Helgon eller hund?
Beskow, Per



Någon gång vid mitten av 1200-talet var dominikanen och inkvisitorn Etienne de Bourbon på resa i landskapet Dombes väster om Saönc i mellersta Frankrike. Här träffade han en märkvärdig kult, som traktens befolkning ägnade sig åt. De förde sina sjuka barn till en plats, som skulle vara den helige Guinefortus’ (Guineforts) grav, men till sin förvåning fick Etienne höra att helgonet var en vinthund. Om honom berättade man följande legend.



En gång i tiden låg det här ett slott, där det bodde en riddare, som hade en liten son. En gång, när riddaren var ute, hade en orm kommit in i rummet där pojken låg och sov. Den trogne vinthunden som vaktade barnet gick till försvar och bet ihjäl ormen. När sedan riddaren kom hem och såg blodet, trodde han att hunden hade dödat hans son, han drog sitt svärd och dödade den. Först alltför sent förstod han sammanhanget. Han kastade hundens kropp i en brunn och täckte över med stenar. Av den påstådda slottsbebyggelsen fanns nu bara brunnen kvar.



Här hade man märkliga ting för sig. Sjuka barn fördes hit för en behandling som redan Etienne fann livsfarlig. Efter att ha offrat salt ”och annat” vid hundens grav, hängde man upp barnets lindor på buskarnas grenar. Kvinnorna - som det handlar om - kastade så det nakna barnet mellan sig nio gånger mellan två träd - man kan jämföra med det gamla svenska bruket att dra ett sjukt barn genom öppningen i ett träd. Sedan lämnades barnet ensamt med två brinnande ljus. Tanken var att ”faunerna” i skogen kanske hade bytt bort barnet, och de fick nu chansen att återfa sin bortbyting och återlämna det riktiga och friska barnet. Det hela avslutades med att barnet doppades nio gånger i floden Chalaronne, något som det enligt Etienne måste ha goda krafter för att överleva.

Etienne de Bourbon tog genast itu med vidskepelsen. Han lät gräva upp hundens ben och hugga ner träden kring brunnen, och lät sedan bränna alltsammans. Men trots detta har kulten i tysthet levat kvar ända till vår tid. De sista spåren av den finner vi i början av Andra världskriget.



En lokal folkloristisk kuriositet utan allmänt intresse? Javisst. Men historien har fatt aktualitet hos oss genom att presenteras på svenska i en bok av den franske professorn Jean-Claude Schmitt. Det är inte ämnet i sig som gör boken så intressant och läsvärd utan den mångfald av skiftande metoder som författaren har använt för att lösa hundhelgonets gåta. Han har nära samarbetat med Jacques le Goff, internationellt känd för att tillämpa antropologiska metoder i historieforskningen, och Schmitt är liksom han nära knuten till den berömda tidskriften Annales E.S.C.



Schmitt går ytterst grundligt tillväga. Han spårar legenden om den misskända vinthunden ända tillbaka till den indiska fabelsamlingen Pancatantra och följer sedan dess vandring till västerlandet och Frankrike. Legenden - med dess många detaljer, som jag här inte nämner - får en strukturell analys. Schmitt finner det riktiga helgonet Guinefortus, som led martyrdöden i början av 300-talet, och är begraven i Pavia i Norditalien. Genom lokala uppgifter och kartor visar han sedan hur kulten av denne har spritt sig i en rak linje upp mot nordvästra Frankrike. De besynnerliga riterna analyseras i sin tur, och man får följa deras historia till nutiden. Redan på 1200-talet leddes det hela av en ”klok gumma”, och hennes sista kollega avled 1936. Man far också en topografisk beskrivning av området, och särskilt diskuterar Schmitt frågan om det funnits något slott på platsen, dock utan säkert resultat.

Viktigast är beskrivningen av folkreligionens plats i samhället under medeltiden och senare århundraden. Bönderna - och här särskilt kvinnorna - har levat sitt eget religiösa liv på avstånd och delvis i opposition mot det officiella kyrkliga livet. Från olika håll har man sammanfogat legenden om hunden, riterna kring barnen och spridda kunskaper om den helige Guinefortus till denna märkvärdiga och livskraftiga folktradition. Hund och helgon förs samman genom ljudlikheter och förbindelsen med ”hunddagarna”, dvs rötmånaden, där Guinefortus’ dag, den 22 augusti, infaller.

Att läsa boken om den heliga vinthunden ger samma slags odelade nöje som att läsa en välskriven deckare. De olika trådarna löses upp en i taget, och under spänning nalkas man gåtans lösning. Kanske drabbas man då i slutet av en lätt besvikelse. Gick det inte att med denna stora forskningsapparat komma närmare en tolkning? Hunden, helgonet och riten ligger vid bokens slut fortfarande ganska löst associerade bredvid varandra.



Stimulerad av författarens lärdom och okuvliga intresse för saken kommer jag själv här med några synpunkter utan att göra anspråk på att lösa problemen.

Den plats där kulten utspelades på 1200-talet är idag skogbevuxen och kallas Saint Guinefort-skogen. Schmitt tar för givet att kulten försiggick i en skog också på medeltiden. Vår sagesman säger oss emellertid något annat. Platsen för riddarens slott hade genom Guds ingripande blivit en ödemark (desertum), kanske med buskvegetation, för det står att barnens lindor hängdes på buskarna (dumi). Centrum för kulten var den igenfyllda brunnen med hundhelgonets grav, och kring den hade man planterat träd (arbores, ligna). Hela denna anläggning kallar Etienne för en lund (lucus), och den var inte större än att han kunde låta hugga ner träden och bränna dem tillsammans med hundens ben.

Skogen låg ett stycke därifrån, och kanske låg kultplatsen strax intill skogsbrynet. I skogen bodde ”faunerna”, dvs. skogsväsen, som likt våra troll tyckte om att byta bort barn. En gång hade också en varg kommit ut ur skogen och nästan lyckats ta ett av de utlagda barnen. Kultplats och skog är alltså två skilda områden, och med sin brunnsgrav och sina planterade träd tillhörde kultplatsen i någon mening civilisationen. Alen redan på 1200-talet förstördes kultplatsen, och skogen tog med tiden över. I senare tider försiggick riterna i skogen utan någon särskild kultplats. Men ännu på 1820-talet påstod en tiggare där att han kände till platsen för graven.



Detta menar jag är betydelsefullt får tolkningen. I stället för att utgå från legenden om hunden eller traditionerna om den helige Guinefortus bör man ta kultplatsen och riterna där som det primära. Vad brunnen har haft för funktion vet vi inte - Schmitt tar inte alls upp frågan om det eventuellt skulle kunna finnas rester av den - och riterna kan mycket väl ha förkristet ursprung. Ser man det så, blir hundlegenden och Guinefortusnamnet motiv som har knutits dit sekundärt, och då som Schmitt påpekar, inte tidigare än 1000-talet. Det finns litet vaga lokala uppgifter om ett kapell åt Guinefortus här och en staty av honom (som biskop), som skulle ha funnits kvar på 1800talet. En halvglömd kult av helgonet kan alltså ha knutits i efterhand till brunnsgraven.

Om hunden eller helgonet var först, låter sig inte nu sägas. Men man kan ändå notera att hundlegenden byter funktion, när den här knyts till brunnen och så förvandlas till en lokalsägen. En sådan funktion har inte någon av de övriga versionerna av legenden som Schmitt återger. (Med ett kuriöst undantag: filmregissören Roberto Rossellini påstod en gång i en intervju att han hade hört en liknande tradition, men Schmitt har inte lyckats spåra den.)

Utifrån sitt antropologiska synsätt är Schmitt mera intresserad av människors attityder och förhållningssätt än till traditionerna som sådana. Det ger också en stor del av bokens behållning. Den som fascineras av Emmanuel Le Roy Laduries ”Montaillou” och Carlo Ginzburgs ”Osten och maskarna” (eller varför inte Umberto Ecos ”Rosens namn”) bör också kunna avnjuta Schmitts bok. Och nog borde den kunna ge uppslag till nya undersökningar också på nordiskt område, även om vårt källmaterial från medeltiden är så mycket mera sparsamt.



Översättningen är för det mesta utmärkt men kännetecknas av samma osäkerhet inför katolsk terminologi som de flesta översättningar till svenska. Man ”tillber” inte helgonen utan vördar eller åkallar dem, och deras kult kan aldrig kallas ”tillbedjan”. Det franska abbe bör i medeltida (och många andra) sammanhang återges med ”abbot”. Helgonamn bör också ges en internationellt och svenskt gångbar form, t ex Symphorianus (Symphorien) eller Silvanus (Sylvain).











Schmitt känner bara till en enda bildframställning av vinthundslegenden, i ett tryck från Strasbourg 1535. Det finns emellertid åtminstone en äldre bild. den här återgitna. Den ingår bland illustrationerna i Buch der Weisheit tryckt hos Lienhart Holle i Ulm 1483. Trots tydliga skillnader ar sammanhanget mellan bilderna tydligt, och rent bildmässigt O,cks det sannolikt att den äldre bilden ärförlaga till den senare. Nu är Buch der Weisheit en tysk översättning av lohannes av Capuas Directorium humanae vitae som i sin tur via hebreiskan och arabiskan återgår på den indiska sagosamlingen Pancatantra. Bilden hör alltså samman med denna tradition, som Schmitt på något lösa grunder avfärdar som irrelevant (s. 82). Men bilden kan i så fall inte betraktas som en särskild tradition så som Schmitt gör.



Jean-Claude Schmitt: Den heliga vinthunden. Sankt Guinefort, helgon och hund. Övers av Eva Salevid och Jan Stolpe. Författarförlaget 1985.


Publicerad 1985 i nummer 7