Enheten är vår skyldighet. Ett samtal med broder Alois, i Taizé
Orth, Stefan

I augusti 2005 föll broder Roger offer för ett attentat. Hur ser bröderna på sig själva efter sin grundares död? Vilka förväntningar har ungdomarna som kommer till Taizé? Vad gör bröderna för att nå det eftersträvade målet, de kristnas enhet? Om detta talade vi med broder Alois, den nye priorn för kommuniteten i Taizé.

Broder Roger lade grunden till Taizé. Hans död var av stor betydelse för ortens historia. I broder Rogers person förkroppsligades tills för drygt ett och ett halvt år sedan brödragemenskapen, Communauté de Taizé, och de ungdomsmöten som den arrangerade. Var står Taizé idag?

Naturligtvis var broder Rogers våldsamma död ett otroligt hårt slag. Samtidigt är vi förundrade över att allt fortsätter – som om det hade varit förberett. Vi är tacksamma över det innerliga deltagande och det stora stöd vi fått från så många länder, till exempel från Tyskland. Det har varit till stor hjälp för oss. Under det gångna året har det snarare kommit ännu fler ungdomar hit. Nu blir det uppenbart att broder Roger inte visade på sig själv utan på Guds levande närvaro – och att ungdomarna upplever detsamma idag som tidigare.

Vad betyder broder Roger för de ungdomar som kommer till Taizé idag? Eller är det så att platsens utstrålning helt står i centrum för deras intresse?

Hur mycket broder Roger påverkade livet för otaliga människor har blivit ännu tydligare efter hans död. Hans attraktionskraft är fortfarande mycket stark, i framtiden blir det tydligt hur den kommer att leva vidare. Ungdomar letar idag åter efter förebilder. Många hittade en sorts fadersfigur i broder Roger, men de fastnade inte där. När allt kommer omkring handlar det om det personliga sökandet i tron. Det är imponerande att se hur ungdomarna lever i det som de möter här. Det gör att man inser att det handlar om en skatt som kyrkan har.

Nu har många generationer ungdomar varit i Taizé. Många av dem som nu är vuxna vill gärna komma tillbaka och tillbringa en vecka i Taizé. Men bröderna måste ofta neka dem detta. Varför ligger tyngdpunkten på arbetet med ungdomar?

Mycket tidigt såg broder Roger att det blev allt svårare och kostade allt större ansträngningar att föra tron vidare till nästa generation. Om vi inte bereder plats i kyrkan för ungdomarna och deras kreativitet, en plats där de känner sig välkomna och märker att man lyssnar på dem, blir det svårt att föra tron vidare. Därför fattade man beslutet att prioritera ungdomarna, något som på intet sätt riktar sig mot de vuxna. Vi har faktiskt alltid vuxna som gäster, om än i begränsat antal.

Hur har de ungdomar som kommer till Taizé förändrats? Vad är det som rör sig i huvudet på dagens ungdomar?

Det är svårt att finna den gemensamma nämnaren för alla de olika ungdomarna. Vi har precis haft 150 ungdomar, främst invandrade, och deras biskop från Paris utkanter som gäster i en vecka. Samtidigt var en grupp lutheraner från Estland här. De hade tidigare bara haft lite kontakt med Västeuropa. Nu kommer också många ortodoxa kristna från Rumänien, och en del från Serbien, Ryssland och Ukraina. Det är imponerande att vi kan komma samman i bön med alla dessa olika människor och att den gemensamma bönen föregriper enheten. Ungdomarnas frågor handlar framför allt om livets mening och i detta skiljer de sig inte märkbart åt. Är det möjligt att tro i det moderna samhället? Hur kan man leva sitt liv i förtröstan på Gud? Vad betyder tro egentligen? Vad ligger till grund för hoppet om att människorna ska kunna leva tillsammans i världen på ett solidariskt och rättvist sätt? De här frågorna vill vi ge plats för. När bröderna stannar kvar i kyrkan efter aftonbönen och lyssnar enskilt på alla som så önskar, tar det ofta mycket lång tid.

Vilka svar kan ungdomarna få här i Taizé?

Det handlar inte om att ha svar på alla deras frågor utan om att hjälpa ungdomarna att själva formulera sina djupaste frågor. I vardagen finns det oftast inte någon möjlighet att göra det. Inte bara bönen utan också bibelstudierna och det gemensamma vardagslivet med måltiderna och de nödvändiga arbetsuppgifterna är viktiga delar i den här processen. En enorm fördel är den enkla infrastrukturen. Den måste vara okomplicerad för att få ungdomsmötena självbärande. Ungdomarnas insatser är viktiga delar i detta. Ofta upptäcker ungdomarna just i det gemensamma arbetet att de har en djupare längtan, kanske efter stillhet.

Kan inte ungdomarna göra samma erfarenheter hemma?

Hemma har de ofta helt enkelt för mycket att stå i. Här känner de att de får utrymme att fundera på de här frågorna. Också ungdomar som är djupt förankrade i sin tro känner sig ofta mycket ensamma. De unga människornas religiösa sökande och de frågor som vi ansvariga i kyrkorna diskuterar är alldeles för väsensskilda. Idag måste man ta hänsyn till den starka individualisering som gäller också i tron. Tro är något myc-ket personligt. Det starkare medvetandet om att man bestämmer själv är inte bara negativt. Det är mycket spännande att följa händelseutvecklingen i Polen på det här området. I Polens mycket traditionsbundna kyrka bryter det personliga sökandet fram hos många unga. Detta personliga sökande är utan vidare möjligt inom kyrkans gemenskap. Det är också orsaken till att vi för trettio år sedan på ”Pilgrimsfärden för tillit på jorden” började organisera ett stort ungdomsmöte om året i en europeisk storstad, till exempel i Zagreb och Genève, i Hamburg och Lissabon, alltid tillsammans med de lokala församlingarna.

Taizé lever ju helt och hållet av en internationalitet, som inte inskränker sig till de europeiska länderna. Hur kommer det sig?

På sommaren ordnar unga afrikaner varje vecka ett forum, där de berättar om sin situation. Då framstår många av våra europeiska problem i ett annat ljus. På slutet börjar de afrikanska ungdomarna dansa och sjunga. Då ställer många andra ungdomar sig frågan hur det kan vara möjligt att behålla livsglädjen och se med hopp på framtiden, när den aktuella situationen är så svår. Beredskapen till solidaritet växer också. Genom personliga relationer blir man mer redo att vara solidarisk. Om jag känner någon i Indonesien drabbas jag mycket djupare av de naturkatastrofer som inträffar där. Denna upplevda solidaritet är viktig – just för Europa. I framtiden tänker vi organisera ungdomsmöten utanför Europa allt oftare.

Blir det en ny tyngdpunkt i Taizés arbete?

Att vi förra året ordnade ett ungdomsmöte i Calcutta och nu förbereder ett som ska äga rum i Bolivia i oktober är en inte alldeles ny sida av vårt arbete. Den syntes bara inte så tydligt tidigare. Detta berodde på att det under broder Rogers sista tio år inte längre var så enkelt för honom att resa till andra kontinenter.

Om det nu är så att Taizés framgångar säger något om svårigheterna på hemmaplan, så undrar man: vad förväntar sig dagens unga egentligen av sina kyrkor?

Många ungdomar söker efter en plats för vänskap, där de kan träffa andra unga. Detta fanns tidigare oftast i folkkyrkan. Människorna gick inte i kyrkan bara för gudstjänstens skull utan också av sociala skäl. Det var inte något negativt, men det har idag till stor del gått förlorat på våra breddgrader. Men ungdomarna har inte bara denna berättigade förväntan utan de söker också ivrigt efter det som religionen kan erbjuda. Det är inte lätt för oss inom kyrkan att svara mot detta. Man borde våga sig på mycket mer än vad som vanligen sker.

Vad betyder den där ”nya formen av fromhet som är tillgänglig för alla”, som ni nyligen efterlyste just i det här sammanhanget?

Mycket tidigt insåg broder Roger att det är otroligt viktigt att ändra formen för vår bön. I början hade Taizé en monastiskt präglad bön. Men snart visade det sig att besökarna ville vara helt delaktiga i bönegudstjänsterna och inte bara fortsätta att vara åhörare. Av den anledningen måste bönens form förändras – helt i Andra Vatikankonciliets anda. Där ställdes kravet att varje enskild kristen skulle kunna ta del av liturgin, något som också var viktigt för reformationen. Vi tog fram en enkel form för gemensam sång och upptäckte då att sången är ett språk som låser upp människor, eftersom alla kan vara med. Den gemensamma sången väcker bönen i människan. Att sjunga är något mycket individuellt och skapar samtidigt gemenskap.

Vad sätter ni särskilt värde på vid sidan av sångerna?

Enkla symboler är mycket viktiga för oss. Varje fredagskväll har vi ”Bön framför korset”. Alla får komma fram och lägga pannan på korset och genom denna gest anförtro Kristus livets bördor. När unga kristna i det dåvarande Sovjetunionen gav oss den här gesten och bad oss ha den som en hjärtesak, hade vi ingen aning om hur viktiga sådana gester kan bli en gång, och att många med en sådan gest kan uttrycka något som de aldrig skulle kunna formulera i ord. Varje lördagskväll firar vi uppståndelsens ljus som visar på själva hjärtat i tron. Vi har inte hittat på de här symbolerna men vi vill att alla ska kunna använda dem.

Det finns en stor fara för att vistelsen i Taizé eller deltagandet i ett ungdomsmöte inte bär någon frukt fast det kan ha gjort stort intryck. De unga ser inga möjligheter till en fortsättning när de kommer hem. Hur varaktiga är de intryck som ungdomarna får här?

För det allra första är det viktigt att ungdomarna känner frihet. Här förbinder de sig inte till något som de ännu inte är mogna att avgöra sig för. De får vara här precis som de är. Vi ställer inga villkor utom att de ska ta aktiv del av vårt liv. Ofta kräver detta stort tålamod av oss. Men om någon börjat gå trons väg eller blivit starkare förankrad i sin tro bör det naturligtvis fortsätta i vardagen. Om detta ska kunna ske måste vi samarbeta med kyrkorna som finns där ungdomarna hör hemma. Lyckligtvis kommer många präster och manliga och kvinnliga pastorer och – framför allt från Tyskland – också andra anställda för att vara här en vecka med sina ungdomar och tillsammans med dem arbeta på en tillfredsställande fortsättning. Detta samarbete försöker vi bredda genom att vi bröder besöker de länder som ungdomarna kommer ifrån.

I många kyrkors pastorala planering liksom i teologin finns förvisso ansatser att erkänna de tydliga variationer som det religiösa livet innehåller, eftersom lokalförsamlingen inte är den enda platsen för religiös praxis och inte heller den enda auktoriteten. Är ändå inte Taizé ett alternativ, så att den som upplever den egna församlingen som alltför trångsynt kan få en möjlighet att tro och leva i en liturgisk gemenskap?

Vi vill inte binda ungdomarna till Taizé. Tvärtom är det så att var och en som vill stanna här en andra vecka måste föra ett personligt samtal med en av oss bröder om sina motiv. Det får helt enkelt inte handla om att förlänga en skön vistelse utan måste innebära ett steg framåt i tron. I kyrkohistorien har det alltid funnits en balans mellan den lokala kyrkan och de särskilda tillfällena, vallfarterna och pilgrimsfärderna. Det är inget nytt. Kyrka betyder ändå gemenskapen hemma i vardagen. Taizé kan inte vara detta för ungdomarna. Vi talar om för dem att de bör gå till sina församlingar, föreningar och grupper. I församlingen träffas alla generationer. Det faktum att det är Gud som kallar oss samman och inte vi som har valt ut varandra är en av de viktiga aspekterna på kyrkan. Att det är så ser ungdomarna också i vår kommunitet.

”Taizégudstjänster” som med jämna mellanrum firas i en del församlingar tycker alltså brödragemenskapen är en högst tvivelaktig företeelse …

Det är ofta ungdomarna själva som vill träffas när de är hemma och som ordnar en så kallad Taizégudstjänst. Det kan man bara vara glad över. Sångerna spelar en mycket stor roll för många. Men det lokala engagemanget bör inte fortsätta i Taizés namn utan i evangeliets namn. Ungdomarna kan kalla det något annat. I en skola fick det till exempel namnet ”Den sjätte timmen”. I det finstilta kunde man läsa: Sånger från Taizé. Man får inte vara för sträng i den här frågan. Men vi förväntar oss särskilt av ledarna för ungdomsarbetet att de försöker åstadkomma ett riktigt sammanhang. Man kan inte använda namnet Taizé godtyckligt.

Avgränsar sig Taizé därigenom också från de andliga gemenskaperna?

Det är säkert ett tidens tecken att det sedan några årtionden tillbaka finns andliga rörelser som lever i en viss spiritualitet och som tillför kyrkan mycket att vara tacksam för. Vår väg består i att vara en gemenskap som tillhör den monastiska traditionen. Någon annan organiserad rörelse varken kan eller vill vi bygga upp.

Har intresset för att stanna en längre tid i Taizé eller till och med för att inträda i gemenskapen blivit större under det år som gått?

Under de gångna månaderna har flera bröder från olika kontinenter och olika konfessioner tagits upp i kommuniteten. Lika viktigt är det för oss att ungdomar fortsätter att be om att få vara här ett år som våra medarbetare.

Såväl kommuniteten som ungdomsmötena lever just av mångfalden av konfessioner. Ni besökte under ert första år en rad viktiga kyrkoledare. Vilka erfarenheter gjorde ni? Utbytte man bara artigheter eller finns det bestämda förväntningar på Taizé?

De här besöken var mycket viktiga för att tydligt visa att vi vill ha en gemenskap med de olika konfessionerna. En gemensam uppgift har vi också i att föra tron vidare till nästa generation. Detta är ett stort bekymmer i alla kyrkor. Benedictus XVI visade oss stor uppskattning, och han har också offentligen ofta berömt broder Rogers liv och verk.

Fast ingen av bröderna än så länge kommer från en ortodox kyrka spelar östkyrkornas tradition en mycket stor roll i Taizé. Vet man om det i de ortodoxa kyrkorna? Uppskattar man det?

Bartolomaios I, patriarken av Konstantinopel, betonade framför allt att vi är en monastisk gemenskap. Det gör det äntligen möjligt för oss att ta emot unga ortodoxa, som vet vad ett kloster är. Vi har också varit i Moskva och det var mycket viktigt att göra det besöket. Många ungdomar från den rysk-ortodoxa kyrkan kommer ju hit med sina präster. Enligt patriark Aleksej II vill den rysk-ortodoxa kyrkan fördjupa sitt samarbete med Taizé.

Just de ortodoxa troende har ofta reservationer, när det handlar om ekumeniska möten. De är rädda för att den egna tron ska bli urvattnad …

När vi samtalade med biskop Wolfgang Huber i Berlin, handlade samtalet om att alla ungdomar som kommer hit upptäcker sin konfessionella bakgrund och fördjupar sin tro just därför att de möter andra trostraditioner. Rumänska grupper firar naturligtvis sin ortodoxa liturgi under sina veckor. Svenskarna kommer i stora mängder, och de firar mässa på svenska på lördagarna. Det är helt naturligt att de unga upptäcker var de hör hemma under sin vistelse i Taizé – och samtidigt också förs in i och blir medvetna om de kristnas enhet. När de sedan åker hem har de en mycket bredare bild av kyrkan än förut.

En del observatörer i de ekumeniska sammanhangen tycker sig se att tyngdpunkten har ändrats. Nu lägger man större vikt vid ett närmande mellan katoliker och ortodoxa än vid den redan etablerade dialogen mellan protestanter och katoliker. Stämmer det med de erfarenheter ni gjort i Taizé?

Det är omöjligt att göra sådana jämförelser. Konflikten mellan öst och väst är ju mycket äldre. Till detta kommer att de flesta ortodoxa kyrkor har levt under förtryck i flera årtionden. Det kräver att man är sensibel och lyhörd för deras historia. De lever dessutom i en helt annan spiritualitet, som vi inom västkyrkorna kan lära oss mycket av. Den ortodoxa kyrkan satsar mycket mer på att förmedla tron genom liturgin – i Ryssland fanns det ju inget annat sätt under sjuttio år.

Möts de olika konfessionerna verkligen på ett likvärdigt sätt i Taizé? Och vilka slutsatser för frågan om de kristnas enhet kan man dra av detta?

Under de dagliga tre bönegudstjänsterna vet jag inte om min granne är evangelisk, katolsk eller ortodox. Man säger ofta att den helige Ande ska skapa enhet. Men vi måste ge den helige Ande möjlighet att skapa enhet. Bara om vi kommer samman ger vi honom tillfälle till det. När vi samlas i bön inför Gud, sitter tysta inför honom, finns enheten redan, byggs enheten upp. Det skapar också helt nya förutsättningar för de nödvändiga teologiska samtalen och för gemensamma sociala aktioner.

I Taizé har man ibland varit tvungen att ta itu med anklagelsen om att rörelsen har blivit alltmer katolsk från att ursprungligen vara en protestantisk stiftelse. Är en katolsk prior ytterligare ett steg i den riktningen?

Att jag som är katolik nu är prior är helt enkelt ett tecken på att vi också i fortsättningen är en ekumenisk gemenskap. För övrigt såg broder Roger inte Taizé som en enbart protestantisk stiftelse.

På vilket sätt, broder Roger var ju reformert?

Redan det faktum att broder Roger grundade en monastisk gemenskap innebar att han tog ett steg ut ur sin egen konfession. Inte utan skäl blev förvåningen stor på alla håll. Broder Roger var fast besluten att föregripa de kristnas försoning. Den var redan från början det allra viktigaste, som en ”metafor för gemenskap”. Naturligtvis trevade han sig först fram. Han hade inte noggrant och självsäkert lagt ut vägen framåt. Broder Roger formulerade det så här långt före sin död: ”Jag blev på det klara med min kristna identitet när jag i mig själv kunde integrera min ursprungliga tro med den katolska trons hemlighet utan att därigenom bryta gemenskapen med någon enda människa.” Den avgörande frågan idag är just denna: Vill vi verkligen ha en synlig enhet eller söker vi vår identitet genom avgränsning?

Bröderna i Taizé firar sedan 1970-talet oberoende av konfession den katolska liturgin tillsammans och kan på så sätt gemensamt ta emot eukaristin. Hur starkt är trycket på Taizé att ändra på detta med hänsyn till diskussionerna om nattvards- respektive eukaristigemenskap?

Situationen just för ögonblicket består i utmaningen att behandla den här frågan med största omsorg. Man måste se på den utifrån Taizés speciella historia. Vi är ingen modell som man kan överta rakt av och tilllämpa på andra sammanhang. Redan i slutet av 1960-talet var broder Roger övertygad om att den ekumeniska begeistringen skulle ebba ut igen om man inte vidtog några konkreta åtgärder – hur ofullkomliga de än skulle vara. Kardinal Augustin Bea, på sin tid ordförande i sekretariatet för främjandet av de kristnas enhet, föreslog broder Roger redan under Andra Vatikankonciliet att öppna eukaristin för alla bröderna i Taizé. Broder Roger ville först vänta tills det skulle vara möjligt också på andra platser. I slutet av 1970-talet blev frågan aktuell igen, när de första katolska bröderna hade inträtt i kommuniteten. I en överenskommelse med kardinal François Marty, som då var ordförande i den franska biskopskonferensen, öppnade biskop Armand Le Bourgois av Autun möjligheten för bröderna att ta emot den katolska kommunionen. Också i Rom har alla bröder i vår kommunitet tagit emot kommunionen, ofta i närvaro av påven Johannes Paulus II.

Och denna särskilda status är obestridd?

De olika kyrkoledarna respekterar det som historiskt har vuxit fram här. Å ena sidan gör vi ingenting som inte skulle vara möjligt enligt de aktuella överenskommelserna. Det skulle vara oansvarigt att inbilla ungdomarna som kommer hit att det inte finns några problem. Det skulle göra dem förvirrade och orsaka schismer. Å andra sidan är eukaristins centrala hemlighet så viktig att den måste vara vårt gemensamma cent-rum. Vi ser också att det är viktigt att skapa en djupare känsla för eukaristins verklighet hos många ungdomar, också inom den katolska kyrkan. I frågorna kring eukaristin behöver alla fördjupa sin förståelse. Därför vill vi åter låta eukaristins hemlighet få en större plats i ungdomarnas medvetande. Det sker genom liturgin men också i bibelstudier eller möten med eukaristin som tema. Där använder vi kyrkofädernas texter. Ungdomarna ska vid dessa tillfällen inte lockas in i diskussioner, som leder bort från det väsentliga.

Vilken konkret praxis har man för de unga besökarna i Taizé?

Alla kan delta i bönegudstjänsterna. Ungdomarna inbjuds också, när deras kyrka firar eukaristin. Oftast firar varje land sin egen eukaristi på sitt eget språk. Då kan ungdomarna känna igen sig i sin kyrkas liturgiska form. När kommunionen delas ut i brödernas gudstjänster finns också alltid välsignat bröd som ges åt alla som vill, så att alla förstår att Gud inte säger nej till någon. Det är ett litet tecken som dämpar spänningen något.

Spänningen finns alltså kvar?

Frågan plågar oss fortfarande. Målet – det gemensamma eukaristifirandet – har vi ännu inte nått. I Taizé lever vi i detta provisorium sedan början av 1970-talet. Frågorna om vår praxis hjälper oss att gång på gång tänka igenom vad vi gör och inte bara gå på i ullstrumporna. Det förändrar inte sakfrågan, nämligen att vi kristna är skyldiga varandra enhet. Och den enheten är vi skyldiga världen. Bara på det sättet kan vi i framtiden föra evangeliets lyskraft vidare.

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2007.


Publicerad 2007 i nummer 7