Makro- och mikrorum i medeltidens värld
Beskow, Per

Dick Harrison, Skapelsens geografi: föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa. Ordfront 1998. 249 s.

Vårt rumsmedvetande är långt mera subjektivt än vad vi vanligen reflekterar över. Det bestäms av vårt personliga perspektiv, av vår erfarenhet, av vår uppfattning om väsentligt och oväsentligt. Ett spädbarn har en helt annan uppfattning om rummet än den vuxna människan. Lantbon har en annan än stadsbon. På samma sätt har olika kulturer och tidsperioder uppvisat helt olika föreställningar om det rum man har rört sig i.

Om den medeltida människans rumsuppfattning har Dick Harrison skrivit en tankeväckande och läsvärd bok av ovanligt slag. I det agrara samhället hade många en ganska begränsad horisont, som i många fall inte sträckte sig så långt över sockengränsen. Vad som låg därutanför var något främmande och farofyllt men kunde också vara lockande. Att bli förvisad från sin hembygd ansågs vara ett svårt straff, att ge sig ut på pilgrimsfärd kunde vara ett livets stora äventyr.

Som Harrison påpekar, var rummet inte bara en fråga om kvantitet utan också om kvalitet. Heliga platser, särskilt vallfärdsorter och kyrkor med reliker av något framstående helgon, var kvalitativt helt olika sin omgivning. Att beträda dem var att lämna vardagens profana sfär, att komma in på helig mark där andra regler gällde och måste iakttas. Ett exempel på detta, som Harrison utförligt beskriver, är de fridszoner som fanns och respekterades runtom i det kristna Europa. Den som brutit mot lagarna eller ådragit sig kungens onåd kunde undgå straff genom att söka asyl i en kyrka. Inom den heliga zonen var han skyddad, och förföljarna vågade inte ge sig in där av fruktan för gudomligt straff, men de kunde finna på nya utvägar som att belägra kyrkan eller angripa den takvägen, för luftrummet ovanför kyrkan räknades inte som heligt. Också kungaresidens och städer var kvalitativt annorlunda. Båda utgjorde centra som utstrålade sin makt över omgivningen och fungerade som riktpunkter för orienteringen.

Eftersom kunskapen om det rumsligt avlägsna ofta var ofullständig, kunde länderna i fjärran få mytiska dimensioner. Harrison skiljer mellan mikrorummet, det välkända och kartlagda, och makrorummet som hörde hemma i mytologin mer än i verkligheten. Man kan iaktta denna skillnad om man jämför medeltida kartbilder. Å ena sidan finns de ideala mappaemundi, runda världskartor med Jerusalem i mitten och haven schematiskt utritade, å andra sidan verkliga kartor och sjökort för orienteringen, ofta detaljerade och avsedda att vara praktiskt användbara. Mappaemundi bör inte uppfattas som uttryck för ”medeltida enfald” (något man ofta finner i äldre handböcker) utan var symboliska framställningar eller pedagogiska modeller utan minsta anspråk på vetenskaplighet. Exakta kartor gjorde man över de mikrorum som gav anledning till det. I det sammanhanget tar Harrison upp den till synes outrotliga fördomen att man på medeltiden skulle ha trott att jorden var platt. Ända sedan antiken visste varje människa med någon insikt att jorden är rund. Däremot var man osäker på om det var möjligt att vistas på södra halvklotet; man visste ju inte hur gravitationen fungerar och att det inte finns något upp eller ner i rymden.

I världens utkanter bodde förskräckliga monster, cykloper med ett öga i pannan eller huvudlösa varelser med ansiktet på bröstet. Allteftersom det kartlagda mikrorummet bredde ut sig, trängdes de alltmera undan tills de slutligen försvann helt. Eller flyttade de kanske bara till andra planeter och återkommer i nya skepnader inom vår tids science fiction? Makrorummet fyller ett behov av att ge den mänskliga fantasin spelrum, att öppna dörren till en mera spännande och äventyrsfylld värld än vår vardagliga. De geografiska upptäckterna, kommunikationerna och turismen har sedan dess avmystifierat en stor del av världen; till och med månen har förlorat sin romantiska lyster. Den som söker det helt annorlunda får nu i stället ta sin tillflykt till förflutna epoker. Därav det massmediala intresset för pyramider, för människans förfäder och för dinosaurier. Jurassic Park med sina hiskliga skräcködlor fyller samma psykologiska funktion som medeltidens fjärran länder med sina avskräckande monster.

Detta väcker några principiella frågor om dikotomin makrorum/mikrorum. Är det verkligen realistiskt att dra en så skarp gräns mellan dem? Mellan dem finns en gråzon som på medeltiden kunde vara betydande. Människor gjorde långa resor, som handelsmän eller pilgrimer, och när de vände tillbaka hem, kunde de återge sina upplevelser inför en skara av storögda lyssnare. Somligt var sant, annat var ren lögn, och det var inte lätt att veta vad man skulle tro. Mellan det kända och det okända låg alltså det halvkända, där mikro- och makrorum, fakta och skrönor blandades till en sällsam brygd.

Bokens senare del har en helt annan och mera vetenskapligt utredande karaktär. Harrison undersöker här hur rörlig befolkningen kan ha varit i det förindustriella samhället. Gentemot Marc Blochs uppfattning att medeltidens människor levde ett mycket stationärt liv på sin boplats, räknar Jacques Le Goff tvärtom med en extrem rörlighet hos befolkningen. Harrison gör en noggrann undersökning av förhållandena inom tre områden – Somerset, östra Sverige och Andorra – och finner att det finns många tecken på rörlighet som dock varierar (och tycks ha varit betydligt större i England än i Sverige). Det helt okända låg dock sällan längre bort än 50–100 kilometer.

Men också denna undersökning ger anledning till frågor. Då som nu var människor olika rörliga och hade olika inställning till den omgivande världen, beroende på om de betraktade den med rädsla eller med äventyrslust i sinnet. Ännu i dag uppfattar många svenskar sitt land som en sluten borg av välfärd och trygghet. Utanför dess gränser ligger en farlig värld, fylld av opålitliga människor, en värld som helst bör besökas i den svenska turistbussens skygd. Trots tidningar och TV kan Paris och New York för många höra till makrorummet snarare än till mikrorummet, sagostäder fyllda av myter och förväntningar.

För omkring 30 år sedan hälsade jag på hos ett gift par i en by i Dalarna. De hade under hela sitt liv aldrig varit utanför socknen utom vid ett tillfälle: då hustrun födde ett barn på lasarettet i Falun. Ändå var detta inga efterblivna människor, de var vänliga och hade lätt att umgås, men de levde så isolerat som många uppenbarligen gjort ända sedan medeltiden. För dem måste Stockholm ha haft drag av makrorum. Med sina höga hus och sin biltrafik, med sin kungafamilj och regering och riksdag hörde det mera till mytens värld än vardagens.

Att Dick Harrisons stimulerande bok väcker så många reflektioner av detta slag visar vilket betydelsefullt tema han har tagit upp. Till detta får han gärna återkomma med ny forskning.


Publicerad 1999 i nummer 3