Harry Martinsons Kassandravarning
Stenborg, Elisabeth

I februari 2007 slår FN:s klimatpanel fast att människan och hennes aktiviteter är skuld till klimatförändringar och uppvärmning. Femtio år tidigare skriver Harry Martinson i sitt rymdepos Aniara: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja räkna upp vad slag som tänkas kan. / Men det finns inget skydd mot människan.” Harry Martinson var klarsynt om miljöförstöringen och långt före sin tid.

Harry Martinsons rymdepos Aniara kom ut år 1956, men redan tre år tidigare trycktes de 29 första sångerna i diktsamlingen Cikada under rubriken ”Doris och Mima”. Martinson har beskrivit hur en ångestladdad inre spänning utlöstes i en våg av inspiration. Han låg, enligt egen utsago, ”som under psykoanalys” på en soffa och dikterade för sin hustru dessa 29 första sånger.

Inspirationen var väl förberedd. Länge hade han haft tankar på att skriva ett rymdepos. En avgörande impuls blev att han en natt på sensommaren 1953 fick in Andromeda-galaxen i sin stjärnkikare tydligare än någon gång tidigare. I augusti 1953 hade man i pressen kunnat läsa att An-dromeda-galaxen beräknades ligga på en och en halv miljon ljusårs avstånd, dubbelt så mycket som man förut antagit, en ofantlig och ofattbar världsbild.

Han hade plågats under många år av det hotfulla tillståndet i världen, särskilt atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. I augusti 1953 fällde Ryssland sin och världens första vätebomb med ännu mycket större förstörelsekapacitet än atombomben, ungefär samtidigt som även USA hade utvecklat en vätebomb. Korea-kriget befann sig i slutskedet, och det var ett allmänt spänt läge mellan USA och Sovjet. Kapprustningen accelere-rade och ett kärnvapenkrig av misstag var den stora mardrömmen.

Under många år hade Harry Martinson bedrivit ivriga studier i naturvetenskap och astronomi, om materiens struktur och universums uppbyggnad och om Einsteins relativitetsteori. Dessutom hade han under lång tid grubblat över diktkonstens uppgift i vår tid. Personligen var han trött på bilden av sig själv som frisk sjöman, klarögd reseskildrare, en charmerande, ljust älskvärd, påhittig ordkonstnär. Han ansåg, att vad som nu krävdes av litteraturen i denna bistra tid vore en ny lärodiktning.

Komposition

Aniara består av 103 sånger. Efter inledningssången ägnas 100 sånger åt själva resan, som tar 24 år. De två sista sångerna utgörs av skaldens egna kommentarer. I en intervju säger Martinson att handlingen är förlagd ”90 sekler framom senaste tidningen”. Jorden har blivit strålningsförgiftad och människor evakueras rutinmässigt till Mars. Man kan notera redan i den första sången hur Martinsons ordglädje firar triumfer, när han exempelvis beskriver hur dessa ”nummeremigranter” kravlar upp och ner ”i paragrafers vridna kryckor”. Eller man kan peka på vetenskapliga uttryck som ”giromatisk fältavlösning” eller ”indifferenta tredje vebens tacis”, vilket allt låter obegripligt men högst tillförlitligt. En annan sorts ordglädje utgör den lössläppta slangen från Dorisburg.

Litteraturhistoriskt hade 1950-talet i Sverige inneburit en omsvängning från 1940-talets modernistiska, ”svåra” och ångestladdade lyrik till en mer rytmisk dikt med företrädare som Bo Setterlind, Evert Taube och Lars Forssell. Aniara passar väl in i denna återgång till en mer lättillgänglig poetisk diktion. Det är en berättande dikt i bunden form, sångerna är oftast på blankvers även om andra versmått också förekommer. De är rytmiska, ofta också rimmade. En lärodikt måste för att fungera vara formellt lättillgänglig. Det svåra i Aniara är inte formen utan budskapet.

De 29 första sångerna beskriver dramatiska händelser slag i slag. Man måste göra en nödgir, kommer ur kurs och störtar sedan ut mot Lyrans stjärnbild, ut i den tomma och meningslösa rymden. Passagerarnas tröst är Miman, en sorts tv-apparat (vid en tid när tv i varje fall inte ännu hade lanserats i Sverige). Miman bryter dock samman och orkar inte visa några fler bilder sedan jorden sprängts sönder. Detta sker på sjätte året.

Under de följande åren ombord på Aniara upptas tiden bland annat av att passagerarna berättar minnen från jorden eller att de försöker bedöva sig med droger, med dans, sex och orgier eller ansluter sig till religiösa sekter. Sång 81 markerar att det börjar mörkna i själarna. Nedslitningen är stor både materiellt och psykiskt. Chefone, befälhavaren ombord, tillämpar bestialiska tortymetoder, och det sprids alltmer av känslokyla och apati hos dem som ännu lever, tills slutligen alla är döda. Aniara blir en sarkofag.

Mottagande

Peter Nilson, den blivande astronomen och författaren, har i en artikel i Smålandsposten den 14 mars 1997 betygat vilket oerhört intryck ”Sången om Doris och Mima” gjorde på honom som tonåring. ”Harry Martinson var mina tonårs rymddiktare. Det började med ’Sången om Doris och Mima’ i diktsamlingen Cikada från 1953. Än i dag minns jag min hänförelse när jag läste den: historien om ett rymdskepp som drabbades av en katastrof och om en otrolig ’maskin’ som kallades Mima. Dikterna gav en vision av vetenskapens framtid och av en ny världsbild.” (Harry Martinson var före sin tid på flera sätt. Några rymdfarkoster hade ännu inte sänts upp från jorden år 1953.)

Bland kritikerna var dock entusiasmen för avsnittet om ”Doris och Mima” i Cikada behärskad. Man förstod helt enkelt inte varför Harry Martinson nu plötsligt hade gett sig på att skriva science fiction.

Annorlunda blev det när Aniara publicerades tre år senare. Samtliga recensenter öste beröm över rymdeposet. Expressen ägnade inte bara en stor recension åt diktverket under rubriken ”Rymd-Harry visar att han är vår störste diktare just nu” utan anslog dessutom ett helt uppslag åt en teknisk skiss över rymdfarkosten och en sammanställning av fakta om rymdskeppet plus en intervju med författaren. Johan Wrede har i sin avhandling Sången om Aniara (1965) visat hur Aniara-febern spred sig över landet och tog sig de egendomligaste uttryck. Restauranger, båtar, vägar – allt möjligt uppkallades efter Aniara. Kanske kan men se operan Aniara som en utlöpare av denna entusiasm. Karl-Birger Blomdahl skrev musiken, Erik Lindegren librettot och vid uruppförandet på Stockholmsoperan i slutet av maj 1959 hade Sven X:et Erixson gjort dekoren och Sixten Ehrling var dirigent. Mimarobens roll sjöngs av Erik Sædén. (Mimaroben är den sköter Miman.)

Martinsons popularitet nådde sin kulmen i början av 1960-talet. Då började andra vindar blåsa och han skulle komma att möta allt större motstånd från de unga intellektuella som vred debatten alltmer åt väns-ter. Martinson kom att betraktas som en representant för en undergångsmärkt borgerlighet. Att han i själva verket radikalare än någon annan varnat för vad tekniken skulle kunna åstadkomma för katastrofer glömdes bort. I stället sågs hans angrepp på bilismen i diktsamlingen Vagnen som kverulantiskt bakåtsträvande. Forskare har knappast heller sysslat med Aniara efter 1970-talet och man kan undra varför.

Martinson drevs på detta sätt längre in i misantropi och bitterhet och vägrade till sist att låta förlaget publicera några fler verk av hans hand.

Drömmar

Harry Martinson hade i åratal hävdat att människor behöver drömmar för att överleva i en alltför hård och steril verklighet. Diktaren har rätt att drömma och hans plikt är att hjälpa andra människor att drömma. Men i Aniara visar det sig att det finns drömmar av olika slag, och alla är inte av godo. I sång 7 anspelas på den spanske barockdramatikern Calderóns skådespel Livet en dröm (”livet, redan dröm i Doris salar är ännu mera dröm i Mimas salar”). I sång 8 upplever mimaroben att det lufttomma livet ombord blir mer och mer artificiellt: ”Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider vi dröm mot dröm av brist på verklighet, och varje ny förkonstling blir en stege mot nästa drömbesatta lufttomhet.” I sång 18 stegras denna insikt: ”Jag drömde mig ett liv men glömde vara.” Samtidigt är det viktigt och nödvändigt att minnas och längta tillbaka, att drömma och ur gångna tiders kulturarv plocka fram allt som ”har tröstens färg”. När ångesten invaderar skeppet serverar mimaroben Mimans drömkonserver (sång 21). I drömmen kan vi kanske nå kontakt med en högre verklighet (sång 90). Slutorden ”Vårt sorgespel är slut” (sång 103) är en återklang av Prosperos ord i Shakespeares sista drama Stormen. Shakespeare betonar där just att hela livet är en overklighet, en skugga, en dröm.

Symboler

Kulturarvet, ja. Martinson associerar i Aniara till en mängd diktverk: Bibeln, Shakespeare, Kalevala, grekiska tragediförfattare, Dante, Milton, Runeberg, Birger Sjöberg, Gustaf Fröding för att bara nämna några. Tekniken är inte ny. Man kan erinra sig exempelvis T.S. Eliots The Waste Land. I Martinsons fall är avsikten troligen att markera att när jorden går under så är det inte bara de materiella värdena som förstörs utan mänsklighetens hela andliga odling. Miman blir symbol för detta kulturarv. Främst står den för diktkonsten men också för mänsklig tanke, historia, allt skapande överhuvudtaget. Miman är en till det yttersta stegrad mänsklig total förmåga, som omfattar alla sinnen, intellekt, känsla, skapande fantasi. Namnet har med Platons och Aristoteles klassiska term mimesis att göra, efterbildning, återgivning. Miman kan inte själv avgöra varifrån bilderna kommer. Den har funnits i alla tider men mimaskötarna har växlat. Diktkonsten har funnits i alla tider, men diktarna avlöser varandra. Med hjälp av Miman kan ångest för tomhet och död besvärjas. Den är till för trösten, men inte ens Miman förmår till sist förjaga mörkret. Den visar sig vara överlägsen konstruktören och får ett eget liv och blir till sist ett slags samvete, när den bryter samman.

Aniara beskrivs flerfaldiga gånger som en sarkofag som störtar ut i den tomma rymdens fasa. Den är också tankens obarmhärtiga klarhet (”vår klarhets gråt i tankens Aniara”, sång 22). Aniara blir en bild av jorden, som rusar fram genom en tom och ödslig rymd, och livet ombord kan ses som en bild av det moderna samhället – eller åtminstone av det moderna samhälle som Harry Martinsons fruktar skall komma. I sång 13 anspelar Martinson på Einstein och det krökta universum: Blåsan i glaset blir en bild av evigheten.

”Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.”

Rymden blir ett gränslöst dödsrike, ett Hades, en tillvaro utan mening och mål. I sång 10 anspelas på den isiga lägsta delen i Dantes Inferno. Mimaroben upplever rymdskeppet som en ”infrysning i glasklar tomhet”. Men Dante och Milton trodde på en moralisk världsordning, där det förvisso fanns ett helvete men också en himmel. Hos Martinson finns ingen djävul att förklara det onda med. Plågoscenerna finns dock kvar, ångesten har bara växt. Helvetet har så att säga blivit inomvärldsligt och inommänskligt. Dante hade inte bara Inferno utan också Paradiso. Milton hade Paradise Lost men också Paradise Regained. Martinson formade troligen sin dikt i medveten kontrast till dem. Det paradis som Aniaras passagerare hade tillgång till är jorden, som människorna tvingats lämna och som de själva har förstört (sång 102).

I en radiointervju dagen före publiceringen 1956 säger Harry Martinson att hans avsikt med eposet var att ”vända intresset till jorden, den stjärna som kanske är så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset. Det är nästan vad jag i huvudsak ville säga.”

Kassandravarningen

I sång 26 heter det:

”Och då det sagts att stenar skola ropa
så ropar han ur stenar med den döve.
Så ropar de ur stenar med varandra.
Så ropar de ur stenar med Kassandra.”

Kassandra var som bekant dotter till Trojas kung Priamos. Hon hade fått siargåvan av Apollon, men eftersom hon inte ville ge sig åt honom blev hennes straff att ingen skulle tro henne då hon siade om framtiden. Harry Martinson har själv betecknat Aniara som en Kassandravarning. I en intervju sade han att han kände sig som ”ett medium och som en rapportör ur sin egen tid”. Det var omöjligt att låta dikten utmynna i försoning. ”Spisen förlåter inte barnet som lägger handen på den. Lika litet förlåter naturlagarna att man kränker dem genom att använda dem till förgörelse.” Eller med diktens ord i den näst sista sången:

”Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag och inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Så föll vi ned på Lagens sanna bud
och fann vår tomma död i Mimas salar.
Den gud vi alla hoppats på till slut
satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar.”

”Om de tiger skall stenarna ropa” svarar Jesus fariséerna vid sitt intåg i Jerusalem. Fariséerna hade ju nämligen begärt att han skulle huta åt folket som ropade sitt ”Hosianna!” (Luk 19:40). Orden om de ropande stenarna återfinns för övrigt också i Gamla testamentet, exempelvis hos profeten Habackuk: ”Stenarna skall ropa ur muren, och stockarna i bjälklaget skall svara” (Hab 2:11).

Meningslösheten är ett centralt tema i diktcykeln. Samtidigt varnar han inträngande för bristen på balans mellan utforskandet av den yttre, fysiska verkligheten och det mycket mindre framgångsrika utforskandet av den inre människan. Glappet mellan tanke och känsla är farligt och leder till död. Målande beskrivs detta dilemma, t.ex. i sång 18:

”Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med ett stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.”

Bristen på balans mellan intellekt och känsla leder just till sådana extrema tillstånd, till en farlig pendling mellan å ena sidan känslokyla och å den andra ett odisciplinerat känslosvall och ytlig sentimentalitet. Chefone är sadistisk och njuter av att plåga människor i tortyrkammare men kan samtidigt vara tårdrypande sentimental, en bild av tidens diktatorer och despoter. Men denna klyvnad hotar alla människor. Ondskan är tidlös och finns i oss alla.

”Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej, människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring mänskans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
Här härskar människan. Här är Aniara.” (sång 100)

Eller expressivt uttryckt i sång 10: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan.” Eller i sång 25: ”Här färdas vi i sarkofagen stilla, gör ej som förr planeten något illa och sprider aldrig mera dödens frid.”

Harry Martinson hade kunnat ryckas med av den vetenskapliga nyfikenheten, fascineras över kosmos och över vetenskapens framsteg. Men ångesten växer sig allt starkare. Att ångesten är vår arvedel skrev redan Pär Lagerkvist under första världskriget, och ångesten pressade författarna under andra världskriget, de så kallade fyrtitalisterna, som hämtade inspiration från världshändelserna men också från författare som Kafka och existentialisterna Camus och Sartre. I Harry Martinsons fall gäller ångesten framför allt att människan håller på att utforska mer än vad hon kan behärska och att slutet därför måste bli en katastrof. Kassandravarningen är en varning kanske inte i första hand mot tekniken som sådan utan mot bristen på besinning och mognad. Jorden, grönskan, kärleken är människans hem. Aniara, rymden, tekniken blir något livsfientligt.

Religion?

Tre kvinnor kan ses som representanter för romantikens idealism. Isagel, den kvinnliga piloten, är matematiker och kan sägas stå för tankens klarhet, Nobi, den barmhärtiga samariten som frivilligt sliter ut sig på tundrafälten för att hjälpa människorna, representerar godheten, och Den Blinda, flickan från Rind, har med skönheten att göra. Hon minns hur vacker jorden varit men hon minns också hur den förintats och nu försöker hon med sin sång och med vackra ord återskapa minnet av skönheten. Hon, skaldinnan, sjunger om skönheten i naturen och hyllar ljusets makt, fastän hon själv lever i mörker. ”Och undret som hon förde med sig hit var mänskosjälens lek med språkets själ och visionärens lek med ve och väl. Och vi förstummades av salighet och vi förblindades av härlighet i rymdens bottenlöshet där hon blind i mörkret uppfann Sångerna om Rind” (sång 48). Att söka det sanna, att handla i överensstämmelse med det rätta och goda och att skapa det sköna. Den platonska idéläran personifieras i dessa tre kvinnogestalter, denna idealism som t.ex. Tegnér och Rydberg gett så pregnanta uttryck för.

Den Blinda grubblar också över ”gudens offerlära” och finner det svårt att tro på livet efter detta men finner samtidigt att ”all strid om himlen är en strid om glädje”. (Delar av Den Blindas sång omarbetades och ingick i Psalmer och Visor 76.)

Gud lyser annars mest med sin frånvaro, även om man här och var kan skönja reflexer av debatten om tro och vetande, initierad av Ingemar Hedenius. Naturlagarna är obevekliga. ”Stjärnhimlens eviga mysterium och den celesta mekanikens under är lag och inte evangelium” (sång 100).

I den glasklara slutliga tystnaden är människorna bisatta i sin sarkofag. ”Vid mimans gravplats stupade i ring till skuldfri mull förvandlade vi låg, förlossade från bittra stjärnors sting. Och genom alla drog Nirvanas våg.” Nirvana, då kretsloppet är upphävt och människan når befrielse från livsbegäret. Eftersom detta är rymdeposets sista ord, förefaller det som om Martinson ser detta som den enda utvägen ur meningslös-heten. Samtidigt säger han i en intervju 1956 att han inte kan ansluta sig till några konfessioner eller religioner.

I en tidigare diktsamling ingick ett avsnitt ”Li-Kan talar under trädet”. Martinson var fascinerad av taoismen, som utgår från att sanningen och meningen finns inuti tillvaron. Den behöver inte sökas. I stället gäller det att ansluta sig till en naturenlig rytm, andas, besinna sig och leva i enlighet med solens rytm och jordens rytm. Detta kallas som bekant Tao eller Vägen. Förtroendets, besinningens, lugnets och tillitens väg, inte kunskapstörst eller skepsis eller vetenskapliga tvivel eller andfått fäktande efter sanningen utan vad det gäller är att söka vishet, grundad på den enkla sinnevärlden. Mimaroben blir nästan som en ny Li-Kan, vis, tålmodig och lugn. Är det möjligen den visheten som Harry Martinson tänkt sig som en möjlig befrielse ut ur Aniaras sarkofag?

Peter Nilson avslutar sin ovan nämnda artikel i Smålandsposten med följande ord: ”Aniara är fortfarande en häpnadsväckande läsning. Jag upplever ännu starkare än på 1950-talet att detta är ett epos om tillvaron, en kosmisk vision lika mycket som en allegori över vårt öde på jorden. Hur mycket vet vi egentligen om universum? Jorden är vårt rymdskepp, men fortfarande finns det hopp om att färden skall ge oss mer insikt och kunskap än vad som förunnades Aniarafolket.” Litteratur
Tideström, Gunnar: Ombord på Aniara. En studie i Harry Martinsons rymdepos, Aldus/Bonnier, 1975
Hall, Tord: Vår tids stjärnsångk, 2:a omarbetade upplagan, Stockholm 1961
Wrede, Johan: Sången om Aniara. Studier i Harry Martinsons tankevärld, Helsingfors 1965


Publicerad 2007 i nummer 3