Världen som spegel – Thomas av Aquino, skapelsens teolog
Piltz, Anders



Bara barn ställer de verkligt intressanta frågorna. Vuxna tror att allt är självklart. En femåring frågade mig en gång: Varför är detta en sten? Flera år senare fann jag exakt samma fråga formulerad av 1400-talsfilosofen Nicolaus Cusanus. Barn är filosofer av födsel och ohejdad vana; hos äldre är vanan hejdad av tankens rutiner, av tusen tysta förutsättningar som tros vara självklara: att himlen är blå, gräs grönt, att människan har två ben och inte förslagsvis sex, att hon kan skratta och gråta, har två öron men bara en mun, att hon går upprätt, att hon talar och kan lämna sitt tal och sin tanke efter sig i skriftlig form.

Vi utgår, av praktiska skäl och därför att vi inte orkar eller vet annat, från att världen ser ut som den gör och inte skulle kunna vara annorlunda. Till vardags tänker vi inte på varför något alls existerar. Men varför är inte allt tvärtom? Sannolikheten för att något så komplicerat som livet vi lever finns är ändå försvinnande liten.

De här frågorna kan lätt formuleras med hjälp av dagens fysik. Ta till exempel materiens struktur. En av de fyra grundkrafterna i naturen kallas den starka kraften. Den håller ihop protonerna och neutronerna i atomkärnorna. Ingen vet säkert varför den kraften är just precis så stark som den är, och vore den bara några procent starkare, så skulle bara atomkärnor med två protoner överleva – alltså heliumatomer – och livet hade aldrig kunnat uppstå. Stjärnorna skulle brinna snabbare, allt väte skulle förvandlas till helium (om det inte redan hade förbränts i universums födelse). Och utan väte inget vatten. Utan vatten och stjärnor, bland dem solen: hur skulle världen ha sett ut?

Eller tänk på neutronen. Den väger 0,2 procent mer än protonen. Vore det tvärtom skulle protonerna kollapsa och inga atomer mer finnas, långt mindre då liv. Varför är det nu som det är och inte tvärtom? Tanken snuddar vid det som länge har ansetts oanständigt bland naturvetare: kanske är det för att vi skulle kunna finnas. Några naturvetare, som heter Barrow och Tipler, har uppställt några arbetshypoteser som de kallar de antropiska (människocentrerade) principerna. En av dem lyder: universum måste ha sådana egenskaper att liv uppstår i något stadium av dess historia. En annan av de antropiska principerna formuleras ännu starkare: intelligens måste uppstå i universum, och när den väl har uppstått kan den aldrig utplånas.

Världen som väg till Gud

Det är vanskligt att ropa hej i förtid, i synnerhet inför naturvetenskapens alltid preliminära resultat. Självklart har så provokativa teser rönt motstånd just därför att de liknar religiösa förklaringar av världen och därför inte kan kontrolleras, och inte heller förutsäger de något, detta som annars bör utmärka en naturvetenskaplig hypotes. Till sina vedersakare har Barrow och Tipler genmält att själva det faktum att vi människor finns och att vi är uppbyggda av (bland annat) tyngre grundämnen måste leda till slutsatsen att världsalltet inte kan se ut hur som helst. Det verkar onekligen som om naturens grundläggande förhållanden, de s.k. naturkonstanterna, vore finjusterade för att vara människovänliga. Universum befinner sig i perfekt balans, i en harmoni mellan varandra motverkande krafter. Att så är fallet är ju alls inte självklart. Ingen logisk nödvändighet tvingar sig på. Är möjligen svaret att annars inga galaxer bildas, och utan galaxer inga stjärnor, och utan stjärnor inget liv. Finns stjärnorna verkligen till för oss?’ Är det förmätet att tro att Gud har satt månen och stjärnorna på himlen därför att vi inte skall vara utan ljus i vinternätterna? Finns det verkligen en avsiktlighet i allt, och har vi rätt att säga med Jesus Syrak: ”Ingen må säga: ’Vad är detta? Vad är det till för?’ Allt har skapats för sitt ändamål.”

Skulle en öppenhet för de antropiska principerna vinna gehör bland naturvetarna, då skulle vi stå inför en kopernikansk vändning i livskänslan. Den kopernikanska revolutionen innebar att människan förpassades ut i en öde och tom rymd, som invånare på ett stoftkorn i ett väldigt, obegripligt sammanhang. Newton lärde att detta system hade sina egna, obönhörligt blinda lagar. Darwin tycktes reducera människan till slutprodukt i slumpens lika blinda lek, ett lyckokast av ingen. Kommer vi nu att hämtas in från det undantag där vi satt oss och på nytt introniseras i universums centrum som skapelsens krona? Det måste man ju medge om stjärnorna är till för oss. Och följdsatsen måste bli: Någon har satt dem på himlavalvet för oss, till ljus som skiljer dagen från natten, till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år och till ljus som lyser över jorden, till något som är mycket gott.

Kristen skapelstro går självklart ut ifrån att så är fallet, men den första trosartikeln har hamnat i skymundan för annat som varit mer kontroversiellt och laddat. 1500-talets strider handlade inte om skapelsen i specifik mening, 1800-talets optimistiska naturvetenskap skakade många kristnas kolartro på bibelns bokstavliga sanning. En pietistisk kristendom är inte nämnvärt intresserad av skapelsen som sådan och än mindre av att söka en harmoni mellan tro och naturvetenskap, ett företag som för många har tett sig omöjligt, och åtskilliga goda kristna har trott sig behöva välja sida mellan Gud och förnuftet.

Den hållningen är inte särskilt fruktbar; den är inte smickrande för Gud och förvandlar förnuftet till en öken. Dessutom strider den mot Paulus, som säger: ”Alltsedan världens skapelse har Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” Detta ställe har gällt som kungsord för alla försök till en naturlig teologi, och hedningarnas lärare har här lagt fram ett program som rimligen måste gälla i varje ny tid. Vad naturforskningen tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet, det måste inkorporeras i en kristen skapelseteologi om den vill göra anspråk på att vara en seriös hjälp för de troende att genomreflektera trons innehåll i överensstämmelse med mänsklig värdighet. Förnuftet finns ju till för att användas.

En som var övertygad om detta var Thomas av Aquino. Om vi menar att det vore värdefullt att söka sig tillbaka till den kristna traditionens källor i allmänhet, så gäller detta i hög grad om skapelseteologin. Thomas kan göra anspråk på att kallas en teologisk klassiker, därför att han (som alltid oöverträffad som pedagog) fångat upp det väsentliga i den föregående traditionen och varit bestämmande för den efterföljande (även utanför den katolska kyrkans gränser). Han levde i en tid av starka brytningar, en tid av troskris och nyorientering, av nödvändig nybesinning. Utan pretentioner på fullständighet vill jag här så kort som bara är möjligt sammanfatta kärnan i hans skapelseteologi. Kanske kunde det för någon bli en utgångspunkt för reflexion i vår tid, som i mycket liknar 1200-talet och där naturvetenskapens explosionsartade utveckling med dess följeslagare, miljökrisen, ställer nya och akuta frågor till de kristna.

I skapelseteologin ingår tre huvudmoment: 1. Universums tillkomst, 2. mångfalden i universum (tingens diversifiering, opus distinctionis), och 3. alltings upprätthållande enligt en allomfattande plan, den gudomliga världsstyrelsen.

1. Universums tillkomst

Det finns inget som säger att det alls måste finnas någon värld. Världen är ingen nödvändighet. Den finns därför att det behagade Gud att låta den bli till. Att den finns och att den ser ut som den gör, det beror på ett suveränt beslut av Gud. Gud är ju inte underkastad något tvång, alltså inte heller tvånget att skapa. Vore han tvungen till något, då funnes det en inskränkning i hans lycka, och han behövde i så fall skapa ett komplement till sig själv, vilket är orimligt. Han skapade inte världen för att skaffa sig något han inte redan hade, utan han ville tvärtom dela med sig av det goda han är till några som kunde ta emot det. Eftersom Gud är behovslös, är han ensam i stånd till en fullkomligt osjälvisk handling.

Man får inte föreställa sig att det före skapelsen skulle ha existerat någon tid eller något rum. När det i trosbekännelsen heter att Gud skapade världen ”före all tid”, då har prepositionen ”före” inte med tid att göra utan uttrycker ursprung, upphov och grundval. När Gud skapade världen skapade han därmed tid och rum? Eftersom tid är rörelse och otänkbar utan rörelse, kan den inte existera utan att det finns något som ”rör sig”, det vill säga något materiellt som befinner sig i förändring inom rummets dimensioner. Människan kan inte föreställa sig frånvaron av tid, och därför måste vi föreställa oss en imaginär tid ”före” tiden.

När Gud skapade världen ”i begynnelsen” och när Ordet fanns ”i begynnelsen” betyder denna specifika begynnelse inte något inom tidskategorin utan har alltså med förutsättning och upphov att göra.”Världen har uppkommit ur en begynnelse utanför tiden och är därför inte av evighet, den har uppkommit och kommer en gång att upphöra.” Man kan enligt Thomas inte bevisa detta utan får acceptera det som en uppenbarad trossanning – men om den moderna teorin om Big Bang håller, skulle den bekräfta uppenbarelsen.

Gud skapade allt utan att själv förändras, eftersom han inte kan förändras eller ha några accidenser. Gud är alltså inte på något sätt en del i skapelsen, – någonting inom skapelsen, men skapelseakten upprättar i det skapade en absolut relation till Skaparen.

Allt skapat är radikalt beroende av Skaparen, som är både förebild (causa exemplaris), verkande orsak (causa efficiens) och mål (causa finalis). Häri visar sig Gud som den Treenige, och för att förklara sammanhanget tar Thomas en bild från vardagen. En snickare skall göra en stol. För detta behöver han erfarenhet och en ide om hur den skall se ut och en vilja att genomföra arbetet. Snickarens professionella kunnande och hans ide om stolen kan jämföras med Kristus, Ordet i Faderns tanke, den genom vilken allt blivit till. Hantverkarens målmedvetna vilja att genomföra arbetet liknas vid Anden, som är Guds kärleksfulla, styrande, upprätthållande och livgivande vilja med världen. Fastän allt inom Treenigheten är ett, med undantag av relationerna, så att det som utsägs om en av Personerna alltid också gäller de båda andra, kan man med tanke på Gudomens verkande ”utåt” med särskild rätt sätta den gudomliga makten, som träder i dagen i skapelsen, i samband med Fadern, visdomen i samband med Sonen, och kärleken, det goda som lyser igenom i allt, i samband med Anden.

Det skapade står alltså i en radikal relation till den Treenige, och därför finns det också i det skapade spår av Treenigheten. I varje minsta del av skapelsen finns det något som påminner om upphovet. Att något finns och inte omedelbart faller samman är en påminnelse om Fadern, som finns i sig, som är ur-upphovet och inte har någon att tacka för något. Genom att ha en viss gestalt och skönhet, vilket är en återspegling av ”ritningen” i Faderns tanke, representerar allt skapat Ordet. Genom att tillsammans bilda ett sammanhang, ha samband och ordning, representerar tingen den helige Ande, som är kärleken som ordnar allt i relation till allt annat enligt den skapandes vilja.

2. Mångfalden i universum

I världen finns det ju inte bara en enda sak, och man måste kanske vara barn för att fundera över varför det är så. Allt är till exempel inte en enda oformlig materiegröt. Det finns massor av ting, av alla de slag. Och nästan allt som finns är inte ensamt i sitt slag.

Anledningen till mångfalden är att ett enda skapat ting inte skulle kunna representera det goda som Gud är och som han ville kommunicera till en partner. Därför frambringade han många och olika ting, så att den symbolkraft som inte finns hos det ena kunde ersättas av det andra. 1’ Det goda som hos Gud är enhetligt och osammansatt finns i skapelsen i kalejdoskopisk rikedom, i ett fyrverkeri av former. Universum som helhet kan bli en representation av Skaparen. Första Mosebok säger att Gud skiljde det ena från det andra med sitt Ord, och det är detta åtskiljande som uttrycker de skapade tingens diversifiering (opus distinctionis).

Tingen ordnades stegvis, gradvis till alltmer utvecklade former: det som är sammansatt är mer fullkomligt än elementen, växterna är fullkomligare än mineralerna, djuren än växterna och människan än djuren – eller om man får uttrycka detta på modernt språk, molekylerna är högre organiserade än atomerna, vatten är underbarare än väte, DNA-molekylkedjorna, livets bärare, är oändligt mer komplexa än andra strukturer i naturen, och så vidare uppåt ända till människan vars kropp är hisnande sammansatt och vars ande aldrig skulle kunna begripa sig själv. Allt befinner sig på en viss grad i skalan av fullkomlighet (eller på en viss nivå i organiseringen, skulle vi kunna säga). Allt står inte på samma nivå, men helheten kräver att varje nivå är representerad. Universum vore inte fullkomligt om alla dess delar vore lika ”fina”, liksom inte heller ett samhälle skulle fungera om alla eller ingen ville styra det. Universum är som helhet optimalt, och varje enskild del är optimal på den plats där den hör hemma. Glas är visserligen ett förnämare material än stål, säger Thomas, men en såg av glas vore sämre än en av stål; allt har sin plats. Därför heter det att när Gud såg tillbaka på sin skapelse den sjunde dagen konstaterade han att allt var mycket gott, hela världen och dess kosmos, dess välordnade skönhet.

Det onda – som icke är

Ty i den mån något är, så är det gott. Det onda kan aldrig vara något jämbördigt med det goda; djävulen kan aldrig vara Guds kombattant på lika villkor. Gott och ont är inte två jämspelta krafter utan det onda kan beskrivas som frånvaron av det som borde finnas hos något. Det onda existerar förvisso men det är inte. Med en bild: en grop i gatan kan åstadkomma att jag faller en mörk natt och slår mig. Den är verklig, men den är inget: den är frånvaron av vad som borde ha funnits där, men det fanns inget fast under fötterna, och jag stöp i backen. Jag kan inte ta gropen, isolera den från gatan och sätta den i en monter, den är ingen substans. Så är det också med det onda: blindheten finns i ögat men är inget i sig, den är frånvaro av synförmåga. Den onda handlingen är som handling betraktad något gott, men dess inriktning är felaktig: att kunna svinga en yxa är något gott även hos en yxmördare.

Varför finns det då alls något ont i den goda världen? Om inget ont funnes, skulle också många goda ting försvinna. Elden skulle inte kunna brinna om inte syret förtärdes. Lejonet skulle inte kunna leva, om inte åsnan fick sätta livet till – så mycket värre för åsnan, men så mycket bättre för balansen i naturen. Om orättvisor inte existerade, skulle de rättfärdiga inte kunna utöva sin rättfärdighet, rättvisa aldrig skipas. Utan frestelser inga framsteg i det goda, utan möjlighet att synda ingen frihet och dygd. Utan motstånd ingen mognad, utan hugg och slag ingen stenmur, utan offer vinns inget som är högre. Den som menar att tillvaron är dualistiskt konstruerad, en skådebana för två motsatta principer av motsatt ursprung (alltså den manikeiska läran) betänker inte att det som är mindre gott måste finnas för att helheten skall vara så god som det är möjligt för en begränsad, en finit värld.

Man delar in det onda i två slag: det fysiska onda (malum poenae, jordbävningar, fartygskatastrofer, sjukdomar, etc.) och det moraliska onda (malum culpae, frivilliga onda handlingar, det vill säga synd). Guds vishet låter det fysiska onda ske för att undvika det moraliska onda att äga rum. En människa kan bara bli ond av det moraliska onda, det vill säga genom att samtycka till synden och begå en personlig synd, däremot aldrig enbart av att lida det fysiska onda (som alltså är moraliskt indifferent). Det fysiska onda, som också kan kallas straffet, det vill säga konsekvenserna av ursynden, är i djupare mening inget ont för människan, bara att göra sig förtjänt av det, att ådra sig skuld. Skuld är att vilja på ett oordnat sätt. Att synda kan jämföras med att behärska ett språk men frivilligt göra sig skyldig till ett språkfel, frivilligt förorsaka desinformation, otydlighet och förvirring.” Bara den som kunde ha handlat rätt gör sig skyldig när han handlar fel. Det onda kan aldrig finnas utom i det goda – det onda kan aldrig bestå av annat än missbruk av det goda.

Det ingår i universums fullkomlighet att allt finns där, från det lägsta till det högsta. Det lägsta i skapelsen är den rena formlösa materien, materia prima (som dock är en tankekonstruktion; i verkligheten finns inget som inte har någon form). Det högsta är naturligtvis änglarna, vilka liksom Gud har ett intellekt men i olikhet med människan saknar förgänglig kropp. Efter änglarna kommer människan, med ett oförgängligt intellekt och förgänglig kropp. Människan står mitt i skapelsen, öppen för det eviga livet, en öppenhet som symboliseras av hennes upprätta gång. Hon är ett kompendium av allt, allt mellan ängel och djur.

Änglarna har som vi förstånd och vilja, men de behöver inte som vi resonera stegvis, de förstår genast sammanhangen och inser i ett svep de högsta sanningarna (”intuitiv” kunskap, inte -diskursiv”, som människans). Deras insikter kommer från Gud, inte från världen. En ängel är visserligen okroppslig men är därför inte allestädes närvarande utan finns på en bestämd plats, men ”inte som något som innehålles av platsen utan som den som innehåller platsen”, i motsats till ett materiellt föremål.

Människan, mellan ängel och djur

Människan står alltså högst bland de varelser som har med materien att skaffa. Eftersom allt i universum tjänar ett syfte, så att det mindre sammansatta (med modernt språk: det mindre organiserade) tjänar det mera sammansatta (det mer organiserade), så står människans kropp i tjänst hos hennes ande. Anden i människan, intellectus eller anima intellectiva, måste på grund av vissa sina egenskaper vara fristående från kroppen samt därigenom oförstörbar. Människans högsta funktion, att hennes ande kan förstå allt som finns i den med sinnena åtkomliga verkligheten, måste enligt Thomas vara något som finns i, men är oberoende av kroppen. I motsats till sinnesförnimmelserna, som naturligtvis förmedlas av kroppen och påverkar den, är anden i människan något nollställt i förhållande till den materiella verklighetens natur; människan skulle inte kunna förstå allt om förståelseaktens organ vore materiellt, lika litet som vattnet skulle kunna undgå att se färgat ut i en färgad vas. Alltså förgås inte anden i och med kroppens död, medan djurens själ däremot förgås när djuret dör. Dessutom är det anden som inser något som inte är betingat av tiden: sinnet varseblir bara här och nu (hic et nunc), medan anden varseblir absolut och tidlöst; därför önskar den också att alltid existera, och en naturlig drift kan inte vara en fantomkänsla.

Det är viktigt att påpeka att Thomas, som påverkat en så ansenlig del av den kristna traditionen, inte bara inom katolska kyrkan, inte har en dualistisk syn på förhållandet ande-kropp, utan han ansluter sig till den aristoteliska hylemorfismen, det vill säga tanken att allt som existerar (kristen korrektur: utom Gud och änglarna) är sammansatt av komponenterna form och materia. De levande varelsernas materia är kroppen, deras form är själen, som i människans fall också inbegriper anden. Någonting existerar som sådant så länge formen består; därefter upphör ”substansen” i fråga att finnas. En människa är inte människa utan kroppen. Men det finns något i hennes själ (det vill säga det som är kroppens form) som inte kan förgås, nämligen den andliga delen, anima intellectiva, som är det ädlaste i hela skapelsen: anima humana est ultima in nobilitate formarum – och som till en del verkar oavhängigt av materien. Kroppen är på intet sätt ett fängelse åt själen, som för den platonska traditionen: ”Att vara skild från kroppen är mot dess natur ... Det är till själens fördel att vara förenad med kroppen ... men likväl kan den existera separat”, men med en reducerad existens och i väntan på återföreningen med uppståndelsekroppen. Människan intar i alla avseenden en särställning i skapelsen. Visserligen finns egenskaper där hon överträffas av djuren: flugan är snabbare, lejonet starkare, hon föds utan klor att fånga byte med och utan päls mot kölden. Men hon har det som är mer och som kompenserar frånvaron av allt det andra: hon har förnuft och händer. Händerna kan kallas verktygens verktyg, därför att de ersätter tusentals andra verktyg eller egenskaper hos djuren. Medan djuren bara förverkligar det som ligger i deras instinkt (som de inte kan motstå; de är ”programmerade”) kan människan ständigt utnyttja sin möjlighet att ”byta program”, uppställa nya mål och förverkliga otaliga nya idéer. Hon har inom sig hela spektrum av den övriga skapelsen, materien såväl som den oförgängliga själen. Hon har sinnen av samma slag som djurens, men bara hon njuter av tillvarons skönhet för dess egen skull (djur uppskattar bara det som stimulerar deras hunger och sexualdrift).

Hela skapelsen finns till med Gud som mål, eftersom den är en avglans av Guds godhet, och Guds godhet är målet för allt materiellt; men Gud är i ännu högre grad målet för den förnuftsbegåvade skapelsen (änglarna och människorna), ett mål som de kan nå genom att utöva den förmåga som endast de har, att förvärva kunskap och att älska.

Vi har nu kommit till det som kanske är det viktigaste i den thomasiska skapelseläran, människan som skapad till Guds avbild. Vi har redan sagt att hela skapelsen bär en likhet med Treenigheten i form av spår: först och främst genom att vara, vilket är gemensamt för allt; en stegrad gudslikhet bär det som lever, men i egentlig mening är det bara den förnuftiga skapelsen, änglar och människor, som är skapad till Guds likhet.” Guds avbild i egentligaste mening finns i Kristus; eftersom han är den äkta Sonen till Konungen bär han sin Faders drag på omisskännligt sätt, han är den osynlige Gudens avbild.” Människan däremot bär Konungens bild som ett silvermynt gör det, inte i samma natur utan i en främmande.” Vari består gudslikheten vid närmare betraktande? Det är i kraft av sin förnuftiga natur som människan kan sägas bära Guds bild i sig. I tre avseenden liknar vi Gud, han vars väsen är kunskap och kärlek, ty han känner och älskar sig själv fullkomligt, nämligen däri att vi har en medfödd läggning att förstå och älska Gud, ett drag som är gemensamt för alla människor, oavsett kultur och religion. Den döpte bär genom nåden en likformighet med Gud så att han visserligen ofullkomligt, medvetet eller omedvetet, känner och älskar Gud. Det intensivaste stadiet hör härligheten till, där vi fullkomligt och medvetet skall känna och älska Gud. Med denna intellektualistiska uppfattning av gudsbelätet har Thomas vissa svårigheter med Paulus ord om att mannen är Guds avbild, men kvinnan är mannens avbild.” Han säger: ”Med avseende på det som huvudsakligen bildar grunden för gudslikheten, nämligen den förnuftiga naturen, förefinnes Guds avbild såväl hos man som kvinna ... Men i ett visst sekundärt avseende (quantum ad aliquid secundarium) kan kvinnan sägas sakna en gudslikhet som mannen äger, nämligen att hon är skapad ur mannen och för mannens skull.” Gudslikheten är gemensam för könen och sitter inte i kroppen; kroppen representerar, är uttrycket för, gudabelätet i intellektet, och kroppen är därför i eminent grad ett spår av Gud, detta som finns (fast otydligare) i hela den övriga skapelsen. Gudslikheten utövas genom människans intellekt (det vill säga förnuft och andeliv), genom viljans frihet och genom personens självbestämmande.

3. Alltings upprätthållande genom den gudomliga världsstyrelsen

Det är inte möjligt att Gud, som frambragt världen, inte också skulle leda den till dess mål. Liksom världen inte har tillkommit genom sig själv, så måste dess mål följaktligen vara något värde utanför den själv. Därför styr Gud världen, och hans styrelse kallas försynen.

Försynens effekter i världen är att världen består utan att falla samman och att den befinner sig i en ändamålsenlig process, hän mot ett värde; detta skulle kunna visas i otaliga detaljer.” Inget i världen, inte ens det obetydligaste, skulle kunna undandra sig den gudomliga försynen; ingen sparv faller till marken utan Fadem.” Guds världsregering innebär inte att han själv omedelbart ingriper i allt: han styr allt så att han i och genom sin styrelse inrättar vissa sekundära orsaker, alldeles så som en lärare genom sin undervisning inte bara bibringar studenterna kunskap, utan även gör dem till lärare för andra. Om Gud alltid direkt styrde allt skulle någonting fattas i världens fullkomning. Liksom i ett ändamålsenligt samhälle bör besluten fattas på så låg nivå som möjligt. Ingenting kan inträffa som inte vore inneslutet i den gudomliga planen, direkt eller indirekt.” Inget kan heller sätta planen ur spel; ingen kan motstå Gud, som låter även det onda samverka med hans avsikter.” Tillvarons ändamålsenlighet visar att skeendet i världen inte är slumpartat: liksom en pil träffar sitt mål därför att skytten siktat, så är hela universum resultatet av ett syfte.

Skapelsen är totalt boende av Skaparen. Skapelseakten är således inte alls något som hänt en gång för alla, ett urverk som en gång för alla blivit konstruerat och uppdraget och sedan lämnat åt sitt blinda öde, den pågår i detta nu, och världen skulle inte kunna äga bestånd bråkdelen av en sekund utan Guds skapande verkan i allt, lika litet som dagsljuset skulle kunna lysa för oss om solen inte lyste, ty dagsljuset är inget annat än en återspegling av solens ljus. Utan Guds skaparkraft i varje ögonblick skulle allt kollapsa och bli frånvaro och mörker.

Guds närvaro i allt

Gud utför allt i alla så att han låter allt sköta sin egen syssla. Den högsta aktiviteten i universum är förståelseakten, att änglars och människors intellekt fattar hur sammanhangen är, och det är Gud själv som gör tingen begripliga för oss. Utan att på minsta vis vara identisk med skapelsen (alltså ingen panteism?). Gud är den som verkar i allt, men just så att vart och ett kommer till sin egen rätt. Gud är i allt essentialiter, potentialiter och praesentialiter: den som skänker tingen deras väsen, vilket är en delaktighet i hans eget väsen; som kraften, i kraft av vilken allt kan verka, och som Närvaron, den som länkar tingens kedja. Men Gud är det i allting som är mest intimt i tingen; han är djupare i deras väsen än vad de själva är, han verkar allt i det djupaste djupet av allt: Deus in omnibus intime operatur.

Att Guds vilja ofelbart uppnår allt den syftar till, detta tar inte bort slumpens betydelse här i världen, lika litet som det lägger ett absolut tvång på händelseutvecklingen. Gud vill i sin ofelbara vilja att vissa ting skall vara slumpmässiga; eljest skulle universum vara mindre fullkomligt än det nu är. Han utför ofelbart sina planer, men de kan förverkligas genom den ena eller den andra länken i orsakskedjorna: sker något inte omedelbart genom den ena, så sker det förr eller senare genom den andra. Det som i sig är en slump fås att samverka med andra slumpfaktorer till ett avsiktligt helt. På lägre nivå är händelsen en slump, på högsta nivå ett led i en och samma plan. En arbetsledare kan skicka två arbetare, som är ovetande om varandra, till ett och samma ställe för att inträffa där vid en viss tidpunkt. När de stöter ihop uppfattar de detta som en slump, och för dem är det slump, men för deras chef är det ingen överraskning.” Gud vill att somt skall ske till följd av slumporsaker, somt på grund av nödvändighet, eljest vore inte världen fullkomlig.”

Allt tjänar ytterst Guds syften, och med eller mot sin vilja är människan hans tjänare. Det är hennes privilegium att hon inte måste vara det frivilligt, hon kan säga nej, men det är hennes värdighet att hon kan säga ja. Gud vill naturligtvis att hon skall medverka frivilligt i samspelet av sekundära orsaker här i världen. Människan är Guds medarbetare, ett ord som måste förstås rätt. Någon kan samverka med en annan på två sätt: dels som en tjänare, som utför sin herres befallning eller ett verktyg i hantverkaren hand; dels som flera personer samverkar genom att dra samma skepp uppför en flod. Människan samverkar naturligtvis med Gud enbart i det första avseendet; i den andra bemärkelsen är det bara de tre Gudomspersonerna som kan sägas samverka. Människan är partner till Gud, men naturligtvis inte på lika villkor. Att hon måste medverka till hans syften med världen, det skulle vara ovärdigt för henne bara om hennes partner stod på mänsklig nivå. Nu finner hon sitt högsta självförverkligande i samverkandet med Gud. För att inte hamna i ett snett perspektiv måste man också ha klart för sig att människans samverkan med Gud inte kan uttryckas i matematiska proportioner – Gud gör 99 procent och människan resten, ett sådant synsätt utgår från att människa och Gud skulle vara av principiellt samma virke, fast Gud bara så mycket mera. Gud och människa tillhör fundamentalt olika kategorier, och just därför är det paradoxalt riktigt att säga att när människan samarbetar med Gud, då gör båda allt, människan i Gud och Gud i människan.

Människan, Guds medarbetare och skapelsens liturg

Detta att Guds försyn verkar i allt, ofelbart, innebär inte heller att bön vore meningslös. Vi ber inte för att böja Guds vilja, vilket vore omöjligt, utan för att av Gud uppnå det vi önskar. Det hör till hans ordningar att han vill uppfylla den förnuftiga skapelsens önskningar just med bön som mellanled. Härav följer att inte alla böner blir hörda. Vissa saker är inte något gott, andra kan vara rätt och slätt skadliga och onda. Vissa begärande böner beds i felaktig hållning, utan tanke, utan känsla, utan ödmjukhet och allvar. Men vissa saker som Gud utför, det gör han till följd av bön och fromma önskningar. Att därför säga att vi inte behöver be för att uppnå ett gott syfte, det är lika absurt som att säga att vi inte behöver äta för att bli mätta.

Människan står högst i den synliga skapelsen och är föremål för Guds försyn på enastående sätt: dels låter Gud änglarna medverka i beskyddet av den varelse, som i en mening är den mest svaga och sårbara, dels syftar Guds försyn när det gäller människan inte bara (som fallet är med djuren) att upprätthålla arten. Människan har ett värde redan som individ, hon är den enda bland de levande varelserna på jorden som är skapad för evigheten, och försynen omfattar människan som individ Människan medverkar på privilegierat sätt i världsstyrelsen, hon styr sig själv och hon styr andra och annat. I den mån hennes handlingar flyter ur hennes medvetna personlighet utgör de ett led i den gudomliga världsstyrelsen. Såtillvida är människan i eminent mening Guds medarbetare.

Och slutligen: som skapelsens krona är hon också skapelsens mun och präst. Hon kan med sitt förstånd ge uttryck åt hela skapelsens beroendeförhållande till Gud, dess upphov. Den gudstjänst som människan frambär är den inre hållningen, men eftersom hon är en kroppslig varelse och ingen ängel, måste hon uttrycka sig med sin kropp. I det gamla förbundet instiftades därför synliga offerhandlingar som var tecken på att människan och allt hon är skall hänföras till Gud, som är skapare, upprätthållare och herre, inte därför att han behöver något (en blasfemisk tanke) utan därför att människan behöver detta för att förstå sig själv. De som klandrar den yttre gudstjänsten förnekar därmed att Gud är kroppens upphovsman, och de har glömt att de är människor när de förnekar att kunskap och känsla måste ta sig sinnliga uttryck. Erfarenheten visar ju att människan genom kroppen och sinnena blir medveten om sina tankar och känslor. Därför används i gudstjänsten det skapade, det materiella, för att visa att kroppen är indragen i gudsförhållandet: tvagningar och smörjelser, ätande och drickande och bruket av ord, konsten och kulturen, visar att de andliga gåvorna (intelligibilia dona) kommer till oss utifrån. Att kasta sig till marken, att böja knä, att tala och brista ut i lovsång, allt detta sker inte för att Gud inte skulle fatta det annars, det görs för vår egen skull, för att väcka andakten, och det är andakten som Gud tar emot som vår offergåva. Vi bekänner Gud som själens och kroppens skapare, när vi ger honom vår andliga och kroppsliga liturgi.

Världen som spegel

Sammanfattningsvis: Världen är skapad av Gud till att vara en spegel av honom själv, som det synliga uttrycket för hans vilja att kommunicera sig själv som det högsta värdet, det högsta Goda. Han sökte en medpart, en partner, ett du, någon att kommunicera med. Människan står på den främsta platsen i denna den synliga världen, som dess talesman och liturg. Hon är föremål för Guds särskilda omvårdnad, en änglarnas like, och hon är ett kompendium av hela skapelsen, ty hon är lik Gud och änglarna genom sin oförgängliga ande, och själv en del av materien genom sin kropp. Hennes upprätta ställning är en symbol för hennes öppenhet mot det eviga. Hon har den högsta ställningen och den högsta värdigheten, därför att hon år ämnad för evigheten, och i samma mån som hon lever sitt andliga liv, medveten om sin ställning, lever hon också värdigt sin kallelse. Genom att glömma sin värdighet faller hon från sin ställning, i tron att Gud är hennes konkurrent, som om Gud stode på samma plan som hon.

För henne är det livsviktigt att aldrig tappa de riktiga prioriteringarna ur sikte; gör hon det blir världen ogenomskinlig och absurd. Men om man håller världens uppkomst, struktur och mål i minnet, då blir allt, inklusive det svåra och mörka, något som har sin plats i en tillvaro som fundamentalt är meningsfull och kärleksfull. Eftersom något ont endast kan finnas i ett sammanhang som i övrigt är meningsfullt, gäller inte satsen: ”Om det onda finns, kan Gud inte finnas”, utan dess motsats: ”Om det onda finns, då måste det finnas en Gud.”


Publicerad 1988 i nummer 6