Vad uppfostrar barnboken till?
Kåreland, Lena

Något om ideologier i barnlitteraturen.

Lena Kåreland är fil dr i litteraturvetenskap. Hon undervisar f n i barn- och ungdomslitteratur vid Uppsala universitet och är informationssekreterare vid svenska barnboksinstitutet.

Barnlitteraturen hade när den utvecklades i större skala på 1700-talet ett klart uppfostrande syfte och fungerade som ett medel i barnens uppfostran. Barnböckerna skulle förmedla både lärdomar som ansågs viktiga och normer och regler, som var nödvändiga rättesnören för det uppväxande släktet. Den tidiga barnlitteraturen speglar härigenom på ett intressant sätt tidens värderingar och man kan avläsa de förhärskade ideologierna i den för barn och ungdom utgivna litteraturen.

Hurdana vuxna ville man att barnen skulle bli? Vilka egenskaper ansåg man viktiga att bibringa de unga? Sådana frågor kan barnlitteraturen hjälpa till att ge svar på. Inte bara den äldre barnlitteraturen utan även vår tids barnböcker ger uttryck åt normsystem och innehåller värderingar av olika slag, värderingar som påverkar barn i olika riktningar. Men det uppfostrande syftet är mindre framträdande i den moderna barnlitteraturen. Numera finns det också en renodlad underhållningslitteratur för barn – som i och för sig inte är fri från värderingar. Det är emellertid betydligt svårare att fånga de ideologier som vår egen tids barnböcker rymmer, eftersom de inte framträder lika tydligt som i äldre barnlitteratur. I den senare speglas nämligen ett samhälle som vi hunnit få ett tidsperspektiv på.

I denna artikel tänker jag med utgångspunkt i några olika barnböcker diskutera de ideologier som barnlitteraturen förmedlar och ta upp den debatt som förts om hur barnboken påverkar barn. Sådana frågeställningar leder också inpå en diskussion om barnlitteraturens funktion överhuvud.


Att det dröjde ända till 1700-talet innan de första barnböckerna såg dagens ljus berodde på att det tidigare knappast funnits några barn med tid och möjlighet att konsumera barnböcker. Barndomen som sådan är en relativt sen företeelse, vilket forskare har kunnat visa. Den barnlitteratur som uppstod på 1700-talet var nära knuten till pedagogiken. Upplysningens tänkande dominerade och kunskap och förnuft var de förhärskande idealen. En borgarklass började växa fram vid denna tid och ett borgerligt familjeliv utvecklades, där barnen i hemmets sfär uppfostrades för kommande uppgifter i samhället. Härigenom uppstod ett behov av barnböcker. Förläggare – den förste i England på 1740-talet – fann att barnboken kunde vara en lönsam produkt att satsa på.

1700-talets barnböcker ville lära ut ett korrekt uppförande. De föreskrev hur barn i skilda samhällsgrupper borde uppträda och dessa etikettböcker var mycket strikt utformade både socialt och könsrollsmässigt. Reglerna var olika dels för adelsmännens och borgerskapets barn och dels för pojkarna respektive flickorna i de olika samhällsgrupperna. För arbetarklassens pojkar och flickor skrevs det knappast några böcker alls. Det viktigaste för dessa barn var att så snart som möjligt lära sig arbeta och komma ut i produktionen.



Mönsterbildande gestalter

En annan typ av barnböcker som under lång tid förblev mycket vanliga var böcker som med hjälp av mönsterbildande gestalter eller avskräckande exempel försökte lära ut ett önskvärt beteende. En sådan funktion hade t ex den kända tyska bilderboken Pelle Snusk av Heinrich Hoffman. Den utkom i Tyskland 1845 och i Sverige 1849. På ett roande sätt serveras här en mängd förmaningar mot allehanda ofog – lek med tändstickor, matvägran, tumsugning och djurplågeri. De barn som bryter mot de gällande reglerna straffas mycket hårt, vilket säger något om tidens uppfostringsklimat. Tumsugaren får t ex båda tummarna avklippta och matvägraren svälter ihjäl.

Det finns även modernare varianter av Pelle Snusk. Betty Mac Donald t ex har i Tant Mittiprick från 1948 berättat om vanliga uppfostringsbesvär: barn som inte vill plocka upp efter sig, inte vill tvätta sig eller inte vill gå och lägga sig. Tant Mittiprick har en mängd undergörande kurer för att få bukt med barnen. Det vittnar om att uppfostringsklimatet ändrat sig sedan Pelle Snusks dagar. Tant Mittiprick använder framförallt en passivare metod. Hon låter barnen ta konsekvenserna av sitt beteende och låter dem inse vilka följderna blir.

Det primära syftet med majoriteten av de äldre barnböckerna var dock att bibringa barnen religion och göra dem till goda kristna. Redan Martin Luther hade på 1500talet tagit initiativ till att ge ut katekes och bönbok speciellt bearbetade och avsedda för barn. Även i mer världslig barnlitteratur kom det religiösa syftet under en lång tid att bli dominerande.

Hur skilda tiders ideologier påverkar barnlitteratur kan man se särskilt väl, om man studerar verk som kommit ut i olika bearbetningar. Paradexemplet här är Daniel Defoes Robinson Crusoe, som första gången gavs ut 1719. Boken blev genast en succé och redan 1720 började man göra förkortningar och bearbetningar. Defoe hade inte alls avsett att skriva en barnbok, men Robinson Crusoe kom att bli en av barnlitteraturens klassiker som under årens lopp utkommit i ett flertal olika upplagor och bearbetningar.

Den i Sverige mest spridda bearbetningen av Robinson Crusoe är Joachim Heinrich Campes. Campe, som var utbildad till präst och förestod en internatskola, försåg boken med en ramberättelse och kommenterar flitigt berättelsen i religiös och moraliserande anda. Margareta Winqvist har i ett arbete med titeln Den engelske Robinson Crusoes sällsamma öden och äventyr genom svenska språket, 1973, gått igenom de olika svenska utgåvorna av boken. Hon framhåller beträffande Campes bearbetning att Defoes stränga Gud hos Campe blir den gode Fadern som i sin vishet inrättar allt till människornas fromma. Ett känt exempel härpå är då Campe hävdar att Gud försett kokosnöten med tre svaga punkter för att det skall vara lättare för människan att få hål på skalet och kunna dricka nötens mjölk.

Kristna dygder

De kristna dygder som särskilt poängterades i barnböckerna var lydnad, ödmjukhet, förnöjsamhet och förtröstan på Guds allmakt och förmåga att styra allt till det bästa. En för sin tid och sitt slag typisk barnbok är På vandring till morfar, berättelse för barn av pseudonymen A L-m. Denna bok kom ut 1900 och är skriven av Anna Lejdström. På vandring till morfar har många drag av söndagskoleberättelse. Den handlar om två föräldralösa syskon. Fadern som uppträtt som cirkuskonstnär dör i bokens början och de två syskonen får klara sig själva och tvingas ge sig ut på vandring. De har en morfar som de aldrig träffat, men han är nu den enda som kan ta hand om dem. Efter många mödor och prövningar når de två barnen slutligen fram till sin morfar, en välbärgad bonde på Gotland, och allt slutar i största harmoni:

”Så hava vi nu, mina kära läsare, följt de små syskonen genom växlande öden. Vi hava sett, hur Gud med huld fadershand lett dem genom prövningens och bedrövelsens skuggor ut i lyckans och glädjens solsken, hur de övergivna små funnit både hem och hjärtan öppna för dem.

Om I något aktgivit på Guds styrelsesätt med människobarnen här på jorden, så kunnen I dock ana, att deras levnadsstig ej heller i framtiden var fullkomligt jämn och blomsterströdd. Gud måste ibland lägga stötestenar i vår väg, för att vi skola förstå, att vi ej kunna gå vår väg allena, utan att vi av hjärtat måste bedja vår Herre Jesus vara vår ledsagare och vägvisare. Blott så komma vi säkert fram till himmelen, där glädjen är fullkomlig.”

Här ser man att barnboken närmast fungerar som förkunnelse och predikan. Jordelivet ses som en förberedelse för de himmelska fröjderna. I ett sådant perspektiv blir det naturligt att barnboken inte tar ställning till samhälleliga missförhållanden och brister. Dessa betraktas huvudsakligen som nödvändiga och naturliga, på samma sätt som man ser det vara helt i sin ordning att det finns skilda samhällsklasser, som lever under helt olika villkor. Den fattige bör förnöjsamt finna sig i sin situation. Är man bara flitig och arbetsam ordnar sig allt till det bästa.



Vandringstemat, som är mycket framträdande i den ovannämnda boken På vandring till morfar, förekommer i flera barnböcker. En känd vandringsbok är Laura Fitinghoffs Barnen från Frostmofjället, som kom ut 1907. Litterärt står den på en helt annan nivå än På vandring till morfar.

Den är också skriven i ett alldeles bestämt syfte. Författarinnan berättar själv i ett förord till boken, att hon velat skildra de fattiga barnens förhållanden. Vanligen handlade tidens barnböcker uteslutande om överklassens barn och i debatter om barnens nöjesläsning hade man just efterlyst böcker, där barn från alla samhällsklasser skulle kunna känna igen varandra och sig själva i sin egen omgivning. I Barnen från Frostmofjället möter man ju sju föräldralösa syskon som ger sig ut på vandring i bygden för att slippa bortauktioneras och bli splittrade. Här finns ett starkare socialt engagemang och en viss kritik mot ett samhälle som inte tar bättre hand om föräldralösa barn. Men förtröstan och förnöjsamhet är utmärkande drag i boken. Barnens religiositet blir en styrka och en hjälp liksom också den döda moderns böner och levnadsråd, som blir ett rättesnöre särskilt för den äldste pojken Ante. Det är också påfallande hur barnens situation får sin lösning på ett individuellt plan och inte ses i ett större socialt sammanhang.

Förnöjsamhetsideologin

Sammanfattningsvis kan man slå fast att de värderingar som dominerade i barnböckerna långt fram på 1900-talet var religiositet, tålamod, lydnad, flit och arbetsamhet. Det var en förnöjsamhetsideologi som spreds via barnböckerna. Pekpinnarna och det moraliska budskapet var ofta mycket tydliga och påtagliga. Tendensen och den övertydliga moralen påtalades och kritiserades också av en del kritiker. Man ansåg med rätta att barnböckernas kvalitet blev lidande på grund av tendensen.

Det är först efter andra världskrigets slut 1945 som nyare vindar börjar blåsa i den svenska barnlitteraturen. Då infaller den moderna svenska barnbokens genombrott brukar man säga. Författare som Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson debuterar nu och banar med sina verk nya vägar både vad gäller språk, stil och attityder till barnet. Under de senaste decennierna, framförallt från 60-talet och framåt, har det skett en breddning och fördjupning i barnlitteraturen. Allt fler nya ämnesområden har tagits upp till behandling i barnboken. Den svenska barnlitteraturen har numera även internationellt ett gott anseende. Vad gäller de ideologier och värderingar som barnboken förmedlar har de blivit mer mångfasetterade och låter sig inte lika lätt beskrivas med en enkel formel. Den ökade pluralismen som utmärker samhället i allmänhet avspeglar sig också i floran av värderingar och åsikter som möter i barnböckerna.

Förnöjsamhetsideologin från den äldre barnlitteraturen försvinner dock, vilket har många orsaker. Samhällets ökade sekularisering t ex bidrar till att det kristna budskapet blir mindre framträdande. Vetenskaper som psykologi och pedagogik utvecklas och medför att en ny syn på barnet som sådant växer fram. Man börjar få upp ögonen för att barn har behov av frihet och uppror, att perioder av trots är en naturlig del i barns utveckling och något man måste acceptera. Man börjar se på barnen som individer.

En typisk representant för det nya, fria barnet är Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, vars första del kom ut 1945. Pippi Långstrump har också blivit föremål för en akademisk avhandling, Århundradets barn. Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar av Ulla Lundqvist, 1979. Här ställs Pippi bl a i relation till 30och 40-talens debatter om en friare uppfostran, som kontrasterades mot de gamla auktoritära uppfostringsmetoderna. Man började inse att barn var i underläge, att tvång och aga kunde skapa problem och neuroser.

Pippi Långstrump förkroppsligar barnets dröm om frihet och styrka. Hon lever utan några föräldrar och kan själv bestämma vad hon vill göra. Hennes kappsäck med guldpengar gör henne dessutom ekonomiskt oberoende. Kort sagt, Pippi är suverän men också givmild och snäll. Genom sitt sätt att vara och med sin humor avslöjar hon obarmhärtigt alla de konventioner och småborgerliga regler som styr vår tillvaro.

Tommy och Annika, de barn som kommer mest i kontakt med Pippi, är också fulla av beundran inför hennes livsglädje och påhitt. Men förvånande nog bidrar inte Pippi på något sätt till att förändra eller utveckla dem. De förblir hela tiden likadana, blyga och litet hämmade, oklanderligt väluppfostrade och artiga, prydliga och lydiga. Man kan fråga sig hur frigörande Pippi i grunden är och om barn som läser om Pippi Långstrump identifierar sig med henne eller med Tommy och Annika.



Solidaritet med barnen

En bok som Pippi Långstrump kan emellertid ses som en representant för de barnböcker som ställer sig på barnens sida. Många moderna barnböcker vill ge barn mod och tillförsikt inför livet och de problem som kan möta dem där. De är solidariska med barnet på ett helt annat sätt än äldre barnböcker. Barnboksförfattarnas ställningstagande för barnet gentemot de vuxna och skildringen av barnens maktlöshet inför vuxenauktoriteten grundar sig många gånger på en romantisk livssyn och uppfattning av barnet som ursprungligare, friskare och mer ofördärvat än den vuxne. Christine Nöstlinger t ex, en österrikisk författarinna, har skrivit flera böcker både för mindre barn och tonåringar, där ställningstagandet för barnen är mycket genomgående. Hon framför sitt budskap delvis i symbolisk form. I boken Burkpojken t ex berättas om en fru Bartolotti, som älskar att fylla i kuponger och beställa saker och ting. En gång råkar hon få en felexpediering, en burkpojke, framställd på fabrik efter konstens alla regler. Burkpojken är det exemplariska barnet, väluppfostrat och korrekt i alla situationer. Boken parodierar humoristiskt och lekfullt det traditionella och konventionella sättet att uppfostra barn.



Ett liknande motiv återfinner man i Christina Nöstlingers bilderbok Tomanis liv, som handlar om de två väluppfostrade flickorna Meier. ”De räckte aldrig ut tungan åt någon. De kom genast då deras mamma ropade på dem. Dessutom torkade de disken, rensade ogräs, sade alltid ‘var så god’ och ‘tack så mycket’, tvättade händerna sex gånger om dagen och hälsade alltid artigt.”

Men plötsligt genomgår flickorna en egendomlig förändring. De blir vilda och bråkiga men också gladare och lekfullare. Och även barnens föräldrar påverkas av förvandlingen. Också denna bok belyser på ett symboliskt sätt konventioner och regler, relationer mellan barn och föräldrar och trycket från det som anses passande.

Det är huvudsakligen i böcker riktade till mindre barn, som fantasin framhålls som en tillgång och kraft. Fantasin kan fungera som en hjälp att bearbeta konflikter som barnet just i sin egenskap av att vara liten och beroende av de vuxna helt naturligt hamnar i. Den amerikanske författaren Maurice Sendak har i bilderboken Till vildingarnas land berättat om en pojke som varit bråkig och olydig och därför skickas till sängs av sin mamma utan att ha fått någon kvällsmat. Sin ilska och besvikelse gentemot mamman bearbetar pojken med hjälp av fantasin. Han drömmer sig bort till vildingarnas land, där han själv är den som har makten och får bestämma.

Ett utmärkande drag för den moderna barnlitteraturen är att man lämnat den idyllens värld som länge ostört fick råda i barnböckerna. Man var nämligen rädd att grumla barnets oskuldsfulla tillvaro. Att den i realiteten inte alltid var så oskuldsfull, åtminstone inte för den stora massan av barn, bortsåg man ifrån.



Den stora ideologiska förändringen i barnlitteraturen kom på 1960-talet. Då växte en allt större medvetenhet fram. Den utvecklades parallellt med den allmänna politisering som kännetecknade 60-talet och fick även återverkningar på barnlitteraturen. Av betydelse blev Gunilla Ambjörnssons debattbok Skräpkultur åt barnen som kom 1968. Det var en skarp vidräkning med det kulturutbud som bjöds barnen både i form av böcker, film, TV och teater. Barnböckerna anklagades för att vara konserverande och alltför idylliska. De beskrev inte dagens verklighet, knappt ens gårdagens.

Gunilla Ambjörnssons bok satte igång en debatt om barnbokens villkor och funktion. Den nya, öppna svenska barnboken började växa fram. Livets skuggsidor fick sin belysning i barnboken, familjekonflikter, skilsmässor, sociala och politiska problem dryftades, könsroller diskuterades även i småbarnslitteraturen. Ett klart medvetet försök att skapa nya barnböcker, vars syfte var att informera barnen om den värld de levde i var Verdandis barnböcker som började komma ut 1970. I den programförklaring som står i böckerna framhåller redaktionen att man förutom faktaframställningar vill presentera uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll och förmedla ”en kritisk och samhällstillvänd syn”.



Politiska barnböcker

Den första boken i Verdandis barnböcker var Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten, där miljöproblem togs upp. Det visade sig inte vara så lätt att förmedla ett samhällskritiskt innehåll till förskolebarn och flera av Verdandiböckerna blev utsatta för i viss mån berättigad kritik. De avsedda budskapet gick inte fram. Men många reagerade också mot att man överhuvud tog upp politiska frågor i barnböcker. I den ganska ensidiga debatt som fördes under 70-talets första år kom termen politisk att få stå för böcker med ett socialistiskt budskap. Att äldre tiders barnböcker också innehållit politiska värderingar, på så sätt att de slagit vakt om det bestående samhället och fört vidare borgerliga värderingar, ville man inte inse. Den som ivrigast och mest framgångsrikt arbetat för att skapa en socialistisk barnlitteratur är Sven Wernström, som både skrivit flera barn- och ungdomsböcker och dessutom aktivt deltagit i debatten.

Sven Wernström opponerar mot att endast de socialistiska böckerna anses politiska medan borgerliga böcker beskrivs som opolitiska. Han framhåller vidare att all litteratur innehåller värderingar och påverkar läsaren. Författarens arbete rymmer därför ett pedagogiskt moment. ”Som socialister måste vi varje ögonblick vara medvetna om hur vi påverkar läsaren”, skriver Wernström. Enligt honom handlar en socialistisk barnbok i grunden om klassmotsättningar och samhällsförhållanden. ”Medan den borgerliga barnboken ger förklaringar som grundar sig på individers egenskaper, ger den socialistiska barnboken förklaringar som grundar sig på samhällets motsättningar. Därmed ger den socialistiska barnboken ett klassmedvetande och ger läsaren möjlighet att identifiera sig själv politiskt. Det är kanske dess främsta pedagogiska uppgift.” (Se Bornelitteratur – klassekultur, 1976, s 97 ff.)

Wernström själv har i flera böcker framfört sitt socialistiska budskap, bl a i sin serie om Trälarna som skildrar den svenska historien från 1000-talet och fram till nutiden. Ibland använder han traditionella barnlitterära genrer. Sagans form utnyttjas t ex i berättelsen om Torkel och prinsessan Mia. Wernström vill med sina böcker få läsarna att fundera själva och fråga varför.

Utmärkande för 70-talets barnlitteratur är således dess inriktning på problem. Många barnböcker får på detta sätt en funktion som konfliktlösare. Man kan här spåra samma ambition som fanns vid sekelskiftet, då man som ovan nämnts efterlyste böcker där barn från alla samhällsklasser skulle kunna känna igen sig. Barnlitteraturen på 70-talet strävade efter att fånga in så många olika miljöer som möjligt. Författarna ville orientera barnen i verkligheten och hjälpa och förbereda dem för situationer av skilda slag som de kunde hamna i. I barnböckerna beskrevs t ex hur jobbigt det kan vara med föräldrar som skiljer sig, att få syskon, att börja på dagis och att börja skolan. Problem av detta slag tas upp redan i småbarnslitteraturen. Om syskonsvartsjuka berättar t ex Gunilla Wolde i småbarnsboken Emma och lillebror.



Böckerna om föräldrakonflikter och skilsmässor är legio och de kan ibland framstå som rena handböcker i hur man reder upp problem. Så var det när Olas föräldrar skildes av Monica Gydal är ett exempel bland många. På ett litterärt fullödigt sätt har Rose Lagercrantz i boken Tullesommar skildrat hur ett barn upplever föräldrakonflikter. Tulle är på sommarnöje med sina föräldrar och sin lillebror, men föräldrarna är mest osams och författarinnan fångar fint barnets svåra roll som ängslig avlyssnare till bråk och gräl.

Jo, Tulle har nog märkt hur det är fatt. Hon går i gräset utanför fönstret och hör mors och fars röster. Hon hör mor säga ordet ‘djävul’ och det hugger i bröstet på Tulle. Nu blir hon rädd! Om det finns något ord som hon har svårt för här i världen så är det just ‘djävul’. Och så är det ‘juvel’. Det ena är fint, det andra är fult. När Tulle var mindre visste hon aldrig riktigt vilket som var vilket.

”Din jävul” hör hon mor gråta. Sen tröstar Tulle pappa.

”Var inte ledsen pappa. Mor menar nog ‘din juvel’!” Och så springer hon till sin mor och säger:

”Var inte arg nu längre. Ni kan väl vara sams!” Sedan springer hon till sin pappa igen:

”Pappa, nu är ni väl vänner igen?”

Hon rusar mellan mor och pappa och säger samma saker i ett kör. Först lyssnar dom inte, och sedan, när dom hör vad hon säger, ber dom henne gå ut i friska luften och leka lite.

”Du förstår inte, Tulle.”

Realism i barnboken

I en bok som Tullesommar möter man en osminkad realism och verklighetsskildring. Den realistiska barnbokens funktion och utformning har även diskuterats under 70talet. Skall den enbart återge verkligheten, rapportera från och spegla så många miljöer som mögligt? Därigenom får barn möjligheter att känna igen sig. Men finns det risk att barnet blir nedtryckt av att möta en alltför problemfylld och mörk verklighet i barnboken? Det finns de som menar det. Den rena reportagekaraktären och kvardröjandet vid tillvarons mörka sidor i framförallt ungdomslitteraturen har kritiserats. Man efterlyser realistiska böcker som ger positiva förebilder och pekar på roller och attityder värda att eftersträva.

De krav som ställs på den realistiska barnlitteraturen är på sätt och vis oförenliga. Dels skall den ge en sann bild av verkligheten, dels skall den ge positiva förebilder, vilket kan innebära en risk för förfalskning eller idyllisering av verkligheten.

Ideologierna i barnlitteraturen kan studeras på två plan, dels den ideologi som fått språklig form och dels den ideologi som finns mellan raderna. Attityder och värderingar visar sig också i det som saknas i böckerna, i det som barnboksförfattarna tiger om. Framför allt när det gäller ungdomslitteraturen är det intressant att titta på vilka livshållningar och livsalternativ, som framställs där.

Man kan då se att många svenska ungdomsböcker från 70-talet i hög grad utmärks framförallt av avsaknaden av ideologier. Många ungdomsböcker har en ren reportagekaraktär, man ger snitt ur livet, presenterar olika miljöer och situationer. Men en djupare analys av de stora livsfrågorna saknas. Det finns givetvis undantag och man kan notera att en viss omsvängning är på gång. Ungdomars identitetssökande belyses i en del böcker och relationsproblematik av olika slag är vanliga motiv.

Men det är få ungdomsböcker som behandlar trosfrågor. Hur kristendomen framställs i barn- och ungdomslitteraturen har utretts av Ying Toijer-Nilsson i hennes arbete Tro och otro i modern barnlitteratur, 1976. Hon visar att en del ungdomsromaner bl a av Kerstin Thorvall och Sven Wernström, under senare år kommit med direkta angrepp på kristendomen.

Om man skulle försöka sig på att peka på några värderingar och egenskaper som i den moderna barnlitteraturen framställs som eftersträvansvärda kan man stanna för öppenhet, medvetenhet, förmåga till samarbete och förmåga att visa sina känslor. Det finns en tydlig koppling mellan trender i den moderna psykologins utveckling och barnlitteraturen. 70-talets psykologiska debatt, som bl a präglats av intresse för gruppterapi och en stark tilltro till möjligheten att prata sig igenom svårigheter och problem och att öppet visa sin känslor, har påverkat flera barn- och ungdomsförfattare, både medvetet och omedvetet. En författare som Maria Gripe har exempelvis deklarerat att hon tagit intryck av den engelske psykiatern R D Laing.

En del barnböcker är helt inriktade på att förklara hur känslor fungerar och hur man kan bearbeta t ex sin ilska och sin rädsla. Katarina Hellner har skrivit flera böcker om 7-åriga Janna som behandlar olika känslor. (Janna är glad ibland, Janna är ledsen ibland, Janna är arg ibland.) Det är mycket pedagogiska böcker som skildrar ett antal situationer, där Janna hamnar i känslokonflikter av olika slag. Böckerna kan ses som en konkret exempelsamling och en slags handbok i känslobearbetning. Positiva mönster och förebilder visas upp och ur denna aspekt hör Janna-böckerna hemma i en äldre tradition inom barnlitteraturen, nämligen de tidigare nämnda böckerna från 1800-talet, som med hjälp av mönsterbildande gestalter eller avskräckande exempel ville lära ut ett korrekt uppförande. Det är intressant att se hur moraliserande skildringar fortfarande lever kvar, fast utformade på ett annat sätt och präglade av en ny tids värderingar.



Om rädsla och ilska resonerar Janna så här i boken Janna är arg ibland:

– Det är väl konstigt, säger jag. Det syns nästan aldrig på stora när dom är rädda. Eller när dom är ledsna. Men det syns på dom när dom är arga. Och det hörs.

– När stora är arga kan dom vara just rädda eller ledsna, säger pappa. Förr skulle pojkar inte visa att dom var rädda eller ledsna. Men dom fick visa att dom var arga. Flickor skulle inte visa att dom var arga. Men dom fick gråta. Dom flickorna och pojkarna har blivit stora och är mammor och pappor nu. Mamma och jag tycker att Pelle och du och hon och jag ska få visa att vi är både rädda och ledsna och arga.

– Men jag är bara arg ibland, säger jag.

– Det är vi med som tur är, säger pappa och ler.



Barnlitteraturens funktion har när allt kommer omkring inte förändrats så mycket. Dess relation till pedagogiken är alltjämt tydlig. På denna punkt skiljer sig det barnlitterära systemet från vuxenlitteraturen. Vid bedömningen av barnböcker tar man hänsyn inte bara till litterör kvalitet och konstnärlighet utan också till verkets värderingar, till de ideologier som förmedlas via barnböckerna. Det är viktigt att se till det moraliska innehållet, men man får för den skull inte glömma bort att barnboken som all annan litteratur är en estetisk produkt.


Publicerad 1980 i nummer 6