Vad gör en påve på universitetet?
Benedictus XVI

Biskopen av Rom, påven Benedictus XVI, hade inviterats att hålla högtidstal vid det romerska universitetet La Sapienzas terminsstart den 18 januari. Ett antal lärare och studenter visade sitt missnöje med detta arrangemang genom att några dagar i förväg demonstrera mot det planerade påvebesöket. Följden blev att påven ställde in sitt åtagande. Vi publicerar här det tal som påven skulle ha hållit.

Det är en stor glädje för mig att vid det akademiska årets början få möta studenter och lärare vid Sapienza-universitetet. Under århundraden har detta universitet satt sin prägel på staden Rom och inom samtliga vetenskapliga områden skapat en synnerligen fruktbar intellektuell grogrund. Både under den period som följde på påven Bonifatius VIII:s grundande, då universitetet lydde direkt under den kyrkliga auktoriteten, och senare då Studium Urbis blev en statlig institution har er akademi bevarat en så hög vetenskaplig och kulturell nivå att universitetet rankas som ett av världens mest renommerade.

Kyrkan i Rom har alltid betraktat detta universitetscentrum med sympati och beundran och uppskattat det för den stundom svåra och ansträngande uppgiften att bedriva intensiv forskning och utbildning av nya generationer. På senare tid har det inte heller saknats samarbete och dialog på viktiga områden. Jag vill speciellt påminna om mötet för universitetsrektorer från hela världen med anledning av universitetets jubileum, när ert universitet inte bara tog ansvar för gäster och för organisationen utan framför allt profetiskt tog initiativet till att utarbeta ”en ny humanism för det tredje millenniet”.

Jag skulle gärna vilja ta tillfället i akt att tacka för att ert universitet inbjudit mig att besöka er och att föreläsa. När jag begrundar detta frågar jag mig samtidigt: Vad kan och ska en påve säga vid ett sådant tillfälle?

När jag föreläste i Regensburg talade jag förvisso som påve men framför allt som en före detta lärare vid mitt eget universitet, samtidigt som jag försökte knyta samman minnena med det innevarande tillfället. Men till Sapienza, Roms gamla universitet, har jag blivit inbjuden just som biskop av Rom och jag måste därför uttrycka mig som en sådan. Förvisso var Sapienza en gång i tiden påvens universitet, men idag är det ett sekulärt universitetet med en autonomi som är den grundidé som alltid hört till universitetets natur, vars enda förpliktande auktoritet är sanningen.

Genom frihet från politiska och kyrkliga auktoriteter framgår att universitetet har sin speciella roll också i ett modernt samhälle som behöver en sådan institution.

Vad gör då påven på universitet?

Jag återvänder till min ursprungliga fråga: Vad kan och ska påven säga när han möter universitetet i sin hemstad? När jag reflekterat över detta har jag funnit att frågan i sig hyser två andra frågor vilkas klarläggande leder fram till svaret. Den första frågan lyder: Vilken är den innersta meningen med påveämbetet och vilket uppdrag är förknippat med detta ämbete? Den andra frågan: Vilken är den innersta meningen med ett universitet och vilket uppdrag har det? Jag vill inte betunga vare sig er eller mig själv med att orda länge om påveämbetets innersta mening. Det kan räcka med en kort resumé. Påven är först och främst biskop av Rom och har som sådan i den helige Petrus efterföljd ett biskopligt ansvar och en auktoritet för hela den katolska kyrkan.

Ordet biskop – episkopos – betyder i sin ursprungliga mening en som har uppsikt och det har redan i Nya testamentet sammankopplats med det bibliska herdebegreppet: det är en som från en utsiktspunkt kan se helheten och som arbetar för att hålla ihop flocken på den rätta vägen. Denna beskrivning av biskopens roll leder i första hand tanken till de troendes gemenskap. Biskopen – herden – är den man som har omsorg om gemenskapen och som ser till att den håller sig på den väg som leder till Gud, den väg som enligt den kristna tron Kristus visat – och inte bara visat; han är själv den vägen.

Men den gemenskap som biskopen hyser omsorg om lever oavsett om den är stor eller liten i världen; dess tillstånd, dess väg, dess exempel och dess ord har utan tvekan effekt på hela den övriga mänskliga gemenskapen. Ju större den är, desto mer inflytande har den på hela mänskligheten antingen allt står väl till eller ej. I dag ser vi tydligt i vilket tillstånd religionen befinner sig och hur kyrkans situation, hennes kriser och förnyelse, återverkar på hela mänskligheten. Därför har påven just som herde för sin gemenskap allt mer också blivit en röst för mänsklighetens moraliska förnuft.

Men här kan man givetvis invända och hävda att påven inte alls uttalar sig utifrån ett moraliskt förnuft utan att hans utlåtande bygger på tron och därför inte kan vara relevant för dem som inte delar denna tro. Detta ska vi återkomma till senare eftersom det är en viktig principiell fråga: Vad är förnuftet? Hur visar sig en utsaga – framför allt en moralisk norm – vara ”förnuftig”?

I detta sammanhang vill jag först kort referera till John Rawls. Trots att han förnekar att religiösa läroutsagor som sådana har någon karaktär av ”offentligt förnuft” anser han inte desto mindre att deras ”icke offentliga förnuft” inte kan frånkännas förnuft ens av dem som stöder en den hårda linjens sekularism. Ett kriterium på förnuftighet ser han bland annat i att sådana lärosatser grundar sig på en förpliktande lärotradition som under en lång tidsrymd utvecklat tillräckligt starka argument till stöd för respektive lärosatser.

Jag tycker det är viktigt att här observera att erfarenhet och bevisföring som sträcker sig över generationer – en historisk fond av mänsklig vishet – också är ett indicium på förnuftighet och permanent betydelse. Gentemot ett ahistoriskt förnuft som försöker låta sig själv konstrueras uteslutande i en ahistorisk rationalitet är mänsklighetens vishet som sådan – den vishet som härstammar ur de stora religiösa traditionerna – en realitet som man inte ostraffat kan kasta i idéhistoriens papperskorg.

Vad är ett universitet?

Låt oss återvända till den första frågan. Påven talar som representant för en troende gemenskap där under århundradenas lopp en speciell livsvisdom mognat fram; han talar som representant för en gemenskap som bär med sig en skatt av etisk kunskap och erfarenhet som är viktig för hela mänskligheten. I den betydelsen talar han som representant för ett moraliskt förnuft.

Men nu måste vi fråga: Vad är ett universitet? Vad är dess syfte? Det är en väldigt stor fråga som jag åter igen bara kan försöka att göra några anmärkningar till i telegramstil. Jag tror att man kan säga att det egentliga ursprunget till universitetet ligger i människans längtan efter kunskap. Hon vill ha kunskap om allt som omger henne. Hon vill finna sanningen.

I den bemärkelsen kan man betrakta Sokrates sätt att ställa frågor som impulsen till det västerländska universitetets uppkomst. Jag tänker här, för att bara nämna en text, på dialogen med Eutyphron där denne tvärt emot Sokrates försvarar en mytisk religion och dess fromhet. I motsättning till detta ställer Sokrates frågan: Och tror du att det verkligen förekommer krig bland gudarna och förskräcklig fiendskap och slag … Ska vi verkligen hävda att allt sådant är sant, Euthyphron? (Euthyphron 6 b–c).

I denna skenbart ofromma fråga som hos Sokrates dock emanerade ur en djupare och renare religiös känsla, en som sökte det sant gudomligt goda, kände det första århundradets kristna igen sig själva och sin väg. De antog inte sin tro på ett positivistiskt sätt eller som en utväg för att uppfylla ouppfyllda önskningar utan snarare för att skingra det dimmoln som den mytologiska religionen skapat, så att de kunde upptäcka den Gud som är det skapande Förnuftet (Logos) och samtidigt det förnuft som är kärleken.

Förnuftets sökande efter den större Guden och efter det som är människans verkliga natur och meningen med att vara människa utgjorde inte något slags suspekt form av ofromhet för dem, utan det tillhörde deras genuina religiositet. Därför behövde de inte lösa eller utelämna Sokrates dilemma utan de fick, ja de måste, ge sig i kast med det och erkänna förnuftets kamp för att lära känna hela sanningen som en del av deras egen identitet. Universitetet kunde födas på så sätt, ja det måste bli till inom den kristna trons sfär i den kristna världen.

Människan vill veta sanningen

Vi måste ta ytterligare ett steg. Människan vill veta – hon vill veta sanningen. Sanningen hänför sig först och främst till seendet, till att förstå, teoria som det heter i den grekiska traditionen. Men sanningen är aldrig bara teoretisk. Augustinus relaterar saligprisningarna i bergspredikan till profeten Jesajas text om den helige Andes gåvor som nämns i kapitel 11 och framhäver relationen mellan scientia och tristitia: för honom är vetandet enbart en källa till sorg.

Den som bara ser och lär känna allt som händer i världen blir i själva verket till sist sorgsen. Men sanningen betyder mer än kunskap. (Kunskapen om sanningen riktar in sig på det goda.) Syftet med att lära känna sanningen är att lära känna det som är gott. Det är också själva meningen med den fråga som Sokrates ställer: Vilka goda ting gör oss sanna? Sanningen gör oss goda och det goda är sant. Denna optimism är levande i den kristna tron för att den blivit synlig i Logos, det skapande förnuftet som i Guds människoblivande samtidigt visar sig som det goda, som godheten själv.

I den medeltida teologin förekom en omfattande diskussion om förhållandet mellan teori och praktik, om den vederbörliga relationen mellan kunskap och handling som vi här inte behöver gå närmare in på. I realiteten illustrerar det medeltida universitetet med dess fyra fakulteter denna relation. Vi kan börja med den medicinska som var den fjärde fakulteten enligt den tidens sätt att se. Fastän medicinen ansågs mer som en konst (”art”) än som en vetenskap infogades den likväl i universitetets sfär, vilket i sin tur betyder att den ansågs tillhöra det rationellas område. Läkekonsten lydde under förnuftet och stod därför utanför den magiska sfären. Att bota är en uppgift som kräver mer än blotta förståndet, men just av det skälet är relationen till vetande och kunskap, till förnuftets område så viktig.

Inom den juridiska fakulteten är förbindelsen mellan praxis och teori oundviklig, mellan att veta och att göra. Det handlar om att på ett riktigt sätt utforma den mänskliga friheten som alltid är en frihet som gäller i en ömsesidig relation. Rätten är förutsättningen för friheten, inte dess motståndare. Detta väcker en annan fråga: Hur finner man måttet för det rätta, som samtidigt gör det möjligt att uppleva en frihet som tjänar mänsklighetens godhet? Låt oss återvända till det aktuella. Det gäller hur vi ska finna lagar som kan reglera frihet, mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Det är en fråga som rör den demokratiska åsiktsbildningen idag och som oroar oss. Den rör mänsklighetens framtid. Jürgen Habermas uttrycker en syn som idag är allmänt accepterad, när han säger att en författnings legitimitet, det som är grund för vad som är legalt, härrör från två olika källor: alla medborgares jämlika deltagande i den politiska processen och den förnuftiga form som kan lösa politiska motsättningar inom politiken.

Med denna förnuftiga form fastställer han att det inte bara kan röra sig om en kamp om en aritmetisk majoritet utan om att kunna argumentera på ett sätt som är sensibelt för vad som är sanning (wahrheitssensibles Argumentationsverfahren). Det låter sig sägas men är svårt att omsätta i praktisk politik. Ty företrädarna för det offentliga argumentationsförfarandet är för det mesta partier som formar det politiska opinionsbildandet. I verkligheten är de undantagslöst ute efter majoritet och vill nästan alltid skydda de intressen som de förespråkar som väldigt ofta är partsintressen och inte allmänna. Sensibiliteten för sanningen kommer alltid i andra hand efter sensibiliteten för särintressen. Jag tycker det är meningsfullt att Habermas talar om känslan för sanningen som ett nödvändigt element i den politiska argumentationen och att han därmed återinför begreppet sanning i den filosofiska och politiska debatten.

Men oundvikligen inställer sig Pilatus fråga: Vad är sanning? Hur känner man igen den? Om man hänvisar till ett ”offentligt förnuft” som Rawls gör så följer oundvikligen återigen frågan: Vad är förnuftigt? Hur utmärker sig förnuftet som ett verkligt förnuft? Hur som helst visar det sig att då man söker rätten till frihet och rätten till jämlikhet måste and-ra grupper komma till tals än partier och intressegrupper vilkas betydelse därmed ingalunda bestrids.

Att ta ansvar för sanningen

Låt oss återvända till de medeltida universitetens struktur. Jämsides med de juridiska fakulteterna stod de filosofiska och de teologiska som hade i uppdrag att söka helheten i det mänskliga och på så sätt slå vakt om sensibiliteten och ta ansvar för sanningen. Man skulle kunna säga att det är den stående uppgiften för dessa båda fakulteter: att vara väktare av sensibiliteten för sanningen, att driva människorna att söka sanningen.

Men hur kan de klara av detta? Det är en fråga som vi alltid måste arbeta med och som aldrig kan ställas eller besvaras en gång för alla. Därför kan inte heller jag här ge er ett korrekt svar utan snarare rikta en inbjudan att hålla denna fråga levande tillsammans med alla andra människor som under historiens lopp sökt och frågat efter sanningen och som funnit sina egna svar och uthärdat sin egen oro för att ånyo kunna söka sanningen.

Teologi och filosofi utgör ett egendomligt tvillingpar där ingen helt kan kopplas fri från den andre och likafullt har var och en sitt eget uppdrag och sin speciella identitet att bevara. I likhet med de svar som kyrkofäderna formulerade på sin tid förtjänar Thomas av Aquino också en speciell plats i historien för att han framhöll både filosofins och juridikens autonomi. Honom tillkommer också förtjänsten av att ha poängterat det ansvar som åvilar förnuftet för att det självt av egen kraft kan ställa frågor. Tvärtemot de nyplatonska idéerna som betraktade religion och filosofi som oskiljaktig sammanflätade hade kyrkofäderna presenterat den kristna tron som ren filosofi då de hävdat att denna tro motsvarade förnuftets sanningsanspråk, det vill säga en tro som uttryckligen sade ”ja” till sanningen tvärtemot de mytiska religionerna som i slutändan bara var en gammal vana.

Men vid tiden för universitetens tillkomst fanns dessa religioner inte längre i västerlandet utan nu var det bara kristendomen som gällde och därför måste förnuftets självständighet framställas på ett nytt sätt, på ett sätt där tron inte lade beslag på det.

Thomas utförde sitt verk under en privilegierad tid: Aristoteles filosofiska skrifter fanns för första gången i sin helhet tillgängliga liksom de judiska och arabiska filosofiska texterna som omfattade och utlade den grekiska filosofin.

Kristendomen måste sålunda interagera i en ny dialog tillsammans med andras anspråk på förnuft och hävda sin egen förnuftighet. Den filosofiska fakulteten, den så kallade artesfakulteten som tidigare bara varit en förskola innan man övergick till teologin blev nu en riktig fakultet, en självständig partner till teologin och den tro som det där reflekterades över. Om den spännande konfrontation som följde ska vi inte orda nu.

Teologi och filosofi – oskiljaktiga och utan sammanblandning förenade

Jag skulle vilja påstå att den helige Thomas uppfattning om förhållandet mellan filosofi och teologi kan uttryckas med den formel som konciliet i Kalcedon uppfunnit för kristologin: förhållandet mellan filosofi och teologi måste vara ”utan sammanblandning och oskiljaktigt”. Utan sammanblandning betyder att var och en av de två måste bevara sin egen identitet.

Filosofin måste verkligen hålla fast vid att söka förnuftet fritt och med eget ansvar; filosofin måste inse sina gränser och likaså sin storhet och bredd. Teologin måste fortsätta att ösa ur de kunskapskällor som den inte har uppfunnit själv och som alltid är djupare än den själv är och som alltid förnyar tankeprocessen eftersom den aldrig blir helt uttömd av reflektionen.

”Utan sammanblandning” står inte ensamt utan där står också ”oskiljaktigt” vilket betyder att filosofin aldrig startar från en nollpunkt, isolerad som ett ensamt tänkande subjekt, utan den är en del i en större dialog med historiens samlade visdom, som filosofin både kritiskt och lyhört tar till sig och reflekterar vidare över; den får inte heller utestänga sig själv från det som religionerna, speciellt den kristna tron, har tagit emot och gett mänskligheten till vägledning.

Mycket av det som teologerna sagt under historiens lopp eller sådant som lärts av den kyrkliga auktoriteten har visat sig vara falskt och generar oss idag. Men trots allt är helgonens historia och historien om humanismen, som utvecklats med den kristna tron som grund, bevis på sanningen i denna tro och det verifierar att den är någonting som det allmänna förnuftet behöver. Givetvis är det så att mycket av det som teologin och tron omfattar kan man bara tillägna sig inifrån tron, och det kan därför inte göra anspråk på att vara ett behov för dem som finner denna tro otillgänglig. Men det är också sant att den kristna trons budskap aldrig bara är ”comprehensive religious doctrin” i den mening som Rawls påstår, utan det är en kraft som renar förnuftet självt, som hjälper det att vara sig självt. Det ligger i det kristna budskapets väsen att uppmuntra sanningssökandet och därigenom bli en motståndskraft emot makt och särintressen.

Det moderna universitetet och sanningsfrågan

Hittills har jag bara talat om det medeltida universitetet men givetvis försökt att visa i vilken mån dess natur och syfte har stått sig genom tiderna. I modern tid har kunskapen blivit alltmer mångfacetterad, vilket speciellt gäller inom två stora områden. Främst är det naturvetenskapen som utvecklats med experimentella metoder och under förutsättningen av materiens förmodade rationella egenskaper. Därtill kommer de sociala vetenskaperna och humaniora där man försökt förstå sig själv i ljuset av sin historia och genom att avslöja sin egen natur.

Genom denna utveckling har mänskligheten inte bara kunnat tillägna sig ett rikt mått av kunskap utan också skaffat sig förståelse för och insikt om mänskliga rättigheter och människans värdighet; vi kan verkligen vara tacksamma över detta. Men mänsklighetens väg är aldrig enkel och risken för det inhumana finns alltid närvarande; vi kan se det i det panorama som samtidshistorien uppvisar. Hotet för västvärlden – för att bara nämna denna – är att människan idag, just på grund av att hon besitter så mycket kunskap och kapacitet, kan tappa taget om sanningsfrågan. Det kan betyda att förnuftet till sist får lov att ge vika för trycket från särintressen och instrumentella värden och tvingas att erkänna de senare som yttersta kriterium.

För den akademiska världen betyder detta: det finns en risk att filosofin, då den känner sig oförmögen att fullgöra sitt egentliga uppdrag, kan urarta till positivism; en risk att teologin med sitt budskap som vänder sig till förnuftet spärras in i den privata sfären i mer eller mindre stora grupper.

Om förnuftet, med sin förmenta omsorg om att vara ett rent förnuft, upphör att lyssna till det viktiga budskap som kommer från den kristna tron och den vishet som kommer därifrån, kommer förnuftet att vissna som ett träd vars rötter kapats från det livgivande vattnet.

Då kommer förnuftet att förlora modet att söka sanningen och det blir inte större utan mindre. Tillämpat på vår europeiska kultur betyder det att om den bara konstituerar sig själv med utgångspunkt i sina argument och det som tycks vara övertygande med tanke på den egna sekulära naturen, kommer den att kapa sina livsuppehållande rötter, och när så sker blir den inte förnuftigare och renare utan den kommer i stället att falla sönder.

Låt mig återvända till utgångspunkten. Vad har en påve på ett universitet att göra eller säga? Han får givetvis inte försöka att tvinga andra att tro på ett auktoritärt sätt, en tro som för övrigt bara kan erbjudas i frihet. Vid sidan om hans tjänst som herde i kyrkan och utifrån detta herdeuppdrags inre natur är det hans uppgift att hålla människans sensibilitet för sanningen vid liv; att alltid på nytt inbjuda förnuftet att söka det sanna, det goda, Gud, och på den vägen sporra förnuftet att se det funktionella ljus som har sitt ursprung i den kristna tron under historiens lopp, och därmed varsebli Jesus Kristus som det ljus som lyser upp historien och hjälper till att finna vägen in i framtiden.

Vatikanen 17 januari 2008

Översättning: Anna Maria Hodacs


Publicerad 2008 i nummer 2