Kan häxor flyga?
Henningsen, Gustav



av gustav henningsen

Inför millennieskiftet granskar den katolska kyrkan sin historia. I oktober 1998 inbjöd Vatikanen och påven Johannes Paulus II till ett symposium för historiker från hela världen för att redogöra för sin forskning om inkvisitionen för att skapa en realistisk bild av detta mörka kapitel i kyrkans historia som varade mellan 1200-talet och 1800-talet (jfr Signum 1998:8). En av deltagarna var fil. dr Gustav Henningsen, dansk folklivsforskare. Han har ägnat sig åt häxprocesser och redovisar här vad som hände häxorna när de konfronterades med inkvisitionen.


Påven Gregorius VII skrev år 1080 till kung Harald av Danmark och beklagade sig över att danskarna hade för vana att lägga ansvaret för stormar, epidemier och alla slags sjukdomar på vissa kvinnor och sedan låta avrätta dem på det mest barbariska sätt. Påven uppmanade den danske kungen att undervisa sitt folk om att den sortens händelser var skickade av Gud och borde bemötas med botövningar och inte genom att bestraffa förmenta anstiftare.

Tre kvinnor som år 1090 brändes nära München för att de skulle ha förhäxat människor och grödor får i en andlig krönika eftermälet att ha dött som martyrer.

I de här båda exemplen ser vi till vår överraskning den katolska kyrkan som motståndare till häxförföljelserna. Stick i stäv mot den allmänna uppfattningen var häxprocesserna inte någon kyrklig uppfinning. De var utslag av en folktro som kan dokumenteras långt tillbaka i antiken och som bygger på föreställningen om att det fanns människor som hade övernaturlig förmåga att skada sin omgivning. Häxorna var i allmänhet kvinnor men ibland också män. Häxeriet var inte en magisk teknik som kunde läras in utan en personlig förmåga som man var född med och som gav en makt att skada människor, djur eller åkrar i omgivningen genom att bara se på dem eller genom att uttala en förbannelse.

Häxtron – en mycket gammal föreställning

Häxtron är full av föreställningar som tyder på att den är mycket gammal. Ett exempel: när häxan äter en människa är det inte köttet utan köttets själ som blir uppäten men detta räcker för att vederbörande skall insjukna och dö. Att det är tal om ett och samma traditionskomplex som har brett ut sig över den gamla världen börjar man misstänka när man får reda på att vissa föreställningar är gemensamma för europeisk, asiatisk och afrikansk häxtro. Dit hör tanken på hemliga sammankomster för häxor, som kan anta djurskepnader, som flyger genom luften och som på sina nattliga möten håller festmåltider där de äter sina egna släktingar. Den är gemensam för såväl europeisk och asiatisk som afrikansk tro på häxor. Till och med ett så specifikt motiv som att en skenkropp stannar kvar i sängen som alibi medan häxan är iväg på sin häxsabbat hittar vi i Asien, Europa och Afrika. Enligt teologisk uppfattning var den folkliga häxtron helt oacceptabel. Därför avfärdade kyrkan genom hela medeltiden den som hednisk vidskepelse och man hittar inte heller något om häxor i de äldsta inkvisitionshandböckerna.

Inkvisitionen och häxprocesserna

Inkvisitionen inrättades år 1231 som en påvlig domstol med uppgift att förfölja katarer, valdenser och andra kätterska sekter. I en del äldre historieskrivning kan man läsa att det var inkvisitionen som startade den europeiska häxförföljelsen. Den första häxprocessen skulle sålunda ha ägt rum år 1275 vid inkvisitionen i Toulouse, där Angèle de la Barthe påstås ha blivit bränd för att ha ätit barn och haft sexuellt umgänge med djävulen. Genom hela det efterföljande århundradet skulle sedan hundratals kvinnor och män ha blivit brända som häxor av inkvisitionen i Toulouse och Carcassonne. Mycket förledande förklaras förföljelsernas upprinnelse med att inkvisitionen kastade sig över häxorna för att inte bli arbetslös när den så småningom hade utrotat de kätterska sekterna.

Nyare forskning har visat något helt annat. All information om inkvisitionens blodiga häxjakt i Sydfrankrike går tillbaka på en bok om den franska inkvisitionens historia, skriven av romanförfattaren Lamothe-Langon år 1829. I mitten av 1970-talet visade en engelsk historiker att de medeltida källor som Lamothe-Langon åberopade aldrig har existerat utan var något som han själv hade hittat på för att krydda sin framställning. Efter detta avslöjande har man varit tvungen att revidera häxförföljelsernas kronologi.

Den nya bild som då framträder kan man sammanfatta på följande sätt: De första sparsamma anteckningarna om häxprocesser härstammar från 1360 (alltså ca hundra år senare än den uppdiktade häxbränningen av Angèle år 1275). Det var inte inkvisitionen som påbörjade förföljelsen utan världsliga domstolar i Schweiz och Kroatien. Man får närmast ett intryck av att den legaliserade häxförföljelsen har varit ett krav från folket, som de världsliga domstolarna har givit efter för och som också kyrkan efterhand måste tillmötesgå.

Häxteologi

Först i början av 1400-talet blandar inkvisitionen sig i häxförföljelsen och samtidigt kommer teologerna med en genomgripande omtolkning av den folkliga häxtron; en omtolkning som gjorde det möjligt att tro på häxor också från en teologisk synvinkel. Att häxan skulle ha en medfödd förmåga att skada sin omgivning eller att anta ett djurs gestalt avvisade man som folkligt prat. Sett med teologiska ögon måste sådana personer nödvändigtvis ha ingått en pakt med Djävulen, eftersom det bara var han som hade makten att få sådana saker till stånd.

Ett särskilt problem utgjorde häxans flygturer. Enligt den folkliga uppfattningen var det häxans själ som flög ut, medan kroppen låg livlös kvar. Men denna förklaring var teologiskt oacceptabel. Så länge en människa är i livet, är själ och kropp omöjliga att skilja åt. Att Djävulen skulle kunna dra ut själen ur häxans kropp och sedan föra den tillbaka var därför samma sak som ett mirakel. Och inte vilket mirakel som helst utan tvärtom något som kunde påminna om själva uppståndelsen. Den renläriga demonologiska uppfattningen blev därför att påståenden om häxor som deltog i häxsabbater ibland var rena fantasier och ibland (om än oerhört sällan) sanna. I det sistnämnda fallet var häxans närvaro vid häxsabbaten alltid kroppslig i det att Djävulen vid sådana tillfällen (med Guds tillåtelse) transporterade häxan genom luften.

Den demoniska teorin och naturfilosofin

Den demonologiska teorin var inte en snäv teologisk angelägenhet. Den debatterades ända fram till början av 1700-talet vid alla fakulteter vid europeiska universitet, alltså av filosofer, matematiker och fysiker. Tvärtemot vad man i allmänhet har ansett var demonologin närmast ett förstadium till den moderna vetenskapen. Önskan om att förklara så mycket som möjligt genom att hitta naturliga istället för demoniska orsaker var själva drivkraften i 1500- och 1600-talets naturfilosofi.

Också när det gäller omfånget av inkvisitionens häxförföljelser har historien måst revideras. För 1400-talets vidkommande tyder de senaste beräkningarna på att inkvisitionens andel begränsade sig till några hundra processer. Runt 1525 hade påvliga inkvisitionsdomstolar blivit alltmer sällsynta för att slutligen försvinna över hela Europa. Därmed var den medeltida inkvisitionens epok över. Samtidigt såg en ny form av inkvisition dagens ljus. Det var den moderna inkvisitionen på nationell bas som med påvens godkännande först upprättades i Spanien 1478 och sedan följdes av den portugisiska (1531) och den romerska inkvisitionen (1542).

Inkvisitionen – den häxanklagades försvarare

Istället för de flera miljoner häxor som enligt populära skildringar skulle ha lidit döden på häxbålen räknar historikerna nu med att ca 100 000 häxprocesser ägde rum i Europa, och att hälften av de anklagade, ca 50 000 människor, brändes på bål. Men förföljelsernas intensitet varierade starkt från land till land. Hälften av alla häxbränningar, cirka 25 000 har enligt de historiska dokumenten ägt rum i Tyskland. Om vi däremot sätter avrättningarna i proportion till befolkningstalet så har Danmark-Norge med sina 1 350 häxbränningar samma förföljelseintensitet som Tyskland, medan Liechtenstein med sina 3 000 invånare är det land där förföljelserna var värst. Här brändes tio procent av befolkningen på bål. I den andra änden av skalan hittar vi Portugal, Spanien och Italien med en intensitet av några bråkdelar av en promille. Alltså just de länder som höll fast vid inkvisitionen.

Från 1500- och 1600-talen är informationen så uttömmande att vi med stor säkerhet kan avgöra hur många häxbränningar som inkvisitionen var skuld till. I de katolska medelhavsländerna drogs ca 12 000 häxor inför inkvisitionen, men bara 36 brändes, hur otroligt det än må låta: 27 i Spanien, 8 i Italien och 1 i Portugal. I resten av de 12 000 processerna dömde inkvisitionen de anklagade till mildare straff eller frikände dem. Så osedvanligt mild visade inkvisitionen sig vara när det gällde att bestraffa häxeri och andra former av trolldomsförbrytelser att det sett med nordeuropeiska ögon närmast måste betecknas som en skandal. Man kan verkligen fråga sig varför inkvisitionen var så lite intresserad av häxerierna. Men saken är den att medan jurister som specialiserat sig på romersk rätt och teologer uppfattade häxsabbaten som en realitet så var nästan alla specialister på kanonisk rätt överens om att avvisa den som en fantasiprodukt. Och eftersom det i stor utsträckning var specialister på kanonisk rätt som anställdes vid inkvisitionen är detta helt säkert förklaringen till att man här höll fast vid kyrkans medeltida tradition att betrakta häxeri som vidskepelse och därför visade stor skepsis mot hela frågan om häxerier.

Den klentrogne generalinkvisitorn

Inkvisitionens gåtfulla skepsis förtjänar att undersökas i ett brett filosofihistoriskt och teologiskt sammanhang. Här skall jag bara komma med en kort sammanfattning av vilka uttryck inkvisitionens skepsis tog sig i Spanien.

I början följde man de andra länderna i spåren; från 1498 till 1522 dömde inkvisitionen elva häxor till bålet, vartill kommer ett okänt antal häxbränningar som de världsliga och biskopliga domstolarna företog sig. Men år 1526 utsåg generalinkvisitor Alfonso Manrique en kommitté som skulle uttala sig i häxerifrågan. I kommittén deltog några av Spaniens ledande teologer. De sammanträdde i Granada och utarbetade en instruktion i frågor som rörde häxorna och denna saknar motstycke. Var någonstans i det övriga Europa kan man hitta paralleller till de lagbestämmelser som här följer?

”Alla häxor som av fri vilja bekänner och visar tecken på ånger skall få förlåtelse och åter upptas i moderkyrkan, och utan att deras egendom konfiskeras skall de åläggas mindre bötesstraff. Ingen skall arresteras enbart på grundval av andra häxors bekännelser. Inkvisitorerna skall undersöka om de personer som anklagas inför dem har varit utsatta för tortyr vid andra domstolar… Genom att fråga ut dem som bor i häxans hus skall man försöka få reda på om häxorna verkligen for iväg till häxmötena eller om de under den natt när de säger att de var på häxsabbat i själva verket stannade hemma utan att komma iväg någonstans.” Instruktionerna innehöll också en bestämmelse om att generalinkvisitorn och hans åttamannaråd alltid skulle vara de som utfärdade dödsdomar i saker av denna ”vanskliga natur”.

Med dessa instruktioner lyckades man hålla Spanien fritt från häxbränningar under större delen av ett århundrade bortsett från enstaka olyckliga fall, när inkvisitorerna underlät att delge rådet vilken dom de hade utfärdat eller när en världslig eller andlig domare inte (vilket han var annars var förpliktigad att göra) lät inkvisitorerna få inblick i det aktuella fallet utan gjorde processen kort. Under påverkan från Frankrike inledde inkvisitionsdomstolen i Logrono en större häxjakt i Baskien år 1609, och året därefter brändes elva basker. För att få alla eventuella häxor att träda fram i ljuset erbjöds därpå fri lejd till de häxor som angav sig själva inom en viss tid. 2 000 personer angav sig själva och dessutom 5 000 andra. Men generalinkvisitorn kände sig inte överbevisad om deras skuld. Det uppehåll som gjordes i förföljelsen användes bland annat till att skaffa fram bevis för om den häxsekt som man fått så mycken information om överhuvudtaget existerade. Den inkvisitor som blev ålagd att företa de nödvändiga efterforskningarna hade en stor portion kritiskt förnuft. Alonso de Salazar Frías, som han hette, gav sig iväg på en åttamånaders resa genom hela det baskisktalande området. Officiellt var det en visitationsresa men i praktiken kom den att mest likna en vetenskaplig expedition. Salazar sammanfattade sin rapport till den spanske generalinkvisitorn med att hävda att han inte hade hittat bevis för någon enda aktiv häxa eller någon häxverksamhet överhuvudtaget. Den baskiska paniken kring häxorna hade uppstått enbart till följd av falska rykten och propaganda, för som Salazar uttryckte det: ”Det fanns varken häxor eller förhäxade förrän man började tala och skriva om dem.”

Undersökningen bidrog till att häxbränningarna definitivt upphörde i hela det spanska imperiet från Sicilien i öster till Mexiko i väster. Om inkvisitionen hade gått med på teologernas antaganden kunde den ha startat en verklig häxholocaust i de katolska medelhavsländerna, men historien visar något annat – att inkvisitionen faktiskt blev häxornas räddning.

I sitt apostoliska brev Tertio millennio adveniente (Inför det tredje årtusendet, Katolska Bokförlaget 1996) tillkännager påven Johannes Paulus II att kyrkan skall rannsaka sitt samvete och be om förlåtelse för synder som begåtts i det förgångna. Inkvisitionen med dess skoningslösa och förödmjukande framfart mot dem som tänkte på andra sätt kommer naturligtvis att ligga som en tyngd på kyrkans samvete om det inte historiskt kan bevisas att den var bättre än sitt rykte. Rannsakandet skall därefter mynna ut i ett officiellt uttalande som de inbjudna specialisterna uppmanas komma med förslag till. Vad häxorna beträffar skulle det vara passande om kyrkan tog tillbaka påve Innocentius VIII:s bulla av 1484 som satte kyrkans blåa stämpel på häxförföljelserna. Påven kunde kanske också uppmana de troende att resa minnesmärken över de oskyldiga människor som brändes för det omöjliga brott som häxeriet sannerligen är. Ett sådant historiskt minnesmärke har jag faktiskt ett exempel på. Det är minnestavlan över Maren Splid. På ett gammalt hus i Sönderportsgade i Ribe står det:

Här bodde skräddaren Laurids Splid,
vars stackars hustru Maren
den 9 november 1641 brändes för trolldom
mellan galgbackarna utanför Ribe.


Översättning: Birgitta Carlquist


Publicerad 1999 i nummer 2