Vägröjaren Wejryd
Blückert, Kjell

Anders Wejryd heter Svenska kyrkans nye ärkebiskop. Signum har fått ett tillfälle att samtala med honom om hans nya uppgift, hans bakgrund och syn på Svenska kyrkans uppdrag i Sverige och internationellt.

Den personliga delen av ditt ärkebiskopsvapen visar, med din egen beskrivning, ”en lysande sexuddig stjärna över en ljus väg i mörker med anledning av mottot Bered väg för Herren och mitt efternamn, Vägröjare”. Vad vill Du uttrycka med valspråket och symbolerna?

– Jag är både präst- och biskopsvigd på den tredje söndagen i advent, som präglas av Johannes Döparens budskap. ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed.” Jag var en gång kyrkoherde i den helige Davids Munktorp i Västmanland och det tog Bengt Olof Kälde spontant fasta på, när han gjorde mitt första vapen när jag kom till Växjö. Jag har som präst och biskop fått fokusera den uppgift som i grund och botten är alla kristnas – att bereda vägen för Herren, att ge rum för ljuset i mörkret.

Det sägs i intervjuer med Dig att Du varit på väg att skriva en avhandling om Nathan Söderblom. Hur ser Du på denne din ryktbare företrädare? Vad i arvet från honom är aktuellt att bära med sig?

– Ja, det blir inte alltid som man själv (eller de akademiska lärarna!) tänker sig. Jag lockades iväg från akademin till arbetet på Ersta diakonisällskap. Det var meningen att jag skulle ha skrivit om Söderblom som missionsteolog och missionsledare. Det som lockar mig hos denne store teolog och kyrkoledare är det sätt på vilket han genom hela sitt liv förenar konkret, handfast och praktisk verksamhet i kyrka och samhälle med teologisk reflektion. Han levde i utmanande miljöer och tycks ha varit en person som sökt upp sådana. Han mötte de ofta omtumlande omständigheterna med en sorts trygghet från Kristi blick. Det är något som inspirerar.

– Man önskar sig samma lust för det intellektuella som tycks ha följt honom livet igenom. Det som kommer mig först i sinnet är hur han läser av religiösa yttringar som Guds verk i historien, en tolkningsram som gör att de andra blir viktiga och att de andras erfarenheter inte kan förbigås, inte ogiltigförklaras. Det andra är det individualistiska draget i hans tankevärld, som ju är ett arv från pietismen och ett väsentligt drag i liberalteologin. Men korteligen är det nog Life and Work-dimensionen som för mig blivit det mest bestående och så ekumeniken förstås och inte minst religionsdialogen, där han ju var framom fronten mer än någon samtida svensk.



På frågan om det är den diakonala dimensionen som är den centrala hos honom, svarar Wejryd, att det kanske framstått som om tiden på Ersta varit den mest avgörande för hans prästerliga gärning. Betydelsefull menar han den vara, men kanske har engagemanget i Lutherhjälpen och missionen och inriktningen mot världen utanför den svenskkyrkliga varit mest betydelsefullt för honom.

Ditt engagemang för utvecklingsländerna har synts också i tevesofforna. Hur skulle Du vilja se att Svenska kyrkan vidareutvecklade detta sitt arbete? Vad är kyrkans budskap och uppgift i den svåra aids/hiv-situationen?

– ”Se människan bakom hiv och aids” är parollen för SKM:s julinsamling. Det som slagit mig allra mest – särskilt under Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Porto Alegre i Brasilien i år – var insikten att situationen med hiv och aids inte är de andras problem utan ett öppet sår i kyrkans egen kropp. Kristi kropp har bokstavligen hiv och aids. Vi måste se att detta är en fråga som berör oss i hjärtat av vår kyrka. Det är ett stigma som vi måste bära tillsammans. Lösningen på denna problematik är inte endast att se i spridande av preventivmedel. Vår kyrka ser inga etiska problem med preventivmedel. Men lösningen ligger inte där endast. Det handlar om livssyn och livsstil. För övrigt är ju propagerandet för kondomer en lösning för män. Sex är sällan förhandlingsbart för exempelvis en afrikansk kvinna.

Men är det då inte så att kyrkans deltagande i preventivmedelsspridningen på ett aningslöst sätt sprider promiskuitet och på sikt bidrar till upplösningen av stabila familjerelationer?

– Vi ser det inte så, men preventivmedel är som sagt förvisso inte hela lösningen. Frågan om bromsmediciner och livsstilsfrågor är minst lika viktiga. Och själavården är kyrkans eget och speciella bidrag i detta sammanhang, som inte får förringas. Även kyrkans roll i vården i livets slutskede hör hit.

Mångfalden av teologiska inriktningar präglar vår tid. Varifrån har Du fått Din huvudsakliga teologiska inspiration? Vad är det bästa med att vara lutheran?

– Jag har inte valt att bli lutheran. Jag har fötts in i denna gemenskap. Men jag har alltid känt det som en stor frihet att vara lutheran, en ansvarsglädje i spänningen mellan erfarenheten av vårt totala beroende av Gud och vårt förpliktande ansvar för vårt eget liv och för de andras. Den dagliga omvändelsen, den stilla och tålmodiga kampen på helgelsens väg är en livshållning och ett livserbjudande som jag ser som ett stort bidrag till vår gemensamma kristna spiritualitet.

– Den besynnerliga uppfattningen att se Martin Luther som representant för livsförnekelse och pliktmoral vill jag gärna bekämpa. Jag vill gärna provocera med att lyfta fram öldrickaren och den livsbejakande mannen Luther. Han var kritisk mot moderkyrkan – först inifrån, småningom utifrån. Det är ett arv som vi måste förhålla oss till.

De, enligt min mening, mest betydelsefulla dokumenten i dialogen mellan Svenska kyrkan och katolska kyrkan är Johannes Paulus II:s encyklika Ut unum sint och Svenska kyrkans biskopars svar på detta dokument. Där skriver man bland annat: ”Tillsammans utövar biskoparna kyrkans läroämbete, således med påven i spetsen, som biskop av Rom. Så vill vi förstå den ideala balansen.” Hur ser Du på detta brev och på dialogen med den katolska kyrkan?

– Sanningen att säga så kommer jag faktiskt inte ihåg just den formulering som du citerar och jag medger att jag hajade till inför den. Det är sant att vi då inte var överens om den för oss så viktiga frågan om rättfärdiggörelsen genom tron. Luther menade ju att han gärna skulle kyssa påvens fötter när man kommit överens i denna centrala tvistefråga, och överens har vi ju blivit. Men vi lutheraner är ju alltfort schismatiker i era ögon. Det är ju ett faktum som vi inte kommer ifrån. Jag tror vi lugnt måste arbeta vidare. Utan stora åthävor får vi fortsätta att rensa och ansa i den häck som skiljer oss åt.

Men vem innehar då läroämbetet i Svenska kyrkan, undrar jag likt skolläraren som vet svaret på frågan men vill höra det formulerat från hästens egen mun?

– Beträffande läroämbetet i Svenska kyrkan är det ju så att Kyrkomötet är det högsta beslutande organet, men Läronämnden, vars majoritet utgörs av biskoparna, väger tungt, har det kommit att visa sig. Vi får det förtroende vi förtjänar, skulle man kunna säga.

Din far Harald Wejryd hade sin bakgrund i Svenska Missionsförbundet. Jag antar att det ger en speciell dimension åt den överenskommelse som nu slutits mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan. Du har sagt: ”Vi har nått målet, men det är nu arbetet börjar.” Vad menar Du med det? Vad betyder det att era kyrkor nu har en ”gemensam förståelse av sakramenten” sett i relation till det ekumeniska dokumentet Kyrkan som sakrament som Svenska kyrkan och katolska kyrkan enades om för några år sedan? Hur ser Du på överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan i relation till dialogen med den katolska kyrkan?

– Det handlar inte om en sammanslagning av kyrkor. Vi erkänner från båda håll varandra som systerkyrkor. Vi accepterar deras ordinerade präst- och diakonämbete och ser deras sakramentala handlingar som fullt ut giltiga. För oss är det viktigt att eukaristin leds av en ordinerad person och att kyrkan leds av ordinerade ämbetsbärare och att det finns en fungerande tillsyn (episkopä) i kyrkan. Det verkar som den reformerta nattvardssynen inte längre finns i deras praktik, och det är viktigt för oss. Vad som emellertid nu väntar är en rad lokala avtal förankrade i stiften. Vi måste börja känna igen varandra som bröder och systrar i en gemensam kristen praktik.

– Vi kan inte ha en ekumenik med katolska kyrkan och en annan med Svenska Missionskyrkan. Vi har ett ansvar för att vara konsistenta i våra ekumeniska överenskommelser. Därför ser jag ingen uppenbar motsättning mellan den process som vi nu inlett med Svenska Missionskyrkan och de resultat som vi kommit fram till i dialogen med den katolska kyrkan. Jag var fyra år när min far prästvigdes efter pastorstjänst i Missionsförbundet. Han ville komma hem till och verka i ”en historisk kyrka”, som han uttryckte det. Jag har inte haft en personlig erfarenhet av den kristna tradition som vi finner den i Missionsförbundet. Jag har mött den i släkten. Kanske känner jag igen mig på ett särskilt sätt i den spontana känsla för ansvarstagande och åsiktsfrihet som möter mig i dessa sammanhang.

Jag lyfter fram det framgångsrika besök som den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams (se Signum 9/2006), genomförde och undrar när ärkebiskop Wejryd skall åka till Rom.

– Den apostoliske nuntien var på besök häromdagen och vi planerade då ett sådant besök, som jag ser fram emot. Men först skall jag resa till Canterbury; det är ett uttryck för Borgågemenskapen.

Men, avbryter intervjuaren i ett försök att provocera, är inte Borgågemenskapen bara en papperstiger? Gör inte kyrkorna som de vill liksom tidigare?

– Borgåkyrkorna är inte förpliktade att alltid handla gemensamt, men vi har en förpliktelse att samtala med varandra, att informera om hur man resonerar och varför man vill agera i vissa frågor. Vi har i dagarna ett seminarium om äktenskapsbegreppet och på sikt tror jag att det som betyder mest är vänstiftskontakterna. Här sker en fördjupning och ett sammanväxande på sikt.

Vår utrikesminister Carl Bildt har i uppskattande ordalag kommenterat Ditt uttalande i Mellanösternfrågan. Det är intressant att notera, om man får tro tidningarna, att Bildt också uppskattar kyrkornas utrikespolitiska engagemang. Skulle Du vilja kommentera Ditt ställningstagande i Mellanösternkonflikten?

– De historiska kyrkorna i detta område är mycket viktiga för freden. Den kristna närvaron bland judar och muslimer är en fredsfaktor. Det finns hos de historiska kyrkorna – mer än hos de väckelsekristna, måste jag säga – en stark känsla för dialogen som livsform. Dialog mellan de kristna och med de andra abrahamitiska religionerna har en mycket stor potential, också som en del av politiska lösningar. Det är glädjande att den politiska ledningen tycks förstå att detta bidrag inte endast är marginellt utan fundamentalt.

– Även om palestiniernas situation är i fokus för oss just nu, eftersom vi har många kristna bröder och systrar bland dem och deras situation är oerhört utsatt, arbetar vi även med dialogen med den judiska gemenskapen. Vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem hoppas vi att med insamlade medel kunna inrätta en professur i Krister Stendahls namn för att befordra studiet och praktiserandet av religionsdialog.

Staten och Svenska kyrkan har skilts från varandra efter en lång och mödosam process. Hur ser Du på möjligheterna med denna frigörelse och på Svenska kyrkans väg i det postkristna svenska samhället? Vilka är de svåraste inomkyrkliga frågorna att ta itu med just nu, menar Du?

– En fri kyrka som lever starkt involverad i trons samtal är min vision för framtiden. Karaktärsskapande samtal och profilerade gudstjänster är den väg som jag hoppas vi skall kunna gå fram på gemensamt. Det är en utmaning för en gammal monopolkyrka att behålla kontaktytorna mot det svenska folket utan att urvattnas. Vi är alla sända till varandra och vi engagerat kristna har som vår särskilda uppgift att levandegöra de kristna berättelserna. Jag tycker mig se en förskjutning i vårt kyrkomöte i riktning mot dessa frågor. Man är inte längre rädd för att detta skall åstadkomma en den andliga elitens kyrka, man förstår att det handlar om kyrkans överlevnad och om att man måste ha ett innehåll att erbjuda när man öppnar dörren.

– Utan att förringa de inomkyrkliga organisatoriska frågorna, så tror jag ändå att de löser sig min hjälp förutan. Jag är alls inte ointresserad av dem, ordförandeskapet i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott är viktigt och stimulerande, men jag ser min huvuduppgift i att vara biskop och förkunnare. Det finns ett samspel i Guds hushåll. Det finns många andra som jobbar intensivt och väl med dessa frågor just nu.

I kölvattnet av det så kallade a-kasseupproret har det funnits en kampanj för att få människor att lämna Svenska kyrkan. Du och biskop Ytterberg reagerade kraftfullt, och enligt min mening med rätta, mot detta slag under bältet mot redan svaga grupper i Svenska kyrkan. Skulle Du vilja medverka till att man, under särskilda omständigheter, skulle kunna få vara med i Svenska kyrkan utan att behöva betala skatt eller avgift?

– Diskussioner och utredningar om detta äger faktiskt rum just nu. Vi diskuterar både taket på och golvet för kyrkoavgiften. Att orientera sig i det nya fria landskapet tar tid och här finns en mängd praktisk-tekniska överväganden att göra. Vi har länge varit bundna i ett till staten nära knutet system. Taket är kanske när allt kommer omkring inte så viktigt, men golvet måste diskuteras, om vi vill vara solidariska med varandra.

Föreningen Humanisterna har fått allt större plats i medierna. Det är en sammanslutning som vill värna humanistiska värden på ateistisk grund. Att se dem som bröder och systrar av god vilja är inte alltid så lätt med tanke på det religionsfientliga draget och den understundom naiva vetenskapstro som finns i dessa sammanhang. Hur menar Du att vi skulle kunna möta denna åsiktsgemenskap?

– Föreningen Humanisterna har faktiskt fler medlemmar idag än den fina organisation, som jag själv sedan länge är medlem i, Förbundet för kristen humanism och samhällssyn. Det är en utmaning. Men samtidigt känner jag mig inte direkt oroad av detta fenomen. Det luktar mycket av reduktionism à la 60-tal, enligt mitt sätt att se det. Dessutom använder man sig av muslimer och judar som förevändning för att predika en religiös neutralitet som dessa grupper själva ofta står helt främmande för.

– Vår uppgift som kristna är förstås att ta debatten, men framför allt att tålmodigt fokusera vårt vardagsarbete. Det vinner förtroende – i längden.



När intervjuaren hör denna ganska så alldagliga kommentar, påminns han om en intervju han en gång hörde med moder Teresa av Calcutta. Hon fick då frågan: Vad säger ni när man kallar er ett levande helgon? Hon svarade stillsamt: Helighet är inget särskilt. Det är allas enkla plikt.

Det som dröjer sig kvar efter mötet med den främste företrädaren för Svenska kyrkan är denna ton av enkelhet. Här är det inte ”de stora åthävorna”, inte de intellektuella, teologiska, politiska eller kulturella arenorna som lyfts fram utan det praktiska arbetet i kyrkans vardag. Måhända saknade intervjuaren i denna hållning av enkelhet något som sticker ut och bryter av från det förväntade.



Publicerad 2007 i nummer 1