Sharia – ett flexibelt rättssystem
Heine, Peter

Vad döljer sig närmare bestämt bakom ”sharia”, det islamiska rättssystem, som i många muslimska länder åtminstone till en del är gällande idag och som till exempel alldeles nyss infördes som normerande i Pakistan? Peter Heine, islamsakkunnig vid Humboldtuniversitetet i Berlin, ger en överblick över den islamiska rättens källor, metoder och moderna problem. Artikeln har tidigare publicerats i den tyska katolska tidskriften Herder Korrespondenz 12/98.

När man idag diskuterar islam går det knappast att undvika ordet ”sharia”. De flesta människor i Europa associerar främst begreppet med grymma dödsstraff för stöld, äktenskapsbrott eller avfall från tron. I den islamiska världen har ”sharia” blivit ett stridsrop för radikala muslimer. De anser att en av huvudorsakerna till de muslimska staternas teknologiska underutveckling och ekonomiska underlägsenhet gentemot västvärlden är att den islamiska rätten har en bristande förmåga att hävda sig, och de förväntar sig att alla samhällsproblem ska få en snabb lösning i och med att den återinförs. Det anstår inte den islamiska rätten varken i teori eller praxis att reduceras till vissa bestraffningar och en näst intill eskatologisk förväntan på frälsning.

Sharia handlar till att börja med inte om ett skriftligt eller genom muntlig tradition fast formulerat rättsligt system utan om bestämda sätt och fastslagna metoder för att avgöra vad som är rätt i alla rättsliga och religiösa frågeställningar. Då kan man konstatera att de personer som är indragna i beslutsprocessen har stor flexibilitet och goda personliga möjligheter att avgöra vad som är rätt.

De rättslärda behöver egentligen bara hålla sig till en viss grundläggande konsensus. Därför konstaterar den syriske sekuläre juristen Aziz al-Azmez med rätta: ”Detta uttryck (sharia) står inte för lagen utan är en allmän beteckning för den sedliga ordningen, liksom nomos eller dharma…” Det finns otaliga möjligheter att tolka de rättskällor som skall användas och de kan alltså leda till att konkreta rättsliga problem, teologiska frågor eller rituella oklarheter får flera ofta motstridiga lösningar.

Basen för den islamiska rätten och dess högsta auktoritet är alltid Koranen som Guds oskapade ord på det arabiska språket. Det är dock ett misstag att förutsätta att Koranen är ett fullständigt juridiskt kompendium. Större delen av dess utsagor handlar om teologiska frågor i vidaste mening. Instruktioner när det gäller straff- och civilrätt utgör däremot endast en ringare del av Koranen. Eftersom enligt islamisk tro Guds uppenbarelse för mänskligheten en gång för alla avslutades i och med profeten Muhammeds död år 632 existerar inga andra rättsliga utsagor med jämförbar auktoritet.

Den näst Koranen viktigaste rättskällan är samlingen med de kanoniska profettraditionerna (Hadith) i vilka alla profeten Muhammeds uttalanden och handlingar finns samlade. Frågan om dessa texters autenticitet tas gång på gång upp i västerländska experters vetenskapliga diskussioner men den spelar ingen faktisk roll eftersom muslimerna betraktar alla de här texterna som äkta historiska traditioner. I denna omfångsrika textsamling behandlas de mest skilda teman också i rättsliga frågor. Ändå är också denna källa enligt muslimska föreställningar bara begränsad till tiden före profetens död.

Också efter profeten Muhammeds död och ända in i vår tid ställdes man emellertid gång på gång inför juridiska problem och tvistefrågor. För att lösa dem använder man två metoder som inte har lika stor auktoritet som de ovan nämnda. Den första är den analogiska slutledningen (Qiyas). När Koranen eller Hadith gör ett uttalande om en rättslig fråga, bedöms en liknande händelse på motsvarande sätt. När alltså Koranen straffbelägger stöld så riskerar andra jämförbara former av orättmätigt egendomsförvärv att beläggas med samma straff. Dessutom finns Idschma, de lärdas konsensus. Om islamiska rättslärda är överens i en bestämd fråga, som inte har prejudikat i Koranens föreskrifter eller i profettraditionerna, betraktas deras ståndpunkt som överensstämmande med Guds vilja. Dessutom finns också de juridiska termerna ”det allmänna bästa” och ”att man finner något vara bra” som hjälp för att avgöra enskilda frågor. De kan i bestämda situationer sätta också allmänt accepterade rättsliga bestämmelser ur spel åtminstone för en tid. Så har i tider av hungersnöd eller i andra nödsituationer muslimer tillåtits att äta sådan mat, till exempel svinkött, som i vanliga fall är belagd med strängt tabu.

Som jag redan har visat, har den islamiska rätten en hierarki av rättskällor. Ändå kan man redan här konstatera att det råder stora meningsskiljaktigheter mellan enskilda jurister. Några erkänner uteslutande Koranen och Hadith som källor och avvisar alla andra möjligheter och metoder att skipa rättvisa. För att de ska kunna handskas med moderna samhällsfrågor är det nödvändigt att de i särskilt hög grad är kompetenta att tolka Koranen och traditionerna. Även de enskilda rättsskolorna och strömningarna, som åtminstone i teorin erkänner varandra, yttrar sig i några konkreta frågeställningar på helt olika, ja till och med motstridiga sätt. Alltså tillåter den hanafitiska rättsskolan, som framför allt turkiska muslimer rättar sig efter, att en ung ogift kvinna, ja till och med en omyndig flicka, bor i en egen lägenhet utan att stå under uppsikt av en manlig anförvant. Denna ståndpunkt delas inte av den i Nordafrika förhärskande malakitiska rättsskolan.

Till och med i frågor, som verkar vara avgjorda i Koranen, råder olika uppfattningar. Så hotar till exempel Koranen en tjuv med amputation av handen. I några islamiska stater verkställs också detta straff. Ett stort antal rättslärda är dock av den åsikten, att man först får utdöma och verkställa ett sådant straff, när de ekonomiska och sociala förhållandena i de muslimska samhällena kännetecknas av ett allmänt och jämnt fördelat välstånd, som borde göra varje stöld i grunden överflödig.

Juridiskt sakkunnigutlåtande och sedvanerätt

De få exempel som ovan presenterats har när det gäller sharia visat att det handlar om en ganska ostrukturerad rätt, i vilken motstridiga ståndpunkter snarare utgör regel än undantag. Endast specialisterna, de islamiska rättslärda har någon möjlighet att finna sig till rätta här. På grund av den kompetens de förvärvat under långvariga studier, kan de besvara de juridiska frågor som osäkra troende ställer till dem. De avger då ett juridiskt sakkunnigutlåtande (fatwa) vars bindande kraft för den troende beror på den sakkunniges juridiska kompetens och livsföring men också på de skäl utlåtandet vilar.

Den divergens i de juridiska sakkunnigutlåtandena som ofta är lätt att se och som nu är allmänt utbredd på grund av de mest olika kommunikationsmedel, har sedan mitten av 1960-talet lett till att befolkningen i stora delar av den muslimska världen blivit allt mer förvirrad. Därför tog en av de viktigaste muslimska organisationerna, Världsmuslimsamfundet, på 1970-talet initiativet till en ”Akademi för islamisk rätt” som strävar efter att komma fram till en enhetlig islamisk juridisk ståndpunkt i grundläggande frågor. Dit hör till exempel följderna av att det blivit tillåtet att investera i aktier eller livförsäkringar, av att möjligheten till konstgjord befruktning eller till organtransplantation blivit verklighet. Frågan om eutanasi ska vara tillåten eller inte har också behandlats. I akademins utskott diskuterar rättslärda från hela den muslimska världen de här frågorna, sedan de anlitat lämpliga medicinska, psykologiska eller ekonomiska experter, och avgör dem så enligt principen om experternas konsensus. Akademins ställningstaganden offentliggörs därefter i hela den islamiska världen. Generellt bindande för alla muslimer är deras ståndpunkter dock inte.

Men frågan kvarstår: Hur långt kan den islamiska rätten faktiskt genomdrivas och tillämpas praktiskt i muslimska samhällens moderna vardagsliv? Naturligtvis ansåg medeltidens islamiska rättsteoretiker liksom vår tids moderna radikala muslimer, som kräver att sharia skall införas, att det är självklart att den islamiska rätten är det enda giltiga rättssystemet. Enligt deras åsikt är det innehavarna av den politiska makten som skall att se till att den heliga rätten genomförs. I rättslig praxis förhåller det sig dock alltsedan den islamiska rättshistoriens begynnelse lite annorlunda. Sharia befinner sig nämligen sedan gammalt i en konkurrenssituation gentemot andra juridiska idéer och metoder. Särskilt stor betydelse för den juridiska vardagen i muslimska samhällen har framför allt den traditionella sedvanerätten, som den islamiska rätten sedan gammalt har varit tvungen att komma överens med.

De islamiska rättslärda accepterar den i så måtto som den inte kommer i konflikt med sharia. De förklarar att man i alla de fall där sharia inte har några juridiska bestämmelser ska förfara enligt den sedvanerätt som är tradition i respektive region. Därmed sanktionerar de ett förfarande, där de i alla fall inte skulle kunna använda sharia. De måste dock också finna sig i att det är sedvanerätten som slår igenom i praktiken i de flesta situationer, där sedvanerätten och den islamiska rätten intar olika ståndpunkter. Ett exempel på detta är olika arvsrättsliga traditioner. Enligt den islamiska arvsrätten har en dotter rätt till en noga fastställd andel av arvet efter sin far. Denna rätt har ända in i vår tid endast bristfälligt tillämpats i övre Egyptens byar liksom i Irans eller Afghanistans nomadsamhällen, något som rättsetnologiska undersökningar tydligt har visat.

Den traditionella rätten är, som det visat sig, så dominant därför att den främst handlar om att återställa den rättsfrid som har störts genom en viss händelse, och därmed om den samhälleliga, politiska och under vissa omständigheter ekonomiska jämvikten inom bygemenskapen eller i stadskvarteret. Detta är säkert den huvudsakliga orsaken till att många människor i muslimska länder föredrar en traditionell konfliktlösning framför en juridisk uppgörelse. Den amerikanska rättsetnologen June Starr påpekade att till exempel bönder i Anatolien (och inte bara där) har gjort erfarenheten att processer i en statlig domstol drar ut på tiden, kostar pengar och i regel inte tillfredsställer någon av parterna i konflikten med sina utslag. Domare vid statliga domstolar i den muslimska världens olika länder föreslår å sin sida parterna i vissa fall, till exempel när unga kvinnor rövas bort, att de skall lösa den uppkomna konflikten på traditionellt sätt.

I Mellanösterns och sydvästra Asiens traditionella rättssystem satsar man då på en medlare, som har gott rykte i sitt samhälle och som inte är inblandad i den konflikt som det handlar om. Han förhandlar med båda parterna till dess att man kommit fram till en förlikning i sak. En speciell juridisk symbios mellan de olika rättssystemen rapporteras från Afghanistan före inbördeskriget. Beträffande brott som omfattade något slags dödande, avgjorde en muslimsk eller västerländskt orienterad domstol den anklagades skuld, men överlät honom/henne till offrets släktförbund, när det gällde att fastställa domen och att sedan enligt pashtunwalli (majoritetsbefolkningens traditionella rättssystem) verkställa bestraffningen eller komma överens med förövaren eller hans/hennes familj om någon form av materiell gottgörelse.

Västerländsk och islamisk rätt

Det andra rättssystem som konkurrerar med sharia är naturligtvis det västerländska. I alla moderna islamiska stater, som på ett eller annat sätt har hamnat under västerländskt inflytande under någon period av sin historia är antingen hela rättssystemet eller åtminstone en del av det utformat efter europeisk förebild. Vilken europeisk förlaga det handlar om beror på när det infördes och av den europeiska stat, som till exempel i sin egenskap av kolonialmakt då hade ett avgörande inflytande på de politiska och juridiska förhållandena. Dessutom existerar nutida muslimska staters rättssystem inte i ett tomrum utan de är involverade i ett nät av internationella juridiska regelverk inom de områden som rör folkrätten, de internationella fördrag och konventioner samt diplomatiska överenskommelser vilka alla saknar motsvarigheter i de islamiska rättstraditionerna eller som till och med kanske motsäger dem. Hur oöverskådlig situationen kan vara visar exemplet med kungariket Marocko, där ett av Frankrike inspirerat rättssystem och den islamiska rättsformen i praktiken existerar bredvid varandra. Parterna i en process avgör vilka rättsnormer man skall döma efter. Ofta finns den ”västerländska” och den ”islamiska” domstolen i samma byggnad men i olika rum, och det kan inträffa att en domare, som är kunnig i båda rättssystemen, bara byter rum för att skipa rätt efter en för tillfället annan lagbok och med annorlunda juridiska metoder. I andra fall avgörs vissa delområden av juridiken efter islamiska regler och andra efter västerländska normer. I Israel till exempel gäller islamisk rätt när muslimer är parter i civilmål, men i brottmål döms de däremot efter västerländsk rättsordning. Jämförbara förhållanden hittar vi också i Libanon, där civilrättsliga överenskommelser för muslimer avgörs enligt islamisk rätt och för de olika kyrkornas medlemmar enligt deras respektive kyrkorätt. Men på andra juridiska områden dömer man å andra sidan enligt västerländska rättsformer, i detta fall framför allt efter den franska.

Ett standardkrav som ställs av radikala islamiska politiker och många islamiska teologer i nästan alla muslimska stater är att sharia skall återinföras eller användas konsekvent. I en del fall reagerar de då mot att sekulära reformatorer sedan 1920-talet har avskaffat detta rättssystem. Detta har gjort att sharia blivit en symbol för att en stat eller en regim är muslimsk. De ofta mycket pragmatiskt agerande makthavarna i islamiska stater som endast delvis kan hävda sin rätt att existera genom att hänvisa till demokratiska beslutsprocesser, har reagerat på sådana krav med eftergifter, som visserligen är spektakulära men i verkligheten endast kan betecknas som marginella. Typiska exempel på detta är förbud mot offentlig handel med eller konsumtion av alkohol och praxis att inte servera några alkoholhaltiga drycker på de statliga flygbolagens flygningar. Sådana förbud är framför allt cyniska, eftersom de berörda staterna samtidigt innehar monopol på att framställa alkoholhaltiga produkter eller, som Algeriet, hör till världens stora vinproducenter.

I andra fall beslutar politiker, som står under starka inrikespolitiska påtryckningar, att sharia omgående ska införas i landet. Stora delar av det offentliga livet förblir oberörda av en sådan förändring av rättssystemet. Orsaken till detta är inte minst att den islamiska rätten i många fall inte erbjuder några möjligheter att reglera olika frågor. I sådana fall återinträder den statliga rätten. Den betecknas då som ”konungsligt påbud” eller som ”order från det högsta revolutionskommandot” etc eller helt enkelt som ”en förvaltningsföreskrift från administrationen”. Bortsett från allmänna synpunkter är detta förfarande betänkligt eftersom en sådan föreskrift utan vidare kan avskaffas, förändras eller begränsas utan att någon motsvarande lagstiftningsprocess har genomförts. Mot sådana bestämmelser kan man knappast heller kämpa med rättsliga medel. Rättsosäkerheten blir därför mycket stor.

Vidare är det problematiskt – efter allt som blir känt om den rådande

så kallade islamiska rättspraxisen – att den islamiska rättens regler ofta inte används på korrekt sätt. Alltså hänvisas i redogörelser för den aktuella processen i Teheran mot tysken Hofer (fallet handlar om otukt) gång på gång till att de fyra vittnen som den islamiska rätten kräver, inte har trätt fram. I Sudan avrättades i mitten av 1980-talet en framstående teolog fast han var äldre än 70 år. Anklagelsen gällde avfall från tron och i ett sådant fall kräver den islamiska rätten att man bevisar att den anklagade är vid sina sinnens fulla. Kravet blir mindre då det gäller personer över 65 år. Enligt detta skulle den anklagade överhuvudtaget inte kunnat dömas.

Problem för religiösa minoriteter

Hur flexibelt den islamiska rätten än må praktiseras, innebär bara det faktum att den införs eller återinförs en försämring av den rättsliga ställningen för åtminstone en kategori människor. Här syftar jag inte på kvinnorna, vars personliga frihet åtminstone enligt några rättsskolors läror skulle kunna utvidgas om den islamiska rätten användes konsekvent i vardagslivet. Särskilt berörda av sharias införande är medlemmarna av religiösa minoriteter, men också agnostiker och ateister. Med rätta visar många muslimer på att islam alltifrån början energiskt har avvisat tvångsomvändelser och tillerkänt judar, kristna och zoroastrier rätt till fri religionsutövning. Ibland inbegreps också bekännare av andra religioner i Afrika och Asien i denna grupp ”skyddslingar”. Därmed skulle islam enligt de muslimska apologeterna ha givit världen ett exceptionellt exempel på tolerans.

Det är riktigt att de som tillhör de andra uppenbarelsereligionerna i den islamiska staten åtnjöt en hög rättssäkerhet i jämförelse med den som gällde för religiösa minoriteter under medeltiden och den nya tidens första sekler i västerlandet. Men i vardagslivet var de andra klassens medborgare, deras vittnesmål var mindre giltigt i rätten än en muslims, de måste betala en särskild skatt och de nekades tillgång till åtskilliga tjänster i det offentliga livet på grund av sin religionstillhörighet. Enligt moderna västerländska föreställningar om de mänskliga rättigheterna strider sådant mot kraven på frihet och jämlikhet. Hur de religiösa minoriteterna bedömdes och behandlades har sin grund i sharias bestämmelser, som hittills inte har ändrats och som med hänsyn till upphovsläget väl inte heller kan modifieras.

Ändå kvarstår – om man bortser från Saudiarabien – i alla stater, som på senare tid har infört sharia, möjligheten för de nämnda religiösa minoriteterna att uppföra och underhålla kyrkor och tempel. I en del fall får det dock inte vara möjligt att identifiera dem som kultbyggnader på exteriören. Man måste också konstatera att minoriteterna inte får samma statliga stöd som islam. Livet som andra klassens människor har för övrigt lett till att orientaliska kristna och judar i vår tid entusiastiskt har kämpat för sekulära ideologier som den arabiska nationalismen eller socialismens olika varianter.

Ännu besvärligare är situationen för personer som själva eller vars förfäder har vänt ryggen åt islam, då den islamiska rätten konsekvent införs och tillämpas. Straffet för avfall är enligt flertalet islamiska rätts-lärda döden. Men juristerna har ställt upp ganska stora hinder för att man ska kunna bevisa att någon har avfallit från islam. Till dessa hör att avfällingen i fråga måste vara vid sina sinnens fulla bruk. Därför argumenterar många rättslärda så att en människa som tar döden med i beräkningen när han eller hon vänder islam ryggen, inte kan ha alla förståndsgåvor i behåll. Därigenom uppfylls inte ett viktigt villkor för att han eller hon skall kunna dömas och bestraffas. Andra lärda intar däremot ståndpunkten att ingen utom Gud faktiskt kan se in i människohjärtat. Han allena kan veta om någon verkligen har avfallit från sin tro. På grund av detta har antalet domar och avrättningar på grund av avfall hittills varit försvinnande litet.

Å andra sidan har under de senaste årtiondena två religiösa samfund fått lida särskilt mycket sedan sharia införts. Det är dels Bahai med sina numera miljontals anhängare, dels den så kallade Ahmadiyarörelsen inom islam. I båda fallen handlar det om religiösa samfund som har utvecklats ur islam. Grundarna av dessa religioner och deras anhängare bryter mot den islamiska dogmen att Muhammed är ”profeternas insegel”. Rättsligt ser sig anhängarna till såväl Bahai som Ahmadiya ställda inför följande problem: Enligt islamisk tro finns det två möjligheter att bli muslim. Den första är en individs personliga fria beslut att bekänna att det inte finns någon Gud utom Gud och att Muhammed är Guds sändebud. Det andra sättet att bli muslim är av genealogisk natur. Man blir muslim för att man avlats av en muslimsk far.

Eftersom ett flertal av Bahai-anhängarna, framför allt i Mellanöstern och sydvästra Asien, i kedjan av släktled kan uppvisa en manlig muslimsk trosbekännare, har de enligt islamisk uppfattning vid födseln varit muslimer och sedan vänt islam ryggen genom att bekänna sig till Bahais tro. Särskilt från Iran, där Bahai-religionen uppstod och där den haft ett stort antal anhängare, har det alltsedan den islamiska revolutionen 1979/80 gång på gång rapporterats att Bahai-anhängare anklagats som avfällingar och avrättats. Andra har – antagligen efter statliga påtryckningar – avsvurit sig sin religion och anslutit sig till islam.

Kring frågan om anhängarna till Ahmadiya är muslimer eller inte har det förts våldsamma diskussioner i Pakistan. Under 1980-talet förklarade statliga institutioner – uppenbarligen efter påtryckningar från Västerlandet – att anhängarna till Ahmadiyarörelsen skulle behandlas som en skyddad minoritet liksom judar och kristna. Men ändå har det förekommit förföljelser och regelrätta pogromer med jämna mellanrum. Båda rörelserna kännetecknas för övrigt av en stor öppenhet gentemot den moderna tidsandan och de har också trätt fram i offentligheten genom brett upplagda missionskampanjer.

Det är ytterst svårt för en västerlänning att värdera införandet eller återinförandet av sharia. Å ena sidan överensstämmer den islamiska rätten inte med grundläggande västerländska rättsnormer på en del viktiga områden som till exempel deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den historiska politiska utvecklingen har medfört att dessa

rättsliga normer fått universell karaktär. Men ofta när man kräver att katalogen över mänskliga rättigheter ska vara bindande också för den muslimska världen förbiser man det faktum att de mänskliga rättigheterna i Västerlandets politiska praxis ofta ignoreras och instrumentaliseras. Därigenom förlorar de naturligtvis i trovärdighet, framför allt i den muslimska världen.

Å andra sidan råder i många, ofta auktoritärt styrda, stater i den muslimska världen en hög grad av rättsosäkerhet och godtycklighet. Införandet av ett allmänt accepterat rättssystem som sharia skulle kunna ge den enskilde muslimen åtminstone ett visst mått av rättssäkerhet, något som skulle kunna få ett medvetande om individens rätt gentemot statliga auktoriteter till följd. Men dit är säkert vägen lång.



Översättning: Birgitta Carlquist


Publicerad 1999 i nummer 1