Astrid Lindgren 100 år
Dunér, Anna

Den 14 november skulle Astrid Lindgren ha fyllt 100 år. I artikeln diskuteras olika sidor av hennes författarskap, inte minst den språkliga sidan, inslagen av bibelallusioner och olika tolkningar av de metafysiska motiven i böcker som Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta.

Astrid Lindgren (1907–2002) skulle ha fyllt hundra år i november. Hon är Sveriges mest översatta författare genom tiderna; verk av hennes hand finns på mer än åttio språk. ”Lindgrens betydelse för barnlitteraturen kan knappast överskattas”, skriver Vivi Edström i Nationalencyklopedin – orden gäller förstås framför allt Lindgrens författarskap men också hennes roll som förlagsredaktör på Rabén & Sjögren under närmare 25 år. Tillsammans med Maria Gripe, som behandlades i Signum 5/2007, är hon den enda svensk som mottagit vad som räknats som världens främsta barnboksutmärkelse, H.C. Andersen-medaljen. Det är inte meningsfullt att här vidare räkna upp alla de priser och hedersbetygelser som hon fått under årens lopp. Det räcker att säga att de är många.

Samtidigt förblev Astrid Lindgren hela sitt liv en jordnära, ”vanlig” människa med stark integritet. Hon blev ingen diva, hon blev inte skygg. Trots inkomster och uppmärksamhet bodde hon livet ut kvar i den lägenhet på Dalagatan i Vasastan i Stockholm som familjen flyttat in i 1941. Hon betonade ofta hur trött hon var på talet om ”den där Astrid Lindgren”, men hon drog sig inte undan från människor som behövde henne eller från missförhållanden i Sverige och världen. Var det bondflickan i henne som aldrig tillät henne att yvas över sina framgångar? Eller var det det faktum att hon debuterade så pass sent, vid 37 års ålder, då hennes personlighet redan var tryggt förankrad, som gjorde att framgången inte blev henne övermäktig?

Intelligent och humoristisk var hon ständigt beredd att ge slagkraftiga svar, ofta på ett sätt som i all vänlighet tog udden av omgivningens översvallande beröm. I Astrid i vida världen berättas det hur den nederländske förläggaren Paul Brinkmann omtalade för Astrid att han läst hennes böcker för sina barn och hur mycket de uppskattade dem. ”’Naturligtvis’, anmärkte Astrid, ’säg det barn som inte älskar när pappan läser för honom’” (s. 61).

Astrid Lindgren valde mycket medvetet att skriva för barn. ”Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel”, har hon sagt. ”Bara barn skapar mirakel när de läser” (Strömstedt, s. 200). I Samuel August ... – för ovanlighetens skull faktiskt en bok för vuxna – berättar hon om hur hon som femåring hos en grannfamilj för första gången fick höra en saga och hur högläsaren därigenom satte ”min barnasjäl i en gungning som ännu inte riktigt har avstannat. I ett för länge sedan försvunnet torftigt litet statarkök var det som undret skedde” (s. 79 f.).

I berättelsen ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” berättar Astrid Lindgren hur lilla Malin en gång hör någon läsa högt för prästens barn så att orden ”i all sin ljuvlighet [...] kom också till Malin. Hon hade inte vetat förut att ord kunde vara vackra, nu visste hon det” (Sunnanäng, s. 36). I Bröderna Lejonhjärta får Skorpan veta att Nangijala är landet som alla sagor kommer ifrån och i Mio, min Mio samlas barnen om kvällarna runt brunnen som viskar sagor.

Språkets betydelse lyfts upp och det ”mirakel” som en berättelse utgör tydliggörs. Författaren själv skulle kunna ses som brunnen varifrån man öser upp sagor och sånger.

Kristna inslag?

Lindgrens böcker är ofta späckade med inslag från den kristendom som var utbredd under hennes barndom, då man skulle kunna sin katekes och den bibliska historien. Dansken Werner Fischer-Nielsen har i sin bok Astrid Lindgren och kristendomen spaltat upp på vilka sätt inslagen kan förekomma, t.ex. ord och uttryck hämtade från religiöst språkbruk, religiösa handlingar, kyrkliga traditioner och bibelcitat. Vid vissa tillfällen tenderar han att övertolka, som då han liknar Emils och Alfreds bad i Katthultssjön vid en dopritual (s. 29 f.) eller jämför Pippi med Jesus och hennes trädgård med ett paradis (s. 37).

En bok utgiven 2004 som framställde Astrid Lindgren som bekännande kristen fick dras in på grund av dessa och andra oriktigheter. Trots de många bibelallusionerna i hennes böcker gör man klokast i att se henne som en agnostiker. Hon har själv uttryckt sin ambivalenta inställning med orden: ”Nej, jag tror uppriktigt sagt inte på Gud. Fast hade min far levat hade jag aldrig vågat säga så här för då hade han blivit så ledsen. / Det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad” (Expressen 6 december 1970, citerat efter Astrids klokbok, s. 79).

En bok som Fischer-Nielsen inte går så djupt in på är Mio, min Mio men han nämner i alla fall att ”förhållandet mellan Mio och hans fader konungen är en tydlig Kristustypologi” (s. 132). Också Gunvor Johansson tar upp detta i sin uppsats Elsa Beskow och Astrid Lindgren – en jämförelse (s. 34).

Mio, min Mio är en skickligt hopvävd saga, stark och poetisk, där vardag kontrasteras mot det fantastiska och idyll ställs mot mörker. Som alla goda sagor kan den tolkas på olika sätt. Ett psykologiskt raster skulle göra ”Landet i Fjärran” till Bos önskedröm, där han sitter ensam och övergiven i Tegnérlunden. För denna tolkning talar de brottstycken ur verkligheten som återspeglas i den fantastiska delen av berättelsen. Vivi Edström har kallat boken ett psykodrama.

Ett politiskt raster skulle göra den onda riddar Kato till symbol för t.ex. fascismen eller nazismen. Lägger man i stället ett religiöst raster över berättelsen blir Messiassymboliken tydlig. Bosse/Mio är då frälsaren som utgår från Fadern (”min fader konungen”) och som utger sig själv för att rädda andra. Han nedstiger i dödsriket (”Landet Utanför” med ”Döda skogen” och ”Döda sjön”), han uppväcker de döda (fåglarna förvandlas åter till barn) och återvänder till Fadern. Till och med Jesu ångest i Getsemane har sin motsvarighet i boken. ”Jag önskade att jag kunde ha fått tala med honom [min fader konungen] en liten stund”, säger Mio. ”Då skulle jag ha sagt till honom: – Jag vet, att du vill att jag ska strida mot riddar Kato, men låt mig slippa det, så är du snäll.” (”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig”; Luk 22:42.) Liksom en ängel i Lukasevangeliet visar sig för Jesus och ger honom kraft tycker sig Mio höra sin faders röst, varpå han trots tårar får mod att fortsätta.

Mios fader konungen är ingen dålig gudsbild. Strax efter det att Bosse har kommit till Landet i Fjärran är han fortfarande rädd för att fadern ska bli missnöjd med honom, liksom fosterföräldrarna där hemma. Men så ”förstod jag för första gången, att jag aldrig behövde vara rädd för min fader konungen, att vad jag än gjorde, skulle han se på mig med så där vänliga ögon som han gjorde nu” (s. 29). Liksom Gud är konungen allvis och allvetande. Han vet att Mio ska möta ondskan och det är hans vilja att det ska ske. ”Han sörjer, men han vill att du ska gå”, förklarar Jum-Jum för Mio (s. 86). Kärleksoffret är tydligt. Rosengården som konungen ofta vandrar i skulle med fog kunna ses som Paradiset.

Bröderna Lejonhjärta

Om paradiset är hotat i Mio, min Mio så är det ännu tydligare fallet i Bröderna Lejonhjärta. Där framställs som bekant landet Nangijala som ett himmelrike, platsen man kommer till när man dör, ett ställe där man blir ”frisk och stark och till och med vacker” (s. 5). Då Nangijala hotas och delvis belägras av ondskans män handlar det verkligen om ett angripet paradis.

Nangijala kan ses som en spegling av det goda och vackra på jorden som ständigt hotas av våld och förstörelse. Astrid Lindgren är ingalunda enbart en skildrare av idyller. Att hon kände till det ljusa i tillvaron gjorde bara sorgen desto större över att det goda så ofta förintas. Margareta Strömstedt har visat på den svartsyn som gick som ett stråk genom Lindgrens vuxna liv och snarast tilltog med åren (t.ex. s. 366 ff.). Per Svensson, kulturredaktör på Expressen, har påtalat att den fråga som outtalad gång på gång dyker upp i Lindgrens böcker kan formuleras: ”Hur ska man leva i en värld där ondskan finns?” (citerat efter Strömstedt, s. 377).

Denna fråga ställs också Karl ”Skorpan” Lejonhjärta inför. Ett alternativ är att blunda för det onda. Det är ju i Törnrosdalen det hemska sker. Hemma i Körsbärsdalen är allt som det ska. ”Vilken tur då att vi hade hamnat här! Just här i Körsbärsdalen, där livet var så där lätt och enkelt”, tänker han först naivt (s. 33). Men dalarna påverkar varandra och alla har ett ansvar för helheten. Om en dal förlorat sin frihet vet ingen hur det går med nästa dal (s. 49). Storebror Jonatans ord har blivit bevingade: Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort (s. 56, 160 f.)!

I början är Nangijala för Karl ett uppfyllande av önskedrömmar. Allt han har önskat sig får han: hälsa, en häst, kaniner ... Så småningom handlar boken i stället om att uppfylla sin bestämmelse. Då Karl oförhappandes stöter på förrädaren från Körsbärsdalen i färd med att leda två människor i en fälla tänker han först att ”någon” måste hindra honom. Sedan går det upp för honom att denna någon är han! ”Och det kunde inte vänta. Det måste ske just nu. Hur illa jag än tyckte om det, så måste jag göra det nu” (s. 195).

I slutet av berättelsen ger Karl sitt liv för Jonatans skull, liksom Jonatan i början gjorde det för honom. Eller hur är det egentligen ... Ger han sitt liv eller tar han snarare båda deras liv då han hoppar utför stupet, med Jonatan på ryggen, för att komma till Nangilima? Bröderna Lejonhjärta är ingen enkel bok och debatten efter det att den kommit ut blev intensiv. När Jonatan blivit bränd av drakens eld frågar Skorpan om han ska dö nu. Och Jonatan svarar: ”Nej! Men det är vad jag skulle vilja. För jag kommer aldrig att kunna röra mej mer” (s. 224).

Gunnel Enby var en av dem som pekade på det tveksamma i detta slut. ”[...] jag kan inte låta bli att fundera över hur ett handikappat barn upplever Jonatan Lejonhjärtas dödslängtan”, skrev hon i Aftonbladet den 16 december 1973 (citerat efter En bok om ... , s. 174). Hon påpekar också att det är samma sorts slut som i berättelsen Sunnanäng. Verkligheten är där så grå och hård att barnen Anna och Mattias beslutar sig för att stanna i ”den eviga vårens Sunnanäng”. Traditionen är gammal, men att med berått mod hoppa nerför ett stup är onekligen mer svårsmält än att som H.C. Andersens lilla flicka med svavelstickorna utan egen förskyllan frysa ihjäl och gå in i den eviga saligheten.

Astrid Lindgren har själv gett ett förslag till en tolkning som skulle kunna rädda Bröderna Lejonhjärta från att ge intryck av att förespråka självmord och dödshjälp eller tala för reinkarnation, nämligen att Skorpan egentligen inte dör förrän på bokens sista sida (Strömstedt, s. 247; Edström, s. 245). Hela äventyret i Nangijala har han fantiserat ihop för att stå ut med ensamheten efter Jonatans död. Lite tråkigt är det alltid när en fantastisk berättelse ska reduceras till en ”dröm” eller en ”fantasi” och Astrid Lindgren brukar vara solidarisk nog med barnet för att inte göra så – Karlsson på taket var minsann inget ”påhitt” – men det ligger något i den föreslagna tolkningen, och kan den rädda boken till fler läsare så gärna det, så mycket gott som i övrigt finns i den boken.

Astrid skulle ha fyllt hundra år. Hennes böcker har vi kvar. Hennes arkiv har av Unesco utnämnts till Världsminne. Själv är hon borta. Kanske vågar man tro att en travesti på slutorden i Mio, min Mio kan passa in?

Det sitter ingen Astrid Lindgren i en lägenhet intill Vasaparken. För hon är i Landet i Fjärran. [...] Ja, så är det. Astrid Anna Emilia Lindgren är i Landet i Fjärran och har det så bra så bra hos sin fader konungen. Litteratur – ett urval
Allrakäraste Astrid – en vänbok till Astrid Lindgren. R&S 2001.
Astrids bilder / red.: Jacob Forsell. Max Ström 2006.
Astrids klokbok / sammanställd av Margareta Strömstedt. Eriksson & Lindgren 1997.
Duvdrottningen – en bok till Astrid Lindgren / red.: Mary Ørvig, Marianne Eriksson, Birgitta Sjöquist. R&S 1987.
Edström, Vivi: Astrid Lindgren – vildtoring och lägereld. R&S 1992.
En bok om Astrid Lindgren / redigerad av Mary Ørvig. R&S 1977.
Fischer-Nielsen, Werner: Astrid Lindgren och kristendomen – utifrån Pippi, Emil och Madicken. Argument 1999.
Ingen liten lort – Astrid Lindgren som opinionsbildare / antologi sammanställd av Lena Törnqvist och Suzanne Öhman-Sundén. R&S 2007.
Johansson, Gunvor: Elsa Beskow och Astrid Lindgren – en jämförelse. Uppsala universitet, Litteraturhistoriska institutionen, 3-betygsuppsats 1966.
Kvint, Kerstin: Astrid i vida världen – sannsagan om Astrid Lindgrens internationella succé. Kvints 1997.
Lindgren, Astrid: Bröderna Lejonhjärta. R&S 1973.
Lindgren, Astrid: Mio, min Mio. R&S 1954.
Lindgren, Astrid: Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult – barndomsminnen och essäer. R&S 1985.
Lindgren, Astrid: Sunnanäng. R&S 1959.
Strömstedt, Margareta: Astrid Lindgren – en levnadsteckning. R&S 2003.


Publicerad 2007 i nummer 8