Kristina av Guds nåde
Karlsson, Åsa

Peter Englund: Silvermasken – en kort biografi över drottning Kristina. Albert Bonniers förlag 2006.

Kristina: Brev och skrifter. Svenska Akademien och Bokförlaget Atlantis 2006.


Drottning Kristina är återigen högaktuell. Peter Englunds biografi Silvermasken och en utgåva med hennes egna texter i urval har kommit i år. Förra året utgavs i Norge Barokke damer: drottning Christinas europeiske reise av Elisabeth Aasen och det är inte mer än ett par år sedan Veronica Buckleys bok om Kristina översattes till svenska. Tre biografier inom ett par år om en svensk regent som redan blivit flitigt omskriven av bland annat Curt Weibull och Sven Stolpe. Detta skall jämföras med övriga svenska kungar och drottningar där knappast någon intresserat så många levnadstecknare. Men man behöver inte läsa många sidor om Kristina för att förstå fascinationen. Hennes liv är onekligen exceptionellt. Att läsa hennes egen berättelse om sitt liv gör att fascinationen ökar ytterligare. Hon inte bara levde ett enastående liv, hon kunde skriva om det också.

Kristina föddes 1626 som ett sista hopp för en dynasti vars framtid var i gungning. En son var det man väntade på och en son var på sätt och vis det man såg till att få. Den lilla flickan fick en uppfostran och utbildning i paritet med vilken kronprins som helst. Hon skulle regera landet och utbildades med det målet för ögonen. När fadern avled 1632 blev detta ännu mer accentuerat. Utan Kristina som regent skulle den polska – och katolska – delen av ätten Vasa återvända, Gud förbjude! Att även den svenska grenen av Vasaätten blev katolsk när Kristina konverterade är därför en av historiens ironier.

Englund skriver ingående om Kristinas enorma läshunger och stora bildning. Hon fick en förnämlig utbildning och hade uppenbarligen begåvningen att tillgodogöra sig den. 1644 inträdde Kristina som regerande drottning och visade snabbt sin politiska talang. Hon lyckades verkligen regera sitt land och manövrerade skickligt regering och riksdag dit hon ville. Men så hade hon också haft Axel Oxenstierna som läromästare i styrandets konst. Han blev dock allt oftare överlistad av sin elev. För Kristina var det politiska manövrerandet en nödvändighet under åren som drottning, men, som Englund understryker, det blev så småningom en passion som hon aldrig helt kunde stilla när hon efter 1654 var drottning utan land.

Abdikationen och konversionen är de stora vändpunkterna i berättelsen om Kristina. Hos Englund är dessa två händelser inte beroende av varandra utan snarast parallella processer. Abdikationen är något hon bestämmer sig för tidigt, medan beslutet att konvertera mognar fram efterhand. Här skiljer han sig från Curt Weibulls uppfattning, senast sammanfattad i artikeln om Kristina i Svenskt biografiskt lexikon. Weibull menar att hon blev övertygad katolik redan kring 1650. Därefter arbetade hon målmedvetet på att fullborda sin övertygelse. På grund av de hårda religionslagarna i Sverige var det omöjligt för henne att bli katolik och samtidigt förbli drottning. Önskan att konvertera ledde därför fram till abdikationen.

Denna förståelse av händelserna har ifrågasatts av Sven Stolpe. Själv katolik menade han att det från början inte fanns något samband mellan konversionen och abdikationen och att Kristina i katolska kyrkan i första hand sökte en friare intellektuell och religiös miljö än den strikt lutherska svenska kyrkan. Englund ligger närmare Stolpe än Weibull och betonar att ”självständighet var hennes yttersta mål!”

Englund beskriver Kristinas liv som en serie av transformationer, oftast initierade av henne själv. Hon ville bli någon annan än den hon var född att bli. Och till skillnad från de allra flesta kvinnor på sin tid hade hon kraften och positionen att genomföra denna förvandling. Hon längtade efter frihet och självständighet, men hur mycket hon än försökte kunde hon till slut ändå inte frigöra sig från sitt kvinnliga kön. Englund använder inte termerna biologiskt och socialt kön, men visar ändå på konflikten mellan dem.

För Kristina var frågan brännande. Hon föddes till ett kön, uppfostrades till ett annat, men kunde aldrig undkomma sitt biologiska kön hur mycket hon än försökte. Trots att hennes sociala kön måste definieras som så manligt som det var möjligt för en kvinna på 1600-talet, blev biologin en gräns som hindrade henne att till fullo bli man. Alla försök att skaffa sig en maktposition som regent stupade på Kristinas motvilja mot att gifta sig och föda barn. För en kungadynasti på 1600-talet var detta naturligtvis en omöjlig position. En regent behöver arvingar. Men Kristina ville vara kung – inte föda barn. Detta var en konflikt som hon aldrig kunde lösa.

Efter 1654 levde Kristina sitt liv huvudsakligen i Rom. Englund skildrar intressant tiden efter abdikationen. Kristina drevs av tron på sin egen utvaldhet och upphöjdhet att söka spela en roll i den europeiska politiken. Men detta blev inte särskilt framgångsrikt, möjligen för att hon var ett offer för myten om sig själv. Det retoriska buller och bång som ständigt hade omgivit henne som Sveriges drottning hade hon inte riktigt genomskådat. Hon trodde kanske att hennes betydelse var lika stor som det sades i talen. Men betydelsen var knuten till hennes roll som drottning snarare än till hennes person. Efter abdikationen hade hon bara sin forna glans och ryktet om sin snillrikhet att lita till. Och det räckte knappast.

Ett annat återkommande tema i Englunds bok är Kristinas ekonomiska problem. Redan före abdikationen insåg hon att det inte skulle bli lätt att få svenskarna att betala underhåll om hon konverterade. Avtalet som slöts i samband med abdikationen var därför fullt av ekonomiska garantier. Men inte heller här hjälpte hennes politiska listighet. Alla stater på 1600-talet var notoriskt usla på att hålla ekonomiska avtal, särskilt i krigstid, och eftersom Kristina periodvis levde på mycket stor fot fick hon ofta anledning att oroa sig över sina finanser.

Trots att Englund har valt undertiteln en kort biografi är det en infallsrik och inspirerande bok han skrivit. Det kan vara svårt att skriva om en känd person: alla fakta är kända, många har redan återberättat dem och bilden är fixerad. Detta kan bli en tvångströja, men jag tycker att denna utgångspunkt snarare har gjort Englund fri att lägga ett nytt raster över Kristinas liv. Han inte bara sammanställer redan kända fakta utan talar med en helt egen röst och med sitt karakteristiska språk. Texten är fylld av de englundska bilder och liknelser som alltid har utmärkt hans stil. Få historiska berättare kan måla upp en scen så levande. Och det är väl annars bara poeter som i en bok ser en ”bukig volym”.

Kristinas egna texter

Samtidigt med Englunds bok utkommer påpassligt nog en utgåva av Kristinas egna texter. Det är Marie Louise Rodén som gjort urval och kommenterat texter som är ny-översatta av Cecilia Huldt och Viveca Melander. Boken utges i serien Svenska klassiker som Svenska akademien i samarbete med Bokförlaget Atlantis står bakom. Även Peter Englund medverkar med en inledning. Volymen vittnar om Kristinas skicklighet som stilist och visar henne som en av våra främsta 1600-talsförfattare. Utgåvan ger även läsaren tillfälle att bilda sig en egen uppfattning om vem Kristina var, eller snarare vem hon framställde sig som i skrift.

Självbiografin, som inleder volymen, är en noga genomarbetad version av bilden av Kristina som hon uppfattade den under 1680-talet. Hon lär ha skrivit flera versioner som förkastats, men i denna sista version är det den fromma, gudfruktiga Kristina som träder eftervärlden till mötes. Trots en i-bland formelartad fromhet parad med en stark självkänsla på gränsen till självcentrering är texten fängslande och lätt att ta till sig. Det är inte svårt att förstå varför Kristinas gestalt har fascinerat genom århundradena.

Vissa texter är en ren njutning att läsa. En av mina favoriter är ett skällebrev från 1679 till Göran Gyllenstierna som var generalguvernör över hennes underhållsländer. Texten belyser tydligt både Kristinas kroniskt dåliga finanser och hennes stora skicklighet som skribent. Brevet avslutas mycket kraftfullt: ”Ingen betalar mig, men jag måste betala alla. Kan Ni föreställa Er hur jag har det? För Guds skull, lär mig hemligheten med att leva utan pengar, eller sköt Er bättre så länge Ni är i min tjänst.”

Så kungligt talade Kristina av Guds nåde!


Publicerad 2006 i nummer 9