Maria Gripe in memoriam
Dunér, Anna

Nyligen avled författaren Maria Gripe. I artikeln tecknas utvecklingen i hennes författarskap via realistisk samhällsskildring av barns villkor till en problematik av mer filosofisk och existentiell art.

Maria Gripe, en av Sveriges mest lästa och uppskattade barnboksförfattare, avled på skärtorsdagen 83 år gammal. Gripe gav sammanlagt ut 36 barn- och ungdomsböcker och är översatt till 29 språk. Under årens lopp mottog hon en mängd priser och utmärkelser, däribland Nils Holgersson-plaketten och HC Andersen-medaljen.

Hennes berättelser griper tag, uppslukar och väcker tankar. De personer som hon skildrar är ofta starka och fascinerande individer. Men det är inte bara människorna och berättelserna som är viktiga. Där finns också alltid ett tankeinnehåll.

– Man har försummat barns behov av att tänka, säger Maria Gripe till Birgitta Fransson i Barnboksvärldar. Man tror att barn bara vill ha handling hela tiden, men jag tror det är fel. [...] Att bara skriva om konkreta ting är att stympa dem. Idag finns det ett utbud av triviallitteratur för att inte tala om trivial-tv och -video som är enormt. När hinner människor tänka?

Själv tänkte Maria Gripe när hon skrev och hon konstaterar i tv-dokumentären Solen i söder, skuggan mot norr att ”Språket påverkar tanken och vice versa. Försummar man det ena så försummar man det andra.”

Gripes författarskap kan grovt delas in i tre perioder. De tidiga böckerna från debuten 1954 är trevliga berättelser men saknar den egenart som senare skulle framträda. Under 60- och 70-talen har hon lämnat de påklädda djuren och skriver barnskildringar i den realistiska genren. Det är här läsarna får stifta bekantskap med ”Lopp-Loella”, med Hugo och Josefin, med Julia och Elvis. Ofta leder en bok till en annan. Loella förekommer i De små röda (1960) innan hon får en egen bok med Pappa Pellerins dotter tre år senare. Elvis skymtar i Julias hus och nattpappan innan han får sin egen serie i fem delar.

Den tredje fasen i författarskapet, delvis överlappande den realistiska, inföll framför allt under 80-talet. Det är Tordyveln flyger i skymningen (1978), Agnes Cecilia – en sällsam historia (1981) och de fyra delarna i Skuggserien (1982–1988). Här ryms såväl övernaturliga inslag som skräckromantik, fantasi, komplicerade mänskliga relationer och filosofi. Birgitta Fransson karaktäriserar det träffande som ”existentiell mystik” i Barnboksvärldar.

Vissa motiv kommer igen i hela Gripes författarskap, inte minst frågan om ”människans förhållande till sin livsroll” samt individen kontra kollektivet, vilket bland annat Gudrun Fagerström har visat. Knutet till individen är namnet, och namnen är alltid väsentliga i Maria Gripes böcker.

– Namnet ska vara en kärleksgåva till ett barn, säger hon i Barnboksvärldar, inte något som en annan person burit och vars personlighet ska färga av sig på barnet.

Josefin heter egentligen Anna Grå, men byter till Josefin Johandersson i väntan på att hon ska ”växa i” sitt namn. I Landet utanför (1967) sägs det att prinsessan vill vara namnlös tills hon själv finner sitt namn. Och Elvis Karlsson har ett sjå att erövra sitt namn, att visa att han är han och inte mammas idol Elvis Presley som han är döpt efter och jämförs med. Titeln Den ”riktiga” Elvis (1976) är ett citat av pojkens mor, som alltjämt ser rocksångaren, och inte sin son, som den ”riktiga” Elvis. Det krävs en stark människa för att inte gå under av en sådan inställning hos sina närmaste.

Pojken i boken Glastunneln (1969) är äldre men har ett liknande problem. Han jämförs av sin mor och mormor ständigt med sin döde morfar. Han måste akta sig för att inte bli för lik honom, samtidigt som morfaderns goda sidor är förpliktande. Berättaren tvingas ge sig av hemifrån för att få distans till sin släkting och finna sin egen identitet.

Det finns flera exempel på namnbyten hos Gripe. Julia heter egentligen något annat, vad får man inte veta – ”jag tycker inte om det, det passar inte mej, jag blir bara dum av det” (Nattpappan, s. 42). Carolin i Skuggserien klär ibland ut sig till pojke och kallar sig då för Carl. Katten Rosita i Eget rum visar sig vara en hankatt och måste byta namn till Ruben. Där kommer dock flickorna som äger honom fram till att namnbytet inte innebär en personlighetsförändring:

”Jag trodde aldrig det skulle kunna bli detsamma med Ruben. Som med Rosita. Men egentligen är det ju samma lilla varelse. Och har alltid varit. / – Ja, sa Lotten. De har samma själ” (s. 159).

Gripe själv har bytt namn, vilket hon märkligt nog inte säger något om då hon i Barnboksvärldar får frågan vad hon tycker om sitt eget namn. Hon svarar kort och gott ”Bra!” och kommer sedan in på att föräldrarna kallade henne Lillan trots att hon var äldst av tre syskon. Dock framgår det till exempel av den ovan nämnda tv-dokumentären att författaren från början hette Maja Stina, vilket hon senare ändrade till namnformen Maria Kristina.

Döden och livets skuggsidor är närvarande i de flesta av Gripes böcker. Anledningen uttalas klart i Glasblåsarns barn (1964). Korpen Kloke hade från början två ögon med olika egenskaper. Det ena såg det goda och ljusa i livet, det andra såg skuggorna och sorgen. När han tappar sitt ”onda öga” börjar han se livet i rosenrött och han gör inte längre skäl för sitt namn: ”Det är vackert att kunna se livets dagsidor, visst är det, men äkta vis är bara den som också ser skuggsidorna” (s. 18). Gudrun Fagerström har i De skriver för barn och ungdom påpekat att Gripe ger skuggsymboliken en djuppsykologisk innebörd och att hon påverkats av psykiatrikerna C.G. Jung och R.D. Laing.

Maria Gripe drabbades av en svår och djup förlust då hennes man Harald Gripe gick bort år 1992. De hade varit gifta sedan 1946 och stått varandra mycket nära både personligt och i en arbetsgemenskap. Det var Harald som i princip illustrerade alla Marias böcker.

I Glasblåsarns barn, och många gånger därefter, använde han en form av skrapteknik. Ying Toijer Nilsson berättar i Skuggornas förtrogna hur Maria Gripe kommenterat detta: ”Det finns olika sorters människor. De som tar fram ljus ur mörker och de som beskuggar ljuset, använder skugga och mörker på ljus grund. Harald tar fram ljuset.” Och Toijer Nilsson fortsätter med att beskriva Maria: ”Hon är väl förtrogen med livets mörka sidor. [...] Men hon stannar inte i skuggan. När hon låter det goda segra, tar också hon fram ljuset ur mörkret.”

Efter Haralds död förmådde Maria Gripe trots allt fullfölja serien om Lotten. Egna världar kom ut 1994, men det blev hennes sista bok. Ensamhet och sjukdom hindrade vidare litterärt skapande.

Maria Gripe hade ingen bestämd religiös tillhörighet, men en stor lyhördhet och öppenhet. Här och var finns kristna motiv i hennes böcker. Sexåriga Josefin i boken Josefin från 1961 är prästdotter. Hon är en liten människa i en värld av stora. Mamma och pappa är äldre, de sex storasyskonen är utflugna, Josefin hör ”gamla Manda” i köket berätta om världen men jämnåriga kamrater saknas.

Äldst av alla är ”Gubben Gud”. Vad de vuxna menar symboliskt tolkar Josefin konkret. Missförstånden hopar sig och hon blir allt räddare. Till slut reder ett samtal med fadern upp problemen och när Gud åter är i ”sin himmel” upplever flickan lättnad och lycka. Någon nära relation till Gud uppstår dock inte.

I böckerna om Lotten reflekteras en hel del över synd (lögn, stöld, svek) och också över Gud. Lotten är i elvaårsåldern och dotter till en av tjänstekvinnorna i en finare familj på 1930-talet. Lotten vänder sig ibland i brevform till sin döda farmor för att berätta och för att få råd. Relationen till Gud är inte lika god: ”Hälsa Gud – om du ser till honom. Säg att jag har börjat hata honom i stället. Ifall han nu alls finns. Vilket jag starkt betvivlar. Men att du finns – och kommer att finnas – synlig eller osynlig, det vet jag” (Eget rum, s. 66).

Tyvärr förmedlas i böckerna om Lotten en negativ vulgäruppfattning om katolska kyrkan och bikten. Frun i huset där Lottens mor tjänar heter Olga och har gått över till katolicismen. ”För vet du om att när man är katolik kan man synda hur mycket man vill”, förklarar Olgas dotter Marion (Egna världar, s. 135). Då flickorna noterar att Olga är ombytlig och egoistisk förklarar Lotten det med att hon aldrig behöver ”ångra vad hon gör. För hon vet att hon alltid får syndernas förlåtelse” (s. 163).

Hur som helst skvallrar ämnet, trots missuppfattningarna, om ett intresse hos författaren för katolska kyrkan. Jag frågar mig men har inte fått bekräftat om namnet Agnes Cecilia, som dockan heter i boken med samma namn, kanske fanns i Maria Gripes huvud genom att hon hört kombinationen i den första eukaristiska bönen: ”Felicitas, Perpetua, Agatha och Lucia, Agnes, Cecilia och Anastasia och alla dina helgon”.

Hon har berättat hur hon såg en docka i ett skyltfönster, blev förtjust i den och senare fick den av sin man. Hon visste med detsamma att dess namn var Agnes Cecilia och i boken är denna docka av stor vikt: ”Den märkligaste docka hon sett. Snarast en skulptur av en riktig människa. [...] Två sorgsna ögon, som visste mycket om livet, och en klentrogen liten mun. [...] Hela det lilla ansiktet strålade en sekund av tillit” (s. 54 f.).

I Glastunneln har berättarjaget Franciskus som ideal och Gudrun Fagerström berättar i sin bok att detta helgon betytt mycket för Maria Gripe sedan hon var barn. Fagerström nämner också att Gripe intresserat sig för senmedeltida mystiker som Mäster Eckehart, Thomas a Kempis och Johann Tauler.

I klockornas tid (1965) utspelar sig under medeltiden. Kung Helmer och drottning Anna ”gick dagligen i kyrkan och läste sina sju paternoster och sju Ave Maria, de biktade sig ofta och fastade regelbundet alla fredagar” (s. 12). Mot sin sons sömnlöshet hjälpte dock inget. Sonen, unge kung Arvid, lider dock inte längre av att inte kunna sova utan tillbringar nätterna med de böcker som hans biktfar kommer med. ”Och när han fick läsa Meister Eckehardt, Heinrich Suso och de andra mystikerna kände han sig som pånyttfödd” (s. 17).

Oavsett andlig hemvist hos Maria Gripe fanns en djup andlighet hos henne, inte minst i förmågan att se det stora och eviga i de människor som hon beskrev.

Oförtrutet uppmuntrade hon de unga läsarna att vara sig själva (som Elvis) och att finna trygghet i sig själva (som Hugo) samtidigt som hon uppmanade de vuxna (med)läsarna till respekt för barnen.

Klas och Klara i Glasblåsarns barn tas ur sitt sammanhang och förs bort från sina föräldrar till människor som tycker att barn är ”lustiga att se på” men ”naturligtvis inte [får] ta för stor plats” (s. 60). De blir inte lyckliga fast de får sina älsklingsrätter varje dag och de ”underbaraste leksaker”. Ty samtidigt som de får allt som de vill ha blir de ju, precis som Härskarinnan i samma bok, fråntagna sina önskningar och sin längtan. I denna saga förvandlas barnen till krukor då barnsköterskan har skrikit ”KRUKOR” åt dem en gång för mycket, ty ”barn blir vad man gör dem till” (s. 134).

Men under Maria Gripes penna blev barn inga krukor. De blev sammansatta, tänkande och utforskande varelser; de blev verkligen människor.

Litteratur:
De skriver för barn och ungdom – svenska nutidsförfattare A–K. ”Maria Gripe” av Gudrun Fagerström. Bibliotekstjänst 1990.
Fagerström, Gudrun: Maria Gripe, hennes verk och hennes läsare. Bonniers 1977.
Fransson, Birgitta: Barnboksvärldar – samtal med författare. ”Maria Gripe och de djupa skuggorna i livet”. En bok för alla 2001.
Lidström, Carina: Sökande, spegling, metamorfos – tre vägar genom Maria Gripes skuggserie. Symposion Graduale 1994 (diss.).
Min väg till barnboken – 21 barnboksförfattare berättar (redaktör: Bo Strömstedt). ”Pelles nya kläder – och kejsarens”. Bonniers 1964.
Toijer Nilsson, Ying: Fantasins underland – myt och idé i den fantastiska berättelsen. Kapitel 13: ”Allt levande hörer samman” (Maria Gripe). EFS-förlaget 1981.
Toijer Nilsson, Ying: Skuggornas förtrogna – om Maria Gripe. Bonniers 2000.
Toijer Nilsson, Ying: Tro och otro i modern barnlitteratur. Verbum 1976.
Film:
Bok, Bengt: Solen i söder, skuggan mot norr: en film om Maria Gripe. SvT 2003.


Publicerad 2007 i nummer 5