Bibeltolkningens bakgator
Svenungsson, Jayne

Jesper Svartvik: Bibeltolkningens bakgator. Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid. Verbum 2006.

När Maciej Zaremba 1997 drog igång den så kallade steriliseringsdebatten i Dagens Nyheter konfronterades en många svenskar för första gången med det olustiga faktum att tvångssteriliseringar i det egna landet praktiserats ända in på sjuttiotalet. Den fråga många förvirrat ställde sig var hur det kom sig att praktiken hade kunnat fortgå så länge just i det demokratiska och upplysta Folkhemssverige, medan den i exempelvis Tyskland upphört abrupt i och med andra världskrigets slut. Som flera debattörer påpekade låg svaret troligen precis här: Praktiken kunde fortgå därför att den skedde i den goda trons, intentionens och viljans namn och inte, som i Tysklands fall, som en del av en statsbärande ond ideologi. Just den välvilliga intentionen gjorde det med andra ord så mycket svårare att få kritisk distans och klarsyn vad gällde de tragiska följderna.

Jag kommer att tänka på debatten när jag läser Jesper Svartviks ambitiösa och välskrivna studie Bibeltolkningens bakgator, där åtminstone en av bakgatorna utgör en teologisk parallell till ovanstående blindhet i det sekulära Sverige. Mer exakt handlar det om hur delar av den moderna svenska lutherska teologin – trots att den likt flertalet teologiska traditioner tagit kraftigt avstånd från varje form av antisemitism – på ett mer subtilt plan kultiverat anti-judiska drag in i vår samtid. I den välvilliga strävan att visa på kristendomens universalistiska drag och kyrkans inklusiva karaktär har man inte sällan varit blind för hur denna bild retoriskt och teologiskt förstärkts genom att den kontrasterats med judisk lagiskhet eller ”gärningsrättfärdighet”.

Det mest flagranta exemplet på detta slags kontrastering torde vara lundaexegeten Hugo Odebergs omåttligt inflytelserika skrift Fariséism och kristendom, publicerad första gången 1943 och därefter i en rad nyupplagor fram till åttiotalet. I sammanhanget bör dock påpekas att det i Odebergs fall knappast handlade om någon blindhet, vilket Svartvik förtjänstfullt visar. Genom att ställa skriften i relief mot Odebergs samtida pro-tyska politiska engagemang, men även mot samtida teologiska texter presenterade inför tysk publik, framträder Fariséism och kristendom i dess fulla ljus eller kanske snarare mörker: Vad läsaren möter är inte bara en välskriven appell för en luthersk etik byggd på nåden allena, utan en otvetydigt och medvetet anti-judisk skrift.

Även om Odebergs mindre smickrande ställningstaganden under kriget varit okända för den vidare teologiska publiken (Fariséism och kristendom genomgick dessutom en och annan ansiktslyftning i de senare upplagorna) är det svårt att inte häpna över dess bestående inflytande och popularitet bland generationer av svenska teologer och teologistudenter. Så sent som i mitten av nittiotalet användes boken utan tillstymmelse till kritisk kontextualisering på den teologiska grundutbildningen vid Göteborgs universitet, och det är inte utan ett visst isande obehag jag erinrar mig att jag som nybliven student på denna utbildning fann bokens resonemang tämligen övertygande. Precis som i fallet med steriliseringarna påminns man sålunda om hur mycket svårare det är att se kritiskt och klart i de fall då saker sker eller presenteras i den goda viljans namn.

Det är bland annat mot denna bakgrund Svartviks studie utgör en veritabel kulturgärning. Genom att kombinera sin gedigna exegetiska bildning med ett omfattande studium av historiska och samtida dokument förmår han blottlägga de dunkla bakgator som många av oss kanske aldrig direkt viker in på, men vars existens likväl tillåter oss att oreflekterat tradera långtifrån problemfria teologiska tolkningar och fördomar. De exempel Svartvik belyser rör som redan antytts den kristna bibelanvändningens konsekvenser för synen på judar, men därutöver även synen på slavar och homosexuella.

Det som gör studien ovanlig – om än ej unik – för att komma från traditionellt exegetiskt håll är att den inte främst intresserar sig för de bibliska texternas tillkomsthistoria, utan just tolkningshistorien. Dock är det precis kännedomen om texternas ursprungskontext som i flera fall tillåter Svartvik att dekonstruera senare tiders tolkningar. Sålunda är det genom att sätta in såväl Jesus som Paulus i andra templets mångfacetterade judendom som det ohållbara i varje form av kontrastering mellan en universalistisk urkristendom och en partikularistisk och lagisk judendom framträder. På motsvarande sätt belyser Svartvik den komplexitet, svårtydighet och inte sällan motsägelsefullhet som utmärker bibelns förhållande till slaveri liksom de få passager som överhuvudtaget berör homosexualitet (att jämföra med de dimensioner frågan fått inom samtida bibeltolkning).

Det är emellertid en ovanlig exegetisk studie också i den meningen att den drivs av ett öppet och explicit normativt patos. Svartvik vill inte bara uppmärksamma det ohållbara med bibeltolkningens bakgator; han vill även uppmana oss att undvika dessa och gör så genom en rad konkreta hermeneutiska råd. Inte minst avslöjar han det förrädiska med att bygga teologiska och moraliska ställningstaganden på godtyckligt selektiva läsningar eller på etymologiska gissningar. Istället är det av vikt att urskilja bibelns bärande bjälkar, dess övergripande motiv och budskap. Nu är detta naturligtvis lättare sagt än gjort och Svartvik sticker inte under stol med att det är en ständigt fortgående uppgift för teologin och kyrkan att kritiskt förhandla om vilka dessa bjälkar är. Men man kan ju åtminstone uttrycka en förhoppning om att den före detta slaven Frederick Douglass var på rätt väg när han i sin självbiografi 1845 fördömde ”the Christianity of this land” – det vill säga det USA som ännu på 1800-talet försvarade slaveri på biblisk grund – i namn av ”the Christianity of Christ”.


Publicerad 2007 i nummer 6