Ryska futurister
Fridlund, Gert-Ove

Bengt Jangfeldt: Med livet som insats: berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets. Wahlström & Widstrand 2007.

”Om läsarna fann de poetiska formexperimenten obegripliga fick de i manifestet ’En örfil åt den offentliga smaken’ veta att det berodde på att futuristerna slängt ’Pusjkin, Dostojevskij, Tolstoj etc. överbord från Samtidens skepp’ och fastslagit: ’Bara vi är vår tids ansikte’.”

De ryska futuristerna står i naturligt fokus i Bengt Jangfeldts omfångsrika bok Med livet som insats. Rörelsen är intimt förknippad med revolutionspoeten Vladimir Majakovskij, och det är kring honom som framställningen i första hand kretsar. Själv kom Majakovskij i rampljuset just i samband med den citerade stridsskriften från 1912. Han fångades speciellt av futuristernas socia-la protest och kritik av rådande normer.

Att gruppens framträdanden var spektakulära behöver inte betvivlas. Jangfeldt tar särskilt fasta på en sammankomst i Kiev, som lär ha bevakats av generalguvernören, högste polischefen, åtta poliskommissarier, sexton biträdande poliskommissarier, tjugofem polisuppsyningsmän, sextio poliskonstaplar inne i teatern och femtio ridande poliser utanför ... Poeterna tycks ha varit närmast smickrade av denna uppmärksamhet – den motsvarar tio poliser på varje läst dikt. Ordet togs alltså på allvar. Allt detta gav naturligtvis rörelsen publicitet, speciellt som skandaler var vanliga.

Bengt Jangfeldts framställning är den första egentliga biografin över Majakovskij utanför Rysslands gränser. Att mer inte skrivits sammanhänger delvis med att flertalet källor var otillgängliga under sovjettiden. Boken, som omfattar 600 sidor, ger en rik och fyllig belysning av poeten och männi-skorna i hans omgivning. Jangfeldt, som tidigare utgivit brevväxlingen mellan Majakovskij och Lili Brik, Kärleken är alltings hjärta (1982), är utan tvivel en av världens främsta Majakovskij-uttolkare, och han förmedlar här sina kunskaper på ett entusiastiskt sätt. Denna gång har han alltså också tagit del av ett spännande arkivmaterial. Många av bokens avsnitt baserar sig på tidigare okända källor, och flera pusselbitar läggs nu på plats. Volymen är smakfullt illustrerad med ett stort antal fotografier och annat material som i hög grad förstärker tidsatmo-sfären.

Vladimir Majakovskij

Ingen författare står närmare den ryska revolutionen än Majakovskij, och han var dess mest uttrycksfulle poet. Mycket av hans liv och dikt kretsade kring uppbyggnaden av sovjetstaten och konstnärens roll i denna samhällsutveckling. Samtidigt låg många friktioner i luften. Jangfeldt skriver: ”Konflikten mellan konst och politik fanns hos Majakovskij från första början, den skulle prägla hela hans gärning och påskynda hans död.”

En stor plats i Majakovskijs liv och dikt upptog också Lili Brik. Han var djupt och långvarigt förälskad i denna kvinna, som kan sägas ha besvarat känslorna fastän hon under hela tiden levde tillsammans med sin man Osip Brik. Relationen mellan Majakovskij och Lili Brik löper som en röd tråd genom framställningen. En hel del känslostormar avspeglas. Lili Brik förblev också den främsta inspirationskällan till Majakovskijs poesi – även om fler kvinnor tids nog kom in i bilden. Kärleksförklaringarna till henne fick i dikten ofta ett intimt och direkt tilltal.

Majakovskijs krets

Jangfeldt belyser även andra personer i Majakovskijs nära krets, inklusive administratörer och författarkolleger. Här uppmålas flera intressanta porträtt. Till de flitigast omnämnda författarna hör Maxim Gorkij, Boris Pasternak, Alexander Blok, Velimir Chlebnikov, Osip Mandelstam och Sergej Jesenin. Det svala (att inte säga fientliga) förhållandet mellan Majakovskij och Gorkij ägnas stor uppmärksamhet, liksom Boris Pasternak och hans sätt att i skräckens tid bevara en konstnärlig integritet. Stort utrymme ägnas även Majakovskijs utlandsresor. Som välkänd sovjetpoet kunde han i allmänhet resa rätt fritt över gränser. Många turer gick till Tyskland och Frankrike. Läsaren påminns här om att Paris var de ryska emigranternas politiska huvudstad medan Berlin fungerade som deras kulturella centrum. Majakovskij hade ofta gott om pengar, och han levde gärna i lyx.

Naturligt nog gör Jangfeldt många nedslag kring revolutionsåren. De väsentliga faserna ramas in med säker hand, och litteraturens villkor ställs genomgående i centrum. Diktanalyser och fylliga diktutdrag kastar ljus över huvudlinjer i Majakovskijs författarskap. Produktionen sätts in i ett större sammanhang, politiskt och biografiskt. Belysningen visar att Majakovskij var en hängiven anhängare av revolutionen. Han stödde bolsjevikregimen öppet, till skillnad från flertalet andra intellektuella, men samtidigt försvarade han konstens frihet gentemot staten, vilket inte hindrade honom från att ofta foga in sig i ledet. Han utförde talrika beställningsarbeten, bland annat genom att skriva och teckna agitationsplakat. Till detta kom politisk beredskapspoesi, reklamverser och en del annat. Flera av hans vänner och kolleger uppfattade den sidan som en konstnärlig eftergift, insmickrande och överflödig. Den sågs som ett sätt att förslösa en poetisk talang. Majakovskijs mer betydande verk kom på så vis att blandas med olika slags hyllningar till sovjetstaten, liksom enklare reseintryck. Vad gäller litterära referenser figurerar bland andra Pusjkin och Dostojevskij; den senare var faktiskt Majakovskijs favoritförfattare.

I början av sin karriär verkade Majakovskij mest inom ramen för futuristernas turnéer och framföranden. Jangfeldt följer dessa tillställningar ganska ingående. En central mötesplats under revolutionsåret var Poeternas Café i Moskva. Publiken provocerades här gärna med skandaler, och hit drogs många anarkister. Skottlossning var inte ovanlig. Kaféet stängdes dock relativt snart.

En tid efter revolutionen bildade futuristerna andra plattformar. Stor betydelse fick Lef – Konsternas Vänsterfront. Hit lockades många ur det ryska avantgardet. Gruppen försvarade revolutionen men representerade samtidigt en ny estetik inom litteratur, bildkonst och film, djärva former och experiment som tids nog kom att skära sig mot partiideologernas mer dogmatiska synsätt. Lef rymde olika riktningar, en spännvidd mellan experimentdikter och nyttokonst, men stommen utgjordes av nydanande författarskap. Gruppen fick stor kulturpolitisk betydelse under en lång följd av år. En helt annan inriktning representerade Proletärförfattarnas Förbund, där innehåll sattes före form. Konstens uppgift var att verka för revolutionen och socialismens uppbyggnad. Förbundet styrdes i praktiken av partiet, vars vilja att styra och diktera kulturlivet blev tydligare för varje år.

För egen del ville Majakovskij alltså arbeta i revolutionens tjänst. Uppgiften var inte enkel. Han möttes ofta av motstånd från högre ort – somliga betecknade hans poesi som onormal eller obegriplig. Lenins syn på futuristerna skiftade. Under vissa perioder hade Majakovskij ändå en stark ställning inom sovjetlitteraturen, och efter Lenins död 1924 skrev han ett poem om ledaren, 3 000 rader långt. Poemet tillägnades det ryska kommunistpartiet. Det tog lång tid att skriva eftersom Majakovskij först fick lov att läsa på vad gäller Lenins liv och verk, en egen kurs i ”leniniana”. Tyvärr resulterade läsningen huvudsakligen i tomma fraser och enerverande retorik. Hyllningarna till ledaren framstår som enögda. Jangfeldt läser dock in ett bestående värde i poemet: ”Om något är bestående i ’Vladimir Iljitj Lenin’ är det inte lovsångerna till Lenin och kommunistpartiet – hyllningspoesi är sällan bra – utan varningarna för att Lenin efter sin död kommer att förvandlas till ikon.”

Majakovskij lämnar futuristerna

Ytterligare en tid senare lämnade Majakovskij futuristerna. Han var fortfarande ett dominerande språkrör för revolutionen – men nu djupt frustrerad över att inte kunna skriva mer väsentlig poesi. Samtidigt fortsatte han att resa. Efter flera vistelser i Västeuropa lyckades han 1925 få inresevisum till USA, där hans turnéer och uttalanden fick fyllig massmedial bevakning. Härifrån skrev Majakovskij också resereportage som utkom i bokform året därpå. Han var vid denna tid en uppburen sovjetförfattare.

Majakovskijs utlandsresor handlade i hög grad även om kvinnor. Jangfeldt beskriver ganska detaljerat vilka författaren mötte, vad som sades och gjordes, och hur nya relationer kom att påverka hans alltid nära relation till Lili Brik, som i sin tur roade sig med många kavaljerer. Läsaren får ta del av många brev till och från Majakovskij. Hans egna rader kom ofta att spegla utsattheten hos en sårbar poet som i sin leda drevs från det ena äventyret till det andra – med en i grunden mycket stark kärlekslängtan. Till bilden hörde också en utpräglad spelpassion.

Efter en relativt improduktiv period fördjupade Majakovskij åter sitt skapande. I början av 1930 arbetade han med tre projekt. Vid sidan om en utställning kring allt som han skapat som författare och konstnär skrev han pjäsen Bastubadet och den längre dikten För full hals. Pjäsen uttryckte en skarp kritik av sovjetsamhällets byråkratisering medan dikten innehöll en kraftfull summering av hans litterära verk, knuten till en föreställning om hur verken skulle komma att uppfattas av eftervärlden. Det är en beslutsam diktare som håller i pennan: ”Min dikt ska nå er/över seklers bergsmassiv/och över huvudet/på poeter och regeringar”. Som helhet bär dikten en övertygelse om sovjetsamhällets ljusare framtid, men den rymmer också känslan av utanförskap och isolering. Majakovskijs lojalitet mot partiet bemöttes nu förhållandevis svalt, och myndigheterna stämplade hans poesi som småborgerlig och individualistisk.

Samma år överrumplade Majakovskij sina kolleger genom att gå med i RAPP, en författarorganisation som styrdes av partiet och utgjorde dess verktyg inom litteraturens område. Ansökan godkändes, men något hjärtligt välkomnande bjöds inte heller i detta sammanhang. Det politiska klimatet gjorde situationen komplicerad. Landet blev alltmer slutet. Förföljelsen av oppositionella – liksom av inbillade fiender – skapade förvirring och skräck i allt bredare lager. Till detta följde andra problem. Majakovskijs anspråk på att vara den störste sovjetpoeten väckte ogillande hos en publik som inte lät sig fånga lika enkelt som 10-talets borgerliga åhörare. Samtidigt var partiets ideologer på krigsstigen. Majakovskij fick problem att publicera sina verk, och hans utställning bojkottades.

I april 1930 sköt sig Majakovskij. Sovjetmyndigheterna skyndade sig att förklara självmordet som en följd av olycklig kärlek, privata orsaker utan samband med någon offentlig verksamhet. Jangfeldt redogör rätt ingående för dessa reaktioner på Majakovskijs bortgång, liksom för kommentarerna från vänner och kolleger. Bestörtningen var stor hos många, medan andra hade förväntat sig ett sådant öde. Poeten Marina Tsvetajeva gav en träffande kommentar: ”Tolv år i rad försökte människan Majakovskij döda poeten Majakovskij inom sig, på det trettonde reste sig poeten och dödade människan.”

Efter Majakovskijs död var myndigheterna länge kallsinniga vad gäller dokumentation av hans liv och verk. Många inom etablissemanget önskade att minnet av den utmanande agitatorn och estradpoeten skulle förblekna. I slutet av 1935 skrev Lili Brik ett brev till Stalin för att försöka väcka nytt intresse kring Majakovskij. Brevet kom att få betydande verkan. I en snar resolution skrev Stalin att ”Majakovskij var och förblir den bäste, mest begåvade poeten i vår sovjetiska epok. Likgiltighet för hans verk är ett brott.” Dessa rader blev en startsignal för att bruka Majakovskij i maktens tjänst. Inom kort blev diktaren en sorts monument. Hans verk utgavs i massupplagor – men med konsekvent inriktning på de politiskt korrekta dikterna. Det som lyftes fram låg helt i linje med makthavarnas intressen. På så vis gavs sovjetläsaren en mycket ensidig bild av Majakovskijs poesi.

Denna Majakovskij-kult kom att vara i drygt ett halvsekel. Den hade åtminstone en god sida. Kanoniseringen av Majakovskij medförde nämligen att flertalet av hans vänner klarade sig undan 30-talets stora utrensningar – de bedömdes som alltför viktiga tidsvittnen. Efter Sovjetunionens fall togs Majakovskij däremot mer eller mindre ur bruk. Hans verk försvann från skolscheman och bokhandlar.


Publicerad 2007 i nummer 6