Rätten att välja skola
Eklund, Lars F.

Artikeln går igenom vad FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen säger om föräldrars rättigheter att välja utbildning för sina barn och om rättigheten att starta friskolor, även religiösa sådana.

För den som under åren följt den svenska debatten om friskolorna, och särskilt då de så kallade religiösa friskolorna, är det slående hur lite av debatten som förs ur perspektivet av de mänskliga rättigheterna såsom dessa kommer till uttryck i de internationella konventionerna. I själva verket ägnas i dessa konventioner ganska stor uppmärksamhet åt de frågor som de religiösa friskolorna – eller kanske snarare kritiken mot dem – aktualiserar. Denna uppmärksamhet återspeglas i olika delar av konventionerna, men sammanfattningsvis handlar det om tre huvudsakliga ingångar i ämnet: 1) rätten att utöva sin religion, innefattande rätten att ge och ta emot religiös undervisning, 2) föräldrars primära rätt att välja utbildning åt sina barn och 3) enskildas och gruppers rätt att starta och driva fristående utbildningsanstalter.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt Europakonventionen

De två första av dessa ingångar i ämnet finner vi redan i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, det dokument som utgör grunden för de senare, folkrättsligt bindande, konventionerna. I deklarationens artikel 18, som behandlar rätten till religionsfrihet, sägs att denna rätt innefattar att

”… ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.”

Det som är av direkt betydelse i detta sammanhang är naturligtvis att religionsfriheten erkänns innefatta en rätt att såväl ge som inhämta religiös undervisning. Att detta verkligen var innebörden av formuleringen framgår tydligt av till exempel Johannes Morsinks analys av deklarationens tillkomst i The Universal Declaration of Human Rights – Origins, Drafting & Intent, och det är också så deklarationen senare har kommit att läsas, vilket vi skall se nedan.

Av fundamental betydelse är också artikel 26 om rätten till utbildning. I artikeln slås fast att var och en har rätt till utbildning, och där beskrivs också några av de saker utbildningen bör syfta till. I artikelns punkt 3 finner vi det för frågan om friskolor så viktiga stadgandet om rätten att välja:

”Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.”

Kanske framkommer innebörden av uttrycket ”i första hand” tydligast om vi jämför med formuleringen i den engelska versionen:

”Parents have a prior right to choose the kind of education that shall be given to their children.”

Jag vill här fästa läsarens uppmärksamhet på två saker. Den ena är att föräldrarnas rätt inte bara handlar om att välja skola, utan om att välja utbildning. Den andra saken är, att alla har rätt till en utbildning. Föräldrarnas rätt i sammanhanget sträcker sig alltså inte så långt som till att av något skäl förvägra sina barn en utbildning, utan endast till att välja vilken utbildning de skall få.

Vad som ovan sagts om FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna är bra att ha i bakhuvudet när vi tittar på vad som sägs i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av Europarådets stater i Rom 1950, med det uttalade syftet att omsätta FN:s deklaration i juridisk verklighet. Sverige antog tidigt konventionen, men med vissa förbehåll rörande det ämne som här behandlas, som vi skall se. Regeringen Bildt tog sedermera initiativ till att direkt inkorporera deklarationen i svensk lag, vilket skedde 1995 genom ett stadgande i Regeringsformen RF, 2 kap. 23 § som säger att svensk lag ej får stå i strid med Europakonventionen.

I Europakonventionens artikel 9, om religionsfriheten, återspeglas vad som sagts i FN:s deklaration om att undervisningen innefattas i begreppet religionsutövning. Av mera direkt och avgörande betydelse för frågan torde dock vara vad som sägs i artikel 2 i konventionens tilläggsprotokoll från Paris 1952, vari staterna slår fast att

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Här återspeglas i en och samma artikel flera av de relevanta aspekterna av FN:s universella deklaration. Några saker i texten är särskilt värda att lägga märke till. I ett land där man inte sällan hör röster säga att ”friskolor kan vi ha, men inte religiösa friskolor” så är det av betydelse att det just är rätten till en utbildning i enlighet med religiösa och filosofiska övertygelser som artikeln primärt är avsedd att skydda.

Europakonventionen skyddar alltså inte bara rätten att välja en utbildning på en skola med en religiös huvudman, utan också rätten att välja en utbildning och undervisning som till sitt innehåll och sin metodik är i enlighet med ens övertygelser.

Lydelsen tydliggör att föräldrarnas rätt rör såväl utbildning i formell mening, till exempel obligatorisk grundskola, som annan undervisning. Jag känner inte till om detta prövats i Europadomstolen, men det torde till exempel inte vara förenligt med konventionen att en stat nekar möjligheten att välja en utbildning i en fristående konfessionell skola istället för en sekulär offentlig dito, med hänvisning till att den specifikt religiösa undervisningen i betydelsen trosundervisning kan inhämtas utanför den formella utbildningen, såsom till exempel i en ”söndagsskola”. Det finns inget stöd i Europakonventionen för att generellt förbjuda konfessionella inslag i en fristående skola.

Mot bakgrund av den svenska debatten är det också av betydelse att man av artikelns formulering om ”verksamhet som staten kan ta på sig” åtminstone implicit kan utläsa att konventionen inte alls förutser något statligt eller annat offentligt utbildningsmonopol, vilket naturligtvis är logiskt mot bakgrund av vad artikeln säger i övrigt. Så långt Europakonventionen.

Läsaren kan vara intresserad av att känna till att det förbehåll, eller den reservation, Sverige meddelade i samband med tillträdet till Europakonventionen handlade just precis om Parisprotokollets artikel om rätten till en utbildning i enlighet med religiösa och filosofiska övertygelser. Denna reservation upphävdes alltså först flera decennier senare, i samband med inkorporationen av konventionen i svensk lag och det svenska friskolesystemets upprättande!

FN:s bindande konventioner av år 1966

1966 antog FN två folkrättsligt bindande konventioner av betydelse. Det rör konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och det rör konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I den förstnämnda stadgas i artikel 18, punkt 4, att

”konventionsstaterna förbinder sig att respektera föräldrars, och i förekommande fall vårdnadshavares, frihet att tillförsäkra sina barn en utbildning som står i överensstämmelse med deras egna religiösa och moraliska övertygelser.”

I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter återspeglas detta, men här med ett tydliggörande även av den korresponderande rätten att inrätta och driva fristående utbildningsanstalter. Artikeln 13, punkterna 3 och 4 lyder:

”Konventionsstaterna förbinder sig att respektera föräldrars, och i förekommande fall vårdnadshavares, frihet att för sina barn välja skolor, andra än dem som upprättats av de offentliga myndigheterna, som överensstämmer med de utbildningsmässiga minimi-krav som kan utformas eller godkännas av staten, och försäkra sig om en utbildning av deras barn i enlighet med deras religiösa och moraliska övertygelser.

Inget i denna artikel får tas till intäkt för att inkräkta på enskildas och organisationers frihet att etablera och leda utbildningsinstitutioner, som alltid skall observera de principer som angetts i första punkten i denna artikel samt kravet att den utbildning som ges i sådana institutioner skall uppfylla de minimikrav som staten får fastställa.”

De ”principer som angetts i första punkten” handlar om övergripande värden, såsom erkännandet av allas rätt till utbildning samt att utbildningen skall syfta till personens fulla utveckling och stärka respekten för de mänskliga rättigheterna.

Sammanfattningsvis ger dessa konventioner ett mycket starkt skydd för rätten att välja skola, rätten att göra detta i enlighet med religiösa och moraliska övertygelser samt rätten att inrätta och driva sådana skolor. Samtidigt understryks allas rätt till utbildning samt erkänns staternas rätt att ange minimikrav för fristående skolor.

FN:s konvention om barnets rättigheter 1989

Barnkonventionen, som den kallas till vardags, är nästa konvention av stor betydelse för våra frågeställningar. Konventionen upprepar och bekräftar, som vi skall se, föräldrars rättigheter visavi staten, inklusive rätten att etablera och driva fristående skolor. Men naturligt nog ligger fokus här på barnets rättigheter. Artikel 14, punkt 1, erkänner barnens rätt till religionsfrihet:

”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”

Det är värt att notera att denna rätt, såsom vi sett ovan, skyddar vars och ens utövande av sin religion, innefattande undervisning och iakttagande av religiösa sedvänjor. I artikel 14 erkänns också, utöver ett mer generellt stadgande om föräldrars rätt i artikel 5, föräldrars rätt att specifikt ge sina barn vägledning vid utövandet av denna tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet:

”Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavarnas, rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet vägledning då det utövar sin rätt.”

Formuleringen ”på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling” är en viktig precisering i sammanhanget. I Sverige, där all religiös undervisning eller påverkan på barn ofta framställs som otillbör-lig, är det viktigt att understryka att det inte är någon sådan hållning som uttrycks i konventionen.

Av FN-organet UNICEF:s handbok för Barnkonventionens implementering – och det är det mest auktoritativa dokumentet som finns i frågan – framgår tydligt, att vad som avses är att barnets egna religiösa övertygelser skall tillmätas större betydelse i takt med barnets ökande mognad. Det är alltså barnets ställning som eget subjekt för rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet som värnas. Ju äldre barnet blir, desto större betydelse har dess egna val i förhållande till föräldrarnas när det gäller till exempel om barnet skall delta i trosundervisning eller inte.

Fjärran ifrån att lägga hinder i vägen för religiösa friskolor, så håller Barnkonventionen tvärtom öppet för religiösa inslag även i det offentliga skolväsendet. Vissa kriterier synes då böra iakttas, om vi tar vägledning av UNICEF:s handbok. Bland dessa är att, i takt med att barnet blir äldre skall dess åsikt tillmätas växande betydelse i frågan om huruvida det skall delta i religiösa inslag eller inte.

Det måste finnas möjlighet att välja bort religiösa inslag, och det på ett sådant sätt att barnet därigenom inte behöver röja sina övertygelser. Om det finns elever av olika religion måste även minoritetsreligioner ges ett tillbörligt utrymme. Detta alltså vad avser offentliga skolor.

Vad avser fristående skolor tydliggör Barnkonventionen i artikel 29, punkt 2, att

”ingenting i denna artikel eller i artikel 28 [som behandlar staternas skyldigheter på utbildningsområdet, artikelförfattarens anm.k] får tolkas så att det medför inskränkning i den enskildes eller organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter, dock alltid under förutsättning att de i punkt 1 i denna artikel uppställda principerna iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen vid dessa anstalter står i överensstämmelse med vad som från statens sida angivits som minimistandard.”

För den som noterat hur de olika konventionerna hänger ihop kommer det säkert inte som någon överraskning att de ”i punkt 1 i denna artikel uppställda principerna” återspeglar vad som i motsvarande stycke återfanns i 1966 års konvention.

Sammanfattnings- och avslutningsvis kan det sägas att föräldrars rätt att välja utbildning åt sina barn i enlighet med sina religiösa, filosofiska och moraliska övertygelser har mycket starkt stöd i internationella konventioner, och så även rätten att etablera och driva fristående skolor.

En oklarare punkt i sammanhanget är i vilken utsträckning det offentliga är skyldigt att finansiera sådana skolor. Frågan har aktualiserats i debatten då det föreslagits att religiösa friskolor skulle tolereras i bemärkelsen få verka, men utestängas från offentlig finansiering.

Här finns inte utrymme att i detalj gå in på den frågan, annat än att konstatera att det offentliga torde komma i konflikt med diskrimineringsförbud i både internationella konventioner och svensk lag om godkännande eller finansiering nekas enbart på grund av att skolan ifråga är religiös eller konfessionell – vilket uttryck man nu föredrar – om fria skolor i övrigt får tillstånd och finansiering under i övrigt likvärdiga omständigheter. Uttalanden i den riktningen har gjorts av Diskrimineringsombudsmannen DO.

Med tanke på det starka skydd Barnkonventionen ger för barns rätt till sin religion (BK artikel 14) och sitt kulturarv (BK artikel 29) så kan ett utestängande från offentlig finansiering också konstituera diskriminering av barnet/eleven på grund av dess eller dess föräldrars religion, vilket är direkt förbjudet. I synnerhet om det tillhör en religiös minoritet (BK artikel 30).

Artikelförfattaren är fil.lic.

Litteratur

Implementation Handbook for the Convention on the Rights of the Child. Fully revised edition, 2002.

Johannes Morsink, The Universal Declaration of Human Rights – Origins, Drafting & Intent, Philadelphia: University of Pennsylvania Press 1999.


Publicerad 2007 i nummer 8