Varför inte kristendom?
Gyllensten, Lars

Med författarens benägna tillstånd publicerar vi ett föredrag som han höll den 15 november i år som inledningsanförande vid en konferens på Sigtunastiftelsen om kristendomen och de s.k. religionssurrogaten och ”alternativa vetenskaperna ”.

Visst säger G i sitt föredrag: ”Jag är inte kristen och inte på väg att bli det. ”Men hans analyser innehåller inträngande existentiella frågor som angår oss alla ”. . . om skuld och oskuld, om leda och förtvivlan och driften att förkasta sig själv och tillvaron och om hängivelse och förtröstan . . . ” där också vi kristna liksom G brottas med världens och livets och inte minst Guds mysterium. Och samtidigt vittnar hans tankar om en så ovanligt öppen historiesyn att vi anser föredraget vara av särskilt intresse för våra läsare.

Inte minst skulle G:s framställning kunna vara tänkvärd för svenska teologer och teologie studerande. Vi känner det åtminstone som en utmaning till en fortsatt dialog även i de frågor där vi slår in på en annan väg eller söker efter en annan lösning.

red


Rubrikens fråga och kommentarerna till den i inbjudan, om den moderna vågen av s.k. religionssurrogat, innehåller två underförstådda utgångspunkter:

1) Den första är s.a.s. en förtröstansfull förväntan, nämligen tanken att det vore naturligt att människor, åtminstone i vårt land, tydde sig till kristendomen. Frågan lyder ju inte ”Varför kristendom?” utan ”Varför inte kristendom?”

2) Den andra underförstådda utgångspunkten är mera kluven och rymmer både en oro eller farhåga och en förväntan, nämligen tanken att djävulskult, stjärnskåderi och andra liknande anti-intellektuella strömningar verkligen är religionssurrogat, som å ena sidan konkurrerar med kristendomen och å andra sidan vittnar om nyväckta religiösa behov, vilka kristendomen i och för sig också skulle kunna främjas av.

Jag skall som inledning till dagens diskussion översiktligt kommentera dessa bägge utgångspunkter ur mina personliga synpunkter - det kan ju inte bli annat än personligt; jag är ju varken teolog eller religionssociolog och har inte mer auktoritet i dessa ärenden än en turist har rörande ett främmande land som han besöker. I gengäld kan jag säga att jag, som sådan turist, gärna gör mina resor just till dessa områden. Religionens värld - kanske borde man snarare säga religionernas världar - och däribland inte minst kristendomens, har fascinerat mig sedan jag var i tonåren och jag har mer eller mindre ständigt sysslat i min läsning och mitt skrivande med tillhörande ärenden. Det är, enligt min mening och enligt vad jag tycker mig ideligen kunna observera, i de religiösa språk- och idévärldarna som vi möter de mest djupgående, mest engagerade och mest givande brottningarna med människornas i alla tider allvarligaste frågor - om meningen med livet, om hur vi skall kunna stå ut med lidanden och död, om vårt ansvar för varandra och för oss själva, om gränserna för vår egen förmåga och om vårt beroende av krafter utanför det blott och bart mänskligas räckvidd, om skuld och oskuld, om leda och förtvivlan och driften att förkasta sig själv och tillvaron och om hängivelse och förtröstan, om tvång och förnedring i denna värld och om dess storhet och härlighet. Listan kan göras lång. Det sagda får emellertid räcka som exempel på sådana orsaker, som har fört mig till kristendom och andra religioner - trots att jag är uppvuxen i en helt sekulariserad miljö och själv inte är och aldrig har varit anhängare av kristendomen eller av någon annan trosriktning. Det är bland kristna och andra religiösa som de lidelsefullaste strävandena möter när det gäller undersökningen av sådana eviga frågor och när det gäller att finna eller uppfinna sätt att lösa dem, system och läror att orientera sig med. Inte minst under de senaste decennierna här i Sverige har det varit påfallande hur just livsåskådningsfrågorna har haft en hemvist bland de kristna och andra religiösa - sin hemvist, i en tid som har präglats av förakt och fientlighet mot det slags engagemang, som har kallats för privata, individualistiska, borgerliga, finkulturella och jag vet inte vad.



Med detta är jag redan långt inne i ett resonemang om den första av de underförstådda utgångspunkterna, som jag nämnde i början - om den ”förtröstansfulla förväntan” att människor i vår tid har skäl att vända sig till kristendomen, när de finner sig stå inför frågor som prövar hela meningen med deras liv och verksamhet och inför dagens kriser av politisk, ekonomisk, moralisk och mången annan art. Vad jag har uppehållit mig vid har emellertid knappast varit just kristendomen utan religioner överhuvudtaget. Jag skall avsluta med några ord ytterligare av sådan mer generell art - om religiösa tänkesätt och framställningsformer i allmänhet - innan jag kommer in på kristendomen särskilt.

Allvar och lidelsefullhet

Min uppfattning, som jag tycker att alla erfarenheter bestyrker, är att de människor som har utformat de religiösa systemen och varit verksamma inom dem - profeter, teologer, helgon och andra heliga, mytdiktare och andra diktare, anonyma eller kända till namnet, målare och bildhuggare, förkunnare och apostlar etc. - alltså: alla dessa, som har ägnat sig åt religiös verksamhet, rymmer i långt högre grad än andra grupper av människor (t.ex. filosofer och sekulariserade kulturbärare) lidelsefulla personligheter; personligheter som är präglade av sina egna starka upplevelser av motsättningarna och spänningarna och utmaningarna i tillvaron - av dödens och lidandets makt eller övermakt, av de egna tillkortakommandena, av godhetens och ondskans explosivt överväldigande krafter. Om geni är upprepad pubertet, som Goethe påstod - ett högst tvivelaktigt uttalande, präglat av romantikens människosyn - så är de religiösa personligheterna mer än andra formade av en sådan pubertet - av en bestörtning inför livet, av en kompromisslös fräschhet och brist på avtrubbning som kommer dem att ideligen uppleva hur märkvärdigt och stort och omstörtande och gåtfullt och rikt på härligheter och ohyggligheter det är att leva, att ha fötts och att ännu vara i livet och att omsider eller när man minst anar det dö eller dödas. Att livet och döden är allvarliga saker - att ondska och dess motsatser är påträngande makter i vår tillvaro - att ingenting är riktigt självklart utan att allt som är givet just är givet, just är varken mer eller mindre än mirakler - att det att leva är ett på en gång underbart och förskräckande äventyr som aldrig kan rätt hanteras med hjälp av slentrianer eller förströelser eller konventionella mänskliga regler - att bejakelse och förtvivlan står så nära varandra att man aldrig kan vara säker om att inte stiga fel, etcetera; sådana känslor och tankar, som hör puberteten till, hos dem som ännu inte har sövts ner av livets och samhällets sederegler och konformistiska tryck, tycks mig vara de innersta drivkrafterna hos de religiösa människorna, hos dem som verkligen lever och verkar religiöst, i innerlig menig, hos de stora teologerna och förkunnarna, de stora tänkarna och konstnärerna - hos en Buddha eller Kristus, en Platon eller Pascal, en Dante, Bach eller Hieronymus Bosch, en Kierkegaard, Augustinus, Karl Barth eller Dostojevskij.

De lidelsefulla upplevelserna av att tillvaron är fylld av konflikter som går på livet, att livet inte är en trivial process utan som den judiske religionsfilosofen Abraham Herschel skriver rymmer ”händelser” - oförutsedda ingrepp av krafter utanför mänsklig kontroll; katastrofer och mirakler, om man så vill - alstrar ett behov av frälsning, av hjälp just från sådana krafter som ingriper i människornas liv och som människorna själva aldrig kan vare sig begripa eller styra. Insikterna i den mänskliga ofullkomligheten och i att vi är utlämnade, d.v.s. skapade men inte själva skapande, leder till övertygelsen att verkligheten i sin innersta kärna eller i hela sin omfattning ligger utanför människornas värld av bristfälliga kunskaper, liknelser, provisorier, fördomar och tillfälligheter.

Vår värld är en värld där våra bilder och föreställningar är vad vi har att hålla oss till och vad vi kan nå - men bortom denna mänskliga, alltför mänskliga värld finns kanske en transcendent värld, en verklighet i sig, en utommänsklig eller överjordisk verklighet som i själva verket styr oss och bestämmer våra liv, fastän vi själva bara kan ana vad det är frågan om. Inte minst är vi utlämnade åt våra ofullkomligheter, bristande insikt och bristande förmåga, när det gäller att begripa vad som är gott och vad som är ont och att handla därefter. De moraliska trångmålen leder problemen och konflikterna omedelbart från de individuella engagemangen och behovet av frälsning för egen del över på sociala och politiska områden och uppgifter - det går inte att skilja det individuella eller privata från det allmänna. Detta framgår ju också av de exempel som jag nämnde på religiösa personligheter - en Kristus, Buddha, Augustinus, Dostojevskij är inte mer upptagen av den enskildes än av det allmännas frågor.



Upplevelserna av konflikterna och ofullkomligheterna och beroendet av något, som man själv inte kan förstå och ännu mindre behärska, leder ju till att man försöker finna metoder för att komma i förbindelse med denna yttersta verklighet - till teologi, kyrka, liturgi, mystik och så vidare; hela det stora komplexet av religiöst skapande, av kult, tänkande, konst, dikt, filosofi och allt man nu kan finna på i sin mänskliga värld för att med sina liknelser och på sina mänskliga omvägar försöker nå denna kontakt, finna denna ledning, upptas i denna frälsning.

Jag tror att det finns en gemensam grund för de stora världsreligionerna och kanske för de flesta religioner överhuvudtaget - och att strukturerna i denna gemensamma grund kan sökas i sådant som jag nu har nämnt. Det rör sig inte om psykologiska eller sociologiska eller filosofiska faktorer - det rör sig om allt detta på en gång och om annat därjämte; om moraliskt-metafysika förhållanden, om existentiella villkor (för att nyttja en tyvärr ganska illa medfaren modeterm): om religiösa ärenden.

Västerlandet religiösa kraftfält

För oss i Sverige, i den kristna delen av världen, är det naturligt att man närmast vänder sig till kristendomen för att orientera sig i de kraftfält som jag har velat försöka antyda. Det är rimligt att - som dagens fråga formulerar det - tänka sig att kristendomen borde ha sin särskilda roll för dem här i landet som dras in i de religiösa grundproblemen. Det är ju kristendomen som sedan ett par tusen år har verkat i vårt europeiska kulturliv och byggt upp de mönster och samlat det material varmed människorna här i den västerländska kulturen har utformat sitt religiösa engagemang.

Mycket i kristendomen är allmänt gods, gemensamt för andra trosriktningar - sådant som har nyttjats på andra håll, i andra religioner, och också nått stor spridning; jag tror att det rör sig om ett slags ur-ideer, ett slags intellektuella eller religiösa arketyper i dessa avseenden. Vad jag tänker på är framför allt inslagen av platonism i kristendomen - detta som kom med Paulus och kyrkofäderna under den kristna kyrkans första tre-fyrahundra år. Dit hör bland annat lärorna om denna världens ofullkomlighet - om att den är en samling sken- eller skuggbilder av en högre, egentlig, styrande och skapande, hel och god verklighet. Dit hör också inslag av mystik och andra former av religiöst tänkande, varmed man vill närma sig den s.a.s. verkliga verkligheten och bli delaktig av dess evighet och fullkomlighet. Platonismen, i alla sina förgreningar, är bärande grund i det mesta av västerländskt tänkande också utanför kristendomen och har sin genomslagskraft eller sina motsvarigheter också i andra religioner eller tankesystem utanför västerlandet - t.ex. i islam, i hinduismen och buddhismen. Också i sekulariserat tänkande finner man väsentliga drag av platonism - t.ex. i vissa sidor av modern fysik och vetenskapsteori, i det mesta av filosofien hos en sådan hedning som Bertrand Russell.

Det andra väsentliga inslaget i kristendomen, som är gemensamt för denna och många fler religioner och filosofier, är läran eller myten om gudamänniskan som dör eller offras och som återuppstår och som genom sin mänskliga död och sin gudomliga återuppståndelse ställer sig på människornas plats och för dem med sig genom rening och befrielse till delaktighet i gudomen. Sådana myter eller läror och tillhörande riter och liturgiska ceremonier - som dop, rening genom vatten, gemensamma måltider, sång, fasta m.m. - hade långa traditioner i medelhavsländernas kulturer långt före kristendomen. Kristendomen upptog grunddrag därifrån - man kunde känna igen sig i kristendomens lära om frälsningen genom Kristi människoblivande och död och uppståndelse - och detta igenkännande hade naturligtvis stor betydelse för att kristendomen kunde bli en omfattande religion i det romerska imperiet med alla dess randkulturer.

Förutom dessa och andra mer allmänna komponenter i kristendomen tillkom och tillkommer det specifika - kristendomen som uppenbarelsereligion till skillnad från filosofi, kristendomen som byggd på övertygelsen om Kristi gudom och gudomliga gärningar, fr.a. uppståndelsen men även andra underverk. Till dessa speciella grunder i kristendomen knöt sig den platonistiskt och på andra sätt utformade tidiga teologien - särskilt då kristologien, teorierna eller dogmerna om treenigheten och inkarnationens väsen, den på Kristus byggda frälsningsläran och tron på ett evigt liv liksom på den gudomliga rättvisans slutliga herravälde, teorierna om Kristi efterföljelse och om syndens och nådens villkor. Vad som utformades under den kristna kyrkans patristiska tid och som senare kompletterades under medeltiden och dess skolastik har genomsyrat västerländskt tänkande, också långt utanför kyrkans eller kristendomens egentliga fält. Den västerländska filosofien, den västerländska konsten och dess teorier, den västerländska naturvetenskapen, den västerländska samhällsuppfattningen, juridiken och politiken är otänkbara i de utformningar som de har fått om man inte uppfattar alla de bidrag som den kristna, främst den romerskt-katolska teologien har lämnat.

Mycket av det gods, som kom att ingå i kristendomens lära och liv och som var förutsättningarna för dess segertåg i det romerska väldet och vidare, var tidsbundet på sätt som gör att det måste ha svårigheter att verka i dagens värld. Särskilt vad som knöt an till det centrala - till Kristus, hans gudom och gudomliga underverk, främst uppståndelsen men också de andra underverk som kom människor att övertygas om hans gudomlighet - har svårt att nå fram i vår tid. Vi tror inte på underverk - i varje fall inte på det slags underverk som Nya Testamentet tillskriver Kristus, som helbrägdagörelser, uppväckelser av döda, utspisning av människor med otillräckliga materiella medel, etc.



En ny syn på Kristus krävs - om kristendomen skall kunna få gensvar i vår tid - en radikalt omprövande kristologi och teologi överhuvudtaget. Kanske skulle en sådan radikal omprövning också verkligen kunna göras - så som den tidigare kristna teologien var ytterst radikal, djärv och nyskapande, när den lyckades uttolka det kristna budskapet så att det passade in i den tidens tänkande (platonismen, stoicismen, m.m.).

Kanske var de underverk, som Kristus som gudom utförde under sitt jordliv, anpassade till den tidens människor och deras förväntningar och kunskaper. Kanske var Nya Testamentets underverk tidsbundna ”inkarnationer” av gudomens uppenbarelser just för den tidens och den traktens folk - likaväl som det faktum att Nya Testamentet förelåg på grekiska, Guds ord på grekiska, var s.a.s. ett utslag av gudomens anpassning till det tids- och lokalbundna, var Guds ords ”inkarnation”. Kanske kan man i dag finna gudomens, den kristna Gudens, underverk i helt andra former än dessa tidiga, bibliska former som på oss gör intryck av orimligheter och primitiviteter.

Förnyelse i tro och gärning

Om kristendomen skall ha någon möjlighet att bli en levande religion i vår tid och i framtiden tror jag att det krävs liknande djärva, kraftfulla och självständiga teologiska insatser som i den tidiga patristiska tiden. Det räcker inte med nostalgiska tillbakablickar och tafatta försök att på ett konservativt sätt återföra tankar och upplevelser som har haft sin tid och nu mest ter sig som museiföremål eller som vidskepligheter hos okunniga eller svärmare. Om kristendomen skall ha något att säga dagens och framtidens människor måste dess företrädare vara redo för ett radikalt omprövande teologiskt nyskapande - eljest kommer kristendomen att förbli en sekt för sådana som ställer sig utanför sin samtid, för övrigt på så sätt som den hotades att bli innan Paulus uppträdde och frigjorde kristendomen från sådana snävheter i judendomen som skulle ha gjort den till en sekt redan från början.

Ett viktigt och stort sådant uppdrag måste vara att uppfatta en i dag levande och verkande Kristus på så sätt att det gudomliga i Kristi gärningar icke knyts till det slags rent ut sagt primitiva underverk, som dög och var effektiva för kristendomens genomslag för 2000 år sedan. Om Kristus verkar i dag - och om andra ting och händelser bär vittne om gudomens makt i dag - då måste tecknen därpå sökas efter helt andra linjer än i tider när människornas kunskaper och tänkesätt var helt annorlunda än nu. Jag tror inte alls att sådana nya teologiska eller religiösa försök är utsiktslösa eller ens långsökta. Mycket i tillvaron är faktiskt under - obegripliga, outgrundliga till ursprung och innebörd, mäktigt fascinerande och ägnade att stämma till ömhet, vördnad, bävan, hängivenhet. Det gäller bara att se detta - och att inte kräva trollkonster och besynnerligheter för att man skall inse att man står inför ett övermänskligt mirakel. Jag kan påminna om den skarpsinnige engelske författaren och katoliken Gilbert Chesterton - som hävdade just något i denna riktning - nämligen att vi är omgivna av underverk fastän vi inte ser det, därför att vanan eller trögheten hos oss inbillar oss att allting är trivialt och familiärt och mänskligt-alltför-mänskligt.

Än närmare kärnan i kristendomen kommer man om man flyttar sitt intresse från sådant som har med kunskap och insikt att skaffa till sådant som har med handlande att göra - med att göra gott eller försöka göra gott, med att vilja göra gott men finna sig göra ont, med kärleken och självuppoffringen och med gärningar som vittnar om sådana krafters spel, med hur gott kan framgå ur ont, etcetera. Jag tror att man i sådana förhållanden kan söka och kanske finna hur Kristus verkar än i dag - och att man kan och bör utforma en modern teologi, och därmed också en modern liturgi, en modern förkunnelse, en modern mission, med sikte på hur en radikal kärleksreligion har att framträda i dagens värld, med alla de svårigheter, ofärdigheter, frestelser, fall och svek som därvid måste möta.

Kanske är det rent av viktigare att handla än att försöka bygga upp en lära, en teologi - och kanske ser vi därför också hur den mest levande kristendomen, den kristendom som också vinner människorna för sig och som väcker beundran som om man stode inför underverk, uppenbarar sig bland sådana socialt och politiskt verksamma kristna som Moder Theresa, sydamerikanska präster i kamp mot förtrycket, franska fattigpräster m.fl. Emellertid tror jag att handlande utan genomtänkta grunder, kristen kärlek utan teologi, förr eller senare riskerar att hamna i förvirring och godtycke och råka på avvägar. Det är ju inte enbart sekulariserad humanitet det skulle vara frågan om utan en insats, kärleksgärningar, som bärs av något mäktigare än det blott och bart mänskliga, eftersom det blott och bart mänskliga nu en gång visar sig inte förslå.

Om det nu är som jag tror - nämligen att kristendomen för att kunna bli en levande och livgivande kraft i dagens och morgondagens värld måste tolkas om efter vår tids mönster och krav, att gudomens inkarnationer i vår tid måste återfinnas i helt andra former än i Romarrikets och medeltidens uppenbarelseformer - då är det helt förspillt och förkastligt av de kristna att försöka återuppliva sådant som en gång gällde och att konservativt vända sig emot vetenskap, modernt tänkande och moderna livsmönster för att försöka tvinga tillbaka dem i gamla former. Gud är s.a.s. klokare och radikalare än konservativa kristna, som inbillar sig kunna finna samma Gudstecken i dag som för 2000 år sedan - Gud kan tala till lärde män på latin och till bönder på bönders vis, kanske också till fornkyrkans kristna på deras sätt och till våra dagars människor på deras vis. Vi behöver en Paulus om det kristna budskapet skall kunna leva upp och leva in i vår världs livsformer - men vi är inte hjälpta av räddhågade och konservativa, trångsynta förkunnare som inte ser sig annan råd än att försöka klä upp sig själva och församlingen och kyrkan i urväxta tankeformer och sederegler.



Jag tror att man inom kyrkan inte har förstått hur diskriminerande det är för kyrkans folk att de ägnar sina krafter och sitt lidelsefullaste engagemang åt sådana problem som frågan om kvinnliga präster skall kunna accepteras eller om hur nattvarden och sakramenten skall handläggas - i en tid och i en värld som kvider av nöd, våld, armod och annat elände och som kanske är på väg mot sin undergång; med andra ord i en värld som formligen ropar på underverk i kärlekens tecken och i självuppoffringens. Det ter sig som eskapism, som att välja det bekväma och det som inte kostar på en själv något allvarligt, när dagens svenska präster och andra kristna i stor utsträckning slösar sina krafter och sina lidelser på problem som mot bakgrunden av de livsavgörande, radikala frågorna kan sägas vara frågor om teologiskt dekorum. Jag är övertygad om att dessa och liknande strider inom de kristna grupperna hör till det som allra mest skadar förtroendet för de kristna och aktningen för deras tro i allmänhetens ögon.

Ett annat förhållande, som jag tror medverkar till svagheten hos dagens svenska kyrka, är vad jag vill kalla det reformatoriska brottet - det förhållandet att vi i så hög grad har huggit av förbindelserna med det katolska tänkandet och gjort oss urarva gentemot den kolossalt rika, fasetterade och också spänningsfyllt sammansatta romerskt-katolska traditionen och andra kristna traditioner (t.ex. grekisk-ortodoxa) i Europas andliga och kulturella liv. En ängslig puritanism, en isolationistisk egenrättfärdighet, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av lidelsefullt och mångsidigt kristet skapande och upplevande. Det är ingen tillfällighet att det finns ett otal högst betydelsefulla katolska författare och tänkare, konstnärer och samhällsreformatörer men knappast några alls inom den protestantiska världen av samma dimensioner - och få av någon dimension överhuvudtaget. Våra kyrkor blev vitmenade och utarmade med reformationen - också vår teologi och vårt församlingsliv blev vitmenade, gjorda fattigare, när vi uppsade våra förbindelser med den stora och mogna kristna gemenskapen. Jag menar inte att vi alla skall bli katoliker igen - men jag menar att vi skall lära oss att pröva, fråga, tänka och skapa ur samma stimuli och samma provokationer som har gjort och gör den katolska kulturvärlden och andra kristna världar mer fruktbärande än vår.

Med de nu framförda reflexionerna - jag är medveten om att de kan synas utopiska och kanske också övermaga - vill jag lämna den första punkten i dagens fråga, den jag kallade en förtröstansfull förväntan och kan sammanfatta till tanken att det i och för sig är rimligt att människor i dagens värld söker sig till kristendomen men att denna religion också bjuder svårigheter, som kräver radikala omprövningar från de kristnas sida om kristendomen verkligen skall kunna bli en på nytt levande religion.



Surrogat

Den andra punkten rörde de s. k. religionssurrogaten, som framträder i vår tid och tycks locka till sig många människor - t.ex. astrologi och djävulskult, som nämndes i kallelsen till dagens konferens.

Med beteckningen religionssurrogat vill man hävda att dessa rörelser är ett slags religioner eller fyller behov som religioner annars brukar tillmötesgå. Jag är mycket skeptisk till att det verkligen är på det viset, och min skepsis styrks av att jag tycker att dessa s.k. religionssurrogat är samma andas barn som s.k. ”alternativa vetenskaper”, som också frodas i vår tid - med andra ord: anti-intellektualism, tron på homeopati, flygande tefat, primalskrik som en allt botande form av ”alternativ psykoterapi”, själsligt utsprungna strålningar, kalvbrässextrakt, etc., etc.

De s.k. ”alternativa vetenskaperna” är inga vetenskaper, trots att deras förespråkare på en gång försöker nyttja vetenskapliga talesätt och vetenskapernas auktoritet för att stärka sina positioner och samtidigt menar sig företräda något helt annat och mer djup- eller vittgripande än vad man kallar traditionell vetenskap, dogmatisk vetenskap, materialistisk vetenskap, vetenskapstro etc. Sådana ”alternativa vetenskaper” har alltid funnits, så länge det överhuvudtaget har funnits vetenskap eller rationellt tänkande. Det är en felaktig uppfattning att människor söker sig till sådant bara när de befinner sig i desperata lägen och inte kan få någon hjälp av den vanliga medicinen eller den vanliga vetenskapen eljest. Tvärtom bärs de ”alternativa vetenskaperna”, inklusive den ”alternativa medicinen”, främst upp av friska och kraftfulla förespråkare. Jag tror att det är något annat man söker än tröst i nöd - kanske söker man något slags eggelse för känsla och fantasi som man inte tycker sig kunna finna i den s.a.s. vanliga vetenskapen, kanske söker man något slags befrielse eller utgång ur en världsbild som känns som ett fängelse och som beror på att man har en ytlig kontakt med den vanliga vetenskapen och tror att den är trivial och bestämd av rigida mönster och tyranniskt slutna regler, kanske vänder man sig emot vad man uppfattar som auktoriteter och etablissemang.

Jag tror att det är på liknande sätt med vad jag vill kalla ”alternativa religioner”. De är inga religioner - de är simili, anti-intellektuell och i grunden också anti-religiös bråte, som saknar både den mentala disciplin som en riktig religion måste kräva och den ödmjuka kontakt med en icke-blott-mänsklig verklighet, som också måste krävas för att man överhuvudtaget skall kunna tala om religion och inte om vidskepelse, om egenrättfärdig bilddyrkan. Just egenrätt-färdigheten, den självtillräckliga bristen på öppenhet och oförmåga att lyssna och se och låta sig överraskas utmärker de ”alternativa religionerna”, liksom det utmärker de ”alternativa vetenskaperna” - och detta skiljer det falska i dessa alternativ från det äkta i vad de utger sig för att kunna ersätta.



Likt de ”alternativa vetenskaperna” har det också alltid funnits ”alternativa religioner” - i kristenheten alltsedan kristendomen först uppträdde, och redan dessförinnan. Astrologi florerade ju som vidskepelse (vid sidan av den primitiva astronomien) i klassisk och för-klassisk tid, liksom allsköns spådomskonster, magi och talmystik, orgiastiska sekter och svärmerier - inte mindre förr än nu. Jag menar att det är att ge dessa ”alternativa religioner” alldeles för högt betyg att kalla dem religion eller religionssurrogat - likväl som det är att ge de ”alternativa vetenskaperna” alldeles för goda vitsord om man kallar dem för vetenskap. Jag anser att varken de ”alternativa religionerna” eller de ”alternativa vetenskaperna” växer fram ur samma behov och strävanden som de s.a.s. riktiga religionerna och vetenskaperna. Snarare är de ett slags andligt knark, som skänker eller förväntas skänka känslorus, frigörelse samtidigt som gemenskap med likar, eggelse och utlopp för en oklart syftande självhävdelse, förströelse och bedövning, med mera sådant. Vidare leder de aldrig till någon fortsatt utveckling, varken teoretiskt eller praktiskt - så som de riktiga vetenskaperna och religionerna gör; de är sterila och framträder i dag under i stort sett samma former och fasoner som för ett par tusen år sedan.

Rikedomen i den kristna ide-, språk- och symbolvärlden borde ge åt kristendomen samma övertag gentemot de religiösa charlatanerierna som vetenskapen har gentemot de vetenskapliga charlatanerierna. Det är för mig obegripligt att kristna människor kan vilja söka stöd för sin tro eller värva proselyter på omvägar med hjälp av att vädja till intresset för astrologi, ytligt uppfattad österländsk ockultism, fundamentalistisk Bibel-tolkning och annan liknande trasgrannlåt. Delvis kan jag dock känna igen denna alltför självförnekande ödmjukhet från liknande reaktioner bland vetenskapsmän. Bestörta inför den många gånger häftiga kritik som vetenskapen kan väcka, i vår tid liksom för övrigt i vissa tidigare kulturperioder, och kanske också själva skakade av att finna hur vetenskap och teknik har lånat sig till vapenutveckling, miljöförstöring, resursslöseri, etc., har många vetenskapsmän, hamnat i en liknande alltför ödmjuk, självförnekande eller självförstörande situation som dessa präster och andra kristna, som mer eller mindre uppger de kristna kvalitetskraven på en anständig tro och söker bistånd hos ”alternativa religioner” och annan humbug. Kristus var ödmjuk - men inte flat - och jag kan omöjligt tro att dagens kristna skulle kunna göra annat än förlora på att lägga sig ut, i flathet, för anti-intellektuella skenreligioner och modeströmningar av uråldrig men för den skull alls inte vördnadsvärd art. Om man nu tror på Gud får man väl för allt i världen också tro att Gud skapade människornas vett och förstånd - och att Han skapade dessa goda talanger för att de skulle användas, även på religionens område.

Om jag skulle sammanfatta vad jag har velat säga så blir det på så sätt, att jag visst tror att kristendomen har en framtid, att jag alls inte tror att den skall dö ut (för övrigt har ryktet om dess död ideligen dykt upp i olika skeden av dess historia), att jag är övertygad om att det krävs ett idogt och lidelsefullt och också riskabelt och ogaranterat religiöst arbete (teologiskt, praktiskt, liturgiskt m.m. - på samma sätt som i fornkyrkan, då sådant arbete också bedrevs, med stora risker och stora manfall ut i heresier och avvägar) för att kristendomen skall kunna bli en verkligt levande och befruktande kraft, att jag påstår att ingenting är att vinna men mycket att förlora om man i förment taktiska syften ger sig till att fjäska för astrologi och andra skenreligiösa modesvärmerier eller för anti-intellektualism och konservativism och pryderi.

Avslutningsvis kan jag påpeka att de här framställda resonemangen kan sägas vara en plädering för kristendomen - men att de inte är kristna. Jag är inte kristen och inte på väg att bli det. Däremot tror jag att kristendomen kan vara en ganska väl sammanhängande och relevant trosriktning eller livsåskådning - likaväl som, för den delen, islam eller Leibniz’ eller Spinozas metafysiska filosofier. Men om dessa åskådningar, och många med dem, kan vara sådana ganska väl sammanhängande och relevanta system så är ingen av dem därför slutgiltiga eller tillräckliga för att man skall begripa sig på tillvaron och rätt kunna inrätta sig i den. De är - för att använda en term från naturvetenskaperna - modeller eller - för att använda en mer allmänt brukad term - symboler, liknelser, som var för sig kan fånga något väsentligt och unikt men som ändå, var för sig, aldrig kan ge full rättvisa åt denna vår tillvaros gränslösa mångfald, gåtfullhet, härlighet och förskräcklighet.

Uppriktigt sagt önskar jag inte heller att kristendomen, eller kanske snarare den kristna kyrkan, skall återkomma som den mäktiga institution den en gång var. Historien har gång på gång visat hur makt, också i kristen skepnad, urartar till maktmissbruk, våld och trångsinne. Jag tror att kristendomen mår bäst av att vara i underläge. När Kristus får makt blir han Anti-Krist.


Publicerad 1980 i nummer 9