O Jerusalem, du höga
Beskow, Per



Den nya katolska psalmboken Cecilia innehåller en stor mängd hymner från fornkyrka och medeltid. Förutom sitt egentliga syfte att vara kyrkans sångbok är den värdefull för var och en som vill bekanta sig med äldre kristen poesi. Den flitigaste översättaren har varit Alf Härdelin, som är framstående kännare av den tidiga medeltidens kyrkliga litteratur och som också har bidragit till Cecilia med egen diktning. Här vill jag emellertid presentera en hymn som jag själv har översatt och därför har ägnat ett särskilt intresse. Den är ett vackert exempel på tidig medeltida diktning med dess retoriska uttryckssätt och rika bildspråk.

Den anonyma hymnen Urbs Jerusalem beata (Cec 458) är från senmerovingisk eller karolingisk tid (600–800-talet). Delar av den har tidigare översatts till svenska, men detta torde vara första gången som hela hymnen föreligger i tryck på vårt språk (Den avslutande doxologin eller lovsångsversen har uteslutits; den anknyter f.ö. inte till hymnens tema.) Texten varierar något i olika handskrifter och tryck. Jag anger den här i den form den har i Te decet hymnus, utgiven av Anselmo Lentini OSB, Citta del Vaticano 1984. Nedre spalten är min översättning.

1 Urbs Jerusalem beata, dicta pacis visio, quae construitur in caelis vivis ex lapidibus, angelisque coronata sicut sponsa comite.

1 O Jerusalem, du höga, sälla stad, ditt namn är frid. Levande är dina stenar, du byggs upp för evig tid. Lik en brud och krönt av änglar strålande du visar dig.

2 Nova veniens e caelo nuptiali thalamo praeparata, ut intacta copuletur Domino. Plateae et muri eius ex auro purissimo.

2 Nya stad, du sänks från himlen som en bröllopssal hit ner, redo för den stund då bruden evigt sig åt Herren ger. Dina torn och murar glimmar skönt av guld och ädelsten.

3 Portae nitent margaritis adytis patentibus et virtute meritorum illuc introducitur omnis qui ob Christi nomen hic in mundo premitur.

3 Portarna av pärlor glänser, helgedomen öppen står. Den som tjänat Herren troget salig in i staden går. Den som för hans namn fått lida här sin rätta lön skall få.

4 Tunsionibus, pressuris expoliti lapide suis coaptantur locis per manum articis disponuntur permansuri sacris aedificiis.

4 Varje sten är huggen, slagen, slipad för att passa rätt, fogas så av mästarhanden på den plats som han berett, att de alla i Guds tempel blir förenade till ett.

5 Angularis fundamentum lapis Christus missus est, qui parietum compage in utroque nectitur, quem Sion sancta suscepit in quo credens permanet.

5 Kristus sändes för att vara stadens hörnsten och dess grund, och de båda skilda folken

sluts här samman i förbund. Sion vilar tryggt på honom, trofast ifrån första stund.

6 Omnis illa Deo sacra et dilecta civitas, plena modulis in laude et canore jubilo, trinum Deum unicumque cum fervore praedicat.

6 Denna heliga gemenskap som är utvald till hans brud, må nu fyllas helt av jubel, av en ständig lovsångs ljud. Låt oss, brinnande i hjärtat, prisa dig, treenig Gud.

7 Hoc in templo, summe Deus, exoratus adveni, et clementi bonitate precum vota suscipe; largam benedictionem hic infunde iugiter.

7 Kom, o Gud, till detta tempel från din höga himmel ner, Låt din milda godhet flöda, när vi dig om bistånd ber. Gjut i rikligt mått från höjden den välsignelse du ger.

8 Hic promereantur omnes petita acquirere et adepta possidere cum sanctis perenniter, paradisum introire ranslati in requiem.

8 Skänk i dag åt dina vänner vad de ber dig om i tro. Låt oss alla sist få samlas till en ljuvlig sabbatsro och med helgonen för evigt i ditt paradis få bo.



Låt oss först se på hymnen i dess helhet. I sin äldsta form har den börjat med orden Urbs Beata Jerusalem (som det också står över Sv. Ps. 640), men man har allmänt ändrat ordföljden till Urbs Jerusalem Beata för att slippa betoningen ”Jerusálem” som var möjlig på medeltiden men knappast i dag. På grund av sin längd har hymnen ofta delats, och slutet fr.o.m. strof 5 (Angularis fundamentum) står ibland som en egen hymn (så också i Te decet laus, nr 245–246). Versfor-men med sexradiga strofer (på ett versmått som kallas trokeisk tetrameter) var vanlig i äldre tid. Cecilia inne-håller ett par välkända exempel på samma versmått som är äldre än Urbs Jerusalem Beata, nämligen Pru-dentius hymn Corde natus ex Parentis (Evigt född ur Faderns hjärta, Cec 530), kanske författad under 300-talets sista skede, och Venantius Fortunatus kors-hymn Pange, lingua (Höga kors, Cec 574/Sv. Ps. 456), diktad omkring år 569. Rim saknas nästan helt, men det finns en del assonanser. Rimmen i översättningen är alltså tillkomna där. Stilen i hymnen är återhållen och värdig med få direkta bibelreferenser, trots att bildspråket är bibliskt, särskilt i hymnens första del.

Det himmelska Jerusalem

Den vane bibelläsaren associerar från hymnens första tre strofer till Uppenbarelseboken, kap 21 (v2, 11b–12:21):

”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man … Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur och tolv portar, och vid portarna tolv änglar, och namn var skrivna där, namnen på Israels tolv stammar … Muren var byggd av jaspis och sta-den var av rent guld … De tolv portarna var tolv pärlor, varje port av en enda pärla. Och den breda gatan genom staden var av rent guld, som var som genomskinligt glas.”

Men vad är författarens syfte med att ta upp detta motiv ur Uppenbarelseboken? Det är inte i första hand att förkunna om saligheten i himlen (varför det inte är alldeles väl valt då nr 640 i Den svenska psalm-boken har placerats under avdelningen Himlen). Hymnen handlar i första hand om kyrkan, både den himmelska och den jordiska, och de båda glider oupphörligt samman som i en fixeringsbild. Detta är typiskt för det allegoriska bildspråket i äldre kristen diktning.

Författaren har här kunnat knyta an till flera ställen i Nya testamentet, där den jordiska kyrkan liknas vid det himmelska Jerusalem. I Gal 4:26 säger Paulus att ”det Jerusalem som finns i himlen är fritt, det är vår moder”. Och i Hebreerbrevet (12:221) heter det: ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen.” Att tillhöra Kristus och vara en del av hans kyrka är alltså redan på jorden att vara medborgare i det himmelska Jerusalem.

Till detta hör bilden av kyrkan som tempel, dvs. med Jerusalems tempel som förebild. Kristus har talat om sin egen kropp som Guds tempel (Joh 2:19). Han är också stenen som husbyggarna ratade, men som har blivit en hörnsten (Mark 12:10 par med citat från Ps 118:22).

I Efesierbrevet (2:29) förenas bilderna av templet och hörnstenen:

”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren.”

Tanken i hymnens första strof att kyrkan är en byggnad av levande stenar kommer från Första Petrus-brevet (2:4–6):

”När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Det står ju i skriften [Jes 28:16]: Se, i Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad, den som tror på den skall inte stå där med skam.”

Så här sammanfattar den helige Augustinus dessa tankar i sin kommentar till Ps 126:

”Guds hus är också hans stad. Guds hus är Guds folk, eftersom Guds hus är Guds tempel. Så säger aposteln: ’Guds tempel är heligt, och ni är det templet’ [Kor 3:17]. Alla de trogna bildar Guds hus, inte enbart de som lever nu utan också de som har levat före oss och avsomnat, de som skall komma efter oss och födas ända till tidens slut. Dessa trogna utgör en oräknelig skara, och Her-ren ensam kan räkna dem: \\\'Herren känner dem som är hans’” [2 Tim 2:19].

Strof för strof

Vi har nu fått så mycket bakgrundsmaterial att vi kan se på själva hymnen hur den är uppbyggd strof för strof. Första strofen framställer kyrkan som det himmelska Jerusalem. ”Dess namn är frid”, egentligen ”en anblick av frid” (pacis visio). Det är en vanlig medeltida tolkning av namnet Jerusalem, som har äldre förebilder. Enligt nutida uppfattning betyder namnet Jerusalem ”Shalems stad” eller ”fredens (fridens) stad”, för namnet Shalem är identiskt med det mera välbekanta Shalom. Redan hos de grekisktalande judarna på Jesu tid hade man börjat tolka namnet Jerusalem som ”en anblick av frid”, och från Origenes på 200-talet blev denna tolkning vanlig i den kristna litteraturen som i vårt exempel här.

Den stad som författaren manar fram, är byggd av levande stenar (vitis ex lapidibus), som Första Petrus-brevet säger, och den byggs upp i himlen (in caelis) eftersom den är en andlig storhet. Att den liknar en brud (sponsa) känner vi igen från Uppenbarelseboken. Men varför är den krönt av änglar? Förmodligen är också detta en påminnelse om Uppenbarelseboken (21:12), där det talas om de tolv änglarna vid stadens portar. Man kan tänka sig att diktaren har en bildframställning av det himmelska Jerusalem för sin blick.

I strof 2 fortsätter bilden från Uppenbarelseboken. Det är en ny stad som kommer ned från himlen, men här förskjuts bildspråket. Den är inte längre en brud utan en bröllopssal (egentligen brudkammare) för Kristi brud, som är redo att förenas med Herren. Tanken att Kristus är brudgummen och att de trogna är hans brud återgår på Jesu egen undervisning (t.ex. Mark 2:18–22 par, Matt 25:1–13). Det är ett utomordentligt vanligt motiv i kristen diktning genom tiderna att Kristus (Lammet) skall förenas med sin brud vid tidens ände.

Att staden är av rent guld känner vi igen från Upp 21:18. Hymnens original talar inte om ädelsten, utan detta har lagts till av översättaren för assonansens skull. I Upp står det emellertid att muren är av jaspis och de tolv grundstenarna av ädelstenar (21:181). Li-kaså talas det inte om torn i hymnen utan om gator (plateae) som i 21:21. Gator av guld har ofta förekom-mit i kristen diktning, inte minst i väckelserörelsernas hemlandssånger, men kombinationen torn och murar ger ändå en mera åskådlig bild än gator och murar. I Tobits bok 13 finns en hymn om Jerusalem där den kommande staden beskrivs i sin yppiga prakt (v 16b-18):

”Jerusalem skall byggas upp av safir och smaragd och av ädelsten alla dina murar.

Jerusalems torn skall byggas av guld, av renaste guld alla deras tinnar. Jerusalems gator [plateae i Vulgata] skall beläggas med mosaiker av beryller, rubiner och juveler från Ofir.”

De också från väckelsesångerna välbekanta pärleportarna i strof 3 kommer från Upp 21:21, där det t.o.m. heter att varje port är av en enda pärla (något som Frostenson har tagit upp i sin översättning). De öppna helgedomarna (adytis patentibus) kan inte knytas till någon direkt formulering i Upp 21, men däremot finns i kapitlet den närliggande tanken att inga murar skall skilja människorna från Gud i det nya Jerusalem, som själv är en enda stor helgedom (21:22–25):

”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lam-met. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där.”

I de följande fyra raderna är det den kommande staden som diktaren har i tankarna snarare än den jordiska kyrkan, då han talar om hur den som tjänat Herren skall få gå in i staden, särskilt den som fått lida för hans skull. Närmast detta kommer väl Upp 22:14: ”Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.”

Med strof 4 lämnar författaren bildspråket ur Upp 21 och knyter i stället an till en tanke som vi finner hos de latinska kyrkofäderna, särskilt i Arnobius d.y.:s psalm-kommentar (400-talets förra hälft) och i Gregorius den stores homilior över Hesekiel: att vi som är kyr-kans levande stenar måste huggas och slipas genom livets prövningar för att passa samman i kyrkans tem-pelbygge, där Kristus är byggmästaren. Stenarnas uppgift är nämligen att bära varandra:

”Under sin jordiska pilgrimsvandring tuktas dess ’stenar’ likväl av gisselslag, de mejslas till av bedrövelser och formas genom dagliga hammarslag. Och detta är den stad, den heliga kyrka, som skall härska i himmelen men som ännu mödar sig på jorden … I varje byggnad bär ju varje sten en annan sten, ty sten läggs på sten och den som bär en annan bärs själv av en annan. Så är det även i den heliga kyrkan: var och en bär en annan och bärs själv av en annan. De som är varandras nästa bär varandra, så att genom dem kärlekens byggnad reser sig upp.” (Övers av Alf Härdelin i Vägledning, s. 31.)

Hymnens strof 5 är kanske den mest svårförståeliga. Här skymtar nämligen en vers hos Jesaja i den latinska vulgataöversättningens version. Jes 16:1 lyder här: ”Sänd ut lammet, jordens härskare, från öknens klippa till dottern Sions berg.” (Den svenska bibelöversättningen har en helt annan lydelse.) I bilden av Kristus som hörnstenen känner vi också igen den förut citera-de profetian i Jes 28:16: ”Se, i Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad, den som tror på den skall inte stå där med skam.” Sion är som vi vet tempelklippan i Jerusalem, och namnet används mycket ofta synonymt med Jerusalem.

De båda skilda folken (i min översättning, originaltexten talar om en hopfogning av väggar, parietum compa-ge) är judarna och hedningarna som i Kristus förenas till ett enda folk. I sin egenskap av hörnsten samman-fogar Kristus dem som två murar byggs samman. Bibelstället bakom detta är Ef 2:14–16:

”Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.”

Det är som vi kan se en granntext till ordet om kyrkan som byggnad och Kristus som hörnstenen (2:20–22), som tas upp i strofens två sista rader, där det talas om att Sion har tagit emot Kristus och förblir trofast i honom. Som vi sett av Heb 12:22, kan namnet Sion också användas om det himmelska eller andliga Jerusalem, och det är återigen kyrkan – av judar och hedningar – som raderna syftar på.

Den följande strof 6 behöver mindre kommentar. Här uppmanas den stad (civitas) som Gud älskar att prisa den treenige. Strof 7 är mer märklig. Här har författaren alldeles lämnat det bibliska språket och låter i stället gammalromerskt arkaisk när han anropar Gud som summe Deus (högste Gud). ”Detta tempel” är nu inte bara den andliga kyrkan utan konkret kyrko-byggnaden där församlingen befinner sig. Hymnen har också särskilt använts vid kyrkoinvigningar.

Inte heller den sista strofen återanknyter till Jerusalem-temat. Här skiftar författaren bildspråk och talar i stället om paradiset, där de troende skall få bo i frid (requiem) med de heliga. Det är rekviemmässans språk som vi möter här: Requiem aeternam dona eis, Domine (Giv dem evig frid, o Herre) lyder mässans inledningsord (jfr requiem aeternitatis i 4 Esra 2:34 i). Saligheten betecknas som ”paradiset” i den gängse antifonen vid jordfästning, In paradisum deducant te angeli (Må änglarna föra dig till paradiset). Att paradiset ges denna innebörd kan tyckas ovant men förekom redan inom den tidiga judendomen när man talade om den rättfärdiges död. Som bekant sade Jesus själv till rövaren: ”I dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).

Bristen på sammanhängande disposition i hymnen kan tänkas bero på att flera författare har bidragit till dem. Trots detta ger stroferna tillsammans en utomordentlig undervisning om kyrkan som ett tempel av levande stenar och om den kommande staden som är kyrkans mål.

Det kan vara lämpligt att ännu en gång låta Augustinus komma till tals i sin kommentar till Ps 47. Tanken på Guds stad som människorna tillhör på ett osynligt sätt redan i detta livet och som skall bli uppenbar vid livets slutmål, är en återkommande tanke hos honom, och han har gjort det till huvudtema för sitt största verk, De civitate Dei (Om Guds stad).

”Som vi vet är Sion Guds stad. Sion är det namn som man ger åt Guds stad som är Jerusalem. Enligt en tolkning betyder Sion att se på långt håll och skulle vara synonym med vision, med kontemplation. Eller också kan det betyda iakttagelse, dvs. att betrakta på långt håll. Men varje själ är ett Sion, om den anstränger sig att se det ljus som det gäller för honom att se.
Det är också uppenbart att Sion är Guds stad. Och vad är denna Guds stad om inte kyrkan? Guds stad består av de människor som älskar varandra, som älskar Gud som bor i deras mitt. Hela denna stad är styrd av en enda lag, deras lag är kärleken. Och denna kärlek är Gud själv, som Skriften uttryckligen säger: ’Gud är kärlek’ [1 Joh 4:8, 16].
Den som är född av kärleken är född av Gud. De många som är upptända av kärlek bildar Guds stad. Förbli i den, så kommer Gud inte att vara utanför dig. När Gud är i dig, eftersom du tillhör Sion, är medlem i Sion, medborgare i Sion, en som har inträtt i Guds folks gemenskap, då skall Gud vara i dig, upphöjd över alla folk.”

Det är inte märkligt att denna mäktiga och associationsrika hymn har blivit översatt till många språk och att den hör till de internationellt kända psalmerna i nutiden. I Sverige har den dock inte slagit igenom förrän i 1986 års svenska psalmbok och där i Anders Frostensons översättning (nr 640). Det finns emellertid två äldre översättningar, och märkligt nog finns båda dessa och dessutom Frostensons samlade i Den svenska tidegärdens senare upplagor. ”Hell Jerusalem, hell staden” är gjord 1938 av Arthur Adell, en av Den svenska tidegärdens skapare. Den andra, med inledningsorden ”Hell Jerusalem, hell Sion”, har gjorts av Karl-Gustaf Hildebrand och Britt G Hallqvist. Ingen av dessa är fullständig, båda är ganska starkt parafraserande och för in motiv som saknas i originalet (t.ex. orglar och valv hos Adell, harpor, cymbaler och brusande vatten hos Hildebrand-Hallgvist).

Betydligt närmare originalet kommer Frostensons översättning från 1968, ”O Jerusalem, bland städer”, men också den är relativt fri i förhållande till originaltexten (som när stenarna skälver i Guds andedräkt eller änglarna svävar som fåglar över jordens fält). Framför allt omfattar den enbart strof 1–4 samt en doxologi. Det är orsaken till att det katolska stiftets psalmkommitté önskade en ny och fullständig text. Min egen version gör inte anspråk på stor originalitet. Den är framför allt avsedd som sångtext, vilket gör att klangen ibland har fått prioriteras framför exakthet i översättningen. Det existerar också en ännu opublicerad översättning av Alf Härdelin.

Urbs Jerusalem Beata har en traditionell medeltida melodi (enklast tillgänglig i Det svenska antifonalet 2, s. 455 f., där den står med Adells text). Den är utomordentligt vacker till den latinska texten men psalm-kommittén fick med beklagande avstå från den, eftersom den inte passar samman med den svenska översättningen. Svenska kyrkans koralbok har till Frostensons text valt en 1800-talsmelodi av J. Goss, som i engelskspråkiga länder vanligen används till H. F. Lytes ”Praise, my soul, the King of heaven”. Den katolska psalmkommittén valde i stället den melodi som är den vanliga på anglosaxiskt håll och som är komponerad av den store 1600-talstonsättaren Henry Purcell. Denna melodi har sin historia.

Purcell skrev en gång en motett, som till innehållet är en sammanställning av verser ur Psaltaren, och som avslutas med ett 12-faldigt Halleluja. 1843 tog E Hawkins hand om detta Halleluja och gjorde om det till en koralmelodi. Den upptäcktes i sin tur av Sydney Nicholson, som gav melodin det numera gängse namnet ”Westminster Abbey”. (I den anglosaxiska världen brukar koralmelodierna märkvärdigt nog ha namn.) Den är i dag mycket sjungen. Åtskilliga bör ha hört den som inledning till prins Charles och prinsessan Dianas bröllop i St. Pauls Cathedral 1981, till texten ”Christ is made the sure foundation”, dvs. Urbs Jerusalem Beata från och med strof 5 och i John Mason Neales översättning.


Publicerad 1988 i nummer 1