Katolska kyrkan och mellankrigstidens politiska heresier
Werner, Yvonne Maria

Sedan Vatikanen gjort sina arkiv fram till och med 1939 tillgängliga för forskning har det blivit möjligt att även undersöka de olika påvarnas och Vatikanens ställningstaganden till nazismen, till kommunismen och judefrågan.

I september 2006 flyttades tidsgränsen för forskning i Vatikanarkiven och därmed också i lokala kyrkliga arkiv och ordensarkiv fram till och med slutet av Pius XI:s pontifikat 1939. Tidigare hade utgången av Benedictus XV:s pontifikat 1922 gällt som formellt gränsår. Redan under 1990-talet blev det emellertid möjligt att få dispens från denna regel. Detta sammanhängde med den ”rening av det kyrkliga minnet” som Johannes Paulus II manat till inför det stora jubelåret 2000. I samband härmed (1998) öppnade också Troskongregationen sina arkiv för forskning; det rörde sig här om föregångaren Sanctum Officium, alltså den romerska inkvisitionen. Detta innebar att forskningen fick tillgång till materialet från kätteriprocesser mot exempelvis Galileo och Savonarola samt utlåtanden om profetiska uppenbarelser av olika slag men också till mängder med andra dokument som speglar läro- och dogmutvecklingen inom den katolska kyrkan.

Men det är det material som rör den katolska kyrkans förhållande till mellankrigstidens totalitära system och till judefrågan som tilldragit sig störst intresse. Flera forskare har med hjälp av specialtillstånd kunnat ta del av materialet redan under 1990-talet, och 2003 gjordes det omfattande materialet rörande Heliga stolens relationer till Tyskland under Pius XI:s pontifikat (1922–1939) tillgängligt för forskning. De första resultaten av denna forskning har nu publicerats, däribland den amerikanske historikern Peter Godmans Hitler and the Vatican (2004), kyrkohistorikern Gerhard Besiers Der Heilige Stuhl und Hitler-Deutschland. Die Fazination des Totalitären (2005) samt kyrkohistorikern Hubert Wolfs artiklar ”Pro perfidis Judaeis” i Historische Zeitschrift 2004 och ”Pius XI und die ’Zeitirrtümer’” i Vierteljahrshefte für Zeitgeschichte 2005:1. I dessa arbeten ges en bild av hur ledande företrädare för den katolska kyrkan bedömt händelseutvecklingen och vilka bevekelsegrunder som styrt det kyrkliga agerandet.

Vatikanen och den nationalsocialistiska utmaningen

Godman, Besier och Wolf behandlar alla Vatikanens Tysklandspolitik under mellankrigstiden. De redogör för Heliga stolens syn på och bedömning av de totalitära ideologierna utifrån internt material och för tillkomsten av encyklikorna mot kommunismen och nationalsocialismen 1937 och det kyrkliga dekretet mot rasismen följande år. I centrum står Eugenio Pacelli, den senare Pius XII, som mellan 1917 och 1929 var påvlig nuntie först i München och från 1925 i Berlin och som därefter i egenskap av kardinalstatssekreterare hade ett avgörande inflytande på Vatikanens utrikespolitik. Pius XII har alltsedan Rolf Hochhuths drama Der Stellvertreter från 1963 varit föremål för stormiga debatter. Kontroverserna har framför allt gällt frågan om varför Heliga stolen inte inskred mera kraftfullt mot den nationalsocialistiska judepolitiken. Medan vissa, främst katolska, forskare försvarat Vatikanens hållning med hänvisning till att ett sådant agerande skulle ha förvärrat förföljelserna och dessutom fått negativa följder för den katolska befolkningen, har andra i stället lyft fram den katolska hierarkins profascistiska hållning och den kristna traditionens antijudaistiska drag. Godman och Wolf anknyter i sina arbeten närmast till den förstnämnda forskningsdiskursen, medan protestanten Besier lutar mer åt den sistnämnda tolkningen.

Arkivmaterialet ger en god bild av Pacellis diplomatiska verksamhet som nuntie i Weimarrepublikens Tyskland. Fram till 1925 befann sig nuntiaturen i München, och Pacelli kunde på nära håll följa såväl den socialistiska revolutionen och maktövertagandet 1918 som det misslyckade nationalsocialistiska kuppförsöket 1923. I sina rapporter fördömer han de öppet ateistiska och promiskuösa socialistiska revolutionärerna, men han använder hårda ord också om nationalsocialisternas extremnationalistiska positioner och rasistiska agitation. Pacelli spelade en nyckelroll i konkordatsförhandlingarna med de tyska delstaterna Preussen och Bayern, vilka ratificerades 1925 respektive 1929, och det var han som tog initiativet till förhandlingar med den tyska riksregeringen om ett konkordat för hela Tyskland. Som kardinalsstatssekreterare höll sig Pacelli noga informerad om förhandlingarnas gång. Genom detta konkordat, vilket undertecknades sommaren 1933 och som var det första statsrättsliga avtal som regeringen Hitler ingick, bekräftades den katolska kyrkans offentligrättsliga ställning och fortsatta inflytande på skolpolitikens område. I gengäld tvingades man acceptera upplösningen av de båda katolska partierna Zentrum och bayerska folkpartiet, vilket innebar dödsstöten för den politiska katolicismen i Tyskland.

Många har spekulerat över hur man från Vatikanens sida kunde ingå ett sådant avtal med den nationalsocialistiska regimen. Det nya material som Gross, Besier och Wolf gått igenom bekräftar tidigare tolkningar. Förklaringen är dels kommunisternas markerat kyrko- och kristendomsfientliga politiska linje och den enligt de kyrkliga bedömarna moraliska upplösning som följde med kommunismen, dels de positiva erfarenheterna av utvecklingen i det fascistiska Italien. Genom Lateranfördragen 1929, som bilade den sedan 1870 rådande konflikten mellan kyrka och stat i Italien och skapade Vatikanstaten, tillerkändes den katolska kyrkan omfattande privilegier. Katolicismen fick ställning av statsreligion, och den katolska moral- och äktenskapsuppfattningen lades till grund för den statliga lagstiftningen på detta område. I Vatikanen hade man inga betänkligheter mot att det demokratiska systemet sattes ur spel så länge bara kyrkans rättigheter respekterades. Man hoppades kunna ”katolicera” fascismen, och att de kyrkofientliga vänsterpartierna eliminerats bedömde man snarast som en fördel. Påven Pius XI uttalade sig lovordande om Mussolinis inrikespolitik. Angelo Roncalli, den senare Johannes XXIII, betecknade dennes politiska framgångar som en Guds belöning för att han slutit fred med kyrkan. Det vatikanska materialet visar att man i den romerska kurian hoppades på en liknande utveckling i det nationalsocialistiska Tyskland.

Men de kyrkliga förhållandena i Tyskland gestaltade sig inte lika gynnsamt som i Italien. De tyska makthavarna satte sig ideligen över konkordatets bestämmelser, vilket tillsammans med den alltmer rasistiska och antisemitiska inrikespolitiken föranledde protester från katolskt håll. Från den tyska statsledningens sida försökte man dämpa det kyrkliga missnöjet genom att lova omfattande eftergifter på skolans område. Men någon ideologisk kursändring var man inte redo att göra. Slutpunkten i detta drama blev Pius XI:s berömda encyklika Mit brennender Sorge från 1937, vilken innehöll en skarp protest mot de statliga övergreppen mot kyrkan och ett tydligt fördömande av den nationalsocialistiska rasideologin och judeförföljelserna. Men egentligen skulle detta fördömande ha varit betydligt skarpare. Utifrån nytillgängliga dokument visar de tre författarna att den text som lästes upp i Tysklands alla katolska kyrkor på palmsöndagen 1937 i själva verket var en tämligen urvattnad version av det kyrkliga lärodokument som ursprungligen planerats. Alla de hårda förkastelsedomarna över den nationalsocialistiska ideologin hade strukits och ersatts med mildare formuleringar. I den mot kommunismen riktade encyklikan Divini Redemptoris tidigare samma år var tonen betydligt skarpare. Här var fördömelsen total. Det skall emellertid tilläggas att Pius XI 1929 ingått en överenskommelse med det av kommunister och radikalliberaler styrda Mexiko, där kyrkoförföljelser förekommit sedan 1910-talet. Mot de upprepade kränkningarna av detta avtal från den mexikanska statsledningens sida protesterade Pius XI i encyklikan Firmissimam constantiam från april 1937 och manade katolikerna till fredligt motstånd mot det statliga övervåldet.

En syllabus mot politisk totalitarism och rasism

Det är intressant att följa det kyrkopolitiska spelet i Vatikanen under dessa orosfyllda år. Inom Sanctum Officium hade man låtit utarbetat ett utkast till en ny syllabus errorum, alltså en förteckning över heresier liknande den som utfärdats av Pius IX 1864. Bakgrundsmaterialet till denna nya syllabus, vilken i en första version från 1935 innehöll 47 teser hämtade från olika nationalsocialistiska skrifter, däribland Hitlers Mein Kampf, hade utarbetats av en grupp jesuiter. Utkastet underkastades ett omfattande granskningsförfarande och omarbetades i flera omgångar. Nu gällde det inte enbart de nationalistiska heresierna utan också kommunismen. Slutversionen blev en diger skrivelse i tre delar som utifrån en redogörelse för den kristna människosynen och den katolska sociallärans principer fördömde statlig totalitarism, nationalism, militarism, rasism och antisemitism liksom också materialism, klasskamp och radikal feminism. Dessa heresier beskrivs som uttryck för en förvriden människosyn och en ny form av avgudadyrkan, där staten eller folket satts i Guds ställe.

Detta dokument kom emellertid aldrig att offentliggöras. I den romerska kurian fruktade man konsekvenserna av en sådan manifestation, och de tyska kardinaler och biskopar som kallats till Rom för konsultation avrådde från ett alltför bryskt agerande. Detta skulle ju kunna provocera den tyska riksregeringen till att säga upp konkordatet, som ju trots allt innebar ett visst skydd för den kyrkliga verksamheten, och leda till kyrkofientliga åtgärder från de politiska makthavarnas sida. Kardinal Pacelli gick på samma linje. Enligt Godman var han den drivande kraften bakom denna försiktiga politik, som innebar fortsatta diplomatiska framstötar och protester i stället för den öppna kraftmätning som trons väktare inom Sanctum Officium gjort sig till talesmän för. Wolf understryker de religiösa motiven bakom detta beslut. Inom kurian ville man till varje pris undvika en upprepning av 1870-talets tyska kulturkamp, då den statliga repressionen fått till följd att ett stort antal katoliker berövats tillgången till sakramenten. Inför utsikten att människors frälsning kunde sättas på spel fick andra hänsyn vika. Besier fokuserar starkare de ideologiska aspekterna. I Vatikanen såg man, framhåller han, kommunismen som ett farligare hot än nationalsocialismen. Med de öppet kyrkofientliga kommunisterna kunde man inte ingå några konkordat eller ens hoppas på en utveckling till det bättre. Det kunde man däremot med de högerorienterade och fascistiska regimerna, vilka därtill kunde tjäna som bundsförvanter i kampen mot den ateistiska bolsjevismen. I den lärobok i kanonisk rätt som Pacellis närmaste man Alfredo Ottaviani utgav 1935 fördömdes emellertid inte bara de kommunistiska utan också de fascistiska och nationalsocialistiska teoretikernas irrlärorna – och det med namns nämnande.

Vidgat ideologiskt perspektiv

I Besiers analys sätts Vatikanens kyrkopolitik in i ett större ideologiskt sammanhang. Som en röd tråd genom hans arbete går idén om en katolsk ”totalitarism” som både utgjorde en motpol till och samtidigt var en del av det totalitära tänkande som kom till uttryck i samtidens diktaturstater. Sin mest radikala form tog denna katolska totalitarism i den rörelse som brukar kallas integralismen, vilken bekämpade liberalkatolska närmanden till den moderna tidsandan och som hade ett starkt stöd i den romerska kurian. I den dåtida katolska samhällsdoktrinen avvisades idén om den världsliga sfärens autonomi, och kyrkan reste krav på ett avgörande inflytande över familje-, utbildnings- och kulturpolitiken. Detta var en central punkt i utkastet till den ovan nämnda Syllabus. Målet var en konfessionell statsordning på katolsk grund. De på pappret gynnsammaste konkordaten ingicks med fascistiska länder som Italien, Portugal och Spanien samt med det av kristdemokrater styrda Österrike. Enligt Besier framträdde denna katolska totalitarism särskilt tydligt under Pius XI:s pontifikat och konkretiserades i kulten av Kristus konungen. Genom encyklikan Quas primas från 1925, genom vilken Kristus konungens fest gjordes obligatorisk för hela kyrkan, betonade Pius XI katolikernas plikt att verka för att stat och samhälle underordnades Kristi och därmed kyrkans andliga herravälde. I ett samtal med Mussolini skall påven med anspelning på kyrkans ansvar för själarnas frälsning själv ha använt uttrycket ”katolsk totalitarism”.

Besier medger att man kan ifrågasätta totalitarismbegreppets användning på den katolska kyrkan, vars politiska strävanden ju hade en helt annan grund än de totalitära diktaturerna. Kyrkan såg inte den statliga ordningen som ett mål i sig utan som ett medel för att kunna verka för människornas frälsning. Den katolska samhällsdoktrinen tog därför inte parti för någon statsform i sig utan bedömde dem med hänsyn till i vad mån de tillgodosåg kyrkans krav på inflytande över samhället och dess moraliska ordning. Men det var, framhåller han, just detta som gjorde att den katolska kyrkoledningen hade lättare att samverka med totalitära högerorienterade regimer än med parlamentariska demokratier. De senare bygger ju på en pluralistisk samhällsmodell som inte tillåter denna typ av arrangemang. Att man inom kurian inte kunde ha några större sympatier för den demokratiska samhällsmodellen visas, menar han, också av det faktum att det kyrkliga läroämbetet vid upprepade tillfällen fördömt den liberala ideologi på vilken denna vilade. Samhället tänktes organiserat uppifrån och ner och rättssäkerheten ansågs garanterad genom statsmaktens bindning vid av Gud givna, evigt giltiga ordningsprinciper. Med Andra Vatikankonciliets teologiska nyorientering uppgavs detta ideal till förmån för idén om mänskliga rättigheter, som alltsedan dess har utgjort den plattform utifrån vilken det kyrkliga läroämbetet motiverat sina ställningstaganden i moraletiska frågor.

I Sanctum Officiums utkast till läroskrivelse spelade avfärdandet av rasism och antisemitism en viktig roll. Dessa fördömanden fanns också med i encyklikan Mitt brennender Sorge, vilken trots att direkta angrepp mot den nationalsocialistiska statsledningen undvikits framkallade skarpa reaktioner från tysk sida. I mars 1938, just som Hitler befann sig på statsbesök i Rom, publicerades ett påvligt dekret i Vatikanens tidning , där de rasistiska och antisemitiska lärorna än en gång fördömdes. Pius XI hade egentligen planerat en encyklika mot rasismen, och en text hade utarbetats av en grupp jesuiter. Även denna gång bestämde sig den katolska kyrkoledningen emellertid för ett mindre bryskt tillvägagångssätt. Men i ett tal till belgiska pilgrimer i september samma år gjorde påven en stark markering mot antisemitismen och erinrade samtidigt om det judiska arvets betydelse för den kristna tron. ”I andligt hänseende är vi alla semiter”, framhöll Pius XI i detta sammanhang.

Antisemitism med antijudaistiska förtecken

Men det fanns gränser för denna andliga semitism. Detta illustreras av det material kring prästföreningen Amici Israel och dess strävan att få bort antijudiska tendenser i liturgin, som förvaras i Vatikanarkiven och som Wolf gjort till föremål för en ingående analys. I betraktande av det nyligen promulgerade påvliga dekretet Summorum pontificum, genom vilket den före Andra Vatikankonciliet gällande liturgin åter blivit allmänt tillgänglig, framstår dessa diskussioner som särskilt aktuella. Anledningen till att detta dekret dröjt så länge var nämligen protester från judiska kretsar mot den utformning som långfredagens förböner har i äldre versioner av detta missale. I förbönen för judarna betecknades dessa nämligen som trolösa (perfidis Judaeis), och i den efterföljande orationen riktas en bön till Gud om att det judiska folket trots sin förblindelse (obcaecatione) skall föras till tro på Jesus Kristus.

Det var just denna formulering som Amici Israel önskade få ändrad. I en på latin författad skrivelse från januari 1928 vände man sig till Pius XI med en anhållan om detta. Som skäl angavs att dessa uttryck stod i strid med kyrkans egentliga böneintention och att de utgjorde ett hinder i arbetet på judarnas konversion. Skrivelsen remitterades till gudstjänstkongregationen, som tillsammans med ett bejakande skickade det vidare till Sanctum Officium. Men här stötte man på patrull. Anhållan blev inte bara tillbakavisad, utan Amici Israel gjordes dessutom till föremål för en ingående granskning, vilken resulterade i att föreningen upplöstes i mars samma år och att författarna till suppliken tvingades göra avbön. I samband med reformen av långfredagsliturgin på 1950-talet kom frågan upp på nytt, och på Johannes XXIII:s initiativ togs adjektivet perfidus bort i 1962 års utgåva av det romerska missalet. Det är denna utgåva som enligt Benedictus XVI:s dekret i fortsättningen skall användas. Till saken hör dessutom att långfredagens gudstjänster hur som helst endast undantagsvis får firas i enlighet med den äldre ordningen från 1962.

Vad var anledningen till att man inom Sanctum Officium avvisade den föreslagna förändringen av långfredagsbönen för judarna? Och vad var orsaken till att Amici Israel upplöstes? Denna prästförening hade bildats 1926 på initiativ av den judiska konvertiten Sophie van Leer och prelaten Anton van Asseldonk. Mer än 3 000 klerker var medlemmar i denna förening, däribland 19 kardinaler och 278 biskopar. Bland de mera framträdande medlemmarna kan nämnas kardinalstatssekreteraren Pietro Gasparri, prefekten för kongregationen för trons utbredande, kardinal Willem van Rossum, sekreteraren i Sanctum Officium, kardinal Merry del Val och dominikanernas ordensgeneral Andreas Frühwirth. Ordförande var benediktinabotten Benedikt Garidor. För-eningens syfte var att arbeta för judarnas ”återvändande” (ritorno) till den katolska kyrkan men också att sprida kunskap om judisk tro och judisk kultur samt verka för att judefientliga uttryck togs bort ur den katolska förkunnelsen. I föreningens programskrift angavs begreppet konversion vara opassande när det gällde judiska trosbekännare, eftersom det här inte var frågan om en omvändelse i egentlig mening utan om en övergång från det gamla till det nya förbundet. Föreningen stöddes av flera av de tyska biskoparna, men särskilt av ärkebiskopen av München-Freising, kardinal Michael Faulhaber.

Den supplik som föreningen ingav till Pius XI handlade enbart om långfredagsbönen. Gudstjänstkongregationen, som uppdragit åt liturgiexperten och benediktinabotten Ildefons Schuster att författa ett utlåtande i saken, ställde sig som sagt positiv till anhållan. På uppdrag av Sanctum Officium, vars godkännande krävdes för att en reform av detta slag skulle kunna genomföras, gjorde den påvlige hovteologen, dominikanen Marco Sales en liknande prövning. Han kom till slutsatsen att det visserligen inte fanns några direkt läromässiga hinder för den önskade reformen, men att det inte gick an att genomföra ändringar i kyrkans liturgi bara för att en privat förening så önskade. Dessutom var det, menade han, ett faktum att judarna vid ett flertal tillfällen brutit förbundet med Gud och därför med rätta betecknades som trolösa. På grundval av detta utlåtande beslöt Sanctum Officium att suppliken skulle avvisas. Kort därefter förelade kongregationen påven ett förslag om att föreningen Amici Israel skulle upplösas. Bakgrunden till detta beslut var att kardinal Merry del Val fått en inbjudan till en konferens som föreningen planerade hålla i Rom i februari samma år och av programmet dragit slutsatsen att arrangörerna gick sionisternas ärenden. Resultatet av den prövning av föreningens programskrift som Sanctum Officium lät göra resulterade i att sex satser befanns stå i strid med kyrkans lära. Man ställde sig särskilt kritisk till synen på judisk konversion och påståendet att den judiska religionen kunde utgöra ett redskap för frälsning. Enligt den före Andra Vatikankonciliet rådande doktrinen representerade den katolska kyrkan den enda sanna religionen och andra religioner ansågs inte ha någon aktiv del i frälsningsverket.

Pius XI tog personligen del i utarbetandet av det dekret genom vilket Amici Israel upphävdes. På hans initiativ blev formuleringarna betydligt skarpare än vad de varit i Sanctum Officiums utkast. Detta berodde på att han fått uppfattningen att den kommit att utvecklas från en böneförening till ett redskap för judiska intressen. I dekretet, vilket publicerades i mars 1928, anges orsaken till föreningens upplösning vara att den givit uttryck åt uppfattningar som stod i strid med kyrkans lära och liturgiska tradition. Kyrkan hade, framhålls det vidare, alltid ansett det vara en plikt att be och verka för judarnas konversion och fördömde på det skarpaste den rasistiska antisemitismen. Vad beträffar långfredagsbönen för judarna gav man 1937 tillstånd till att översättningen av begreppet ’perfidus’ i de tyska folkmissalen fick ändras från trolös (treulos) till icke-troende (ungläubig).

Dekretet från mars 1928 är enligt Wolf den första kyrkliga läroskri-velse, där antisemitismen med namns nämnande uttryckligen fördömdes. I en kommentar i den halvofficiösa jesuittidskriften Civiltà Cattolica, vilken var avsedd som ett svar på den kritik som från judiskt håll riktades mot upplösningen av Amici Israel, upprepades denna förkastelsedom. Samtidigt betonades emellertid att detta inte fick överskugga det faktum att judar alltsedan judeemancipationen kommit att utöva ett skadligt inflytande i samhället och att de spelade en viktig roll i ateistiska och kyrkofientliga rörelser. Wolf tolkar dessa uttalanden som ett uttryck för den ideologiskt betingade antijudaism, som den katolska kyrkan först med Andra Vatikankonciliet gjorde upp med. Denna antijudaism var, menar han, ett led i den kamp mot den kulturella och teologiska modernismen som präglade den förkonciliära katolicismen. Kampen mot modernismen var för övrigt en viktig punkt också i Sanctum Officiums arbete med det planerade lärodokumentet mot totalitarism och rasism tio år senare. I samband med Andra Vatikankonciliet förde man inom Sanctum Officium, som nu leddes av den ovan nämnde Ottaviani, åter fram detta förslag, vilket emellertid avvisades av konciliefäderna. Man bestämde sig som bekant för att slå in på en annan linje, som innebar att kyrkans lära skulle framställas positivt, inte negativt genom fördömelse av irrläror.

Godman beklagar att den katolska kyrkan inte ingrep kraftfullare mot den politiska totalitarismen, rasismen och antisemitismen. Besier avhåller sig från denna form av moraliska omdömen men riktar i stället indirekt kritik mot den antimodernistiska teologiska diskursen som enligt hans bedömning ledde till att kyrkans rättigheter kom att prioriteras högre än värnet av mänskliga rättigheter. Också Wolf lyfter fram antimodernismen som en viktig förklaring till det kyrkliga läroämbetets hantering av de här aktuella frågorna. På denna punkt innebar Andra Vatikankonciliet en genomgripande kursändring. Avgränsningen gentemot ”den moderna världen” uppgavs till förmån för samverkan och dialog över alla ideologiska och religiösa gränser till värn för sociala och moraliska värden. I centrum står inte längre Guds och kyrkans objektiva rättigheter utan den mänskliga personens frihet och värdighet. Den positiva syn på den judiska religionen som Amici Israel på sin tid gjort sig till språkrör för har slagit igenom på bred front. I den reformerade liturgin togs bönen för judarnas omvändelse bort och ersattes med en mer allmänt hållen bön för det judiska folket. Men diskussionerna om den katolska kyrkan och mellankrigstidens totalitära utmaningar kommer att fortsätta. Forskningen befinner sig ännu på ett initialt stadium och det finns mängder med nytt och spännande material att gå igenom och analysera.

Artikelförfattaren är docent i historia vid Lunds universitet.


Publicerad 2007 i nummer 6