Petri ämbete – enhetens tjänst
Hallonsten, Gösta

Påvens primat och ofelbarhet utgör f.n. det största hindret för kyrkornas återförening. Frågeställningen utreds i nedanstående första del av artikeln. I artikelns andra del (Signum 3/1989) återkommer författaren till den historiska utvecklingen som präglas av kyrkans kamp för sin inre enhet och sitt oberoende av staten.

”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” Dessa Jesu ord i Matteusevangeliet (16:18) hör till de bibelord som är mest omstridda och samtidigt haft störst verkan i den kyrkliga och politiska historien. Enligt katolsk lära har Jesus med dessa ord gett ett primat över hela kyrkan åt aposteln Petrus, ett primat som ger honom och hans efterträdare befogenhet att direkt, och utan att vara tvungen att rådgöra med någon, styra kyrkan, stifta och tillämpa kyrkolag, samt på ett bindande sätt uttala sig i grofrågor, samtidigt som han inte är underkastad någon annan domare än Herren själv.

Det är allmänt bekant att denna lära avvisas av andra kristna, såväl ortodoxa som anglikaner,

lutheraner, gammalkatoliker och reformerta, liksom av de många senare tillkomna denominationerna. Alla dessa har alltså det gemensamt i förhållande till den katolska kyrkan att de avvisar dogmen om påvens primat och ofelbarhet. Men därmed är det inte sagt att de alla helt avvisar primatet. De ortodoxa har alltid erkänt något slags primat för Roms biskop, och i de ekumeniska dialogerna, särskilt mellan anglikaner och katoliker (ARCIC) och mellan lutheraner och katoliker i USA, har man i olika grad uttalat sig för möjligheten av någon form av Petrusämbete eller primat i kyrkan. Och vad mer är: kristenhetens blickar riktar sig i våra dagar i allt större utsträckning mot Rom. Genom Andra vatikankonciliets förnyelse av kyrkan och därpå följande ekumeniska öppning har förbindelserna mellan Rom och andra kyrkor börjat odlas på ett sätt som man för hundra år sedan nog inte hade kunnat drömma om. Till detta har inte minst Johannes XXIII:s och Paul VI:s förnyelse av påveämbetet och ekumeniska initiativ bidragit. I dag avstår ingen kyrkoledare av betydelse från att begära audiens hos påven och upprätthålla nära kontakter med enhetssekretariatet. Därtill kommer så den nuvarande påvens resor och massmediala framtoning, som i många människors medvetande gör honom till den främste representanten för kristenheten.

Ett ekumeniskt primat

Den katolska primatsläran till trots uppfattas påven kanske redan nu som en ekumenisk talesman för stora delar av kristenheten. Med utgångspunkt i de ekumeniska samtalen är det i varje fall möjligt att utforma ett ekumeniskt påveämbete där påven: 1. uppträder som en talesman för stora delar av kristenheten när det gäller det vi gemensamt tror och bekänner 2. uppträder som en moralisk auktoritet som talar för alla kristna när det gäller att försvara människans frihet och de mänskliga rättigheterna 3. tar initiativ till och främjar ekumeniska kontakter och därigenom visar på möjligheten av ett enhetens ämbete i kyrkan.

Att Johannes Paulus II åtminstone vid ett tillfälle – fredsbönen i Assisi – tydligt framstått på detta sätt, kan väl här noteras. Vidare att ingen annan kyrka eller kyrkoledare gör anspråk på ledarskapet i kristenheten. Roms ledarställning är således på ett historiskt, icke-dogmatiskt plan ganska självklar.

Men denna möjlighet av ett ekumeniskt Petrusämbete i en enad kristenhet får inte fördunkla det faktum att själva dogmen om påvens primat och ofelbarhet utgör ett av de största kvarvarande hindren på enhetens väg. Vad är nu innebörden i denna lära och hur kan det komma sig att den fastslogs som förpliktande kyrkolära först 1870?

Ofelbarhet och primat

Beträffande dogmens innebörd måste först utredas vad den inte säger. Att påven är ofelbar och har universell jurisdiktion över kyrkan innebär inte att han är diktator, envåldshärskare, monark, eller vilken politisk term man nu vill använda. När Jesus uppdrar åt Petrus att vara en herde för hans får (Joh 21:16), så kan vi i bakgrunden höra Jesu tal om den gode herden som ger sitt liv för fåren (Joh 10). Vi kan också tänka på Jesu ord i Matt 20:25-26: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare.. .” Därför är en av påvens titlar servus servorum dei (Gregorius den store). Det är just detta han skall vara. Ser vi det mera konkret så gäller att inte varje ord som påven uttalar är ofelbart. I själva verket är ofelbarheten starkt inskränkt. Det Första vatikankonciliet säger att påven, ”då han talar ex cathedra, dvs. när han utövar sitt ämbete att vara alla kristnas herde och lärare, och med högsta apostoliska auktoritet slutgiltigt fastslår att en lära, ifråga om tron eller moralen, skall fasthållas av hela kyrkan, genom det gudomliga bistånd som är lovat honom i den salige Petrus, åtnjuter den ofelbarhet som den gudomlige frälsaren har velat att hans kyrka skall besitta då hon fastställer en tros- eller morallära”.

Detta betyder att ofelbarheten gäller de tillfällen då påven tar sin allrahögsta auktoritet i anspråk för att å kyrkans vägnar förklara att en viss troslära eller morallära är en av Gud uppenbarad sanning. Detta har, efter 1870, endast skett en enda gång, nämligen då Pius XII 1950 proklamerade dogmen om Marie upptagelse till himmelen. Nu betyder inte detta att allt annat som påven säger skulle kunna betraktas som vilken åsiktsyttring som helst. Tvärtom gäller hans herdeämbete hela kyrkan alltid och i vilken form det än må utövas. Det är överhuvud grundläggande för katolsk tro att underordna sig kyrkan och hennes herdar, också när de inte talar med den allrahögsta auktoriteten. I Andra vatikankonciliets konstitution om kyrkan heter det därför:

”De troende måste samtycka med sin biskop när han i Kristi namn uttalar sig i frågor som rör tro och moral och hålla sig till honom i en religiöst motiverad lydnad. Denna viljans och förståndets religiösa lydnad skall de särskilt visa den romerske biskopens autentiska läroämbete, också när han inte talar ex cathedra. De bör alltså med vördnad erkänna hans högsta läroämbete och allvarligt hålla sig till hans uttalanden enligt hans uppenbara avsikt och vilja. Denna framgår särskilt av dokumentens art, av hur ofta han framlägger en och samma lära och av uttryckssättet.”

Tro och lydnad

Sålunda utövar påven och biskoparna hela tiden ett läroämbete genom vilket de troende får vägledning. Man bör alltså rätta sig efter vad som sägs i en påvlig encyklika eller ett biskopligt herdabrev. Det som sägs där skall omfattas med den ”religiöst motiverade lydnad” som Andra vatikankonciliet talar om. När det gäller de ofelbara lärouttalandena är det dock fråga om ”trons lydnad”. Trons lydnad gäller det som hör till tron, alltså det som vi bekänner i den nicenska trosbekännelsen eller det som innehålles i dogmat. Man kan här tänka på den formulering som används när någon tas upp i den katolska kyrkans fulla gemenskap: ”Allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”. Till detta hör självfallet treenighetsläran, kristologin, etc. men också Marie upptagelse, som enligt dogmförklaringen 1950 är ”en av Gud uppenbarad trossanning”. Det som påven säger i en encyklika är inte av riktigt samma karaktär, såvida det inte rör sig om en rent återgivande av trosbekännelsen eller dogmat. Låt mig här bara infoga att Vaticanum I själv dementerar det vanliga missförståndet att den påvliga ofelbarheten skulle innebära att nya uppenbarelser vore möjliga. Man skriver: ”Den helige Ande har inte lovats åt Petri efterföljare för att han skulle på Andens ingivelse förkunna en ny lära, utan för att han med den helige Andes bistånd skall bevara och troget utlägga den uppenbarelse eller trosskatt som överlämnats till oss genom apostlarna.” Beträffande påvens ofelbarhet skall slutligen sägas att det strängt taget inte är påven som sådan som besitter ofelbarheten, utan kyrkan. När påven uttalar sig ex cathedra är det s.a.s. kyrkans ofelbarhet som han tar i anspråk (jfr citatet ovan). Och att kyrkan är ofelbar det betyder att Kristus har lovat att vara ”med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20) och att sända den Ande som ”skall vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13). Jesu bön för Petrus att hans tro ”inte skall ta slut” (Luk 22:32) är ett löfte till hela kyrkan.

Därför kan de yttersta läroavgörandena inte ifrågasättas, och de behöver inte i efterhand ratificeras av biskoparna eller de troende. De är i sig själva ett uttryck för kyrkans tro. De troende får lita på Kristi löfte och ta till sig konciliernas och påvarnas ofelbara läroavgöranden. Dessa är dock inte diktat ovanifrån, utan de är en utläggning av den tro som en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga, den tro som bejakas vid dopet, firas i varje mässa och levs i det dagliga livet. De troende kan därför sägas besitta en ofelbarhet när de tror (in credendo). Den tro som är alla troendes, kyrkans tro, kan inte ta miste.

Påven och kyrkan

Om ofelbarheten alltså är väl avgränsad så gäller detta inte på samma sätt påvens universella jurisdiktion. Påven har omedelbar, ordinarie och biskoplig jurisdiktion över hela kyrkan. Det betyder att han kan ingripa i alla kyrkans angelägenheter utan att gå vägen över någon annan instans, t.ex. ett koncilium. Han kan vidare ingripa på eget initiativ utan att någon appellerat till honom. Slutligen kan han stifta kyrkolag och är den högste domaren i kyrkan till vilken varje troende kan vädja. Påven är sålunda för hela kyrkan vad biskopen är för stiftet. Men detta innebär ändå inte att påven ersätter biskoparna. Biskoparna är inte, som man under vissa perioder tenderat att se dem, påvens ombud, vilka blott har makt att leda sina stift därför att de fått den delegerad från Rom. Nej biskoparna likaväl som påven har sitt ämbete från Kristus. Det är egentligen fråga om samma apostoliska ämbete, men utövat på olika sätt. Biskopen är och förblir stiftets herde, den som för de troende representerar Kristus, den som genom den obrutna apostoliska successionen är tecken och garant för gemenskapen med apostlarna. Biskopen är detta tillsammans med de andra biskoparna, med påven i spetsen.

Många trodde kring 1870 att dogmen om påvens primat och ofelbarhet innebar att man gjorde honom till en absolut monark, något som påvarna i historien inte sällan försökt vara. Den tyske rikskanslern Bismarck lät t.ex. 1872 utfärda en skrivelse där han tolkade primatsdogmen så att biskoparna därigenom förvandlats till rena verktyg eller ämbetsmän åt påven. Den tyska regeringen måste nu betrakta de katolska biskoparna som representanter för en främmande, suverän makt, som dessutom i kraft av sin ofelbarhet är mer absolut än någon annan absolut monark i världen. De tyska biskoparna avgav emellertid 1875 en gemensam förklaring, som Pius IX senare uttryckligen instämde i, där de avvisade Bismarcks tolkning. De förklarar att påven inte är en absolut monark eftersom han är bunden av gudomlig rätt och av de ordningar som Kristus har instiftat. Påven kan inte, som en världslig envåldshärskare, ändra kyrkans ’författning’. Denna är nämligen i allt väsentligt instiftad av Kristus. Och kyrkans författning är episkopal, biskopsämbetet är jure divino. Man betonar vidare att ofelbarheten inte gäller påvens ämbetsutövning överhuvud utan påvens läroämbete: ”Detta gäller samma område som kyrkans ofelbara läroämbete överhuvud taget och är bundet av innehållet i den heliga Skrift och traditionen, samt av de tidigare kyrkliga läroavgörandena.”

Det är alltså helt klart att läran om påvens primat och ofelbarhet inte skall ses isolerad utan i sitt sammanhang, nämligen hela synen på kyrkan. Det var också ursprungligen Första vatikankonciliets avsikt att anta en särskild konstitution om kyrkan. På grund av det fransk-tyska krigets utbrott och den italienska enhetsrörelsens hot mot kyrkostaten, fick dock konciliet avslutas i förtid.

Påven och biskopsämbetet

Så blev det i stället Andra vatikankonciliet som antog en sådan kyrko-konstitution (Lumen gentium) och där insatte dogmen i det vidare sammanhanget. Att denna konstitution bekräftar Första vatikankonciliets lära om påvens primat och ofelbarhet måste understrykas. Men vad som är nytt är att man inte blott talar om biskopsämbetet som en gudomlig instiftelse utan om att biskoparna tillsammans med påven utgör ett kollegium precis som apostlarna tillsammans med Petrus gjorde. Påvens primat utövas inom kollegiet. Han kan inte tänkas utan biskoparna, likaväl som biskoparnas kollegiala ansvar för hela kyrkan aldrig utövas annat än i gemenskap med påven. Under medeltiden tenderade man att se det så att biskoparna visserligen hade sin sakramentala vigning från Kristus genom den apostoliska successionen, men att deras uppdrag att lära och leda, alltså deras jurisdiktion över sitt stift, var en delegation från påven. Påven var den ende som i verklig mening var insatt av Kristus till att lära och leda kyrkan. Denna tendens, som aldrig upphöjdes till kyrkolära, är genom Andra vatikankonciliet definitivt övervunnen.

Såväl påven som biskoparna har Kristi uppdrag, inte bara att genom sakramenten helga hans folk, utan också att leda och genom förkunnelsen lära. Tillsammans bär biskoparna med biskopen av Rom som överhuvud ansvaret för hela kyrkan.

På detta sätt har nu tendensen att se kyrkan som en monarki, eller som ett slags andlig feodalism, övervunnits, och primatet har insatts i det sammanhang där det hör hemma. Genom inrättandet av biskopssynoden och biskopskonferenserna har nya organ skapats för biskoparnas kollegiala ledning av kyrkan i gemenskap med påven. Samtidigt är det dock oklart hur kollegialitet och primat skall avvägas mot varandra, och på denna punkt lämnar Andra vatikankonciliet inget detaljprogram för framtiden utan snarare en uppgift att förverkliga.

Som framhölls inledningsvis avvisar de andra kyrkorna primatsdogmen, samtidigt som det i dag finns en ny öppenhet för ett enhetens ämbete i kyrkan. Både utanför och inom den katolska kyrkan finns det många som menar att Andra vatikankonciliets tal om kollegialiteten just är ett tillmötesgående mot de andra kristnas uppfattning av primatet och i viss mån ett medgivande av att den kyrkohistoriskt grundade kritiken mot påveämbetet varit berättigad. Man kan med andra ord säga att dogmen om påvens primat och ofelbarhet är satt under debatt, både inom och utom kyrkan. Många ekumener ser utgången av denna debatt som ganska avgörande.

Men därmed står katolsk teologi inför en stor utmaning. Man kan nämligen å ena sidan inte debattera dogmerna som om vi själva vore fria att sätta oss till doms över dem. Men å andra sidan måste dogmerna tolkas och insättas i sitt historiska sammanhang. Vi är skyldiga att avlägga räkenskap för vår tro, och detta kan för katolskt medvetande aldrig innebära att man undertrycker förnuftet eller blundar för historieforskningens insikter. Tro och förnuft strider inte mot varandra. Dogmfundamentalism hör inte hemma i den katolska teologin.

Anledningen till att jag så starkt understryker detta är naturligtvis att så mycket av historieforskningen tycks ge åtminstone de ortodoxa rätt: ett sådant primat över hela kyrkan som dogmen av 1870 tillerkänner påven fanns inte under de första århundradena och var aldrig allmänt erkänt under det första årtusendet. Frågan är om detta påstående stämmer och hur man i så fall teologiskt kan begrunda påvens prima och ofelbarhet.

Roms biskop i historien

Under de första tre århundradena kan vi knappast tala om ett primat för Roms biskop. Däremot har församlingen i Rom mycket tidigt en särskild ställning i kyrkan. Detta på grund av den gamla och enstämmiga traditionen att Petrus och Paulus skulle ha verkat och lidit martyrdöden där. Ignatius av Antiokia (omkr. 110) kallar i ett brev församlingen i Rom ”den som presiderar i kärleken”. Detta är knappast ett uttalande med kyrkorättsliga implikationer. Men det tyder på Roms stora anseende i den dåtida kyrkan. Detta anseende förhöjdes säkerligen av att Rom tidigt förfogade över ansenliga ekonomiska resurser och använde dem till att bistå andra kyrkor. Likaså framstår Rom tidigt som rättrogenhetens försvarare framför andra.

Under slutet av 100-talet blir den apostoliska successionen ett viktigt vapen i kampen mot gnostikerna. Den rätta tron garanteras av det apostoliska ursprunget som blir tydligt genom en påvisbar följd av biskopar. Rom är i detta sammanhang inte den enda församlingen av apostoliskt ursprung, men den viktigaste. Att Petrus och Paulus verkat och lidit martyrdöden där gör Rom till den apostoliska stolen framför andra. Mot bakgrund av det som hittills sagts om den Romerska kyrkans företräden är det kanske inte underligt att också Roms biskop snart kommer att spela en viktig roll. Biskop Viktor ingriper i påskstriden mot slutet av 100-talet. Han exkommunicerar de mindreasiatiska s.k. quartodecimanerna, som firar påsken på samma datum som judarna, medan man i Rom alltid firat den på efterföljande söndag. Han får dock efter kritik från kyrkofadern Ireneus ta tillbaka sin exkommunikation. I den s.k. kättardopstriden på 250-talet hävdar vidare biskop Stefan att den i Rom gällande ordningen att inte döpa om heretiker som upptas i kyrkan är den apostoliska och därför normerande ordningen. I detta sammanhang åberopar han för första gången Matt.l6:18 som grunden för sin auktoritet. Den nordafrikanska kyrkan med kyrkofadern Cyprianus i spetsen avvisar dock hela Stefans argumentation och fortsätter praktisera omdop.

Konstantin den store spelar en viktig roll i vårt sammanhang, därför att han flyttade imperiets huvudstad till Byzans (Konstantinopel). Dess biskop kom därför att få en allt större betydelse. Konstantin erkände Roms företräde i rang, men det var han själv som sammankallade konciliet i Nicea 325 och hans hovbiskop Ossius från Cordoba spelade en betydligt viktigare roll vid konciliet än de påvliga legaterna. Konstantins byggnadsprogram och särskilt byggandet av Peterskyrkan på Vatikanen ökade dock samtidigt medvetandet om Roms förbundenhet med den främste av apostlarna. Under den arianska striden på trehundratalet spelar också påven en ökad roll som rättrogenhetens försvarare. Påven Damasus I (366-84) gör som Petri efterföljare anspråk på ett primat över hela kyrkan och handlar därefter. Sin tidiga höjdpunkt får den romerska primatsteologin hos Leo den store (440-61) som tar upp den sedan början av 400-talet vanliga benämningen vicarius Petri och benämner sig själv: ”Leo, den romerska kyrkans och hela kyrkans biskop”. Den romerske biskopen är Petri efterföljare. Han har ärvt både Petri tro och hans uppdrag att binda och lösa. Från denna tid finns en genomtänkt romersk primatsteologi vari ingår anspråket att äga den högsta makten i kyrkan.

Att Rom i stor utsträckning kunde förverkliga sina anspråk i väst, men inte i öst, beror naturligtvis på dess dominerande ställning i väst. Roms biskops inflytande gällde tre olika geografiska områden, vilka kan ses som koncentriska cirklar. Till att börja med stod de mellanitalienska biskopsstiften, de s.k. suburbikariska, direkt under Rom. Detta på likartat sätt som biskopsstiften i andra delar av kyrkan var underordnade en s.k. metropolit. För det andra var Roms biskop västerlandets patriark, i analogi med patriarkerna i Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem. Roms metropolitan- och patriarkatsrättigheter erkändes av öst. För det tredje innehade Roms biskop ett slags primat i den universella kyrkan, vars innebörd var omstridd. Gränserna mellan dessa tre områden var inte alltid skarpa och de kunde tänjas. Påvarna gjorde ofta anspråk på större makt än de i verkligheten hade, även om de i väst kunde utöva den mera direkt. Tiden mellan konciliet i Nicea och brytningen mellan öst och väst 1054 är en tid då mycket är i omvandling på dessa punkter. De påvliga anspråken kunde inte åberopa sig på en enhetlig och allmänt accepterad tradition om Petri primat, och något stabilt förhållande mellan påvligt primat och lokalkyrklig självständighet kan inte fastställas. Gapet mellan anspråk och verklighet var ibland stort. I öst ville man inte erkänna ett primat som grundade sig på Petrustraditionen. Motiveringen till Roms primat var att det var rikets gamla huvudstad. Av samma skäl intog Konstantinopel andraplatsen, fastän det inte var en apostolisk stol. Rom accepterade dock aldrig denna motivering för rangordningen, utan åberopade alltid sin förbindelse med Petrus. Roms primat grundades inte på ett traditionsresonemang av politisk eller ordningsmässig karaktär, utan på traditionen att vara Petri stol. Å andra sidan gick ibland östs erkännande av Rom i praktiken längre än till ett hedersprimat.

Lokalkyrkornas enhet i öst och väst

Man kan under fornkyrkan se hur två olika bilder av kyrkan växer fram. Den östliga betonar kyrkan som en enhet av lokalkyrkor, vilka alla leds av biskopar med samma uppdrag och ställning. Man förstod Jesu ord till Petrus i Matt 16:18 så att klippan syftade på den tro Petrus bekände. På denna skall kyrkan bygga, och alla biskopar har Petri ämbete, att vaka över trons renhet och vara herdar för fåren. Vill man anföra latinska fäder för denna syn kan inte bara Cyprianus nämnas utan även Ambrosius och Augustinus. Samtidigt erkänner man självfallet ett slags primat för Roms biskop eller åtminstone för kyrkan i Rom. Det är omfattningen och motiveringen som är kontroversiell.

I väst växer den andra bilden av kyrkan fram, den som förvisso förutsätter tanken på kyrkan som en gemenskap av lokalkyrkor, men som framförallt betonar nödvändigheten att bevara enheten i kyrkan. Därför betonar man starkt Petri ämbete som ett enda, och som den enhetsbevarande faktorn i kyrkan.

Jag talar här om två bilder av kyrkan, ty grunden förblir ju gemensam. Man delar samma tro, samma sakrament och har gemenskap i samma ämbete. Detta ansågs i huvudsak vara fallet också efter brytningen mellan öst och väst. Kanske är det först med 1500-talet som man ger upp hoppet och på ömse håll börjar betrakta varandra som schismatiker. Dessbättre är nu den perioden på väg mot sitt slut. Dialogen mellan den katolska och de ortodoxa kyrkorna betonar idag allt starkare den gemenskap som i sak funnits hela tiden. Det förefaller helt enkelt som om man i dag vill försöka nyinterpretera de båda kyrkobilderna på ett sådant sätt att de kan sammansmälta till en enhet. Men om detta skall vara möjligt måste två frågor besvaras. Den första gäller, den västliga utvecklingen:

l. Vad var det som gjorde att påven i väst kom att inta en så stark ställning i kyrkan och att primatsläran slutligen dogmatiserades?

Detta är således den historiska frågan om varför vi i väst har en dogm om påvens primat. Den andra frågan gäller öst:

2. Hur långt gick egentligen de östliga kyrkorna i sitt erkännande eller åtminstone tolererande av Roms primatsanspråk under det första årtusendet? – Båda frågorna är enligt min mening nödvändiga att besvara om vi skall kunna historiskt och ekumeniskt rättfärdiga primatsdogmen.


Publicerad 1989 i nummer 2