En modern Franciskus-legend
Piltz, Anders

Eller: hur en allmänt vedertagen missuppfattning uppstår

När den svenska utgåvan av den helige Franciskus Skrifter utkom (med inledning, översättning och förklaringar av Emanuel Svenberg och Henrik Roelvink, Gummessons 1979) framstod det för många intresserade läsare som en obegriplighet att helgonets mest kända bön, ”Herre, gör mig till ett redskap för din frid”, överhuvud inte kunde återfinnas bland de nyöversatta texterna. Om något vore förtjänt av spridning och uppmärksamhet, så vore det just denna text, som bevisligen har tilltalat så många människor i vår generation. Det finns icke den bönbok som utkommit efter andra världskriget som inte har upptagit den under rubriken ”Den helige Franciskus bön”. Emellertid finns det inget sakligt stöd för påståendet, att den serafiske patriarken själv skulle ha formulerat bönen, även om tankegångarna i den kan sägas vara en utmärkt sammanfattning i modern form av den franciskanska spiritualiteten. Den allmänna missuppfattningen blir desto begripligare som italienska franciskaner den dag som idag är sprider bönen med ovan angivna överskrift. Okunnighetens mörker torde möjligen vara så mycket förlåtligare som det utgår från helig plats, men upplysningens krafter verkar, vill författaren till dessa rader gärna tro, med oemotståndligheten hos själva sanningen.

Låt oss, således, börja i begynnelsen.

I Januarinumret av den inte alltför kända tidskriften Annales de Notre-Dame de la Paix i nådens år 1913 offentliggjordes för första gången, på franska, en bön av icke namngiven författare tillsammans med uppgiften att texten vore hämtad ur en broschyr med titeln La Clochette, numera omöjlig att uppspåra.

Den franska originaltexten lyder:



Seigneur, faites de moi un instrument de votre paix.

La ou est la haine, que je mette 1’amour.

La ou est 1’offense, que je mette le pardon.

La ou est la discorde, que je mette 1’union.

La ou est 1’erreur, que je mette la verite.

La ou est le doute, que je mette la foi.

La ou est le desespoir, que je mette 1’esperance.

La ou sont les tenebres, que je mette la lumiere.

La ou est la tristesse, que je mette la joie.

O Seigneur, que je ne cherche pas tant d’etre console,

que de consoler

d’etre compris, que de comprendre,

d’etre aime, que d’aimer.

Car c’est en se donnant que 1’on recoit,

c’est en s’oubliant soi-meme que 1’on se retrouve soimeme,

c’est en pardonnant que 1’on obtient le pardon,

c’est en mourant que 1’on ressuscite a 1’eternelle vie.



Flera svenska översättningar existerar, däribland en av Bo Setterlind (i Såsom hjorten vice källan, n. 27):

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.

Låt mig bringa kärlek där hatet råder.

Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts.

Låt mig skapa endräkt där tvedräkt råder.

Låt mig bringa tro där tvivlet råder.

Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.

Låt mig bringa hopp där misströstan råder.

Låt mig bringa ljus där mörkret råder.

Låt mig bringa glädje där sorg och bedrövelse härskar.

O, Mästare, låt mig icke så mycket söka att bli tröstad som att trösta,

icke så mycket söka att bli förstådd som att förstå,

icke så mycket söka att bli älskad som att älska.



Ty det är genom att ge som man får.

Det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv.

Det är genom att förlåta som man blir förlåten.

Det är genom att dö som man återuppstår till det eviga livet.



En Jesu hjärta-bön

Tre år efter det att texten första gången vann större spridning, återfinns den på nytt, dels i Vatikanens officiösa organ L’Osservatore Romano den 20 januari 1916, dels den 28 januari samma år i den franska katolska dagstidningen La Croix, som hänvisar till Osservatore som källa. Men de båda tidningarna trycker texten med en intressant upplysning. Det sägs att bönen nyligen överlämnats till den dåvarande påven Benedikt XV, tillsammans med andra böner om fred, av en markis de la Rochetulon, utgivare av tidskriften Souvenir Normand. Kort tid därefter lät kapucintertiärernas visitator i Reims - kapucinerna är som bekant en gren av den franciskanska familjen - som uppenbarligen hade läst den i någon av de båda dagstidningarna, trycka bönen på baksidan av ett kort föreställande den helige Franciskus. Han uppgav där att bönens källa vore Souvenir Normand. Längst ned på bönekortet tillade han att bönen var en utmärkt sammanfattning av det franciskanska idealet i den moderna världen.

Detta är ursprunget till föreställningen att fredsbönen skulle vara författad av Franciskus av Assisi. Så långt är saken helt klar. Den mest ambitiösa framställningen av textens historia sedan 1913 är skriven av Frieder Schulz i trettonde bandet av Jahrbuch fur Liturgik und Hymnologie 1968. Schulz redovisar samtliga för honom kända tryck och översättningar med samma akribi som om det hade varit frågan om en bön av ärevördig antikvitet. Han utgår även från förutsättningen att vår bönetext skulle leda sitt ursprung tillbaka till medeltiden. Enligt en uppgift skall den nämligen för första gången ha stått i Vilhelm Erövrarens testamente (!). Bortsett från det märkliga i att en person som främst har utmärkt sig för självhävdelse och maktutveckling skulle ha formulerat denna bön om fred finns det inga som helst belägg för den tesen. Schulz riktar istället uppmärksamheten mot den s.k. tionde bönen av Pseudo-Anselm (pro vitiis resecandis et virtutibus obtinendis, tryckt i Migne PL 158, 877 f). Denna bön skall i sin tur gå tillbaka på Jean de Fecamp. Men analyserar man innehållet i den text till vilken Schulz hänvisar finner man att den helt enkelt kan beskrivas som en bön om nåden att utöva de s.k. barmhärtighetsverken: medlidande, frikostighet, tröst, hjälp av behövande, skonsamhet mot dem som behandlat mig illa, förlåtelse, kärlek, ödmjukhet, och så vidare.



Som nu senast uppvisats av franciskanen Jerome Poulenc (i Archivum Franciscanum Historicum, tom. 68/1975) är det med all sannolikhet att gå över ån efter vatten om man prompt vill söka inspirationskällorna till fredsbönen i medeltiden. Poulenc har nämligen uppmärksammat en omständighet som tidigare forskare förbisett. L’Osservatore Romano har i en notis i anslutning till bönetexten den 20 januari 1916 återgivit några ord ur ett tackbrev från dåvarande kardinalstatssekreteraren Gasparri till grundaren av Souvenir Normand med anledning av hans brev till påven. Kardinalen vill särskilt framföra den helige faders tack ”för de rörande invokationerna av Jesu heliga hjärta, som så väl motsvarar detta tillbedjansvärda hjärtas brinnande och häftiga längtan, i synnerhet under nu rådande omständigheter”; härmed menas naturligtvis det pågående världskriget. Osservatores redaktion skriver också: ”Souvenir Normand har tillställt den helige fadern texten till några böner för freden. Bland dessa har vi nöjet att återge en, som särskilt riktar sig till det heliga hjärtat.”



Den fredsbön vi känner nämner inte Jesu hjärta med ett ord. Man får därför. anta att rubriken tydligt utsade bönens syftning. Eljest blir innehållet i tackbrevet och de redaktionella raderna obegripligt. Bönen om fred har alltså från början varit tänkt som en åkallan av Jesu heliga hjärta.



Den invigningsformel till det heliga hjärtat som påven Leo XIII föreskrev i encyklikan Annum Sacrum av den 25 maj 1899 och som hans efterträdare Pius X föreskrev som årlig andaktsövning 1905 var i början av vårt århundrade en av de mest utbredda devotionsformerna i katolska kyrkan. Tre motiv som förekommer i vår bön återfinns nära nog ordagrant i encyklikan tillsammans med fredstanken. Leos formel säger: ”Var deras konung, som lever snärjda av villfarelsens bedrägeri eller genom tvedräkt är skilda från dig; återkalla dem till sanningens hamn och trons enhet, så att det inom kort blir ett fårahus och en herde. Var även deras konung som dväljs i den gamla hedniska vidskepelsen, och försmå icke att rädda dem undan mörkret till Guds ljus och rike. Herre, låt din kyrka åtnjuta säker och oinskränkt frihet; skänk alla folk lugn och ordning (tranquillitatem ordinis).”

Motsatsparen villfarelse-sanning, tvedräkt-enhet, mörker-ljus, som följer på varandra i denna invigningsbön till Jesu hjärta, är med all sannolikhet förlaga till den moderna fredsbönen, som alltså även den är riktad till Jesu heliga hjärta.



Anknytningen till de s.k. barmhärtighetsverken, som fortfarande brukar uppräknas i katekeserna, kan utan vidare ha varit förlaga till de andra böneämnena i texten. Förlåta oförrätter, ge råd åt de villrådiga, trösta de bedrövade är ju tre av de andliga barmhärtighetsverken.

Det andra partiet i bönen torde enligt W. van Dijk (Une priere en quete d’auteur, i Evangile Aujourd’hui 86/1975) vara inspirerat av en liten skrift med titeln Dits du frere Gilles d’Assise, som vanligtvis brukade ingå som bihang till franska översättningar av Fioretti under slutet av 1800-talet.

Den tredje delen av bönen innehåller en sorts evangelisk bekräftelse av de tankar som framförts. Det rör sig om parafraser på Jesus ord om självförnekelse: Ge och ni skall få (Luk. 6:38), förlåt och ni skall bli förlåtna (Luk. 6:37), den som vill rädda sitt liv han skall mista det, den som mister sitt liv han skall vinna det (Luk. 17:33); den som hatar sitt liv i denna världen, han skall bevara det till det eviga livet (Joh. 12:25).



Den anonyme författaren till den ”franciskanska” fredsbönen har alltså öst ur källor som var allmänt tillgängliga på hans tid, epoken före första världskriget. Hans poetiska begåvning och övertygande uttrycksförmåga i förening med helgjuten kristen tro har gjort hans bön till ett mästerverk som inte har förlorat något av sitt värde.


Publicerad 1980 i nummer 9