Sanningen är torr – samtal om teater och religion
Grevenius, Herbert

På Birgittadagen i år fyller dramaturgen Herbert Grevenius 87 år. Han föddes och växte upp i Klarakvarteren i Stockholm, gick efter folkskolan fem år på Norra Latin och fortsatte på Norra Real där han tog studenten. Efter ett par års arbete på en bank kom han 1924 som reporter och kulturjournalist till Stockholms Dagblad för att 1931 gå över till Stockholms-Tidningen som teaterrecensent. Men han fick göra mycket annat också. ”Vi har gjort det mesta som kunde göras på en tidning, det är den enda bildning jag har fått. Det var en obildad journalistik, men jag har fått göra allting. ” Omedelbart efter kriget det vill säga 1946 företog han en flera månaders lång äventyrlig resa till det sönderbombade Tyskland där han också var med om slutfasen i Nurnbergprocessen som reporter för Stockholms-Tidningen.

Herbert Grevenius arbetade på tidningen ända till 1950 då han blev chef för Radioteatern där han efterträdde Hjalmar Gullberg. I slutet av 50-talet gick Grevenius vidare till den nyskapade TV-teatern och blev känd för en större allmänhet för sin dramatisering av Hemsöborna och Röda rummet. Han arbetade dock fortfarande åt Radioteatern där hans böcker om Shaw (1959) och Brecht (1964) blev mycket uppmärksammade. Vid 87 års ålder är han fortfarande knuten till Dramaten som litterär medarbetare. Han är medförfattare till jubileumsboken Kungliga Dramatiska Teatern 1788–1988 (Bra Böcker 1988).

Som 26-åring debuterade Grevenius som dramatiker med Sonja som gavs på Dramaten och blev en stor publikframgång. Sitt genombrott hos svenska folket fick han under senare hälften av 30-talet med de tre radiopjäserna Storm på kontor, Rum med kokvrå och Vad en ung kvinna bör veta. Mitt under brinnande krig sammanfördes de till en enda scenpjäs som med framgång spelades på Dramaten under titeln Som folk är mest. Ännu större blev succén med pjäsen Krigsmans erinran som spelades på flera svenska teatrar och 1947 hade premiär som film. Efter kriget skrev han också manus till ett par av Ingmar Bergmans filmer.

Ungefär 1930 kom Grevenius i kontakt med Oxfordgrupprörelsen. 1944 konverterade han till katolska kyrkan som alltjämt är hans andliga hemvist.

I Stockholms teaterkretsar är det känt, att Herbert Grevenius sällan och ogärna talar om sig själv. Det finns inte någon bekännande framtoning i hans liv. Varför? ”Jag är ju journalist och är van vid att ta upp vad andra säger. Det är inte jag som ska ange tonen. Det är de människor jag uppsöker som ska tala. Uppdraget att registrera och känna på pulsen – och inte själv vara föremål för pulstagning – ligger i yrket. ”

För en gångs skull är rollerna ombytta. Här följer ordagrant de uppfattningar om teater och religion som Herbert Grevenius framförde i ett samtal med Signums redaktion senvåren 1988, några dagar innan han ur kungens hand fick Kungliga Dramatiska Teaterns jubileumsmedalj i guld.

Erwin Bischofberger


Att skriva om teater

Teatern har alltid fascinerat mig, det är därför jag alltid har velat skriva om teater. När man ser stor och märklig teater som Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, plånas den vardagliga verkligheten ut. Vi har en diktad värld framför oss, det är samma mysterium jämt. I bästa fall är teatern en dikt över livet. Den kan förlösa något vi själva inte kan uttrycka. Man ska dock inte glömma att det inte finns något som är så ordnat som teater. Allting är beräknat, ingenting får lämnas åt slumpen. Även när skådespelarna är inspirerade är allting uträknat. Det måste det vara, annars blir det dålig teater. Det är inte bara skådespelarnas rörelser utan även tonfallet och var de står. Det var Ingmar Bergman själv som menade för en kort tid sedan: Det finns ingenting som är så uträknat som teater. Allting är noga bestämt och sovrat. O’Neills teater Lång dags färd mot natt är så egendomligt fascinerande som om det fanns en dunkel inspiration i den. Allt är uträknat varenda millimeter.

Teatern var det intressantaste jag visste. Det har aldrig funnits något alternativ för mig. Teatern blev mitt liv. Men på min tid på StockholmsTidningen var det inte lätt att skriva teaterrecensioner. Vi fick arbeta under stor brådska. Vi fick lämna våra manus klockan fem på eftermiddagen, medan dagens teaterkritiker har hela natten på sig och behöver inte lämna sina alster förrän dagen efteråt. Jag skulle aldrig rekommendera någon att skriva teaterrecensioner under de omständigheter vi hade. Vi fick kämpa hårt innan vi blev betrodda att komma in på teatern före premiären. En tid var jag faktiskt den enda som kom in och kunde se en pjäs i förväg. Det var jobbigt att komma in, men det var faktiskt ett förtroende som visats mig. Så småningom öppnades porten för hela skaran recensenter.

Dagens recensenter är ganska flitiga, de uttrycker sig många gånger bättre och mer genomtänkt än vad vi gjorde. De släpps in både på general- och vanliga repetitioner. Så var det inte på vår tid. Men de begagnar sig inte så ofta av förmånen. Som teaterrecensent har jag försökt att stå på skådespelarnas sida. En del kritiker vill åt teatern, det är i alla fall skådespelarnas intryck. Där hade de tydligen förtroende för mig som jag är glad över, de var säkra på att det inte blev några elakheter även när jag var kritisk. Det har jag gott av fortfarande. Jag blir väldigt ledsen när det inte går bra på scenen.

Om jag har gjort en värdefull insats för teatern så har det nog varit på kritikens område. Mina egna pjäser är inte särskilt märkvärdiga, de är enkla och mänskliga, och detta blir man inte berömd för. Det gick bra men sedan tog det slut. Det är möjligt att de kommer upp igen men det tror jag inte.

Något om Strindberg

Strindberg spelas så ofta numera därför att han har slagit igenom så kolossalt hos publiken. Men Strindbergs teater är sårbar för kritik, man finner alltid något fel hos honom. Vi har på stockholmska ett specialuttryck för det: ”de har svårt att berömma med hela mun”. Det skrivs givetvis också entusiastiska recensioner, men ofta är det kärvt för Strindberg. Det är publiken som har burit fram honom, inte kritiken. Han har nämligen ordet som vi söker efter, det är mycket märkligt, han har faktiskt de ord som man själv söker, och dessutom är hans svenska så uppfinningsrik, den är så rolig, den är så vacker, den ljuder så bra i örona. Skådespelarna tycker om hans språk, därför att det har en klang som bär dem och får dem att spela ut. De tycker om att spela Strindberg.

Hos Strindberg finns ett levande svenskt språk som inte går efter reglerna. Det är en stor diktares ord, man kan bara gripa till en jämförelse – Shakespeare. Det är samma ljudlagar som fungerar där. Strindberg själv ansåg att Shakespeare var utan jämförelse. Shakespeare leker, han förvandlar ordet, och det är också vad Strindberg gör. Det har han inte lärt sig själv utan det har han lärt sig av Shakespeare. Han har lätt att få fram en mänsklig erfarenhet och klä den i ord som talar mer direkt till människan än någon annan författare. Det finns svenska författare som har utsökta formuleringar, men hos Strindberg verkar allting direkt som tänkt och omedelbart satt på pränt. Han har gjort om svenska språket kan man säga. Han har skapat en levande svenska, det är alltid modern svenska. Även när den ibland är gammaldags så har den en klang som är vidunderlig. Det är ingen som talar till svenska hjärtan på samma sätt. Han är utan tvekan vår nationalskald.

Även när Strindberg är negativ är han egentligen positiv i själva stridslynnet, humöret. Han är alltid på gott humör. Strindberg var fattig och hade det svårt, men ur allt han har skrivit flödar ett gott humör, och det smittar. Det goda humöret ligger i själva formuleringarna. Negativa människor är inte hans melodi. Strindberg är på gott humör även när han vill ta livet av sig. Han tycks mena att tar man livet av sig ska det ske med musik i alla fall. Låt mig ta ett exempel på det goda humöret ur Dödsdansen. Där har kusinen Kurt kommit tillbaka från Amerika och upplivar tillsammans med kapten Edgar gamla minnen. De rör vid kaptenens olyckliga äktenskap, förresten ett av Strindbergs allra svåraste ämnen. Då frågar Kurt varför kaptenen knuffade ner sin fru i sjön fastän han visste att hon inte kunde simma. Kaptenen svarar att han inte visste varför han gjorde det. ”Det föreföll mig bara helt naturligt, när hon stod på bryggan, att hon skulle i.” Formuleringen ”skulle i” är vansinnigt rolig, men det sägs fullkomligt allvarligt. Då kan man inte låta bli att dra på munnen mitt i denna hemska situation. Det är inte många författare som har en sådan originalitet att de kan säga en så förfärlig sak så att den blir rolig. Shakespeare kan det också.

Strindberg blir uthärdlig att uppleva därför att han har så mycket humor och därför att han är rolig, men inte rolig i vanlig mening eftersom han säger det med sin oefterhärmliga egenart. Förresten älskade ju Strindberg verkligen sin första hustru. Hon var trots allt den kvinna som betydde mest för honom.

Det är inte lätt att lyfta fram en viss pjäs som jag kunde kalla min favorit, men vi har ju Damaskus, och därmed är vi inne i den religiösa dramatiken. Strindberg var en religiös människa. Det är nyckeln till honom. Människor som läser och upplever Strindberg och inte förstår att det är en religiös människa som talar kommer inte åt honom. Kanske ännu inte helt och fullt i hans ungdom där det är ett slags glädje i formuleringen som ersätter det senare allvaret. Den stora produktionen har religiös botten – fastän många tycker att det finns så många fula ord i hans dramer. Men även ett fult ord är skönt om det klingar rätt och på rätt plats.

I motsats till den grekiska teatern med dess överklassvärld som är utlämnad åt ett ofta fullkomligt skoningslöst öde ger oss Strindbergs och även Shakespeares drama en befrielse och en försoning som är otänkbar utan kristendomen. Det grekiska dramat är visserligen skönt och gripande, men det förlöser inte.

Om Bernard Shaw

På Radioteatern brukade vi varje år ta fram en serie pjäser av en viss författare. De mest uppmärksammade serierna handlade om Shaw och Brecht. Då fick man rycka upp sig och skriva en handbok. Nu har man slopat det för nu ska det sparas på allting. Trots att det fick gå fort så blev det ganska hyggligt. Shaw var väl den som kanske var svårast att komma åt. Han har en längre tradition i Sverige än Brecht, men det fanns en benägenhet att betrakta Shaw som passé. Och det är intressant eftersom han är en av de roligaste och kvickaste karlar som har levat. Han var så väldigt generös mot alla andra, han har uppskattat vänner och författare. Hans trofasthet var orubblig, trots att han fick mothugg hela sitt liv. Han fick 1925 års Nobelpris i litteratur men tackade först nej för att han redan var miljonär. Vad i fridens namn ska ni ge priset till någon som redan är miljonär, utbrast han. Han fick priset men skänkte bort det för att främja översättningar av bl.a. Strindberg till engelska, en typisk och logisk shawsk gest.

När man läser Shaw är det inte alltid lätt att hänga med för att han är kvick och drar snabba slutsatser, han går till strid mot allt som är uppstyltat, falskt och själviskt, man finner hos honom fruktansvärda satirer och avslöjanden av det engelska samhället. Det var väl anledningen till att han aldrig blev omtyckt i ledande engelska kretsar. De underskattade honom i högsta grad. Vi har ju Sankta Johanna som han skrev i 70-års ålder och komedierna från 1880- och 90-talen. De är rysligt roliga och de är alltid moderna. Han var mästare på att visa inkonsekvensen i makthavarnas sätt att uppträda. Han hänvisade till det tokiga i deras förfarande, han gjorde dem löjliga. Men det är en vänlig humor. Det är kärlek i hans satirer. Shaw hade också mycket stor respekt för religionen, han var en typisk religiös natur. Han höll också mycket styvt på Strindberg och var en av de första som upptäckte honom. Han uppsökte och hälsade på Strindberg när han var i Stockholm.

I Sverige ansågs Shaw lite tråkig och tjatig. Han hade inte någon större publikframgång om man undantar Sankta Johanna som gjorde stor succé på Dramaten och nog kommer att överleva honom. Sankta Johanna har alltid varit en populär person i Sverige. Men det finns mycket annat hos honom, och jag tycker det är synd att han inte läses mera.

Shaw har sin speciella charm därför att han är så rolig samtidigt som han är allvarlig. Det finns en scen som är typisk shawsk. Den spelas när S:ta Johanna första gången uppträder som soldat i spetsen för sina trupper. Ståthållaren i provinsen där pjäsen utspelas är alldeles förfärad över den här kvinnan som har en hel rad karlar i sitt släptåg. Han säger att det där får du inte göra, tänk om kungen fick veta det. Då säger hon bara lugnt och stilla till honom: Du ska inte vara rädd, Roger. Denna mänskliga kvickhet är typisk för Shaw. Förresten var också Brecht mycket road av Shaw.

Kvickhet blandad med djupt allvar finner man också i Shaws eget liv. Han var pacifist, nykterist, vegetarian och allt det där. När han, över 90 år gammal, låg på sitt yttersta sade läkaren till honom att herr Shaw ska ta sig en liten konjak, det brukar ju pigga upp. Då svarade Shaw viskande: nej tack, det kunde bli en vana.

Den ojämförlige Brecht

Men ingen kan förstås jämföras med Brecht. Det var en röst som var helt ny. Han yttrade starka och djärva saker på ett nytt sätt, dessutom var det en man som upplevde många besvärliga äventyr, han fick fly undan Hitler, kväkarna tog hand om Brechts barn. Hans namn stod under Hitlertiden på alla listor. Han flydde i nattskjorta från ett sjukhus i Holland, vistades sedan ett tag i Norden och tog därefter chansen att fly till Amerika. För honom var livhanken kär för att kunna skriva. Han hade inga andra tankar än att rädda sitt liv och sin produktion. ”En död man gör ingen nytta.” Han aktade sig att söka sig till Sovjet där många rättegångar mot författare och andra självständigt tänkande människor ägde rum. Efter den självvalda exilen i USA kom han snart efter kriget via Schweiz tillbaka till sitt gamla hemland som nu hade blivit Östtyskland dit gamla vänner slussade honom.

Brecht var revolutionär, han komprimerade de ord som var aktuella, men dessutom var han en stor och äkta konstnär som inte låste sin position. Han skrev aldrig i någons tjänst utan stod själv för sin diktning. Han satte sitt liv på spel för sin övertygelse. Att slå i sig en lära utan att använda sitt förnuft var honom främmande. Brecht var en mycket sammansatt natur, han var mångtydig och det är svårt att få grepp om honom. I mångtydigheten låg för honom friheten. Hans hjärna var nog skarpare än Strindbergs. Han var en kommunistisk taktiker. Han hade förmågan att svara. När Stanislawskiprocessen utspelades i Berlin snart efter kriget fick Brecht tyst på den mäktige kommunistiske kommissarien genom att framhålla att inte alla Stanislawskis skrifter var undersökta, ja att de inte ens var tryckta trots att han hade varit död så länge. Processen var helt godtycklig. Men Brecht som själv var indragen i den fick därefter fortsätta att skriva teater. Sådana knepigheter var han mästare på, han hade förmågan att sätta dit dem. Han var många gånger häktad och anklagad för att ha brutit mot det ena och det andra, men han halkade jämt ur snarorna vilket jag tycker är mycket duktigt.

Brecht fängslade mig därför att han hör kriget och revolutionen och en osäker värld till. Han har kämpat för att rädda livet. Han var kanske inte någon stor karaktär i den meningen vi gärna lägger i ordet. Han var nöjd och glad om han hade sin sup när han skulle skriva. Det var inte så lätt att leva. Man kan inte säga att han var sedlig. Det står hos honom: jag har aldrig sagt att ni ska göra som jag.

Om jag befann mig i den situationen att jag fick välja mitt livs sista teater skulle valet antagligen falla på någon av Brechts pjäser, gärna Den goda människan i Sezuan. Där finner man så fina ömma toner och samtidigt en revolutionär glöd. Där framgår också den dubbelhet hos människan som Brecht är så stor mästare på att beskriva. Hos Strindberg finns en temperamentsradikalism, hos Brecht däremot den skarpa hjärnan, konsten att analysera en situation, att gå till botten med en fråga och dra slutsatser. Detta är han fullkomligt ensam om bland de litterära herrarna som kritiserar honom så mycket. Han är dock en diktare och inte en tésmakare, och därför menar jag är han en av 1900-talets märkligaste författare om inte rentav den märkligaste.

Om Olof Molander

Under min tid på Radioteatern skrev jag inte bara handböcker om stora dramaturger. Jag fick också träffa många människor, givetvis mest från teatervärlden. Olof Molander och jag var under tio år mycket goda vänner, vi träffades nästan varje dag ända tills han bad mig att dra åt häcklefjäll och vänskapen tog slut. Han tyckte att han blev underbetald av radioteatern och att obetydliga regissörer fick lika mycket som han. Att jobba för radioteatern var deras extraknäck. Då höjde jag hans honorar. Men efter ett par år fick han plötsligt för sig att jag höjde arvodet för att smickra honom. Han blev arg, och då tyckte jag att det fick vara. Han var mycket stingslig. Sedan fortsatte vi ju att träffas i arbetet, jag var tvungen att fråga honom om han ville sätta upp en viss pjäs. Han låtsades som ingenting, men det gamla förtroendet fick jag aldrig tillbaka.

Ibland kom nämligen en tyrannisk sida fram hos Molander. Det var en olyckligt sammansatt människa. Men han var en stor regissör, en stor konstnär och dessutom någonting som inte de andra hade hur bra de än har varit, inte ens Alf Sjöberg. Han hade nämligen vad man skulle kunna kalla torrheten, sakligheten, den intellektuella konstruktionsförmågan. Förutom Molander har vi inte haft sådana regissörer, de har alltid varit lite fladdrande, visserligen genialiska, men alltför ofta hit och dit. Molander däremot var en konsekvent man. Han fick visserligen sina tyranniska utbrott, han var obehärskad, han var sadist, han plågade folk, också sina skådespelare, han plågade dem och plågades själv av att han inte kunde låta bli. I varje föreställning valde han ut ett offer åt sig som inte kunde stå emot honom. Han var svår. Men Ingmar Bergman beundrade honom mycket som regissör. Och han har varit läromästare så till vida att Ingmar noga har sett vad Molander har gjort. Där går en förbindelse mellan de båda stora regissörerna: det ska vara torrt om det ska vara riktigt. Sanningen är torr.

Vägen till kyrkan

Teatern är mitt liv, men kyrkan mitt andliga hem. När jag var barn gick både mor och far i kyrkan. De var visserligen inte religiösa människor i ordets vanliga bemärkelse. Det var man inte i de kretsar som vi hade omkring oss. Jag är nämligen uppfostrad inom arbetarklassen. Men mina föräldrar iakttog seder och bruk och gjorde det med vördnad. Vi brukade gå i S:ta Klara kyrka, jag är nämligen uppväxt i Klara mitt i Stockholm, jag har varit i Klara hela mitt liv. Där blev jag konfirmerad och där gifte jag mig med min första konfirmationsflamma.

I början av 30-talet kom jag i kontakt med Oxfordrörelsen eller Moralisk Upprustning som rörelsen också kom att heta. Dess ledare Frank Buchman var en förtjusande människa och utan tvekan buren av en stor vision. Det var både en charmfull och övertygad man, men själva sällskapet, rörelsen var nog inte min väg att gå. Oxfordrörelsen medförde dock att det inte längre var genant att tala om Gud. Under hela min uppväxttid talade man aldrig om Gud. Plötsligt ställde sig folk upp på middagar och talade om Gud, det var en häpnadsväckande sak att vara med om.

I detta sammanhang dök en rätt så avgörande fråga upp för mig, nämligen var jag kunde lita på att finna ett budskap som verkligen var från Gud själv? Jag tyckte mig kunna urskilja ett stort sammanhang i den katolska kyrkan. Jag förstod att hon inte var ett igår och ett annat idag och ytterligare något annat i morgon, hon bryr sig inte om strömningar och trender och moderna grepp, utan detta är detta, och där ligger skillnaden.

Det stora namnet inom kristendomen på den tiden i Sverige var Lewi Pethrus, men jag förstod att hans kristendomstolkning inte var min väg. För mig är sanningen torr och sträv. Min förkärlek för torrheten på scenen och torrheten i kyrkan hänger väl ihop. Denna insikt blev avgörande för att välja den väg jag ansåg vara den rätta. Ett kriterium för att budskapet är gudomligt har för mig alltid varit att det inte är beroende av mänskliga stämningar och svängningar. Jag är inte sådan att jag låter mig förtrollas av några stämningar, det går inte. Om det är modernt eller inte bryr jag mig inte det bittersta om. Har jag valt den katolska kyrkan så har jag valt den. Och detta håller jag fast vid än i dag, det finns inte något tvivel på den punkten eftersom dagens katolska kyrka är identisk med den jag upptogs i för 44 år sedan, ja den är identisk med den som Jesus Kristus har instiftat.

Jag försökte lösa livets yttersta frågor som så kallad sökare på intellektuell väg, och jag hade läst hur mycket som helst. När jag förstod att sanningen måste vara en sammanhängande helhet och att jag fann denna helhet i kyrkan blev vägen allt klarare. Det blev ett igenkännande i kyrkan, och då gick det fort. Jag konverterade 1944 hos pater Wehner vid Eugenia. Han verkade inte alls intresserad och än mindre imponerad. Han låtsades aldrig om att jag ens läst någon bok. Han var emellertid aldrig överlägsen på något sätt, för honom var det inte alls något märkvärdigt att jag begärde inträde i kyrkan. Han var i själva verket mycket tillmötesgående.

Livet i kyrkan

Jag vet att jag inte kan leva utan katolska kyrkan, och ändå har jag mött människor inom kyrkan som är minst sagt egendomliga men det spelar ingen roll. Man upptäcker det alltför mänskliga också i vissa katolska länder som kommer till uttryck i övermod respektive likgiltighet inför nödvändiga sociala reformer som är oacceptabelt. Där finns ett klass- och privilegietänkande kvar och i allt detta en skenhelighet. Det har också funnits påvar som inte var efter min smak precis. Om påven Alexander VI sade pater Wehner, att han visserligen var moraliskt avskyvärd och förkastlig men att han aldrig har misstolkat eller vanställt själva den kristna sanningen. Han har burit sig illa åt men han var ingen hädare.

Det är klart att jag sökte rota mig i kyrkan både med mina politiska och kulturella intressen. När jag kom till kyrkan ville jag ju bibehålla min politiska övertygelse. Jag sade till mig själv det får bära eller brista. Som jag förstod det så bar det. Nog är jag tacksam för den politiska pluralism som råder i den katolska kyrkan. Det har också varit viktigt för mig att upptäcka vilken helt avgörande kulturbärare kyrkan alltid har varit. Hela den klassiska litteraturen – både i sin tro och otro – är otänkbar utan kyrkan. Jag tror inte att man överhuvudtaget kan ha pretention på något slags bildning om man inte vet någonting om den katolska kyrkan.

När människor i vår tid söker efter livets mening får de också svar. Det är kanske ändå pretentiöst att kräva att få veta tillvarons mening. Det fordras nämligen en så stor intellektuell kraft och överblick som kanske inte många förfogar över. Ändå tror jag att man får svar om man ihärdigt söker och verkligen vill finna svaret. Däremot får man inte svar om man bara söker med halva hjärtat. Eller för att använda Strindbergs underbara uttryck: du ska inte träta med Gud. Börjar man träta med Gud då går det inte. Då blir man en olycklig människa. Det som är så tydligt i våra dagar är att folk inte har behov av någon Gud. Det låter som ett uttryck av självbelåtenhet. Ändå är det egendomligt att jag på teatern möter så lite av gudlöshet. Visserligen är folk där inte religiösa men de har respekt för religionen, de vill inte såra någons innersta känslor. Dessutom har de ofta en förunderlig förmåga att på ett tappert sätt möta livets motgångar.

Jag vågar påstå att den kristna tron är mitt livs största gåva. Jag tror på Gud och hans kraft i mitt och andras liv, i hela världen. Ändå känner jag en viss blyghet inför Gud så att jag aldrig förmår att säga till mig själv att det var Gud själv som talar till mig. Numera har jag lättare att komma in i inre bön. Även om jag troget följer kyrkan i hennes riter och gudstjänster så är det inte längre de yttre böneformerna som är avgörande för mig. Jag känner det som en stor inre befrielse att inte längre vara bunden vid tidigare föreskrivna böneformer t.ex. att läsa de dagliga liturgiska texterna. Jag tror att jag även utan detta i och för sig förträffliga yttre stöd kan finna inre samling och bön. Kanske är det ett självbedrägeri att tro att jag därigenom har kommit närmare Vår Herre. Jag kan bara säga att jag känner en stor förtröstan och en stor glädje över att jag på detta mer omedelbara sätt får komma i kontakt med Gud.


Publicerad 1988 i nummer 6