Se människan – om en teologisk antropologi i vår tid
Gyllensten, Lars

Följande artikel är ett föredrag som professor Lars Gyllensten höll i Örebro i september 1988 med temat ”pastoral förnyelse”.

”Låt oss därför söka så som om vi vore på väg att finna – och finna så som om vi vore på väg att söka.” Augustinus: De Trinitate, IX, 1, 1. (The Fathers of the Church Vol. 45, The Catholic Univ. of America Press, Washington 1963, öv. Stephen McKenna.)

Kristna ämnen i modern svensk diktkonst

I fjol utkom två skrifter som behandlade religiösa teman, främst kristna, i modern svensk littertur.

Det ena arbetet är Jean Paillards Du skickade en salamander (Alba 1987). I boken redovisar Paillard ett tjugotal moderna, svenska författare som har nyttjat djursymbolik i skildringar av Kristus vid sina behandlingar av ämnen med religiös resonans. Djursymbolik är i och för sig inte ovanlig i religiös diktning och bildkonst, med anor långt tillbaka i forntiden, överraskande är emellertid rikedomen på sådana symboler i samtida svensk litteratur och fantasirikedomen hos författarna. Det är inte frågan om gyckel eller hån, inte om blasfemi – utan om engagerade brottningar med centrala mänskliga ärenden i en religiös dimension. Det vanliga påståendet att svenskarna, särskilt då de intellektuella, skulle vara genomsekulariserade kräver sina modifikationer. Detta är kanske än mer överraskande, också om de flesta av de citerade författarna nog inte kan kallas kristna i konventionell mening.

Det andra arbetet är Bo Larssons Närvarande frånvaro (Verbum 1987). Bo Larsson koncentrerar sig på nio moderna svenska författare, som de flesta nog inte skulle räkna som kristna i vanlig mening. Men de är djupt upptagna av livsåskådningsfrågor – moraliska, psykologiska, politiska, metafysiska – och de behandlar dem med religiöst språk, religiösa begrepp och referenser, företrädesvis kristna. De bägge böckerna ger övertygande belägg för att kristna eller mer allmänt religiösa frågor och ideer är levande för moderna författare. Motiv och temata, symboler, historiska och litterära anknytningar och annat stoff från kristna traditioner ingår därvid i deras verk.

Det har ofta nämnts på senare år att vi upplever en renässans för livsåskådningsfrågor med religiösa och metafysiska rötter. Jean Paillards och Bo Larssons böcker visar att detta slags engagemang inte är någon nymodighet. De författare som förekommer i deras böcker representerar på det hela taget efterkrigsförfattare av olika generationer – inte bara de sista årens. Det finns också andra belägg för att det kristna eller religiösa intresset inte är ett senkommet modefenomen för en liten och föga representativ skara. Bo Larsson skriver uttryckligen att hans nio författare utgör ett begränsat urval – många fler skulle kunna analyseras på liknande vis. En blick tillbaka på vår svenska 1900-talslitteratur visar att kristna och andra religiösa ideer och engagemang aldrig har saknats, ens under sådana skeden som har ansetts präglade av stark sekularisering och förakt för religion och metafysik. Det är inte några obetydliga eller obskyra diktare som bär upp denna tidigare tradition. Från Strindberg och framöver kan nämnas bland de mest erkända Selma Lagerlöf, Erik Axel Karlfeldt, Pär Lagerkvist, Johannes Edfelt, Hjalmar Gullberg, Karl Ragnar Gierow, Olle Hedberg. Också inom ton- och bildkonst går det att finna rika exempel på kristna och andra religiösa förbindelser.

Sekularisering – kliché eller verklighet?

Talet om sekularisering måste nyanseras. Detsamma gäller påståendena om det nymornade i intresset för religion, metafysik och för vad som brukar kallas existensiella frågor. Det kristna arvet har aldrig varit så förkastat eller bortglömt som man kan tro om man, bedömer vårt kulturliv efter sådant som ytligt sett dominerar.

Skilda politiska och kulturpolitiska orienteringar eller ideologier gör sig gällande under olika skeden och får genomslag i offentligheten, inklusive skolpolitik och annan praktisk kulturpolitik. Detta åstadkommer en dominans av det iögonenfallande kulturella eller andliga livet över allt som faktiskt förekommer bland människor eljest och engagerar dem, skapande eller medskapande. Ensidigheten är tidsbunden. Skedena kan vara långa eller korta, ibland bara säsongbetonade. Så länge de varar får man samma utslätade bild av vår, kultur som man skulle få av vårt politiska spektrum om man räknade med att alla människor i landet omhuldade de politiska åskådningar och strävanden som har kommit att dominera i det offentliga genom ert knapp riksdagsmajoritet av ena eller andra slaget.

Denna dominans av det offentliga och mest synliga över den fasetterade verkligheten förstärks av den roll som massmedierna har fått under efterkrigstiden. Dagstidningarna, radio och TV har kommit att bli de skyltfönster som exponerar och marknadsför vårt offentliga kulturliv, från rikspolitik och livsstilar till teater, konst och litteratur. Som alla marknadsförare i stormarknaderna koncentrerar man sig också i massmedierna på vad som är lättast att sälja – och det blir ett fåtal märkesvaror, helst av mer eller mindre traskande slag. Konsekvensen blir trendmässighet med konformistisk anpassning till vad som är i svang på andra håll inom och utom landet, inriktning på ett begränsat sortiment av ideer, framställningsformer och ärenden, omväxling med krav på nyheter och med en traditionsfientlig diskontinuitet så att man inte har intresse av uppföljningar vare sig på djupet eller i tiden. Ytlighet, likriktning och historielöshet hör till följderna, om det går riktigt illa. Så illa går det naturligtvis inte alltid – också massmedierna och vår offentlighet kan vara heterogena och fasetterade. Men tendenserna finns och får ibland förödande verkningar. Om man låter sig dupera av det som är mest synligt och offentligt lanserat får man en snäv och orättvis bild av den faktiska mångfalden och rikedomen i människors kulturella intressen, inriktningar och skapande liv.

Vem är en kristen?

Om det finns en majoritet med kristen eller annan religiös orientering vill jag låta vara osagt. Det beror på vad man menar med att vara kristen. Kräver man av en kristen ett förpliktande och lidelsefullt engagemang med personliga offer, så som t.ex. en Pascal eller Kierkegaard gjorde – då lär inte många kunna räkna sig som kristna. Kräver man andra speciella kvalifikationer av dogmatisk eller liturgisk karaktär kan man också hamna i ytterst exklusiva schismer. Nöjer man sig med något slags utsuddad teologi och med en anpassning till ett konventionellt beteende i den ena eller andra församlingsgemenskapen kan man räkna in desto fler – så som man kan finna till exempel i USA, där praktiskt taget alla räknas nominellt som kristna. En undersökning nyligen har visat att fler än 70 % av USA:s medborgare skulle vägra att rösta på en eljest acceptabel presidentkandidat om han inte trodde på Gud (ref. Everett C. Ladd, Dialogue 3, 1988).

Frågan om vem som på rätt sätt skall kallas för en kristen människa är sannerligen inte ny. Kristendomens och kyrkans historia upptas till övervägande del just av sådana problem och djupa motsättningar. Strider och konflikter, oro, sår och svårigheter, splittringar och slit, otro och vankelmod har alltid följt kristendomen åt i dess historia – för att inte säga att sådant’ alltid har följt människorna åt i alla deras allvarliga och krävande engagemang. Få tider har inte ansetts av sina egna att vara särskilt plågade av kriser och dramer – mer utsatta för faror, sönderfall och andra hot än alla andra tider, särskilt det närmast föregående skedet. Att dramatisera den egna tillvaron och sin egen tid – och att uppfatta andra epoker som enklare, klarare och problemfriare – är en vanlig form för historisk närsynthet.

Man kan också fråga sig på vad sätt de stora massorna var kristna i århundraden då läskunnigheten var minimal, kunskaper och skolning så gott som obefintliga. Den reella kännedomen om kristendomen och dess komplicerade trosläror och dogmer måste ha inskränkt sig till fragmentarisk boksstavsträldom, med obegripna och missförstådda tillrättaläggningar och med rika inslag av vidskepelse och hedendom och av andra icke-kristna element. An större diskrepans möter om man konfronterar det faktiska livet med kristendomens evangeliska eller traditionella krav på människorna.

Tidens avstånd har en benägenhet att sudda ut verklighetens komplikationer. Man glömmer lätt detta när man tillskriver äldre tider och särskilt då medeltiden, att ha varit präglade av en trygg och konsekvent kristen enhetskultur – en katolicism i ordets egentliga mening.

Om man säger att vår tid är sekulariserad – vad skall man då säga om tider då kristendomen var vad som bestämdes av en till staten fast knuten kyrka eller av en kyrka som själv var en mäktig stat i staten. Med andra ord: då kristendomen verkligen existerade i världen och tiden i form av en till världen och tiden knuten maktorganisation? Är inte detta sekularisering i ordets mest bokstavliga mening? Och måste också inte de som då begärde något annat av kristendom och kyrka pinas av hur det var, värja sig och opponera? Så gjorde de ju också – igenom hela kristenhetens historia – med gestalter som Franciscus och Luther som ett par av de mest kända.

Man kan ha olika meningar om vad sekulariseringen innebär i vår tid och om hur många som i innerlig mening bör kallas kristna också av dem som på olika sätt knyter an till kyrkan eller till dess språk. I ett historiskt perspektiv blir dessa definitionsfrågor så kontroversiella att jämförelserna riskerar att förlora sin mening. Att kyrkan i Sverige och andra länder har förlorat i världslig makt är ett faktum som i och för sig varken säger något om de kristna ideernas bärkraft och giltighet eller ens om kyrkans framtida möjligheter. Det är ju påfallande att religiösa konfessioner och organisationer internationellt sett är högst betydande krafter på gott och ont i många samhällen, inom och utom Europa, inte minst vid politiska och sociala krislägen. Rättar man sig bara efter statistiska data på hur många som använder sig av kyrkans tjänster eller efter hur stort genomslag som kristna frågor och ideer erhåller i det offentliga kulturlivet får man visserligen grova mått på någonting – men på vad? Om färre människor skulle vara ”praktiserande kristna” nu än förr säger detta ingenting om innerligheten eller autenticiteten i engagemangen nu jämfört med tidigare. Att den mest uppmärksammade kulturdebatten inte är ägnad kristna frågor och ideer säger ingenting om vad som försiggår bland människorna i deras liv. Jean Paillards och Bo Larssons böcker och annat som jag antydde tidigare visar att kristna ideer och engagemang är mer levande i vår moderna tid än vad slentrianmässiga omdömen låter påskina. Om detta betyder att vi har en renässans för kristendom och annan religion är svårt att säga.

Livsåskådningar och religion

Däremot är det ett faktum att de flesta människor åtminstone någon gång grubblar över frågor som lätt leder in på religiöst område. Andra Vatikankonciliets deklaration i detta avseende är intressant: ”Människorna förväntar av de olika religionerna svar på den mänskliga tillvarons dolda gåtor, som i dag liksom fordom djupt oroar människans hjärta: Vad är människan? Vad är livets mening och mål? Vad är gott och vad är synd? Vad är lidandets ursprung och syfte? Hur nå sann lycka? Vad är döden, domen och vedergällningen efter döden? Vad är slutligen det sista och outsägliga mysterium som vår existens innebär, som vi kommer ifrån och som vi strävar emot?” (Vaticanum II:Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna)

Vad som sägs är säkert mycket riktigt och träffande. Formuleringarna är emellertid delvis tendensiösa. Alla människor riktar inte dessa slags frågor just till religionerna. Det finns andra läror och system att vända sig till, sekulariserade filosofier och ventenskaper av skiftande kvalitet. Vissa av frågorna förutsätter också en kristen orientering – till exempel de som utgår från begreppen ’synd’, ’domen och vedergällningen’.

En annan egenhet i denna deklaration är inriktningen på teoretiska problem, på frågor av filosofisk eller rent av dogmatisk art, lärofrågor. Detta är en uråldrig tradition i kyrkans historia – från kyrkofäderna framöver. Man kan se programmet som ett arv från platonismen – akademismen. Teologien är ju främst en teoretisk disciplin. Till och med himmelriket brukar i enlighet med detta arv ideligen utmålas som en högre lärdomsanstalt – säkerligen ett paradis för sådana som Platon själv, Origenes och andra av det religiösa tänkandets storheter. Man kan finna denna yrkeskärlek smått komisk – utan att för den skull brista i respekt och beundran för tänkarna i fråga och för allvaret i deras moraliska engagemang. Origenes och de flesta av de stora teologerna hade ju också andra vägande inslag i sin verksamhet.

Lära och liv

Som beskrivning av vad ”människorna förväntar av religionerna” är Vatikankonciliets deklaration ytterst ofullständig. I dagens värld – säkerligen också i alla tidigare dagars världar – förväntar sig nog människorna av religionerna också praktiska anvisningar och insatser för att bekämpa allt det lidande, all den kränkning, det tvång, den fysiska nöd, de hot och misärer som människorna faktiskt upplever. Kort sagt: kamp mot det onda i högst påtaglig, fysisk mening, inte enbart svar på gåtor i ord. Ju mer påträngande svält och nöd och fysiska hot är här i världen, – desto mer tror jag att människorna känner sig främmande och bortstötta om religionens företrädare ägnar sin huvudsakliga lidelse och tid åt interna konflikter utan praktisk vikt för vad som verkligen berör folk på liv och död. Det är lätt att se sådana inriktningar som eskapism. Man undviker det som ställer stora, personliga krav på den kristne, enligt Evangeliets och Kristus’ ordagranna anvisningar, och ägnar sig åt strider om exegetiska subtiliteter och kyrkligt dekorum.

Vad jag har sagt får inte uppfattas som antiintellektualism. Jag anser verkligen inte att teologi, filosofi och livsåskådning är obehövliga eller ens av sekundär vikt – tvärtom. Men för att läran skall övertyga om uppriktighet och allvar krävs att den omsätts i förpliktelse, i liv. Sören Kierkegaard skriver i Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift: ”Låt oss aldrig glömma att innerlighet som inte kommer till uttryck i det yttre är en högst vansklig innerlighet, där självbedrägeriet är lättast möjligt ... ty patos i ord är estetiskt patos.” Nu var ju Kierkegaard själv i högsta grad en grubblande och spekulerande diktare – en ordets man för vilken beskrivningen av vad man är och gör, tolkningen och bekännelsen var livsavgörande. Någon motsättning ligger inte i detta. Den lidelsefulla tanken och övertygelsen, förkunnelsen och bönen var nödvändiga förberedelser, anvisningar och stöd för det liv som han sökte för att leva. Om lära utan liv är död så är liv utan lära vilt – för att använda en formulering av den judiske religionsfilosofen Abraham Heschel.

Det faktum att många människor förväntar sig teoretisk och praktisk vägledning och hjälp av religionerna, inklusive kristendomen och kyrkan, är ytterligare ett tecken på att talet om sekularisering måste nyanseras. Förväntningarna och kraven är ett bevis på ett förtroendekapital, som ingen modern tids sekularisering har förskingrat. Så har det varit i snart 2 000 år i västerlandet, trots alla strider, schismer och skeden av förnekelse eller hån. Största ansvaret för förtroendet – och mesta skulden till att det periodvis har underkastats stora förskingringar – har naturligtvis kristendomens företrädare, inom och utom kyrkan. Givetvis bör man skilja på kyrka och kristendom när man talar om förväntningarna och förtroendet. Trons skapande giltighet och kraft kan hävdas vid sidan av kyrkan, om kyrkan sviktar eller sviker. Kyrkans historia är också historien om andliga renässanser – pånyttfödelser.

Vad är det då som främst sysselsätter moderna människor i dagens Sverige när de grubblar över livsåskådningsfrågor, sådana frågor som Vatikankonciliets deklaration ger exempel på? Flera teman återkommer mer eller mindre angeläget hos de flesta av författarna i Bo Larssons bok. Låt mig koncentrera mig på två: kunskapsproblemen och teodicéproblemen. De har för övrigt nära beröringspunkter.

Kosmos eller kaos – livets mening

Många människor upplever en stor otillfredsställelse vid att inte finna svar på sådana frågor som rör meningen och ordningen i tillvaron. Hur har allting kommit till – och varför? Hur skall man uppfatta döden och alltings slutliga förstörelse – och kunna försona sig därmed? Hur skall man själv finna det meningsfullt att överhuvudtaget engagera sig i något om allt skall upplösas som om det aldrig hade varit? Vad är livet? Hur kommer det sig att jag ibland känner glädje, styrka och mål för min känsla och strävan men ibland bara existerar som om jag vore övergiven av all förtröstan och livslust? Vad är det som skänker skaparkraft och hängivelse åt oss människor i vårt dagliga liv – så att våra uppgifter lever för oss och vi själva med dem – så att vi kan gripas av kärlek till någon eller några eller något – så att världen är vårt hem och vi fyller en uppgift i den och är delaktiga i våra medmänniskors liv och villkor? Lever vi i ett kallt och likgiltigt kosmos – eller rent av i ett kaos? Är världen en omänsklig mekanik av mållös nödvändighet eller ett rått spel av idel slump och oreda? Frågorna kan göras många. Vi alla känner dem. Några finns i citatet från Vatikankonciliet. Frågorna är också uråldriga. Vi kan finna dem i Bibeln, i andra religioners eller filosofiers skrifter, hos diktare, brevskrivare och klottrare i alla tider och kulturer. En antologi som samlade dessa utläggningar och undranden skulle bli kopiös.

Livsåskådningsfrågor och samhälleliga kriser

Det har ansetts att sådana frågor får särskild kraft i skeden av historiska omvälvningar och kriser – efter krig och farsoter, under sociala och kulturella omstöpningar när gamla värden och regler inte längre gäller, etcetera. Kända exempel på sådana samband kan man finna i Gamla Testamentet och det judiska folkets tidiga historia.

Beträffande klassisk tid har man pekat på perioden efter det peloponnesiska kriget och pesten och också på en senare, hellenistisk period med social och politisk upplösning. Kända framställningar av reaktioner som utlöstes under dessa skeden har lämnats bland andra av E. R. Dodds i ett par verk med titlar som säger, en del om vad författaren vill finna som symptom: ”Grekerna och det irrationella” (The Greeks and the Irrational; Berkeley 1951) och ”Hedniskt och kristet i en tid av ångest” (Pagan and Christian in an Age of Anxiety; Cambridge 1965). Dodds böcker kom till under tiden efter andra världskriget och med krigs- och kristidens erfarenheter i färskt minne. En tidigare författare med liknande slutsatser var Gilbert Murray med sitt arbete Five Stages of Greek Religion (Oxford 1925) – skrivet under och efter det första världskriget, med dess upplevelser levande för författaren. Romarrikets nedgång och fall har fått sin, man frestas säga klassiska skildring av Edward Gibbon. Rikliga dokument finns hos ett otal antika författare i grekisk eller latinsk skepnad, inklusive kyrkofäder under kristendomens första århundraden.

Mening eller meningslöshet

Långt in i medeltiden fortsatte dessa processer, med krig och kriser och motsvarande dokument. Det räcker med att erinra om sådant som folkvandringstiden, det sönderfallande romarimperiets våndor under främmande folks erövringståg, det kristna öst- och Västroms trosstrider och sviktande kamp mot de arabiska och germanska väldena. Det var långt ifrån enbart kristna som pinades och oroades och gav pessimistiska uttryck för sin vånda. Hör till exempel Palladas – en grekisk poet från Alexandria omkring år 400 efter Kristus – alltså samtida med Augustinus. Inte bara främmande barbarer och krigarfolk hotade. Också de kristna ägnade sig åt förföljelser av hedningarna, och Palladas var hedning. Jag citerar: ”Människornas liv är ödets leksak, ett uselt, irrande liv, kastat mellan överflöd och armod. Några som har hystats ner hystas upp igen som bollar, andra störtas ner från skyarna till Hades... Är det inte sant att vi är döda och bara synas leva, vi greker, fallna i olycka, så att livet ter sig som en dröm? Eller lever vi – och livet är död!?”

Man skulle kunna fortsätta länge med sådana exempel fram genom århundradena. Man behöver inte söka med möda. Dokumenten överflödar. Bara närsyntheten får oss att tro att det är vår tid förbehållet att plågas av kriser och krismedvetande. Låt oss ta ett hopp på cirka ett och ett halvt årtusende – till den ryske diktaren Michail Lermontov och hans roman ”Vår tids hjälte” från 1841. Där skildras en sorts Donjuan-typ – en förtvivlad och desperat människa, hektiskt jagande och destruktiv i sitt värdevakuum utan tro och meningsfulla mål. Hör honom: ”Jag gick hemåt genom kosackbyns öde gator. Stor och röd som branden av en eldsvåda började fullmånen dyka upp bakom den naggade silhuetten av gårdarna. Stjärnorna lyste rofyllda på det mörkblå valvet, och det smög sig över mig ett löje vid tanken på att det en gång i tiden funnits visa människor, vilka trott att de himmelska ljusen tar del i våra intiga strider om ett stycke jord eller några inbillade rättigheter. Nej, långt därifrån! Dessa lampor, som enligt deras mening tänts enkom för att upplysa deras slaktningar och triumfer, de brinner däruppe med sitt förra sken, fastän deras skyddslingars lidelser och förhoppningar längesedan slocknat med dem själva, lika hastigt som en liten lägereld, av den bekymmerslösa vandraren tänd vid skogsbrynet. Dock, vilken viljestyrka måtte icke i stället den övertygelsen ha givit dem, att hela himlen med sina tallösa innevånare såg på dem med ett osvikligt, fastän stumt deltagande ...! Men vi, deras stackars efterkommande, som irrar här på jorden utan övertygelser och utan stolthet, utan njutning och utan annan fruktan än den ofrivilliga ångest, som kramar hjärtat vid tanken på det oundvikliga slutet, vi är inte längre förmögna till de stora offren för mänsklighetens väl eller ens för vår egen lycka, ty vi känner på förhand dess orealiserbarhet, och vi går likgiltigt från tvivel till tvivel, där våra förfäder gick från illusion till illusion. Vi saknar hoppet som de ägde, och vi blir ej heller delaktiga av denna obestämda men starka njutning, som själen möter i varje tvekamp med människorna eller ödet...”

”Vår tids hjälte”, kallade Lermontov sin man, i uppfattningen att denne nihilist var typisk för sin tids ”moderna människa”. Vi kan känna igen honom i vår moderna tid, 1900-talet. Hör nu från 1922 ur T. S. Eliots ”Det öde landet” (översättning av Karin Boye och Erik Mesterton):

”Vad kan slå rot, och vilka grenar växer
ur grus och bråte? Du människobarn,
vad vill du svara eller gissa – allt du känner
är bilder, splittrade under solens tyngd,
där döda träd ej skänker någon skugga, syrsan
ingen lättnad
och torra stenen inget sorl av vatten. Blott här,
här finns det skugga under den röda klippan,
(kom hit i skuggan av den röda klippan)

så skall jag visa dig något annat
än skuggan, som kliver bakom dig om morgonen,
och skuggan, som växer för att möta dig om kvällen;

jag skall visa dig ångest i en handfull stoft.”

Och Erik Lindegren, i ”Mannen utan väg” från 1942:

”Jag söker ett hopp som inte förleder
jag söker en förklaring som upphäver alla förklaringar
jag söker en tyngd med vingar och ett djup av sol
jag söker den stund då gallret i mitt bröst smälter ner
den stund då jag slår ut i lågor som förtär all världens lögn
jag vet att endast den finnande finner
jag vet att jag går begravd under självklarhetens spillror
jag vet att jag kommer att dö i raseri
och att jag aldrig kan finna mig själv”

Exempelsamlingen kan göras kopiös också bara från vårt århundrade, och från alla dess decennier. Kafka och Beckett, Lagerkvist och Vennberg med flera, med flera ... Många är redo att vittna nu som i alla tider förr om hemlöshet i en värld där människan ter sig som ett stoftgrand, underkastad ödets eller slumpens eller mekanikens meningslösa spel av uppkomst och undergång, skapande och förstörelse, och utsatt för en kaotisk kakofoni av stridiga strävanden och oförenliga värdesystem, utan att något av dem kan göra anspråk på definitiv auktoritet över de andra.

Hemlöshet och hemhörighet

Ett slags metafysisk exil kommer till uttryck i sådana bekännelser. Det ligger nära till att söka form för dem i ett religiöst språk som både kan ge uttryck åt hemlösheten i ett opersonligt universum och åt den förtvivlade känslan av meningslöshet och gränslös saknad i en värld där vi och våra öden framstår som fullkomligt likgiltiga. I religiösa sammanhang hör ju också likartade erfarenheter och känslor ofta hemma – upplevelse av tro eller anfäktelser av tvivel, känsla av Nådens närvaro och verkan eller av dess frånvaro, övertygelsen om Guds närhet eller avstånd och frånvändhet, tron på att Gud finns eller på att Han inte finns eller på ”Guds död”. Rika dokument vittnar från kristen religion och från andra religioner – litterärt övertygande och mänskligt gripande.

Sådana vittnesbörd blir levande för den människa som kan känna igen sig själv och sin livskänsla i dem. Hon behöver för den skull inte dela den underliggande tron, i vanlig konfessionell mening. En människa som njuter av Bach eller Mozart, finner sig hemma hos Dante, återknyter till Dostojevskijs skrifter, eller för den delen har Bibeln som en mer eller mindre ständig följeslagare, måste inte nödvändigtvis omfatta alla åsikter och övertygelser som vägledde respektive skapare i deras arbete. Liknande gäller inför rent religiösa eller teologiska skrifter.

Ikoner, verbala och andra

Sådana verk kan som symboler fyllas av uttryck för den som har kommit i kontakt med dem. De blir därmed ett slags ikoner – verbala eller musikaliska ikoner – som förmedlar en djup väsensförbindelse med något som ikonerna syftar på men inte fängslar helt och entydigt i just sina konkreta former. Hemlösheten och utsattheten kan på så sätt övervinnas och ersättas av en helhetsupplevelse – en insikt i att man hör hemma i en övergripande ordning av harmonisk och meningsladdad art, i gemenskap med sina medmänniskor, med universum i tid och rymd, med allt skapat. Formen för denna helhetsupplevelse kan vara sökande. Den verklighet av religiöst eller annat slag som det gäller ligger bortom det blott och bart mänskliga – i en frånvarande närvaro. Uppgiften för det mänskliga är just sökandet i hängivelse och betagenhet, med en förening av ödmjukhet och förtröstan, öppenhet och insikt i att vad man än uppnår så når man bara en bit på en väg som saknar slut. Om en sådan insikt eller hängivelse, som jag talar om, skall kallas religiös eller inte vet jag ej. Den kan gälla inte bara för kristna eller andra troende utan också för sekulariserade forskare, som vet att deras föremål – den sanna bilden av verkligheten – inte är stöpt som en mänsklig artefakt utan ligger bortom det blott och bart mänskliga. Det finns många vittnesbörd om just en sådan inställning hos de största av våra naturvetenskapsmän och andra forskare och tänkare. Den står mystiken nära – men är inte defaitistisk. Den kan tvärtom vara en kraftkälla och sporra till handling och strävan.

Låt mig understryka att det här inte är frågan om ytliga estetiska upplevelser och oförbindligt känslonjutande. Dels gäller det en katharsis. Dikten eller konstverket, för den delen också ett filosofiskt eller teologiskt arbete, kan genom att uttrycka det som man själv inte kunde uttrycka på rätt sätt förmedla ett igenkännande som verkar befriande. Dels kan vad jag kallar ikonen – i en generaliserad mening av detta ord – bli levande hos den som kommer i förbindelse med den, ingå besjälande, vägledande och eggande i honom så att han får del av den skapande eller levande hänförelse som en gång skapade ikonen.

Man kan fråga sig om det inte är på något sådant sätt som många människor kan attraheras av kristna eller andra religiösa språk, begrepp, tankar och känslor – och ty sig därtill i livsfattning och liv. Alla författarna i Bo Larssons genomgång är inte konfessionellt kristna. Bokens titel - Närvarande frånvaro - vittnar också om ett komplicerat gudsbegrepp eller gudsförhållande, om man ens alltid kan tala om ett gudsbegrepp. Man värjer sig mot en alltför konkretiserad gudsbild, mot antropomorfa bestämningar och kulturellt etnocentriska präglingar. Det är lättare och ter sig sannare att säga vad Gud inte är än att säga vad Han är. En öppning mot mystiken ligger i detta – och gör sig för övrigt gällande hos några av bokens författare liksom hos andra författare och flera i vår samtid. Här har vi återigen ett tidlöst, kanske arketypiskt drag i hur man kan förhålla sig till kristen och annan religiös orientering.

Krisupplevelser, uppgivenhet och desperation

En tillbakablick visar att kristna och andra religiösa orienteringar och engagemang alltid har funnits i vår historia, liksom kriser och krisupplevelser med manifestationer inom de religiösa sfärerna. Under perioder av stora politiska och sociala omvälvningar är det naturligt att sådana krisupplevelser skärps och sprids, också om det i och för sig alltid finns människor och grupper som upplever kriser och ger uttryck för detta.

Krisupplevelserna kan ta sig andra uttryck än de mer konstruktiva, som jag har berört i det föregående – desperata och destruktiva. Upplevelsen av hemlöshet och meningslöshet och av att det inte finns några fasta värden och normer för ens tillvaro alstrar då förvirring, kanske förtvivlan, pessimism och det som Gilbert Murray kallade ”sviktande nerver” - handlingsförlamning, nihilism.

Amoralism och cynism är en form av sådan desperat nihilism. ”Om Gud inte finns är allt tillåtet”, lyder tvivlaren eller förnekaren Ivan Karamazovs smärtfyllda slutsats. ”En människas största svårigheter börjar när hon kan göra som hon vill” citerar Dodds från T.H. Huxley – och ägnar sig åt en beskrivning av vad han kallar fruktan för friheten och dess yttringar.

En reaktion – eller rättare sagt ett komplex av reaktioner är sådana som Dodds och Murray och många författare har skildrat. De båda nämnda författarna ägnar sig åt klassisk tid men framhåller uttryckligen att deras iakttagelser och reflektioner har nära motsvarigheter i deras egen moderna tid.

Krisupplevelsen beskrivs som ångest

Pessimism är en följd. Tidigare och förment lyckligare epokers dristiga företagsamhet har ersatts av modlöshet, splittring och förlamning. Varken i konst eller litteratur, filosofi eller teologi, politik eller annat praktiskt samhällsliv förekommer längre några vitala och djärva skapelser. De stora insatsernas och de grandiosa systemens tid är förbi. Så har många velat karakterisera också vårt århundrade – med samma bestörta beklämning från generation till generation, alltifrån sekelskiftet och framöver. Låt mig ge några exempel från olika decennier.

Den engelske teologen John Macquarrie skildrar i inledningen till sitt översiktsarbete Twentieth-Century religious Thought (London 1963) hur sekelskiftet undan för undan medförde en övergång från 1800-talets dristiga synteser och optimistiska tänkande inom teologien till en pessimistisk fragmentering och modlöshet. ”En viss andlig frejdighet kännetecknade de flesta tankeskolorna i början av århundradet. Denna frejdighet har mer och mer tryckts ner allteftersom världen har blivit mer och mer osammanhängande och osäker. Medan optimism speglade tidigare dagars relativt trygga och växande civilisation återspeglar en dämpad försiktighet vår tids spänningar” och ... idealism har tynat av ... långvariga traditioner har brutits ner.. . allting verkar förgängligt och flytande”. Han nämner som exempel bland andra Adolf von Harnack som typisk representant för det tidigare århundradets teologiska storslagenhet. Några decennier senare yttrar André Malraux enligt Dodds’ citat: Västerlandets civilisation har börjat tvivla på sina egna garantibrev” (Psychologie de fart, Paris 1949).

Under allra senaste tid har vi erfarit hur forskare – kanske snarare forskarkåsörer – har talat om radikala ”paradigmskiften”, som skulle skaka om allt ifrån grunden. Ordet har blivit en modeglosa och verkar nu att hålla på och vissna – i och för sig också ett symtom på en sorts tumult.

Ett annat modebegrepp som har varit livligt i svang i konst- och litteraturdebatt är ”post-modernism”. Vad som klart avses är mycket oklart. Det rör sig om en form av radikal relativism, nominalism och fragmentering. Termen ”dekonstruktion” är central i sammanhanget. Gentemot sådana pessimistiska och fragmenterande tendenser står som motsats ett levande intresse för metafysik, inklusive religion, med allvarliga försök till inlevelse i och prövning av vad olika traditioner har att erbjuda av sådant slag och med lika allvarliga försök till nya synteser.

Flykt från friheten

Andra reaktioner på den nämnda ångesten och på ”sviktande nerver”, som har framhållits, är den flykt från friheten som yttrar sig i att man hänger sig åt allsköns emotionellt tilltalande och fängslande trosläror, politiska eller andra. I apoteket ingår totalitära ideologier – ockultism – exotiska och esoteriska läror och sekter – astrologi – djävulsdyrkan och satanism – svärmisk och dunkel mysticism – karismatiska gurus, mer eller mindre charlatanmässiga eller subjektivt hederliga, etcetera. Det rör sig för det mesta om standardvaror i en andlig knarkhandel, vars sortiment på det hela taget är detsamma i dag som för 2 000 år sedan och i alla århundraden därefter. Det är beskrivet av alla som har sysslat med denna sidan av kulturhistorien, från klassisk tid och framöver.

Man kan inte utan vidare betrakta sådant som andliga rörelser i paritet med kristendom eller andra seriösa religioner. I de allra flesta fall rör det sig ju om vidskepelse – människoskapade och inom-mänskliga system och sekter, vars anhängare eller ledare menar sig äga sanningen helt och fullt som om sanningen och verkligheten vore skapade av dem själva och de själva sutte på Skaparens tron, ödmjukheten, den utsatta öppenheten och självprövningen lyser med sin frånvaro. Man har ideligen, också från kristet håll, velat uppfatta sådana rörelser som exempel på lovande andlig pånyttfödelse. Många med mig – i gott sällskap med kyrkans fäder för drygt 1 500 år sedan – uppfattar dem som arma surrogat för en sådan tro eller livsåskådning, som grundar sig på en levande och livgivande förbindelse med en skapande verklighet av annan kraft och rikedom än vad människors egna konster kan prestera. De är tragiska nödfallsprodukter, kanske sådana att man av barmhärtighet bör låta dem vara i fred hos människor i patetiska lägen där inget annat står till buds. Att från kyrkligt håll se dem som lovande syskon i en andliga ekumenik är ett fattigdomsbevis. Bättre finns i de egna traditionerna, och det är inte gott att bjuda barkbröd när man förfogar över ett rikt skafferi.

Det kan inte heller vara rätt och riktigt att legitimera kristendomen eller någon annan religion med argumentet att den är bra för hälsan eller trivseln. Jag har någon gång kallat detta satiriskt för ”det terapeutiska Gudsbeviset”. Det är ju helt enkelt en legitimering av Ibsens livslögn. Ett citat från Gilbert Murray ger klokt råd för hur man kan ställa sig i dessa ärenden: ”Det är lika mycket sviktande nerver att förkasta blint, av rädsla för att framstå som en stolle, som att tro blint, av rädsla för att gå miste om någon känslomässig eggelse.

Storinkvisitorn

En annan flyktväg är anvisad av Dostojevskijs Storinkvisitor, med anor från Platons sena stats- och moralfilosofi: upprättandet av en auktoritär organisation, vars disciplin och förtryck man underkastar sig eller underkastas för att göra slut på den farliga och krävande friheten. Många har velat se vår tids totalitära regimer – till höger, till vänster eller söderöver – som sådana symtom. Kristus står emot – så som Dostojevskij skildrar konfrontationen mellan Honom och Storinkvisitorn.

Som vi vet har kyrkan långt ifrån alltid stått på Kristus’ sida – emot förtrycket och våldet. Detta är nog dess största belastning: kyrkans anslutning till den statliga makten, till den ekonomiska och politiska överheten, dess försvar för våld och förtryck i den rådande ordningens tjänst, dess orättfärdiga fördelning av armod och överflöd och dess kallsinnighet inför de svagas nöd. Kyrkans direkta medverkan i förtrycket är ett kusligt och skrämmande inslag i dess historia – ett slags upprepat korsfästande av Kristus. Dess indirekta medverkan är inte mycket uppbyggligare – med den alibistiska teologien att kyrkan företräder en helt annan värld än denna och en annan salighetsordning och därför inte har att särdeles bekymra sig om världens villkor och mänskliga-alltför-mänskliga moral.

Mänsklig moral och gudomlig

Här på jorden har vi ingen annan moral att arbeta med än sådan som är klädd i mänskliga upplevelser, normer och begrepp. Om det finns en överjordisk moral, kristen eller icke kristen, måste den söka sig uttryck i inkarnationer – i förmänskliganden, med alla de osäkerheter, tvivel, tillkortakommanden, risker och misstag som är förbundna härmed. Vi kan inte tänka på Gud, inte bedja, inte tala om Honom eller försöka förstå Hans vilja och följa den utom genom inkarnationer, med hjälp av verbala, liturgiska eller andra ikoner. Detsamma gäller också om det goda eller rättfärdiga livet – om Guds eller kristendomens etik. På detta område är avgudadyrkan den värsta formen av avgudadyrkan – det tvärsäkra upprättandet av en codex som man själv har skapat och är herre över. Man utnämner så sig själv till en egenrättsfärdig och isolerad självhärskare, som själv manipulerar sina förkastelser och prisanden och teser och som dyrkar sin egen sedeläras språkliga och andra beläten.

Det ondas problem

Med detta har jag redan kommit in på det andra huvudtemat, när det gäller samtidens engagemang i kristna ideer, sådana man möter dem i Bo Larssons bok – teodicéproblemen. Det ondas problem. De har också en sekulariserad motsvarighet, som man kan kalla kosmodiceproblemen. Teodicéproblemens huvudfråga lyder: Hur skall vi kunna finna Skaparen både god och allsmäktig, när det finns så mycket ont i Skapelsen, så mycket mänskligt sett orättfärdigt lidande? Kosmodiceproblemens fråga: Hur skall vi finna livet värt att leva i denna värld, som är så fylld av ondska, lidande, nöd och död och som vi är så maktlösa inför när nu världen varken är skapad eller styrd av oss människor. Hur skall vi få förtröstan och mod att verka, när vi runt omkring oss finner hot som ter sig övermäktiga – krig och rustningar, miljöförstöring, resursskövling, svält och sjukdomar.

Det kan inte hjälpas att den vånda, som ”vår tids hjälte” kan känna i den rika världen, därför att han saknar en fast och värdeskapande livsåskådning, ter sig som ett mindre ont än det onda som de hungrande, exploaterade och förtryckta drabbas av i den fattiga världen. Om det kan kännas kallt under stjärnorna för den förstnämnde – så drabbas de senare nog av grymmare känslor. Också de globala problemen, skövlingen av våra livsvillkor som biologiska varelser, hör till de verkligt tungviktiga frågorna i detta komplex: theodiceproblemen eller kosmodiceproblemen.

Skapelseberättelsen i Gamla testamentet utpekar människan till Guds avbild, att lägga hela jorden under sig och råda över alla andra levande varelser. Det är så vi har uppträtt, här i den västerländska kristna kulturen, och så vi försöker göra – i vårt arroganta övermod. Resultatet ser vi, och framtidsutsikterna är dystra.

Emellertid – det finns också en annan attityd i kristendomen. Den kristne kan i skapelsen finna Guds storhet och ständigt verkande, outgrundliga närvaro. Den icke-kristne kan, på ett motsvarande sätt, finna en mirakulöst rik, harmonisk och gåtfullt skapande eller mångtydig helhet, i vilken han själv ingår. Man kan gripas av vördnad och rent av ömhet inför skapelsen. En sådan, jag frestas säga franciskansk livskänsla skänker ett meningsfyllt ansvar för andra människor och inte bara människor – för denna värld där vi är satta att leva, inte som härskare och exploatörer men som varsamma medlevande i en övergripande gemenskap.

Låt mig sluta med ett citat som anknyter till mottot som jag började med. Några ord av Karl Barth. Fast jag varken är teolog eller kristen tar jag dem gärna till mig: ”Vi skall som teologer tala om Gud. Men vi är människor och kan som sådana inte tala om Gud. Vi skall inse bådadera – vad vi skall och vad vi inte kan – och just därmed ge Gud äran. Detta är vårt trångmål. Därutöver är allt annat barnslig lek.”


Publicerad 1988 i nummer 7