatet i holländska Blijenbeek. Redan på nyåret 1896 utträdde han och återvände till Stockholm. Han bosatte sig senare i Göteborg, där han verkade som skriftställare och journalist och publicerade många artiklar om katolsk historia i de katolska tidskrifterna. Wiberg förblev ogift, hans hälsa hade alltid varit svag och 1932 avled han i Göteborg.

Den andre av 1890-talets svenska jesuitnoviser var Nils Santesson, född 1873 i Stockholm. Som konvertit blev han 1893 omdöpt (sub conditione) av pater Wessel i Eugeniakyrkan. Jesuiterna såg att han möjligen hade en kallelse till orden och skickade honom därför utomlands för vidare studier. Två år vistades han hos pater Stolbergs släktingar innan han i september 1896 inträdde i novisiatet i österrikiska Feldkirch. Han utträdde i mars 1898 och återvände till Stockholm för att åter ägna sig åt faderns tenngjuteri.

Att Santesson senare uppmärksammades berodde på händelser som ägde rum flera år efter ordensutträdet. År 1900 inledde han förhållanden med kvinnor och så småningom även med ett antal yngre män. I början av januari 1907 anhölls han av polisen och han dömdes senare till tio månaders straffarbete på Långholmen för ”brott mot naturen”. Hans medanklagade, en ung man, som i december året innan gjort ett självmordsförsök varigenom affären uppdagats, dömdes till tre månaders straffarbete villkorligt. Fallet blev uppmärksammat i pressen, som tävlade i avståndstagande. En stor tidningsdebatt om homosexualitet följde.

Offentliggörandet och straffet medförde en personlig katastrof för Santesson vad gällde relationen till släkt, vänner, affärskontakter och medlemmarna i den katolska församlingen. År 1913 flyttade han till Paris, varifrån han återkom efter krigsslutet.

Nils Santesson förblev katolik livet ut. Han var skulptör och skrev konstrecensioner i tidningspressen, men hade ekonomiska bekymmer. Jesuiterna och biskop Müller höll kontakten och stödde honom med uppgifter som översättare och språklärare för nykomna präster. Han fick även små konstnärliga uppdrag, så är vigvattensskålen i S:ta Birgittas kyrka i Norrköping ett verk av honom. Men Santessons liv kom i mycket att präglas av inre och yttre konflikter. Han dog 1960, 87 år gammal.

Dagen före Santessons inträde gjorde en annan yngling från Sverige detsamma, men i Holland. Max Sellmann var född 1877 i Spandau utanför Berlin och kom ett par år gammal med föräldrar och syskon till Sverige. Fadern var bryggare, katolik, medan hans mor konverterade i Eugenia 1892 när familjen bodde utanför Sundsvall. I Stockholm hade de flera släktingar verksamma inom bryggeri- och bokbinderinäringarna.

Familjen hade 1888 flyttat till Timrå utanför Sundsvall, där fadern förestod bryggeriet i Mariedal. 1892 mottog Max första kommunionen i Stockholm och blev konfirmerad av biskop Bitter i Gävle.

1896 inträdde Max som jesuitbroder i Blijenbeek. Han var sedan kock på flera platser i Holland. Hösten 1899 flyttades han till Danmark, men i maj 1902 utträdde han ur orden då han var stationerad i Köpenhamn. Han kom därpå till Stockholm, innan han återvände till Timrå. Här skaffade han sig ett bokbinderi och ett tryckeri, gifte sig katolskt i Gävle med en protestantisk kvinna men uppfostrade inte barnen katolskt. Den före detta jesuiten synes ha avlägsnat sig från den katolska kyrkan. Han har under många år omnämnts som en känd profil, inte minst som livsfilosof och idealist. Han avled 1971 vid 93 års ålder i Vivsta, Timrå.

Missionär i USA

Efter ett uppehåll på åtta år inträdde år 1904 två konvertiter i jesuitorden. Det skulle sedan dröja innan näste svensk tog samma steg.

Den senare i USA verksamme John Neander föddes 1877 i Göteborg, konverterade där 1899, då han döptes sub conditione av pater Franz Borka. Neander hade en stark längtan att bli missionär, men eftersom han saknade tillräcklig utbildning sändes han till den återöppnade apostoliska skolan i Amiens. Efter flera års studier inträdde han 1904 i jesuitorden i Amerika, där man var intresserad av en svenskspråkig man som kunde hjälpa skandinaviska invandrare som ville bli katoliker.

Efter tre år i novisiatet i staten New York kom Neander till jesuiternas Gonzaga-universitet i Spokane i staten Washington på USA:s västkust. Därefter sändes han för ett år till jesuitmissionen i kråkindianer-nas reservat i Montana för att undervisa barn i skolan. De följande tre åren var han ekonomiansvarig vid Gonzaga-universitetet.

Som avslutning studerade Neander teologi i St. Louis, där han prästvigdes 1917. Men endast ett år fick han vara präst. Efter några månader i Seattle återvände han till Spokane för att undervisa i filosofi och engelska, franska och matematik. Men hösten 1918 drabbades han av influensaepidemin och avled vid 41 års ålder.

Moderniststriden

Den siste svensk som under den här tiden blev jesuitnovis var Niklas Bergius, som var född 1871 i Uddevalla, där fadern var handlare. Som femtonårig inackorderad skolpojke vid Göteborgs latinläroverk besökte han för första gången S:t Josephs katolska kyrka. Han har senare berättat om besöket, som grep honom djupt och gjorde ett outplånligt intryck. Men det skulle dröja mer än tretton år innan han på nyårsdagen år 1900 i Göteborg upptogs i den katolska kyrkans gemenskap. Då var han bosatt i Vänersborg, men han började därefter studera i Uppsala.

1904 inträdde Niklas Bergius i jesuitorden i Exaten. Efter två år flyttade han till Valkenburg för filosofistudier, men efter lång tids tvivel och tvekan utträdde han ur Jesu sällskap.

Bergius betraktade sig sedan ungdomen som kantian och när påven Pius X:s antimodernistencyklika 1907 betecknade bland annat kantianism som heresi, fick han stora problem. Hans spiritual, professorerna och rektorn misslyckades att få honom att ändra åsikt trots att han ogärna ville lämna orden. Full av bitterhet mot påven och encyklikan förklarade han sin vördnad för Kant och Luther och närmast som agnostiker utträdde han i februari 1908. Till jesuitgeneralen skrev provinsialen: ”Protestanten gömmer sig alltså mycket djupare än man kunnat ana. Gud vare tack, att det kommer fram nu och inte senare, när han skulle prästvigas.”

Bergius återvände till Sverige och blev en mycket uppskattad lärare i kultur- och religionshistoria vid arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik i Dalarna. 1916 gifte han sig med lärarkollegan där, Eva von Bahr, som tidigare varit docent i Uppsala.

Efter utträdet hade Bergius tagit avstånd från den katolska kyrkan, men han försonades med kyrkan 1918. Denna religiösa omvändelse bidrog till att även hustrun så småningom konverterade. 1927 flyttade paret till Kungälv, där Bergius drog sig tillbaka som privatlärd. Han avled 1947. Båda makarna blev mycket aktiva katolska skribenter.

Inga konvertiter från Sverige?

Den tyske jesuitprovinsialen ansåg att fallet Niklas Bergius (som varit 33 år gammal vid inträdet) ”var ett nytt bevis att man icke skall uppta konvertiter från Sverige, i alla fall i sådan ålder”. Svenskar som konverterade i mogen ålder hade protestantismen så djupt inneboende i sig att

de aldrig skulle kunna bli genuina jesuiter eller katolska präster, ansåg han. Denna åsikt medverkade kanske till att jesuitkallelserna från Sverige upphörde. Ett par år efter Bergius utträde bestämde sig jesuiter-na för att dra sig ur arbetet här. De kunde inte utveckla det svenska arbetet i avsedd riktning på grund av den dåvarande apostoliske vikariens motstånd mot en alltför stark jesuitnärvaro. Under hela 1910-talet gick verksamheten på sparlåga i väntan på att de skulle lämna landet. Först 1920 bestämdes att jesuiterna skulle bli kvar, men entusiasmen från 1880- och 90-talen var borta. I stället var det en viss uppgivenhet och besvikelse som under åtskilliga år i någon mån präglade arbetet, vilket naturligtvis inte var befrämjande för svenska kallelser till orden.

Lite av den optimism, som hade präglat de jesuitiska pionjärernas första två årtionden i Sverige, återkom så småningom. Efter andra världskriget har jesuitordens svenska verksamhet på nytt börjat blomstra, även genom inhemska ordenskallelser. Av de sjutton i Sverige nu verksamma jesuiterna är fem svenskfödda, alla konvertiter, och en av de andra blev (likt pater Stolberg) jesuit efter några års prästverksamhet i Sverige. Detta är väl något som får sägas vida överträffa resultaten av det sena 1800-talets många försök att rekrytera svenska jesuitnoviser.

Artikeln är ett förkortat föredrag hos Katolsk Historisk Förening i Stockholm den 22 september 2005 och bygger bland annat på handlingar i S:ta Eugenia katolska församlings arkiv, den nordtyska jesuitprovinsens arkiv i München och jesuiternas Archivum Romanum i Rom.

Artikelförfattaren är arkivarie vid Riksarkivet i Stockholm.



Publicerad 2006 i nummer 5