Habermas och religionen
Jonsson, Ulf



Jürgen Habermas (f. 1929) är den kanske mest välkände och välrenommerade filosofen i dagens Tyskland. Habermas, som redan i mitten av 1950-talet knöts till den mycket inflytelserika Frankfurtskolan, har ägnat en stor del av sin livsgärning åt samhällsfilosofiska problemställningar. Hans så kallade universalpragmatik – en teori om hur rationella samtal under jämlika och respektfulla former är den bästa vägen att nå konsensus och legitimera sanningsanspråk – hör till de mest omdebatterade kunskapsteorierna under 1900-talet. Religiösa frågeställningar spelade däremot en helt marginell roll i Habermas tänkande ända fram till slutet av 1980-talet. Ännu i början av 80-talet förutspådde han, i likhet med många andra tänkare då för tiden, religionens fullständiga försvinnande ur det moderna samhället. På den punkten har Habermas emellertid radikalt bytt uppfattning, och under det senaste decenniet har han knappast ägnat någon annan fråga större intresse än just frågan om religionens roll i samhället.

Sensation väckte Habermas i oktober 2001 när han i en föreläsning i Frankfurt am Main förklarade att tesen om västerlandets fortskridande sekularisering är felaktig och att vi nu lever i en postsekulär tid där de religiösa traditionerna återigen spelar en avgörande roll för försvaret av grundläggande mänskliga värden. Den västerländska människovärdestanken och idén om universella mänskliga rättigheter är så starkt knutna till det judisk-kristna trosarvet att vi riskerar att inte längre kunna motivera dem om den religiösa traditionen förlorar sin betydelse för oss, förklarade den prominente professorn för sina förvånade åhörare. Lika stor uppmärksamhet väckte en offentlig debatt mellan Habermas och kardinal Joseph Ratzinger i München 2004, ett drygt år innan Ratzinger valdes till påve och antog namnet Benedictus XVI. Även här framhöll Habermas att den sekulära demokratiska rättsstaten riskerar att kapsejsa om den kapar rötterna till sitt historiska religiösa arv. Enligt Habermas behöver de västerländska demokratierna ”räddande översättningar” av religiösa föreställningar och värden som kan transponera centrala insikter från de religiösa traditionerna till ett språk som är tillgängligt även för dem som inte själva är troende. För att detta ska kunna äga rum behöver, enligt Habermas, insikten tränga igenom i vår samtidskultur att även om religionen ur ett vetenskapligt perspektiv framstår som ”ett litet främmande fenomen” så behöver den för den skull inte ses som något irrationellt eller förlegat.

Med tanke på Jürgen Habermas starka engagemang i frågor om religion och samhälle var det inte förvånande att stora skaror av åhörare mötte upp när han häromveckan återigen höll en offentlig föreläsning kring detta tema. Denna gång var det universitetet i Münster som den 30 januari hade bjudit in Habermas att föreläsa över ämnet Världsreligionernas revitalisering. Långt mer än tusen åhörare trängdes i den överfulla salen och många fick vända i porten på grund av platsbrist.

De som lyckades ta sig in fick lyssna till ett anmärkningsvärt föredrag, som inleddes med att föreläsaren konstaterade att talet om att religionens tid skulle vara förbi är nonsens. Vad som är ”förbi” är istället tesen om den fortskridande sekulariseringen. För faktum är att ”ortodoxa och konservativa religiösa grupperingar idag är på frammarsch överallt i världen”. Vad det därför kommer an på är att föra dialog med de intellektuella eliterna i de olika religionerna, för att via dem försöka motverka de mer radikala eller fundamentalistiska grupperingarna i respektive religion. Däremot avvisade Habermas Samuel Huntingtons välkända tes om en ”civilisationernas kamp” mellan västvärlden och den muslimska världen som ”rent struntprat”. Någon sådan global konflikt mellan de bägge världsreligionerna är inte förestående.

I västvärlden har religionen visserligen i stor utsträckning numera trängts tillbaka från den offentliga sfären in i den privata. Men det är inte samma sak som att den religiösa tron faktiskt har förlorat i betydelse i människors liv. Och i vår tid, när det har blivit svårare att värna om gemensamma värden i samhället, finns det anledning att återigen lyssna till de röster som försvarar det gemensamma bästa ur den religiösa trons perspektiv, framhöll Habermas: ”Även i moderna samhällen bör religionen kunna spela en inflytelserik roll i den offentliga debatten.”

Det är vanskligt att göra förutsägelser om vilken roll olika religioner och samfund kommer att spela i framtiden men, fortsatte Habermas, ”den romersk-katolska kyrkan har blivit ett mångkulturellt samfund som är bättre än andra samfund på att anpassa sig till globaliseringen. De protestantiska statskyrkorna är de stora förlorarna.”

Men även om Habermas alltså menade att den katolska kyrkan fungerar väl i en globaliserad värld hade han likväl kritiska synpunkter att framföra till den katolska kyrkoledningen. I texten för det tal som påven Benedictus XVI skulle ha hållit vid Sapienza-universitetet i Rom den 18 januari i år (texten publiceras i detta nummer av Signum) använder sig påven av ”ett starkt sanningsanspråk” som enligt Habermas utgör en fara eftersom ”det innebär att man på den offentliga arenan låter den egna religionen göra anspråk på universell giltighet”. Formuleringen kan rimligen tolkas som ett uttryck för att Habermas ville påminna sina åhörare om att han själv förespråkar en konsensusteori om sanning, medan Ratzinger för sin del företräder den traditionella korrespondensteorin, som säger att sanning består i en överensstämmelse mellan utsaga och verklighet. Den senare teorin låter sig enklare förenas med tanken på uppenbarade sanningar från en gudomlig transcendent verklighet, medan konsensusteorin ser sanning som något inomvärldsligt–socialt som människorna gemensamt försöker bli överens om. Konsensustänkandet faller alltså Habermas bättre på läppen, som trots sitt ökande intresse för temat religion fortfarande försäkrar för sina åhörare att han för egen del är och förblir ”en religiöst omusikalisk människa”.


Publicerad 2008 i nummer 2