Häxprocesser i siffror och sinne
Hidal, Sten

Bengt Ankarloo, Satans raseri. En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder. Ordfront 2007, 293 s.

Bengt Ankarloo, lundensisk historieprofessor, är känd som svensk expert på häxor. Han gjorde en början med sin avhandling Trolldomsprocesserna i Sverige 1972 – en av få doktorsavhandlingar som gått ut i flera upplagor, senast en 1996. Han har också tillsammans med den brittiske historikern Stuart Clark redigerat det stora samlingsverket The History of Witchcraft and Magic in Europe (1999–2002). För några år sedan kom en bok som ämnesmässigt ligger nära detta område, Helvetet, döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition (2003). Bengt Ankarloos mångåriga intresse för häxorna är tydligt märkbart i Jan Guillous Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage (2002).

Ankarloos nya bok, Satans raseri, är emellertid vida mer än ett kompendium av tidigare böcker. Hela tiden framkommer också nytt material, och arkiven kan ännu ha kvar en del att ge. Genom omfånget är denna bok mera lättillgänglig än den stora avhandlingen, och dessutom bjuder den på en mera allsidig mentalitetshistorisk presentation av det komplexa fenomen som häxförföljelserna var.

Komplext förvisso, men inte så väldigt stort som det ibland har framställts. Alla slarviga utsagor om ”miljoner av häxor som brändes på bål” vederläggs effektivt av Ankarloo och annan seriös forskning. En totalsumma för hela Spanien, inklusive de världsliga domstolarna, torde sluta på mindre än tvåhundra. I det svenska processmaterialet före 1614 (då Svea hovrätt tillkom) har 170 processer påträffats. I mer än hälften av dessa fall har den tilltalade blivit frikänd. Det bör observeras att det under medeltiden var mycket sällsynt att någon åtalades för trolldom eller häxeri. Under åren 1668–1776 dömdes däremot och avrättades 240 männi-skor i Sverige för trolldom, mest kvinnor. Även om häxor förknippas med kvinnor, så var de längst i norr faktiskt oftare män. De flesta som lagfördes i Finland var länge män.

Nu var Sverige ett glest befolkat land. Siffrorna blir betydligt högre i Tyskland, ja, redan i Danmark. Ibland är materialet svårt att överblicka. En oväntad hjälp just i Tyskland har forskningen fått av ingen annan än Heinrich Himmler. Denna upprättade inom SS ett Sonderkommando H (H som i Hexen), vars arkiv, ett väldigt kortregister, långt efter kriget påträffades i länsarkivet i Poznan. Redan 1935 hade Himmler – oklart av vilka skäl – beordrat att det rikstyska materialet om häxprocesser skulle genomgås, och på grundval av denna genomgång kan ett mini-mital på 15 000 avrättningar fastställas. Senare kompletteringar visar på ett antal mellan 20 000 och 25 000 för det tysk-romerska riket, en skrämmande siffra.

Ingalunda skall som regel kyrkan lastas för detta. Till förtjänsterna med Ankarloos bok hör, att han kan visa hur restriktiv inkvisitionen var i dessa fall. Det var för övrigt i de protestantiska delarna av Tyskland som häxoväsendet florerade som värst. Trots allt det obehag som är förknippat med inkvisitionen får det inte glömmas att dess huvudsyfte var pastoralt: vilseförda människor skulle återföras till den rätta tron. Därtill kom den processtekniska nyordning som inkvisitionen innebar. Den inkvisitoriska processordningen kom att ersätta den gamla ackusatoriska. Domarens uppgift blev att leta fram sanningen, ibland tyvärr också med hjälp av tortyr. Enbart på tortyrindicier kunde dock ingen fällas.

Också i de världsliga domstolarna fanns olika uppfattningar företrädda. I Sverige var det ofta det folkliga inslaget i domstolarna, nämndemännen, som var pådrivande. Juristerna var ofta påverkade av romersk rätt och med sin akademiska bakgrund mera benägna för ett kritiskt synsätt. Att överheten skulle ha varit initiativtagare är ett påstående som helt saknar stöd i källmaterialet.

Rättshistoriskt erbjuder häxprocesserna en sammansatt bild. Ofta innehöll lagarna inte mycket vägledning, man fick pröva sig fram. På ett föredömligt klart sätt uppvisar Ankarkloo de olika typerna av anklagelser och sätter in dem i ett historiskt sammanhang. Man skilde mellan maleficium, förgörning (skadegörelse på folk och fä), sortilegium (vidskepelse, oskadlig magi, det latinska ordet betyder egentligen lottkastning) och diabolism, avfall från Gud (t.ex. häxsabbater och Blåkullafärder).

Det sinistra ämnet till trots har författaren funnit ett rikt illustrationsmaterial, flera bilder är till och med i färg. En kort bibliografi finns, däremot inget register. Boken är synnerligen läsvärd, inte minst för den som redan tror sig veta mycket om häxorna.


Publicerad 2007 i nummer 5